Solnedgång över Zürichsjön. Den eviga sommaren, kan man tro. Ständiga 30 grader och rätt ljummet vatten. Vackra vyer, familjehäng, livet. I detta nu njuter jag till fullo.
På bilderna skådar ni, eller anar, mina två män i sitt esse. Jag avundas dem båda. Men det dröjer nog inte länge till innan jag kan göra bomben in i sjön.
I lördags besökte jag Lucerne (Luzern, en stad här i Schweiz) tillsammans med min arbetskollega och barnmorskan Sandra. Vi gav en kurs om graviditet, förlossning och tiden efteråt och det blev som vanligt hur lyckat som helst. I vårt företag är min primära roll att skriva om diverse mamma- och babyprodukter, de olika kurserna som man kan närvara, svara på mails och förfrågningar och boka in nya företag att samarbeta med, göra nya kurspaket och liknande, så i lördags följde jag med för att både närvara en av våra kurser samt även tala av egen erfarenhet när det gäller graviditet och förlossning.
I pausen kunde jag passa på att njuta av den vackra staden som definitivt är en av mina favoriter i detta land. Det finns riktigt mycket att se och göra, bra shopping, bra restauranger, underbara hotell att luncha eller bruncha på – och massor med annat. Vädret var inte riktigt på min sida under stadsbesöket – mulet men galet varmt (mitt absoluta hatväder) men annars var jag hur nöjd som helst med besöket. Kurset varade i åtta timmar (med paus) och jag hann alltså även med shopping och två timmars stros på stan.
De underbara skapelserna från Confisserie Bachmann i Luzern fick följa med hem igår. Jag var nämligen på ett stort jobb tillsammans med företaget jag samarbetar med här i Schweiz (som ger kurser för blivande mammor, hyr ut barnmorskor, säljer toppmärken för mamma, baby och hela familjen, m.m.) och passade på att shoppa lite när vi hade paus från vår kurs. Bland annat besökte jag ett känt konditori som har sitt säte i den vackra staden Luzern – Bachmann heter stället och de säljer de mest gudomliga macarons. Deras butiker är så lekfulla och utom just macarons har de så många andra härliga produkter, tårtor, drycker, fantastiskt gott bröd och massor med annat. Att kliva in i deras rosa värld är som att ta del av ett stycke paradis, om så bara för några minuter. Jag önskar verkligen att de fanns närmare mig också – jag hade utan tvekan blivit deras allra bästa kund då.
Nu, efter en lång men mysig helg, kan jag passa på att luta mig tillbaka en aning, njuta av att gå in i vecka 34 idag (juhu, inte långt kvar) och äta de här smaskiga skapelserna. En perfekt söndagskväll, med andra ord.
Så här ser det ut för vår del en dag som denna…
Det är över 30 grader varmt så jag packar med alla hundratals saker in i vagnen och Nicolas får också sitta i. Han är två år gammal och egentligen använder vi inte vagn till honom längre men när vi ska ner mot badet får han sitta i, istället för att ränna runt i 30 graders värme – med gravida mig efter sig. Vårt hus spottar förresten bakom Nicolas på högra sidan ovan.
Väl på badet ser vi till att simma undan en sväng och sedan äta något mellan lunch och kvällsmål. I den här familjen är vi alltid hungriga, haha.
Pommes (och miniburgare ibland också) är klassiker på badet eller vid hotellpool. För min del hör det liksom till. Att inte äta pommes (eller burgare) vid badet eller poolen är som att inte äta kräftor på en kräftskiva, typ. Håller ni icke med?
Min lilla älskling njuter för fullt hela dagarna på badet. Själv tycker jag att den här värmen börjar bli lite väl jobbig för ett preggo som jag ju är, men hey!, jag står väl ut några veckor till.
En och annan glass hinns också med, dag ut och dag in. Nicolas äter inte så mycket sötsaker så en glass under varje besök till badet är helt okej!
… och ibland, som idag, kämpar vi om vem som ska ta den största, godaste glassen!
Sen simmar vi bort glassen och allt det andra och därefter tar vi en tupplur i en av de små solhyddorna.
Vi brukar vara på badet i timmar – ända tills min käre man hämtar upp oss på tidiga kvällen. Helst av allt hade vi dock stannat kvällen lång men tyvärr stänger ju badet redan vid 19.30.
Efter kontrollen har jag mest legat på övre terassen och latat mig hela dagen. Underbart, det med, ibland. Top: Roxy // Bikini underdel: H&M
Minns att jag häromdagen skrev att jag skulle ge mig på ett vändningsförsök av baby i magen och att den terminen var satt till idag kl. 09?
