Play w/Rawness – Svalbard Edition

Inspiration & Motivation, Rawness, Reportage "Det var efter en lunch med min kompis Tommy som vi bestämde oss; låt oss åka till Svalbard och springa en marathon-distans. I februari. Gärna i början av månaden så att det är mörkt, kallt och jävligt." - Häng med på Play w/Rawness - Svalbard Edition.

Det började med en fix idé, att springa långt norr om polcirkeln på vintern. Varför? Ingen aning, men en kombination av exotiskt, jobbigt och lite ball på samma gång – varför inte direkt erkänna sina brister och självbekräftelsebehov haha.

Det var efter en lunch med min kompis Tommy som vi bestämde oss; låt oss åka till Svalbard och springa en marathon-distans. I februari. Gärna i början av månaden så att det är mörkt, kallt och jävligt. Efter lite googlande visade det sig inte vara så krångligt som man kan tro, det är ju inte direkt högsäsong mitt under den arktiska vintern, så både biljetter och hotell var bokat inom kort. Och innan dessa hade vi givetvis fått med oss ytterligare en medlem på mikroäventyret, nämligen vännen och Rawness-bloggaren Jörgen.

Inflygningen över det arktiska landskapet är fantastiskt.

Inflygningen över det arktiska landskapet är fantastiskt.

Det är nämligen så att jag och Jörgen också snackat en tid om att göra så mikroäventyr inom ramen för Rawness, att promota en råare aktiv livsstil på något sätt. Men vi ville inte göra det som alla andra, superseriöst, utan snarare med glimten i ögat. Glatt och lekfullt. Så då tog vi fram ett slags koncept som sedan blev arbetsnamnet på resan, Play w/Rawness. En ny sorts äventyr helt enkelt. Ingredienserna är enkla; glädje, lekfullhet och jävlar anamma. Typ.

Longyearbyen omgärdas av fina fjäll som döljer en lukrativ gruvdrift.

Longyearbyen omgärdas av fina fjäll som döljer en lukrativ gruvdrift.

De där jäkla isbjörnarna

– Isbjörnar, det finns sjukt mycket isbjörnar på Svalbard, säger Tommy något nervöst i telefon till mig strax innan jul. Är du verkligen säker på att vi ska sticka till Svalbard och springa?! Samma feedback kom från Jörgen, vars dotter mer eller mindre tyckte vi var dumma i huvudet som skulle springa bland isbjörnar.

Samtidigt som jag försökte förklara och motivera varför det ändå gick att planera en ”säker” resa så bombarderades jag av artiklar och blogginlägg till höger och vänster om galna isbjörnsattacker och människor som dödats. Men mitt i detta så fanns det ändå en kittlande tanke, att med rätt förberedelser borde det ändå gå att springa under vintern på Svalbard utan att bli uppäten, det gällde bara att minimera risken. För risken där är uppenbar med 3000 isbjörnar på 2300 invånare.

Gruvdriften dominerar. Till och med pizzorna på Kroa heter Gruve 1, 2 osv.

Gruvdriften dominerar. Till och med pizzorna på Kroa heter Gruve 1, 2 osv.

Banan

Det första jag gjorde när jag fick idén om att springa på vintern norr om polcirkeln var att googla lopp eller om några andra dårar fått för sig något liknande, vilket var lättare sagt än gjort. Förutom det extremt extrema Rovaniemi 150, där man ska ta sig 150 km på max 42 timmar, fanns inte så många alternativ om man ville springa långt. Inget lopp alls vad jag kunde hitta, så vi fick helt enkelt hitta en lösning där vi arrangerade det själva. Men däremot så fann jag rätt snabbt Svalbard Marathon som arrangeras i maj i Longyearbyen, Svalbards huvudstad, säkerligen för att det är ljust och förhållandevis varmt (ca 10 plusgrader).

Originalbanan för Svalbard Marathon som går i maj. Vi gjorde en egen med denna som underlag.

Originalbanan för Svalbard Marathon som går i maj. Vi gjorde en egen med denna som underlag.

Vi ville så klart inte äventyra våra liv och springa mitt ute i vildmarken där risken för isbjörnar och/eller dödskyla var ständigt närvarande, särskilt under mörka februaridagar, vilket gjorde att både jag, Tommy och Jörgen snabbt fann trygghet i att välja ut delar av banan för Svalbard Marathon till vår egen löpning. Så vi byggde upp en rutt som gjorde att vi sprang tre varv à 12 km, med en sträcka som även var utanför bebyggt område, samt sista vändan på ca 8 km inom Longyearbyens stadsgränser. När det officiella Svalbard Marathon arrangeras finns beväpnade vakter utmed banan för att skydda mot eventuella nyfikna isbjörnar, i vårt fall skulle vi helt enkelt få bära det själva.

