Hey, fellow runner!
Det funkar lite på samma sätt som inom MC-världen och båtlivet. När man möter någon som kör ett likvärdigt fordon som en själv så hejar man. Nu kör man i för sig inget fordon när man springer, men tanken borde väl ändå vara densamma?
MC-förare möter MC-förare och två händer höjs från styret, en hand per knutte, i en respektfull och gillande gest. På samma sätt nickar, vinkar eller hejar två kaptener mot varandra när den enes båt passerar den andres på havet, sjön eller i Göta Kanal. Det är liksom något som följer med livsstilen och det handlar om tillhörighet. Genom att ge varandra de gillande och välkomnande gesterna som visar på att man har något gemensamt så kommer också känslan av gemenskap. Man är en del av en grupp vilket är något som alla mår bra av att få vara. Och i min värld så borde det här vara en självklarhet även mellan löpare och joggare som möts i spåret eller på gångvägen.
Det handlar om ett hej och ett leende. Mer än så är det inte, men betydelsen är desto större. Återigen så är det gemenskapen, förståelsen och även motivationen som är anledningen. När du är ute på din spring- eller joggingrunda och möter en annan motionär som är ute på exakt samma sak så uppstår den där känslan av att förstå varandra. Ni har båda valt att ge er ut och när ni möts längs stigen eller vägen så blir aktiviteten till en uppenbar gemensam nämnare. Och där kommer den. Den där nicken, ofta kombinerad med ett leende, som betyder ”keep it up”, ”snyggt jobbat” eller bara ”vi gör det tillsammans”. Ibland kommer även ett muntligt hej, lite beroende på hur det ser ut med hörlurar på respektive löpare.
När jag är ute på mina rundor och möter andra löpare eller joggare så kommer det lite av sig självt, det där leendet, den där nicken eller rent utav ett ”hej, hej”. Återigen så är det den där känslan av gemenskap, förståelse och att vilja peppa som uppstår genom att mötas andra likasinnade. Förhoppningen är att de känner samma sak och får en ökad motivation till att klara sin utmaning. Själv gör det där leendet att en glädjefylld känsla sprider sig och får mina steg att bli både lite lättare och snabbare. Det här är extra effektivt under de rundor då man själv inte riktigt har hittat sin egen motivation.
Ett exempel på hur det fungerar är hur man bokstavligen blir fulladdad med löparglädje när man springer ett lopp. Det känns som att en hel stad hejar på medan man springer längs gatorna och på något sätt blir man lite mindre trött och orkar lite längre. Samtidigt så har man alla medlöpare som springer mot samma mål. Nu är ju inte en löpare att jämföra med en hel stad eller klunga med andra löpare, men någonstans kommer en liknande känsla ändå genom möten med andra längs vägarna. Ett annat exempel som jag fick uppleva när jag var ute på en runda förra sommaren var hur ett gäng som stod och grejade i en trädgård plötsligt vänder sig mot mig när jag springer förbi och leendes ger mig en våg med sina händer uppsträckta i luften. Jag förstod ingenting, men jag log brett tillbaka, fick en riktig boost och började klappa händerna. Det verkar för övrigt vara någonting jag tar till när jag inte riktigt vet vad jag ska göra med mina händer – applåder.
Och jag har lite svårt att hitta motargument till varför vi inte skulle heja på andra löpare eller joggare som vi möter under vår egen runda. Det blir liksom bara trevligare, bättre och gladare åt båda hållen. För på samma sätt som en MC-förare tycker att det är roligt att det finns andra som också gillar att köra MC borde ju vi, som löpare, tycka att det är roligt att andra också är ute på springturer och vilja uppmuntra valet av aktivitet. Hur? Det där leendet, ett hej eller en liten nick räcker gott och väl.