Hela helgen har jag haft en ytterst konstig känsla i nedre delen av magen och en molande värk, som om något trycker ner min mage. Det är svårt att förklara men jag tror att många (mammor) vet vad jag talar om. Jag tänkte att det kanske kunde vara så att bebisen nu vänt sig och att jag inte behöver göra ett vändningsförsök. Men jag visste inte säkert och idag gick jag till kvinnokliniken med en gnutta hopp men även en stor portion ”god inställning” till den terapin som jag eventuellt skulle genomgå.
Barnmorskan som var på plats gav mig ett rum för mig själv, berättade att det just kommit en baby till världen och att det var fullt upp att göra på kvinnokliniken idag. Jag fick lägga mig ner och hon skulle sakta känna lite på magen, trycka lite och se/känna om bebisens huvud fortfarande är uppe, om den fortfarande ligger så att den måste vändas och så skulle vi snart kicka igång med terapin.
Efter att ha tryckt och klämt ett litet tag var hon osäker men tyckte att det inte kändes som om bebisen låg uppe eller sittandes utan att den snarare hade huvudet nere. Men hon ville vara helt säker förstås så en gynekolog ropades in och hon rullade med sig ultraljudsmaskinen så att de, tack vare den, kunde fastslå hur bebisen ligger.
Två minuter senare, högst, var det klart: Bebisen har inte bara vänt sig (juhuuu!) utan ligger även fixerad och ”redo” att komma ut inom ett par veckor. Han ligger med huvudet långt, långt ner i mig vilket gör att jag känner den där konstiga dragningen/värken i nedersta delen av magen och neråt hela vägen. De båda kvinnorna på kliniken konstaterade att han nog kommer kika ut lite tidigare och tippade på början av vecka 38 men kanske även slutet på 37. Man vet ju aldrig det där till 100% men jag tror det med och har känt på mig under de senaste dagarna att vi strax närmar oss slutet på den här graviditeten.
—
En förlossning, en ny person här hemma, en familj på fyra istället för tre (allt har gått så fort med Tobias och mig, det var ju bara fem år sedan vi träffades men har hunnit vara med om mycket sedan dess), ett nytt liv att balansera i, nya uppdrag för familjen och mig – och så klassikerna också: träning, resor, fit kropp igen, bortblåst illamående, bra järnvärden igen, ahhhh det är så mycket att längta efter just nu. Och nu när jag vet att det kommer snart är jag peppad och taggad till max.
HÄR kan du klicka och se en bild till på ”dagens mage”, även den tagen igår vid den här vackra sjön
Igår gick jag in i vecka 33 och det känns! Nu börjar jag bli tung, benen känns aningen sega och mina jädrans åkommor är tillbaka! Och som de är tillbaka – jag måste, som jag nog tidigare nämnt, gå till sjukhuset för järninfusioner igen då jag börjat lida av anemi (järnbrist) igen. Det hade jag i början och mitten av graviditeten och vi trodde ju att det var färdigt när jag fick x-antal järnterapier med infusion (dropp som tar ca 40-45 minuter) men icke! Nu är järnbristen tillbaka och den stora frågan är om den hinner stabiliseras innan det är dags för förlossning. Fråga mig inte vad som händer om det nu inte skulle hinna bli bättre; jag antar nämligen att de här sista infusionerna – eller snarare de extrainsatta infusionerna – ska hjälpa på traven och att det kommer att bli bra igen. Nackdelen med ett järndropp är att man känner sig som påkörd av en lastbil de första dagarna. Det är alltså inte alls så att man får sin dos och går hoppandes, dansandes och sjungandes hem. Istället blir man lite lätt illamående och den riktiga tröttheten kommer efter några timmar och håller i sig i några dagar. Sedan, så småningom, stabiliseras värden. Hos mig har det varit som värst nu efter de två senaste droppen som jag fick i förra lördagen samt i måndags för en vecka sedan. Jag kännr mig fortfarande dålig efter dem. Hoppas verkligen att det hinner bli bra snart igen för jag måste börja samla krafter – och inte förlora dem – inför förlossningen.
Just ja, det riktiga illamåendet verkar vara tillbaka igen. Synd!, det gick ju så bra de senaste 8 veckorna men nu är det lite dåligt igen. Jag tänker hela tiden att jag nog kommer föda lite tidigare (som med Nicolas, i vecka 38) så jag klarar nog ynka fem veckor till av denna graviditet. Den har varit jobbig men jag börjar närma mig målet och kan inte annat än att tvinga mig själv att känna en stor motivation inför vad som komma skall, istället för att tänka på det jobbiga som jag fysiskt varit med om den här gången.