Longyearbyen består till stor del av baracker. Lyxiga och mindre lyxiga, men liktväl baracker.

Longyearbyen består till stor del av baracker. Lyxiga och mindre lyxiga, men liktväl baracker.

Att springa med vapen

Det var helt enkelt nödvändigt, för risken fanns där hela tiden. Så sent som för två veckor sedan kom en isbjörn till Longyearbyen och vi vill helst slippa få våra testamenten upplästa för fruar, barn och vänner. MEN, med det sagt, så planerade vi en relativt säker rutt, vi ville som sagt göra detta med fokus och lekfullhet på samma gång. För att röra sig utanför byns gränser måste ALLA bära vapen, så det var absolut inget unikt för oss.

Jag hade turen att slippa en Mauser från Andra Världskriget, vilket andra fått hyra, utan kunde plocka med mig en 3 kg lätt och mindre Ruger. Givetvis hade jag innan förberett allt och ansökt om temporärt tillstånd att hyra vapen genom Sysselmannen, Svalbards motsvarighet till guvernör. Med en svensk jaktlicens i bagaget var det inga problem, men mitt tips är att ha lite framförhållning för att få allt underlag från svenska myndigheterna – för väl på plats går det smidigt. Tommy fick bära en signalpistol som extra säkerhet, att skjuta vid eventuell fara både för kanske skrämma bort en björn innan man tar till skarpa ammunitionen, men också för att underrätta andra så klart.

Kargt. Mörkt. Kallt. En helt vanligt februari på Svalbard.

Kargt. Mörkt. Kallt. En helt vanligt februari på Svalbard.

Man kan tro att det skulle vara superjobbigt att springa 42,195 meter med ett gevär, men tvärtom tillförde det något positivt till min löpning. Som relativt otränad, dvs bara sprungit distanser upp till milen högst under hela hösten, hade jag känningar av mitt löparknä. Men för att inte säcka ihop helt när jag sprang med bössan behövde jag räta upp mig rejält och springa med kroppen så lodrätt jag bara kunde, vilket faktiskt medförde en bra hållning och mindre belastning på knäna. Verkligen något att tänka på framöver (Sträck på dig Raawwwland!!).

Under löpningen sprang jag ca 18km med skarpladdat gevär, resten med geväret i hand men utan laddning. Såna är reglerna, när du är inom bebyggt område så laddar du ur och när du är utanför så laddar du på. Simple as that.

Jag plåtar Jörgen när Jörgen plåtar sig själv. Nördvarning men vadå.

Jag plåtar Jörgen när Jörgen plåtar sig själv. Nördvarning men vadå.

Vindluckan

Jag, Jörgen och Tommy är nog experter på vädersajter vi det här laget, för vi testade alla. Isbjörnar i all ära, men den verkliga faran för att inte klara löpningen var trots allt kylan. Vi kom snabbt fram till att vädret kunde slå om fort på Svalbard och även i det relativt skyddade Longyearbyen. Ena dagen -16c och ingen vind, nästa dag -35c och 10 sekundmeter kuling. Så det gällde helt enkelt att kalkylera så gott det gick på befintlig statistik vilket ungefärligt väder vi skulle få. Vi gissade oss till att -25c och ca 3-4 sekundmeter kändes rimligt, vilket skulle ge en upplevd kyla på ca -30c. Som en vanlig svensk vinterdag med andra ord…

Men skillnaden på kylan märktes direkt när vi steg av planet. Den var bitande. Isande. Gnagande. Och kallare än kall. Det är klart, Svalbard ligger ca 120 mil från Nordpolen och är en ö med arktiskt klimat, men ändå. Ofattbart hur minusgrader kan upplevas så olika. Däremot hade vi sån otrolig tur att dagen när vi väl skulle springa så var det förvisso -25c men nästan ingen vind. ”Gudarna” var med oss helt enkelt. För samma dag som vi skulle åka hem var det helt plötsligt 8 sekundmeter vind igen och då var det så kallt att vi säkert inte klarat av utmaningen, sån skillnad blev det.

Svalbard gav mersmak. Jag vill tillbaka.

Svalbard gav mersmak. Jag vill tillbaka.

Utrustningen

En stor del av den här typen av resor, utmaningar och mikroäventyr är att förbereda sig med bra utrustning. Förutom massa kameragear och annan tech så tog vi med oss rejält med kläder. Jag hade googlat hur andra gjort som sprungit i liknande klimat, typ Nordpolen eller Sydpolen, men där är väderförhållandena givetvis ännu värre så det var inte helt lätt att göra rätt.

