Fred, kärlek och en återuppståndelse

Såhär en dryg månad efter Peace & Love känns det lägligt att fundera på vad som egentligen hände de där dagarna i juli. Och framförallt kring hur mycket en festival egentligen kan betyda för en stad. 

Foto: Elin Turpeinen

Foto: Elin Turpeinen

Det är svårt att nämna Borlänge utan att nämna Peace & Love. Och det är svårt att nämna Peace & Love utan att nämna Borlänge. Att festivalen blivit en tydlig markör för staden går inte att förneka. Säger man dess namn vet personen man möter oftast exakt vart man kommer ifrån. I många fall följs detta dessutom av att man får lyssna till minnen från motpartens tidigare festivalbesök. Den perfekta conversation startern med andra ord.

Men även om Peace & Love varit en stor del av festival-Sverige så är det Borlänge som den betytt mest för. Under dess storhetstid förändrades hela staden för ett par dagar. Befolkningen dubblerades, butikernas utbud anpassades och stämningen förändrades. Stora namn ställde sig plötsligt på stora scener i den lilla staden. Och någonstans samlades alla Borlängebor för att bara njuta av allt som festivalen innebar.

På stan var frågan ”ska du gå på Peace & Love?” när festivalen närmade sig om somrarna lika förekommande som att fråga hur någon mår. Och dess positivt klingande namn gav effekt. För jag tvivlar inte en sekund på att stadens mindre bra sidor hamnade i skymundan och glömdes bort till förmån för fred och kärlek. Något som levde kvar långt efter att den avslutande artisten klivit av scenen. Till slut var Borlänge så mycket Peace & Love att dess positiva verkan nästintill blev en ständig faktor i staden. Det är i alla fall min tanke på det hela.

Foto: Elin Turpeinen

Foto: Elin Turpeinen

När festivalen gick i konkurs var det lite som att slita loss en viktig del av stadens hjärta. Plötsligt kom sommaren utan att man kunde fråga ytliga bekantskaper man mötte på stan vilken artist de såg mest fram emot att se. Kanske sa man istället ingenting alls. Men den här saken har redan kommenterats i oändlighet, så jag låter det stanna där.

Att vara med när någonting reser sig ur askan är mäktigt. Det är speciellt på fler än ett sätt att se hur någonting har skapat så starka band att inte ens ett förfall kan klippa det helt. Att se hur en hel stad återigen börjar fyllas med hopp. Hur man går lite mer rakryggad, kan prata med de där ytliga bekantskaperna igen och börjar fundera på vilken scen man ska befinna sig framför vid vilken tidpunkt. Men det är inte en historia som upprepar sig.

Någonstans handlar det inte om musiken. Om att ha de bästa eller flesta artisterna. Givetvis är det ett viktigt inslag i en musikfestival, men det är inte det som är av största vikt när de gäller Peace & Love. Vad det istället handlar om är den mötesplats som skapas. Hur gemenskap och glädje präglar upplevelsen. En upplevelse som man får möjligheten att dela med varandra. Återigen är det som om allt negativt för ett par dagar suddas ut till förmån för fred, kärlek och hopp.

Att jag har fått möjligheten att vara en del av den här stora apparaten är jag otroligt tacksam över. Överallt möts man av positivitet, festivalglädje och kärlek. Tänk att någonting som en gång startade som en liten och lokal grej blivit till en sådan betydande del av Borlänge. Hur det nästan blivit stadens identitet. Igen.