Tummen upp: Känslan! Känslan att vi snart ska vara fyra personer i vårt hus. Att vi ska semestra som en stor familj på fyra, att vi ska få njuta av ännu en liten bebbe här hemma nu, precis som vi gjort med Nicolas som bebis och som vi gör nu när Nicolas börjar bli stor och lära sig saker. Det är underbart med barn och jag blir sprudlande glad. Min förlossning har jag spelat upp i huvudet och hoppas att den blir så som jag tänkt mig. Den förra blev det ju inte alls, haha! Men det gick ju så fantastiskt ändå till slut, så… Just det, vi har fixat babysängen nu och allt annat är också på plats, kläderna, bodys, mössor och allt annat är tvättat och klart och har jag allt jag behöver till bebisen här hemma nu. Ingen stress i sista minuten här inte! Dessutom är förlossningsväskan packad – jag är verkligen i god tid, visst?
Tummen ner: Tröttheten, ryggont, foglossning, illamående, järnbrist – och så har bebisen inte vänt sig ännu. På tisdag måste jag gå terapi dvs. göra vändningsförsök. Spännande!
Vikt: Jag ligger på 61,5 kg nu, vilket är cirka 13 kg mer än utgångsvikten. Det är inte så illa, tänker jag, och jag känner mig ändå riktigt bra i den här kroppen. Jag tror att det mesta kommer gå bort de första två månaderna, precis som med Nicolas. Jag tänker på hur jag äter och vad jag äter – men jag tänker inte direkt på mängderna. Jag vill ha bra näring i mig men jag äter gärna ”för två” nu igen. Jag unnar mig själv, om man säger så, haha.
Magen: Ja, ni har ju sett bilderna. Det är en jättestor basketboll som gömmer sig där och folk frågar heeela tiden när jag ska föda. De flesta blir lätt chockade när jag säger vilken vecka jag är i nu.
Mina känslor: Nu börjar graviditeten tära på krafterna. Jag vill vara fit igen, jag vill ha bebben här hos oss – och jag vill börja det där livet som mamma till två barn. Helst nu! Men jag vill naturligtvis inte att bebben kommer alltför tidigt så jag får hålla tillgodo, ha lite, pyttelite tålamod till och motivera mig själv ända in i det sista. Jag vet att de här veckorna kommer tära på krafterna än mer och jag har en hel del sjukhusbesök inbokade men det kommer gå över snart, allt. Hoppas bara att jag kommer att må lika bra i princip direkt efter förlossningen, precis som jag gjorde med Nicolas. Vi har förresten bokat in en minisemester till en fantastiskt vacker ort och vi åker om dryga två veckor – jag hoppas att den semestern kommer göra så jag laddar mina depåer till max innan förlossningen.
Det råder rena rama sommarhysterin här i Schweiz; även nästa vecka väntas det bli upp till 35 grader. Idag var det angenämt och inte lika varmt som resten av veckan – och som det kommer bli i nästa. Jag passade på att njuta av en fantastiskt härlig dag vid den otroligt vackra Klöntaler-sjön i närheten av vårt hus. Det är makalösa vyer och en häpnadsväckande natur som väntar en; tur för oss att vi bor bara 12-13 minuter från den här skönheten.
Här är lite bilder och idag går jag alltså in i vecka 33 i min graviditet – juhuuu! Senare ikväll ska jag se till att uppdatera bloggen med nyheter kring den här veckan, hur jag känner mig och alla andra detaljer som jag ju brukar var och varannan vecka, men först ska vi slänga lite godsaker på grillen. En trevlig kväll i vår trädgård med goda vänner väntar. Hörs senare!
(bilden ovan togs på dagen för exakt ett år sedan)
Hej vänner,
Igår hade jag ett sjukhusbesök då jag just nu lider av anemi och behöver därmed järninfusioner för att stabilisera det hela. Jag har sedan tidigare fått 750 ml i mig men det har tyvärr – och konstigt nog – inte räckt. Så igår fick jag springa iväg från Alp-badet en sväng, gå till sjukhuset för att ligga och få min dos i en timme – och sedan tillbaka till badet igen. Riktigt ”roligt” hur det går att kombinera de bägge men framförallt hur bra järninfusion verkar hos mig. Normalt sett sänker den blodtrycket ordentligt och man orkar inte så mycket mer direkt efter en infusion, men jag märker inte av någonting alls utan kan köra på som vanligt direkt efter att ha legat där med dropp i en timme.
Det jag fick reda på igår också var att jag snart, närmare bestämt nästa vecka, måste börja med min terapi för att få bebisen att vända på sig. Jag är snart i vecka 33 och det har ännu inte vänt sig vilket nu ger det rätt knappt om tid (och plats) Det vore synd om det inte vände på sig och jag skulle tvingas göra kejsarsnitt; jag har ju fött en gång tidigare och känner att jag gärna vill föda normalt igen.
Det finns tre alternativ till att föda baby normalt utifrån min nuvarande situation.
