Active People by Brennicke – Umar Khan in Los Angeles.

If you thought that your lifestyle was an active one it’s time to think again.. Rawness own Jörgen Brennicke has been hanging out with the stuntman, actor and director Umar Khan in Los Angeles. Read about how he is training, what products are hot and why virtual reality is ” the next big thing” !

Two weeks ago I was in Los Angeles where I had the luck to meet up with Umar Khan just before he took off for a film production in China with director Peng Zhang for a few months.

I got to know Umar when he was using the gym of the Dojo in Stockholm where I have been sweating for years. Soke Tamas Weber could see his qualities and focus and he let him practice there as much as he wanted. And he wanted it, a lot. I had the opportunity to train with Umar for a year or so before he left for Los Angeles.

Umar Khan in control@Abbot Kinney blvd Venice. Los Angeles. Image by Brennicke.
Umar Khan in [email protected] Kinney blvd Venice. Los Angeles. Image by Brennicke.

In my series Active People By Brennicke I bring you – Umar Khan.

My name is Umar Khan I’m an actor, stunt performer, action designer and director. I was born in Lahore, Pakistan, but me and my family moved to Stockholm, Sweden when I was 2 years old. A few years ago I moved to Los Angeles, California to follow my childhood dream.

Would you call your lifestyle an active one ?

Yes, I wake up early in the mornings to go for a run. When I come back I do ab workouts and later on during the day I train martial arts and choreography with my stunt team (I train a lot of different styles of martial arts so I divide them on different days), I also do a lot of track and field, powerlifting, gymnastics, parkour, CrossFit and bar training in addition to maintain my speed, agility, power etc.

On my days off I do enjoy travelling a lot, I go hiking, rock climbing, scuba diving, canoeing, skydiving and schedule is always packed with different outdoor activities…

Umar Khan has it figured out. Image by Brennicke
Umar Khan has it figured out. Image by Brennicke

What are your favourite products right now ?

I use a lot of different product’s for my workouts, some of the ones I use frequently are The Elevation Mask, weight vest, Vibram Five Fingers training shoes, bar, ab wheel, TRX (Total Body Resistance Exercise).

Who or what are you inspired by in your training ?

I get inspired by a lot of different things, I’m a deep thinker so I have a very vivid imagination and I like create something unique and innovative, sometimes modify somethings that have already been done.

I can’t say I’m inspired by a single person (there have been great people who have contributed a lot to Martial arts and films in general and I do see certain things they have done as an inspiration) but what really inspires me as I’ve had a lot of different inspirations sources, are moments, movements, art, philosophy, history and science.

Umar Khan warming up with some shadowboxing. Image by Brennicke.
Umar Khan warming up with some shadowboxing. Image by Brennicke.

Are there any trends that you see in the future for an active lifestyle ?

I’m very fond of art and technology, there is an innovative technology that is going to hit the market pretty soon, it’s called Oculus VR, it’s basically a technology that allows you to step into the world of Virtual Reality, I’m excited to see how far they will take it as I’m looking to see if me and my team can do some sort of a concept for action design within the system that allows a person to basically become an action hero fighting villains, crashing cars, jumping off buildings etc.

That’s something I would like to put my hands on in the future.

Please tell me about your stunt team.

Umar Khan working with his stunt team. Stunt Fighting Concept – Umar Khan Stunt Team. It's Umar holding the gun. Image by Brennicke.
Umar Khan working with his stunt team. Stunt Fighting Concept – Umar Khan Stunt Team. It’s Umar holding the gun. Image by Brennicke.

I designed a fight sequence back in 2014 on the TV mini-series “The Hunger Games: Mockingjay – District Voices.” While designing the fight scene for the series an idea I had many years ago of creating my own stunt team came back and so a couple of months later I formed my own team, Stunt Fighting Concept – Umar Khan Stunt Team.

We have been fortunate enough after creating our first action design pre-viz (sponsored by Under Armor Germany) to get a lot of calls from producers requesting to make a pre-viz for their upcoming projects. The general idea of my fight designs is to make it look as authentic as possible but also visually attractive for the audience, along with the unique camera technology that we possess (the only one on the market), the camera operator can approach the performers much closer in order to get the hands on feeling on the actual fight and give the audience almost a third person POV, video game kind of feel to it. 
With this system in use comes a lot of other responsibilities to keep in mind. Not only safety for the performers but also safety for the camera operator who is now one more “performer” in the mix and automatically becomes a safety priority.

