Elin Turpeinen

Påminnelserna man inte vill ha

Att vara medveten om vad som gäller är en sak. Det innefattar att ha koll på risker och konsekvenser och vad man gör för att undvika dem. Medvetenhet, kunskap och erfarenhet är en bra kombo. Trots det så dyker de upp förr eller senare, de där påminnelserna som sveper bort marken under ens fötter.  

Ibland behöver man bli påmind. Man behöver få känna sig liten och maktlös. Helst skulle man slippa och för alltid lyckas hålla sig ifrån den typen av påminnelser. Det är målet. Men det är i stort sett oundvikligt och förr eller senare dyker de upp med effekten att man slungas in i verkligheten efter att ha tagit sig för långt ifrån den. Likt en käftsmäll inser man vilka krafter som kan verka utom ens kontroll. Ett wake-up call som förhoppningsvis bara slutar som ett uppvaknande utan fatala konsekvenser.

I världen av friåkning kommer påminnelsen oftast i formen av laviner. Det är något som ständigt är en faktor om man vill bort från piskade nedfarter. Och jobbar man för att få så många skiddagar som möjligt kommer man att stöta på dem förr eller senare. Givetvis finns ingenting annat än att man tar kloka beslut för att minimera riskerna och på så vis undvika laviner, men hur mycket man än vrider och vänder så kommer påminnelserna ändå att dyka upp. Och ibland behöver du inte ens vara utanför pisten för att bli varse dem.

Här i St. Anton gick det en massiv lavin som en effekt av nyligen fallen snö, regn och varma temperaturer. Mot eftermiddagen blev snön för tung på en brant sluttning med resultatet att den började glida nedför bergssidan. Släppet skedde på en markerad ski route, en utmärkt offpistrepa, och rörde sig långsamt ned mot pisten i dalgången inunder. Den enorma massan nådde pisten där den stannade efter att ha färdats nedför hela bergssidan.

Vi kom till platsen bara ett fåtal minuter efter att lavinen gått och var med i det räddningspådrag som drogs igång genom att bilda sondkedjor. Hela käglan sonderades och söktes av, även med lavinhundar, utan några funna offer. Där och då visste vi inte hur läget var, om någon eller några begravts och om man redan lyckats rädda någon. Vi sökte bara på och hoppades att ingen låg begravd under massorna. Efter att käglan sökts igenom och man konstaterat att ingen rapporterats saknad avbröts sonderingen. Vi fick senare rapporter om att ingen skadats i snöraset.

Att naturens krafter är mäktiga och okontrollerbara är något vi bör känna till vid det här laget. Den gör som den vill med stormar som drar in, jordbävningar som skakar om och laviner som raserar allt i sin väg. Och när vi väljer att bege oss ut på snötäckta berg så vet vi att det inte är vi som bestämmer spelreglerna, istället ska vi anpassa oss efter dem. Vi ska tyda de tecken som ges, analysera den snö som ligger och ta beslut därefter. Och vi ska veta om riskerna som kommer med utövandet.

Men i det här fallet ändrades spelreglerna. Nog för att även piståkare bör vara medvetna om snöläget som råder på skidorten, men någonstans ser de flesta pisterna som safe. Om de är öppna så ska det innebära riskfri åkning utifrån lavinaspekter, det är vad man förväntar sig. Man räknar alltså inte med att snön på bergssidan till vänster ska rasa ned ut på pisten, man är alltför koncentrerad på att navigera sig mellan de pucklar som bildats efter den stora mängd skidåkare som passerat under dagen. Man vet att det är en varm dag och har sett några släpp på solpåverkade sidor, men man är i pisten och där ska man vara utom fara.

Man tappar en del entusiasm efter sådana här händelser. Att vid varje sondtag inte veta om man ska få bottenkänn eller träffa en begravd kropp. Med vetskapen om att ingen faktiskt låg därunder kan man dock andas ut den där hemska känslan som fyllt kroppen. Men faktum kvarstår att lavinen faktiskt gick och man kan enkelt räkna ut hur illa det kunde ha slutat. Ett sug skapas samtidigt, en törst efter att lära sig mer. Samla kunskap och öva för att alltid kunna ta de beslut som är bäst för situationen och för att i nödsituationer kunna göra de räddningsinsatser som krävs. För att återfå makt när man känner sig maktlös. För att växa när man känner sig liten.

Du kanske gillar