1) Att göra vändningsförsök av baby med traditionell kinesisk terapi, närmare bestämt moxibustion. Det är en terapi som har sin bas i kroppens reflexer, som har 30-40 procentig framgång. Terapin görs dock inte efter vecka 36, så jag kommer tvingas göra tre-fyra stycken innan vi ”ger upp” (om det inte går vägen alltså) Jag har första terminen på tisdag nästa vecka, så håll tummarna för att det går bra och att bebisen reagerar på terapin, vänder på sig och slutligen fixerar sig.
2) Andra alternativet, om det förstnämnda inte fungerar för mig, är manuell vändning som enbart görs på det stora universitetssjukhuset i Zürich. Det är mer som ett ingrepp då du både har kateter och nålar och dropp på dig och dessutom är läkarna beredda att göra direkt och akut kejsarsnitt på plats om det skulle leda till komplikationer. Det är dessutom ytterst få läkare som gör den här typen av vändningen. Den gör tydligen förbannat ont och för babyns del är den riktigt obehaglig. Den kan utlösa kraftiga förvärkar som i sin tur leder till att man måste föda på plats (oftast med kejsarsnitt) Men det finns också framgångsresultat med den här typen av vändning och numera är det tydligen säkrare att göra det. Dock inte garanterat att det går vägen – efter dryga timmen vill läkarna inte störa bebisen mer och vi får ge upp.
3) Att föda normalt även om baby ligger med rumpan före görs enbart på en klinik i Schweiz, nämligen den i staden Richterswil (nära Zürich, vid Zürichsjön) Där får de också ge upp och göra akut kejsarsnitt om det visar sig kunna leda mot komplikationer, men i övrigt har de specialiserats på att få ut barnen den naturliga vägen men i fel position. Det här är det absolut sista steget för en vaginal förlossning men jag vet inte om jag skulle våga gå så långt.
Så, summan av kardemumman är att min kinesiska terapi, som börjar nästa tisdag, måste ge resultat. Om någon har varit med om det kan du gärna kontakta mig och berätta om det gick vägen, antingen här via blogg eller mail: [email protected]
Tack!
En fantastiskt god dessert bjöd jag på när hela familjen återvänt hem idag. Det blev sushi till middag (pasta till Nicolas) och därefter den här nyttiga efterrätten i form av lingon, körsbär, jordgubbar och strödd mörk choklad (Lindt, 76% kakao) Så enkelt – och så gott. Perfekt till en het, ruskigt het sommarkväll som denna. Vi hade 38 grader under dagen så vad passar väl bättre på kvällen än sushi och därefter denna goda dessert?
Till dryck blev det kokosvatten, även det riktigt gott och även om Nicolas inte gillar det (än) försöker jag intala mig att även några få klunkar, som han alltid tar, gör lite nytta.
—
Imorgon blir det väl samma upplägg på dagen men på kvällen måste jag tyvärr in på sjukhuset – igen. Det är återigen dags för järninfusioner då läkarna såg på kontrollen i tisdags att min järndepå återigen drastiskt sjunkit. Förbannat jobbigt, måste jag medge, men jag hade det samtidigt på känn. Även om jag mått toppenbra nu under de senaste gravidveckorna, har jag känt mig lite hängig till och från – och återigen lite illamående på det. Det var verkligen inte så illa som det var i början och mitten av graviditeten men jag hade ändå på känn att något återigen var på tok med min anemi. Och ja, tyvärr är det ju så, så nu blir det återigen ett par vändor på sjukhuset – och så två gånger (minst) 250 ml dropp på det.
Jumpsuit: River Island // Heels: Zara // Sunnies: Dsquared
Puuuuuh är galet varmt här just nu och imorgon blir det härliga 35 grader i vår region här i Schweiz. Så jobbigt som det är att bära en så stor gravidmage nu i den här värmen, är det också skönt med alla picknicks, utomhusbad och allt annat skönt i naturen som vi äntligen får hitta på. Jag planerar redan morgondagen och det blir att antigen åka iväg till en sjö som skyddas av bergen eller till ett utomhusbad där det säkerligen kommer krylla av folk imorgon. Idag åkte jag förbi där med bilen efter att ha varit och handlat – och herregud så mycket folk det var!
—
Nu ska det göras pannakakor, funderar på om det blir banan- eller vanliga den här gången. Det som är säkert är att de serveras med massa goda frukter som jag varit och inhandlat på marknaden idag. Frukt, bär och grönt är A och O i vårt kök och jag försöker – och kämpar med – att överföra den här förkärleken till min son också. För mig är det viktigt att han lär sig viktigheten av att äta rätt och äta bra saker, frukt istället för godis är bara en av de sakerna som är viktiga men som han börjat följa upp. Det hela handlar om en disciplinsprocess som jag är inne i just nu och som jag är säker kommer att ge belöning på lång sikt. Redan nu är min son mycket mindre intresserad av godis och chips än andra barnen i hans ålder. Och jag tycker att han äter bra, nyttig och varierad mat. So far so good, med andra ord :)
Idag passar vi på att fira in sommaren här i Schweiz. En ost- och charkbricka i trädgården är riktigt passande. Välkommen in till oss!