The fight sequences I design are meant to look very authentic due to the actual physical contact me and my teammates are inflicting upon each other, it’s not something I recommend; my team consists of guys that have fought professionally or are highly trained in various areas of the stunt business and are used to the physical contact as myself. We train the same way real fighters do, with sparring sessions combined with our choreography training to have the best of both worlds and adapt fast.

The second thing is the environment and the props. Basically we use props that look authentic and can simulate the real thing, just like in any of the props on set, we utilize them when we need but as little as possible since one of the main features of the camera technology we use is to capture the action scenes in “one shot.” We are limited when it comes to cuts between scenes so it requires a lot more from the performers to stay in shape, being well rehearsed and being sharp to prevent unaccommodated injuries to themselves or their fellow partners.


Umar Khan kickin it. Image by Brennicke.
Umar Khan kickin it. Image by Brennicke.

Could you tell me some more about the film technology ?

It’s basically something that we refer to as a “Semi-drone.” We believe that our concept will revolutionize how filmmakers capture movie fights and overall action scenes in the future.

The reason being is that our system freely captures the fights and action in a video game style look by utilizing the DoP/Director of Photography as a part of the movement within the scene along with the performers and having a second camera operator moving the camera through a monitor for a more up-close and detailed view of the action, this way it won’t leave a single part of the move out for the audience to feel, you get the best of both worlds, the sense of POV along with the interactive part of 3D which makes it feel like you are a part of the action.

It’s a pretty advanced technology that we are happy to bring to the big screen soon.

Stunt Fighting Concept – Umar Khan Stunt Team. Image by Brennicke.
Stunt Fighting Concept – Umar Khan Stunt Team. Image by Brennicke.

Dreams and goals ?

My dreams or goals as I call them for the future are to develop more innovative Action Design for major shows and carry on what I started when I was in middle school, when I used to borrow the school’s camera and bring my friends to different locations to shoot my own projects, this time I’ll do it with my stunt team and with big budget projects.

I also have plans to star and direct in my own projects in the future with big budgets as I have done a lot of my own projects with no budget back in Sweden, it’s the passion and determination that has helped me achieve what I have achieved so far with no funding or help, I believe with the right budget the possibilities are endless.

Aside from my creative dreams I would like to do things for people in need, that has been a part of who I am growing up. Helping your fellow man is something I strongly believe in as I go by the rule “The true value of a man is not measured for what he does for himself but what he does for someone else and if you help someone in need without the concern of getting something back”, you’ll reach true happiness from within and that’s a state of happiness that stays for the rest of your life… as a public person I believe that we have a responsibility since many people get inspired by us daily from what we do in our every day lives, I see it as a blessing and a curse, a blessing because you have the power to change things for the better due to the influence you put on people, the curse because most known people or celebrities don’t really understand what effect they have on people that look up to them.

My goal later on is to use the fame or popularity that this industry is bringing to inspire people not just only to the creative side but also to help others in need. I’m planning on opening schools for children in underdeveloped countries as well as hospitals. That is my goal outside of the creative industry…

Stunt Fighting Concept – Umar Khan Stunt Team. Image by Brennicke
Stunt Fighting Concept – Umar Khan Stunt Team. Image by Brennicke

3 Venice/Los Angeles tips.

Tre snabba tips för den som ska till Venice, Los Angeles.


Menotti’s 56 Windwards Ave. Venice. Grymt trevligt morgonhäng och god Espresso, alla de som kommer in för kaffe gör det än mer värt att vara kvar, lite längre. Ljudbilden är väl utvalda vintage LP skivor från 70-talet så klart. LA bandet Steppenwolf spelades då jag avnjöt mitt kaffe.

Menotti's. Jag har lånat bilden från Tumblr. Tack för lånet.

Menotti’s. Jag har lånat bilden från Tumblr. Tack för lånet.


