Elin Turpeinen

Djup snö

Vi rör oss längs bergets dimmiga sidor. Vart vi ska eller vart vi är vet vår guide, för mig är det okänt. Jag har inte lärt känna bergen än och följer enbart efter de vana skidorna som leder oss över bergsryggen. Den suddiga utsidan ledde till beslutet att lämna transceivern hemma för att enbart välja pistens säkra vägar. Nu har vi ändå lämnat dem bakom oss och befinner oss längs en smal led längs bergets sida där snö rasar ner mot oss ovanifrån på flertalet passager. Allt blir ännu smalare och jag glider sakta ned från skråspåren mot ett stenparti. Ett par hjälpande stavar tar mig tillbaka och lättnaden över att åter vara i säkerhet infinner sig, tanken på att det antagligen var den svåraste delen värmer. Tills jag hamnar ännu längre ner under den smala snöstigen med okända terräng under mig och vännerna på säker plats flera meter ovanför mig.

Vid flertalet tillfällen så har vi pratat om begreppet ”Swedish Graveyard”. En plats på berget där laviner släckt ett antal svenska liv genom åren. En plats som jag inte vill besöka, men som jag vet att jag kommer lägga mina egna spår på förr eller senare under säsongen. Någon nämnde att den platsen kanske var just där vi befinner oss, där jag står i en brant nedförsbacke med snö som försvinner under mina fötter och en utmanande klättring tillbaka upp till tryggheten. Mina tankar tar mig åt fel håll när mina första försök till att klättra uppåt misslyckas och jag inte tar mig någonstans. Snön räcker mig upp till midjan och jag är ensam fast i den. Tänk om jag inte kan ta mig upp, om snön inte kommer att bära utan släppa sitt grepp om bergssidan för att sedan föra mig längre ner i dalen. Tänk om jag inte orkar ta mig upp. Uppgivet börjar jag fundera på andra flyktvägar. Av någon anledning undrar jag varför det inte finns någon ESC-knapp i riktiga livet, en knapp för sådana här tillfällen där maktlösheten är ett faktum och punkten där något oövervinneligt har greppat tag i en så hårt att alla försök till att komma loss inte gör någon skillnad.

Ovanför mig står ett par stadiga vänner. De ser inte bekymrade ut och har inte några planer på att lämna mig ensam. De har ständigt koll på mig och säger åt mig att klättra. Plötsligt lyckas jag ta ett steg uppåt. Och ett till efter det. Ibland försvinner snön under mig, ibland slår jag i hala stenar, men nästa gång jag kollar uppåt så känns allt som nyss var så onåbart lite närmare. Situationen förändras och utmaningen är ett faktum. Jag kan fixa detta, jag kan ta mig upp. Jag ska ta mig upp. Så jag fortsätter uppåt och lämnar de skrämmande tankarna begravda i snön. Min snowboard hugger jag ned framför mig och den hjälper mig att kunna dra mig uppåt. Helt plötsligt tar jag mig över kanten och är uppe. Vi har en bit kvar att snedda längs med berget och återigen är de hjälpande stavarna där. Vi når en fast, platt, punkt och jag pustar ut. De andra vill fortsätta runt nästa berg, men jag är färdig. Vi splittras upp och ett par stycken stannar vid min sida. Jag faller ihop och ögonen tåras. Sedan åker vi ner. Hem. Mina ögon är inte torra på några timmar, lättnaden och utmattningen slår mig med full kraft.

Platsen vi var på var inte den med benämningen ”Swedish Graveyard”, något som klarades upp i efterhand, och tanken på händelsen skrämmer mig inte längre. Att mitt psyke sviktade så mycket är däremot något som jag inte trodde skulle hända i en sådan utsatt situation. Stundvis så funderade jag på hur det vore att ge upp, att inte klara av att klättra över kanten. Ingen annan skulle kunna dra upp mig, räddningen skulle utebli. Det hela var mer som en fight mot mig själv och mina tankar, med berget som utlösande faktor. När beslutsamheten och envisheten tog överhand fylldes kroppen med ny energi och jag kunde ta mig upp. Men det är spännande hur naturens krafter påverkar den egna mentaliteten. Den platsen som mina tankar var på har jag aldrig tidigare besökt, en av de mörkaste delarna av mig själv.

Du kanske gillar