Det jag egentligen vill fira idag är egentligen mycket större – och viktigare – än sommaren i sig. Det är helt på det personliga, närmare bestämt har det med min graviditet och de inblandade läkare att göra – och idag har jag äntligen, efter mycket om och men, fått veta att min ”teori” och min känsla visat sig rätt. Jag vill inte skriva alltför mycket om det för jag känner i grund och botten att jag inte vill göra en för stor sak av det hela, men det är ändå viktigt att reflektera. Och jag reflekterar just genom att säga – eller påpeka – att jag haft rätt. Idag fick jag det bekräftat på sjukhuset och det känns otroligt skönt. Min graviditet har varit lite en berg-och-dalbana den här gången med alla möjliga slags diagnoser och hjälp, men nu har jag det visat sig att jag kunnat – och kan – vara utan diverse preparat och att min kropp mår utmärkt och bebisen likaså.
Jag har från och med idag inte den läkaren/gyn som jag hade hela den här graviditeten och jag är väldigt glad över att ha tagit rätt beslut och bytt vård. Idag tog jag prover på sjukhuset, fick göra ett extra ultraljud och ta blod och lite annat – och allt ser bara toppenbra ut. Min ex-läkare/gyn hade en idé om att få bebisen i magen att ”inte växa så snabbt” dvs. inte lägga på sig alltför mycket vikt, och jag skulle lösa det hela genom att ta insulin och få mitt socker under 3,5-nivå (vilket är extremt djupt) Hon hade sett att bebisen är stor, väldigt stor och att den skulle få problem att ”hitta ut” själv, dvs. med normal födsel. Hon har hela tiden lekt med faktum att jag skulle göra kejsarsnitt, vilket är något jag vägrar om det inte finns några komplikationer. Bebisens storlek såg hon som just en komplikation – men idag visade det sig att det var falskt larm. Jag gjorde tester och prover och ljud och allt på sjukhuset där jag ämnar föda – och bebisen håller ju en helt normal kurva, är varken för stor eller för liten. Mina värden är också jättebra – och något insulin för att bromsa mitt socker och därmed socker till barnet finns det inte frågan om. Jag fick även träffa en underbar gyn som jag nu bytt mig till. Hon påminner mig mycket om en av mina bästa vänner, ett vackert, milt och snällt ansikte som jag redan nu ser fram emot att se mer – om tre veckor, på nästa kontroll.
Nu, i vecka 31, börjar jag nedräkningen, precis som jag gjorde med Nicolas. Om den här babyn behagar komma lika tidigt som Nicolas så är det alltså bara 7 veckor kvar när han kommer. Nicolas kom ”precis lagom”, i vecka 38+2, så jag upplevde aldrig de riktigt jobbiga sista dagarna då man i princip inte orkar resa sig upp ur sängen – det måste också vara väldigt jobbigt att, efter så lång graviditet och massa åkommor och skavanker, dra ut på tiden. Så jag hoppas innerligen att den här bebisen också kommer i god tid, lite före den utsatta terminen.
På språng i Stockholm. De här senaste veckorna har varit riktigt bra och jag har haft överdrivet mycket energi och styrka i kroppen. Tackar och bockar för det!
Tummen upp: Jag känner mig fit. Jag har flugit, jag har tränat, jag har rört på mig väldigt mycket och jag känner mig riktigt bra just nu. Kroppen har äntligen börjat funka som vanligt igen (efter mina åkommor i början och mitten av graviditeten) och det tackar jag för. Det knns riktigt bra just nu och jag är säker på att jag hinner samla på mig energi innan förlossningen. För bebisens del går det jättebra – vi har en sista större kontroll på tisdag (på sjukhuset där jag kommer föda) och sedan väljer jag att inte göra några kontroller alls fram till förlossningen. Jag måste, om möjligt, få njuta av den här sista tiden nu utan att springa till barnmorskan eller sjukhus så ofta som jag nu gjort under den här graviditeten.
Tummen ner: Jag vet inte om det finns något jobbigt just nu – kanske bara sura uppstötningar och halsbränna, precis samma som jag hade med Nicolas också. Känner igen den så väl och jag väljer att inte ta något mot det. Det är inte så jobbigt och jag klarar det utan tabletter eller andra medel som lugnar det hela. Det är ju en process i sig och något väldigt vanligt i slutet på graviditeten, så jag lägger inte alltför stor tyngd på det. Det här med att sova börjar också bli lite svårt – jag längtar efter att kunna ligga på mage igen. Normalt sett sover jag alltid på mage och det är ju omöjligt just nu så det ska bli skönt att återigen ligga i min favoritposition – och sussa gott om nätterna (åtminstone de timmar jag får sussa innan det är dags att kliva upp och amma)
Vikt: 60 kg, jag har gått upp 12 kg och anser det inte vara så himla mycket som min gynekolog tycker att det är. Jag mår bra och kroppen känns fit – och det är ju det som är huvudsaken. Hon påpekade att jag inte ens hade så himla mycket vatten så hon vet inte riktigt varför jag gått upp ”så pass mycket” men är det inte bara normalt? Det tycker jag absolut att det är.