Men vi snackade ihop oss och tack vare mitt jobb har jag lärt känna en hel del kunniga människor inom outdoor. Snälla Salomon rekommenderade oss att använda kläder för långfärdsskidor vilket visade sig vara supersmart, för de var mer isolerade och tåliga än löparkollektionen. Så vi fick testa Equipe 1/2 ZIP, en vindtät jacka, samt vindtäta och lättfodrade byxan S-Lab Motion Fit WS, både plaggen grymma i sig själva, men vi valde att använda dem som mellanlager över underställ i Merinoull.

Street Art - Svalbard Edition.

Street Art – Svalbard Edition.

Mitt tredje lager bestod sedan av ytterligare ett par vindtäta byxor från Gore som jag fyndade på XXL, samt av en fleeceväst från The North Face. Som fjärde lager på ovankroppen hade jag sedan en gammal skaljacka från Haglöfs, i Gore-Tex Active Shell. På fötterna två par strumpor och sedan de magiska vinterlöparskorna Snowcross från Salomon, faktiskt helt outstanding för ändamålet. I dessa stoppade jag ett par fårullsinlägg för extra göttig värme.

På knoppen blev det sedan en balaclava och buff, även dessa från Salomon, och sedan luvan på för extra vindskydd. Händerna skyddades av tre (!) par vantar; först ett par tunna arbetshandskar som skulle fästa bra när jag skulle ladda om geväret, sedan vantar med det passande namnet ”Svalbard” i ull och ytterligare ett vattentätt lager ovanpå det, båda från Norröna. Jörgen lånade dessutom min nyinköpta pannlampa från Mammut, grymt bra för ändamålet att skjuta mycket ljus långa distanser.

En bild som väl sammanfattar Longyearbyen vintertid.

En bild som väl sammanfattar Longyearbyen vintertid.

Vindskydd blev liksom temat på kläderna, för det var den största risken, att förfrysa på grund av fel kläder. Trots fint och smart gear så höll det inte hela vägen, mellanlagret frös till snö/is av svetten, men vi höll oss i alla fall tillräckligt varma.

Sist men inte minst måste jag även nämna klockan jag bar under resan och löpningen, nämligen Tissot T-Touch Expert Solar. Tommy tog tiden med sin Garmin-klocka, men jag ville bara njuta av löpningen utan att hetsa med hundradels sekunder. Med Tissot-klockan fick jag istället en superlätt äventyrsklocka i titanium som drivs helt av solenergi. Extremt nice och jag ser fram emot att testa den i fler utmanande situationer framöver. Trots mörkret höll den tiden haha.

Hur gick löpningen då?

Sådär. Om man räknar i ren tid. Det tog oss hela 5 timmar och 16 minuter att springa en marathon-distans. Men det var ju trots allt jävligt kallt och då springer man långsammare. Och jag bar på ett gevär hela distansen och då springer man också långsammare. Och ingen av oss hade tränat särskilt mycket inför resan vilket också bidrog till tiden förstås. Men vi är alla mycket nöjda. För. Det. Var. Så. Jädra. Skoj. En riktig utmaning i Play w/Rawness-anda. Det spelar ingen roll om vi inte sprang som gaseller, för det fanns liksom ingen tid att passa. Utmaningen var vår egen och ingen annans. Nuff said egentligen, löpningen var en utmaning, javisst, men i helheten bara en underbar upplevelse.

Svalbard i mitt sinne

Så, när intrycket börjat lägga sig måste jag erkänna att jag är helt tagen. Det är något sagolikt vackert över det avskalade karga landskapet. Över människorna som lever i mörkret halva året och ljuset andra halvan. Jag väljer att illustrera min text om resan med de bilder som bäst sammanfattar min upplevelse av Longyearbyen och resan; det monokroma med snön och kontrasterna som utgör husen och människorna.

Svalbard i mitt sinne. Foto: Jörgen Brennicke

Svalbard i mitt sinne. Foto: Jörgen Brennicke

Det finns något meditativt över kylan som tvingar alla att sakta ned, leva mer stillsamt och utan hets. Det är nästan så att jag i efterhand önskade att det inte fanns wifi på hotellet, att hela Svalbard skulle ligga i någon slags hemlig zon, bortom resten av världen. En frizon där jag kan hitta mig själv genom mötet med det okända. Det är kanske det som på något sätt får avsluta den här resan, att Svalbard inte bara finns i mitt minne, utan i hela mitt sinne.

 

Du kanske gillar