Jag är en sucker för Lemonade. Brickställe (kedja) med massor av vegetarisk mat,( de har köttmat också men den har jag ingen koll på) och lemonad som namnet antyder. Jag brukar köra varianten där man väljer valfri mängd ”skopor” av deras ca 10-15 olika fräscha sallader. Här kommer några favoriter från min senaste vistelse. 3 olika=proppmätt.

1.New Mexican Roasted Butternut Squash with White Corn, Lime Corn
Nuts, & Scallion Ranch Dressing
2.Shaved Brussels Sprouts with Dates,Sage ,& White Balsamic Vinaigrette
3.Roasted Beets & Melon with Frisee, Hazelnuts, & Hazelnut Vinaigrette
1661 Abbot Kinney blvd, Venice.
Lemonade. Bilden lånad från Food GPS. Tack för lånet.

Lemonade. Bilden lånad från Food GPS. Tack för lånet.


Le Labo. Snygg doftbutik på den trevliga gatan Abbot Kinney blvd 1138. Här stod jag och luktade mig fram efter en doft som jag hoppades skulle passa Rockyfru, jag tog med mig en sådan där provgrej som jag hade sprejat deras Bergamotdoft på. Jag gillade den, tog fram den då och då och gillade den mer för var gång. Köpte den och Rocky gillade den=tur.

Le Labo. Jag har lånat bilden från Tumblr. Tack för lånet.

Le Labo. Jag har lånat bilden från Tumblr. Tack för lånet.


Ett nytt verktyg.

Jag söker ständigt en liten kamera att alltid ha med som komplement till mobilen. Men det har skitit sig varje gång jag har börjat att undersöka saken. Helt plötsligt så är kompakt kameran som verkar bäst inte alls kompakt och dyr är den också. Så har det varit några gånger de senaste åren, jag har lagt ner sökandet och kört vidare på kombon Nikon D-800 och iPhone som jag i och för sig inte alls var värst missnöjd med. Men då jag och min assistent Martin satt på planet mot Vancouver där vi skulle jobba för Peak Performance så hade Martin införskaffat en ny kamera som var allt jag vill ha. Vi snackade mycket Ricoh GR2 på den resan.

Liten, snabb, fast ljusstark vid optik/ingen zoom, fina bildfiler även på (sjukt)hög ISO/ljuskänslig/bra i dåliga ljusförhållanden. Jag älskar dåliga ljusförhållanden för det finns så mycket magi där. Lätt att styra automatiken manuellt/alltså att lura automatiken dit man vill för att uppnå önskat resultat (tänk motljus och liknande situationer sådant som är svårt för även den smartaste kamera att förstå ). Kameran har dessutom eget wifi så att den kan kommunicera med telefonen. Var som helst så kan jag alltså föra över jpgs från kameran till min iPhone= next level för Instagram.

Ricoh GR2 kostar ca 7 000 kr så den är inte billig direkt men för mig så är den som sagt var ett efterlängtat verktyg. Stor sensor, raw filer, allt det där bra som gör att jag utan problem kan jobba med den.

Jag skaffade mig en så snart det gick i Kanada och den är redan en kär vän. Välkommen till verktygslådan Ricoh GR 2.


Planlöst i L.A.

Så blev det, det var saker jag skulle göra där. Plåta för en utställning, samt lite mode. Men inget av det blev av just nu. Så 4 dagar i LA utan någon plan alls. Det visade sig vara helt fantastiskt.

Det är ytterst  sällan jag är någonstans utan att veta exakt vad jag ska göra där och när. Jag hade ett AirBnB bokat i Venice. Så jag visste att jag skulle komma att skejta i Venice skatepark men förutom det, inget.

Samma dag jag skulle åka dit började jag lite planlöst att höra av mig till bekanta via FB, sådana som sist jag var i kontakt med dem bodde i L.A. Hej, jag kommer att vara här ett par dagar, jag har inga planer så har du lust och möjlighet att hänga så hör av dig. Vissa kompisar hade flyttat vidare i sina liv och var inte längre i L.A, andra var kvar. Vissa av dem hade tid att ses andra inte.