Magen: Värsta basketbollen här! Det är i princip bara magen som syns hos mig just nu; att jag gått upp syns inte på andra ställen på kroppen men magen, den är riktigt stor.
Inköp till baby: Massa från Livly, Ralph Lauren för barn, Newbie (älskar deras saker) och andra godingar som jag hittat. Nu under mitt besök i hemstaden Stockholm har jag shoppat rejält. Vi har så mycket saker redan men jag kan inte låta bli att shoppa söta bodys nu – och bloomers! Och små mössor! Ohhhh…
Mina känslor: Allt är underbart just nu och jag vill bara passa på och njuta under slutspurten. Tyvärr har jag inte varit helt nöjd med min läkare så jag kommer växla henne efter mitt besök på sjukhuset på tisdag.
Jag har knappt tid att vila nu när jag är i Stockholm; möten, familj och framförallt häng på gamla – och en del nya – favoriter står på dagliga schemat. Men det är helt underbart att vara tillbaka i hemstaden… Tänk om vädret spelade med. Idag var det riktigt dåligt och jag antar att morgondagen blir lika kass och regnig. Nåväl, jag utnyttjar alla dagar till max, vädret måste jag trotsa och vila kan jag nästa vecka, hemma i Schweiz.
Jag vet inte om det är för tidigt ännu men jag har definitivt börjat nedräkningen. Jag har en känsla av att den här bebben kommer kika ut i vecka 38 (precis som mitt första barn) och det är alltså ”bara” tio veckor till dess. Jag tror och hoppas att tiden kommer att svepa undan så snabbt det bara går, jag längtar galet mycket efter bebisen och den här gången har jag inget som helst tålamod. Ni som läser bloggen vet att det inte varit så himla lätt graviditet den här gången men nu börjar allt att stabilisera sig. Om jag tar det från allra första början så led jag av stark/väldigt djup anemi, vilket nu börjar klarna upp och bli mycket, mycket bättre. Sedan hade jag extrema illamåenden fram till vecka 23-24, och även det har nu försvunnit. Jag hade även streptokokker i tarmen och det har vi också slagit hål på, nu är allt bra igen. Jag fick förvärkar någonstans i samma tid och medicineras (med naturliga preparat) för det och kommer göra det ända till det är dags att föda. Sedan var jag också på ingång till graviddiabetes men även det har stabiliserats. Förutom att ha besökt min läkare x-antal gånger och gjort x-antal kontroller har jag även varit frekvent besökare på sjukan… Men som sagt, nu börjar allt bli bra och jag kan verkligen, verkligen njuta av graviditeten nu.
Tummen upp: Jag har galet mycket energi just nu. Det känns fantastiskt, då jag inte haft det under hela den här graviditeten. Jag har förvisso gjort allt som jag varit tvungen att göra – och mer, mycket mer därtill – men det är först nu som jag känner igen mig själv igen. Yesssss!
Tummen ner: Halsbränna och sura uppstötningar om jag måste nämna något nu. Men det känns liksom så onödigt att ens göra det, då jag varit med om lite svårare saker än ”bara” halsbränna. Så nej, jag vill egentligen inte ge en tumme ner nu…
Vikt: Nu håller jag mig på samma våglängd, har inte gått upp mer än några gram. Ligger på 58 vilket är jättebra, tio kilo plus är det förvisso men det är heeelt ok.
Magen: … är jättestor! Alla tror att jag kommer föda imorgon, typ. Jag var tvungen att fråga min gyn om varför det är så och det är av två anledningar; dels bär jag magen framåt (det är läkaruttryck, magen hos vissa lägger sig helt och hållet framåt medan den får mer omfång runt midjan hos andra) och dels för att jag har mycket fostervatten.
Inköp till baby: Japp, en herrans massa här i Stockholm nu. Visar en del av sakerna men i ett senare inlägg!
Mina känslor: Bägge tummar upp! Jag älskar att vara gravid just nu. Har också nya foton från UL som gjordes i måndags, bebben ser jättesöt ut, värsta plutmunnen!
Nyligen blev jag kontaktat av ett företag från Minneapolis som ville presentera en ny produkt för mig och ett antal andra bloggare och journalister baserade i hela världen. Den här produkten heter Hidrate Me och har en mycket enkelt – men ack så viktigt – motto. Allt handlar nämligen om vatten, vätskan som vi inte kan vara utan men som många av oss inte får tillräckligt av under våra dagliga rutiner. Må det vara ett kontorsjobb eller ett hårt träningspass – vatten behöver vi alla men i vilka mängder? Och hur ofta händer det inte att man helt enkelt slarvar bort med den riktiga mängden? Eller, vad som verkligen är dåligt, tar något annat att dricka istället för hederligt vatten?