En av de som hade tid och lust att ses var Umar Khan. Umar och jag lärde känna varandra då han tränade i gymmet som hör till den Karate Dojo där jag svettats i en massa år. Umar tränade inte Karate, men min Sensei Tamas Weber lät honom använda gymmet för att han är en bra och dedikerad människa. Umar har alltid tränat varje dag, mycket, alltid. Oberoende av brutna nyckelben och annat. Umar har förkovrat sig i i stort sett alla kampsporter som finns och han har en fysik som en stålfjäder, stark och spänstig som en katt. Dessutom så är han smart. Jag kommer att skriva en artikel om honom i min serie Active people by Brennicke. Kommer i veckan.

Umar Khan värmer upp med skuggboxning innan han drillar sitt stunt team.

Umar Khan värmer upp med skuggboxning innan han drillar sitt stunt team.

Vad han jag mer med under mina 4 dagar ? Jag hann tala med ett otal främmande människor, i butiker på Abbot Kinney i Venice, varje person är en resa. Jag skejtade med skateboard legenden Hosoi’s ungar, små vassa rippers i den privata backyard poolen Bible bowl. Dit kom jag tack vare att jag helt oplanerat mötte Calle, Lasse och Christine. Skejtkompisar från Sthlm som jag stötte på i Venice. Jag hängde med dem till Matt’s backyard pool först. Den var svårskejtad som helvete, jag kände mig som en total nybörjare. Lasse som är en grym skejtare sa i och för sig att det var 3e gången han skejtade den och första gången som det gick hyfsat=inte dåligt som fasen.

Venice_L.A, den här vackra vägen har jag sparkat med min bräda förr. Alltid med glädje.

Venice_L.A, den här vackra vägen har jag sparkat med min bräda förr. Alltid med glädje.

Då jag en kväll var och köpte en milkshake på Milk & Straw på Abbot Kinney RD så hade jag förmånen att få se en för mig alltid välkommen träningsform. Spontan dans på trottoar. Två män fridansade helt enkelt, som motion och så klart även för att visa upp sig. De var absolut inte ¨bra¨,  de var inte duktiga dansare, men de gjorde det för att de älskade det. De var helt underbara, jag hängde med dem en stund och fotograferade. Vackert och så fyllt av glädje.

Fridans workout i LA. Vackert och fritt.

Fridans workout i LA. Vackert och fritt.


Peak Performance produktion i Vancouver.

Att vara på fotoproduktion med Peak Performance är en fröjd. På så många plan, jag får ta drömbilder (bilder som jag tycker så mycket om att jag skulle få mardrömmar om jag inte fick ta dem) och teamet är sjukt bra. Alla.

I går kväll så hade vi förmånen att få hänga med Fraser Street Run Club här i Vancouver, Jessie och Michelle som vi har som modeller är så himla fina och härliga människor så man vill bara hänga med dem och deras hundar, alltid. Dessa varma och coola människor är dedikerade löpare och de har startat en klubb, på fredag kvällarna så samlas de i ett garage de hyr där klubbens flagga hänger mot kortväggen. Då vi var där nu en tokregnig kväll i mars så var de ett 20-tal löpare som möttes för att springa en 10k runda i staden. Dessa träningspass handlar så klart om träning, men de är ännu mer en social grej. Springa tillsammans, mötas, bjudas in, bli en del av något. Kilometern på 5,3, lugnt och sansat. Ingen blir lämnad i bakvattnet om man inte orkar hålla tempot så springer någon med den personen i det tempo som den klarar av. Vänligt.

Fraser Street Run Club. 10k

Fraser Street Run Club. 10k

Jag, min assistent Martin och filmaren Alex kutade med någon kilometer och plåtade och filmade, framför, bakom från sidan i ösregn. Perfekt. Sedan in i en bil och möta löparna då de kom springande över en bro sedan vidare på en specialbygd cykel som Martin trampade fram medan jag satt baklänges och plåtade löpare. Hur kul som helst var det. Vi ramlade omkull lite sportigt vid ett tillfälle. Då milen var avklarad så möttes de upp i sitt klubb garage och tog en öl tillsammans, mycket sympatiskt.

Jag och Martin på en cykel i Vancouver.