Det här företaget har utvecklat en flaska och en app som funkar både på iPhone och Android. Flaskan är synkad med mobilen och märker av hur mycker du dricker och under vilka omständigheter. Så fort du glömmer bort ditt intag påminner den dig om att det är dags att dricka. Dessutom kan du, via appen, se dina intagna mängder vatten och annat protokoll som är intressant både för oss som tränar (mycket), för gravida som kanske också glömmer bort det viktiga dryckat – och ja, till alla som känner att de behöver balansera upp vattenmängden.
Det är en riktigt givande app (gratis, dessutom) och en snygg flaska som kommer i vitt, grönt, turkost, rosa och svart.
Idag hade pool- eller beachhäng i Miami suttit fint. Vi har galna 30 grader i Schweiz och jag svettas bara jag kikar ut i trädgården.
Den här sommaren har vi, trots allt, bestämt oss för att skippa USA. Jag är nu höggravid och det känns rätt läskigt att flyga över Atlanten och sedan hoppas på att jag inte behöver något gynbesök i vecka 30-35 typ. Egentligen ville jag att vi skulle åka inom loppet av några veckor men nu tar vi snart en semester i Sverige istället och jag är tillbaka hit till Schweiz i god tid för ett par av de sista kontrollerna innan bf.
Idag är det dock inte dags för bf – utan för bröllop! Tobias kusin gifter sig med sin Melanie och en stor fest uppe i bergen väntar. Det ska bli skönt att lämna stan och hettan, jag förmodar att det blir fem-sex grader mindre uppe i Alperna idag. Puuuuh….
Idag mår jag som bäst under denna graviditet. Känner hur härligt det ska bli att få träna igen ”direkt” efter förlossningen (hoppas det går lika bra som sist) och att min kropp verkligen saknar den dagliga träningen nu. Jag har titt som tätt tagit pauser i min träning på grund av en graviditet som varit lite jobbig och jag absolut inte orkat eller velat träna, men nu börjar i princip allt stabilisera sig. Ta i trä att det blir så ända till slutet nu.
Imorse var jag på sjukhuset en sväng och därefter kom jag hem, tog på mig träningskläderna och rusade iväg på en lång och snabb powerwalk. Jag kände mig riktigt fit igen och om det förblir så nu, så tror jag att jag kommer vara i bra form igen bara månader efter förlossningen. Min kropp svarade riktigt bra på det höga tempot idag och nu är det en väldigt glad och nöjd Andrea som sitter vid datorn och skriver dessa ord.
Mitt promenadstråk idag var vid den privata flygplatsen som ligger ett stenkast från vårt hus. Det är långa, vackra vägar att gå, kika på coola plan som lyfter och landar och titt som tätt får man skymt av stadens turkosfärgade lilla flod. Så himla vacker plats att rensa tankarna och fylla på med batteri på. Jag gjorde en 70-minuters träning och känner mig riktigt bra nu. Så, dags för kaffe nu!
Till bebis nummer två, som kommer i slutet på augusti, har vi nu valt en bilbarnstol från STOKKE som heter iZi Go X1 by BeSafe. Nicolas har sin Römer Baby och den är vi också nöjda med, men jag vet inte vad som for i mig när vi handlade stolen till Nicolas – jag som är ett stort STOKKE-fan valde, konstigt nog, ett annat märke, och även om den sitsen är helt ok och fungerar hur bra som helst (och är känt för att vara ett av de bättre också) så känns den här som vi tog nu snäppet bättre.
iZi Go väger bara 4 kg, har integrerat soltak (som jag tycker är superviktigt), är lätt att installera i bilen och än lättare att bara klicka bort snabbt när man ska ta med sig den. Den här bilbarnstolen har även extra mysig stoppning inne i själva sitsen, som ger än mer komfort och är också tryggare för de allra minsta. Sitsen har en snygg ”black melange” färg och, ta-ta-taaaaa, den är kompatibel med alla STOKKE-vagnar!
—
Under Nicolas tid som bebis – och fortfarande faktiskt nu när han är två – använde vi oss av Bugaboo Cameleon, en fantastisk vagn med många möjligheter. Numera kan han sitta och softa därinne ibland, när vi ska strosa på stan och han vill sova lite eller när vi ska gå en powerwalk och han vill mest sitta och njuta av utsikten och snacksa något :) Vi behåller Bugaboo Cameleon även till nästa bebis, men jag har även klickat hem en STOKKE SCOOT! Är så himla glad över det beslutet, då vagnen ser härligt bekväm ut och jag vill faktiskt pröva på något annat den här gången. Vi kan alltid kombinera eller svischa mellan Bugaboo och STOKKE men tanken är att jag ska använda mig mer av den sistnämnda. Vagnen STOKKE SCOOT är känd för att vara en ”vagn för urbanistas”, för ”stadsfolk” då den är perfekt för stadsterräng. Jag kommer självklart använda även Bugaboo men den här SCOOT verkar vara jättebra både för stad och för resor (väger mindre än Bugaboo och är i en del när den sätts ihop, vilket gör att de tillåter denna vagn på flygplatser dvs efter check-in)
Jag är inne i vecka 26 redan och nu börjar det gå riktigt fort. Jag har så mycket att göra hela tiden plus en härlig semester i hemstan Stockholm väntar, så veckorna swischar bara förbi nu känns det som. Men det har inte varit enkla par veckor nu i det senaste. Tyvärr. Först måste jag snabbt påpeka att det går bra för bebisen men mina värden är allt annat än bra. Just när jag kände mig mycket bättre efter mina järninfusioner och häng på sjukhuset, åkte jag på en tarminfektion (!!) som fick behandlas i sex dagar, och sedan såg läkaren (här görs kontroller hos ”kvinnoläkare” som det heter, och inte barnmorska) att jag har förvärkar så även det behandlas just nu. Det är naturligtvis allt annat än optimalt och önskvärt att ha värkar i vecka 26 (hos mig startade de redan för några veckor sedan) men inne såg ingenting påverkat ut och jag fick till och med klartecken att flyga till Stockholm. Det jag m-å-s-t-e tänka på dock är att vila så fort jag känner att jag har ont. Jag äter naturlig medicin som heter Bryophyllum åtta gånger om dagen och de hjälper riktigt bra, så jag hoppas och tror att vi har detta under kontroll.
En tredje grej som hänt är att jag ligger nära graviddiabetes… vilket egentligen är absurt, då jag både äter bra, riktigt nyttigt och rör på mig. Men på något vis har det letat sig till mig – eller jag till det – och nu får jag gå till en dietist samt i värsta fall även ta insulin. Jag får veta mer om det i nästa vecka. Som sagt, jag har ätit så bra som jag har kunnat och ni som läser min blogg vet att jag både är tränings- och (nyttig) matfreak, så hur det här kom vet jag inte. Men jag kan tänka mig att det har sin grund i början på min graviditet, då jag faktiskt svullade lite väl mycket… skit. Nu får jag motionera ännu mer, röra på mig snabbt efter maten MEN också se till att vila eller sätta mig ner så fort jag känner att jag får lite ont (=förvärkar) Så det är lite jobbig situation men absolut ingenting man inte klarar av om man tänker på det och gör det bästa för sig själv i den stunden. Dvs. Jag tränar på, powerwalkar och dylikt men så fort jag känner att det drar någonstans i kroppen så måste jag vila, oavsett var jag befinner mig. Sedan är det viktigt med simning och annan form av lätt motion. Sist men inte minst att ha stress i schack men det har jag absolut.
Tummen upp: Bebisen rör sig riktigt mycket och det är jättekul att känna hans/hennes rytm nu. Eller när han/hon vaknar och sträcker på sig, slår och skjuter till lite i magen. Känslan är obeskrivlig, om än ibland även lite läskig. Tummen upp även för att tiden går fort. Det här INTE varit en lätt graviditet men det kunde också varit värre, så jag är nöjd och kör på så gott jag kan. Det ska bli galet härligt att ha två barn!!!! Kan knappt fatta det själv och vet inte heller hur man känner inför ett syskon, då jag själv är ensambarn.
Tummen ner: Ja, graviddiabetes, bakterie i tarmen (som tur är såg det jättebra ut när jag var på kontroll igår, den är borta nu med andra ord) och förvärkar får tillsammans en stooooor och feeeet tumme ner!
Vikt: Jag ligger fortfarande på 10 eller 10,5 vilket är mycket men vanligt för mig. Vi smalisar tenderar att gå upp mer. Det kommer nog bli ett par 5-7 kilo till, så det är fortfarande mindre än vad jag gick upp med Nicolas (20 kg, haha)
Magen: … börjar kännas tung redan men motion, all form av motion, hjälper en aning.
Mina känslor: Ja, jag mår faktiskt bra trots omständigheterna och jag ser fram emot nästkommande tiden. Jag får gå kontroller mer än vad man normalt sett ska men det är inget som bekymrar mig. Det är en pigg och glad bebbe i magen så om de kontrollerar mig lite oftare för att mina egna värden – och värkar – inte är ok, så tar jag det som det är. Jag menar, varje graviditet är olik den andra och det har aldrig varit garanterat att det skulle bli en sång eller dans på rosor för mig den här gången (förra gången var det nämligen det)