Jag och Martin på en cykel i Vancouver.

Här snor jag några ord om Michelle från hennes hemsida.

When Michelle is not working with clients, she is either busy training with her track club, carrying 30 KG sand bags up mountains in preparation for an upcoming obstacle race, Olympic lifting or running wild on the trails of the North Shore with her husband and two dogs.

Michelle med en av deras fina hundar i löparklubbens garage.

Michelle med en av deras fina hundar i löparklubbens garage.

Jessie springer långdistanslopp mest hela tiden, förr så var han en grym skateboardåkare. Men nu är han rädd om sina leder (märkligt) och skonar dem från skejtandet.

Vancouver levererar.

Vancouver är Kanadas näst varmaste stad, det visste inte jag då jag skulle hit för att plåta för Peak Performance. Vancouver är för mig = skidorten Whistler. Men den är en bit bort, hur långt vet jag inte eftersom jag är en stadskatt på den här fotoresan och rör mig mellan den regnblöta betongen. Produktionen flyter  på förträffligt och jag har fått ta många grymma bilder redan och det är flera dagar kvar att utnyttja för det ändamålet. PEPP.

Nu ska några av oss ut och testa en hike på en tok vacker plats strax utanför stan. Kameran ska med så klart.



Nu ska det plåtas för Peak Performance !

Jag sitter här på Arlanda redo för att åka och ta de bästa bilderna jag någonsin har tagit, det känns bra. Adrenalinet rusar redan av tanken på de bilder som jag ska få äran att ta på denna resa till Vancouver.

Fortsättning följer.


Slickar mina sår.

Nu har jag kört 2 pass med PT’n Veronica Björnum på Delta Gym. Inget med gym tilltalar mig, förutom träningen.

Så snart jag sätter igång med träning så hör jag inte den kassa musiken jag ser inte heller längre väggarnas alla planscher med reklam för kosttillskott. Allt blir bra. Jag gillar det.

Jag har kört mycket fys de senaste åren men då i form av Karate, löpträning eller Ruffie, träning med den egna kroppen, eller någon annans. Ingen utrustning. Så gillar jag det, enkelt. Att köra koncentrerat i gym med instruktör är något annat, något helt annat. Perfekt. Att överaska sin kropp, att utmana den är något mycket positivt.

Veronica körde så klart hårt med mig och precis som hon sa så blev det perfekt med 2 pass första veckan så ”att jag får lite tid att slicka mina sår”. Det behövs, jag är så där små stum i hela kroppen. En fin känsla. Egentligen så skulle jag träna i dag också på egen hand, men då det är skejt i morgon så låter jag bli. Så att jag förhoppningsvis känner mig rörlig och mindre stum i morgon. På söndag är det Karate på Karateskolan Södermalm. Så det blir en bra helg.

Veronica vill att jag lägger till mer protein i min kost nu då hon kör med mig, för att i bästa fall kunna bygga lite muskler på kroppen min. Jag är ju vegetarian sedan 5 år och jag har sedan i somras i stort sett strukit snabba kolhydrater från min kost. Jag håller mig borta från bröd, pasta, ett intag om dagen är Ok för mig, men oftast blir det inget. Bananer äter jag. Så det jag har lagt till är två extra äggvitor till min fantastiska morgonomelett. Mitt bas protein är Beluga linser samt Quinoa och det försöker jag få i mig vid varje måltid.


Tid för PT.

Jag känner mig lite ur form. Så är det. Gillar inte den känslan nämnvärt. Jag har ruckats ur mina cirklar av diverse skruff. Kristallsjuka(godartad lägesyrsel), inflammerad hälsena (efter att min skateboard valde att landa där) samt hamstringsträckning från Karaten. Allt på en och samma gång. Jag har kört på ändå, men inte till 100% och det har inte riktigt varit ”jag” om ni förstår vad jag menar ? Jag har skejtat, men inte utvecklats utan i bästa fall bibehållit en nivå. Trist. Vill alltid utvecklas, vad är meningen annars ? Hur som nu är jag på banan igen. Hyfsat hel, men inte riktigt i form. Så vad gör jag då ? Jo jag ger mig in i något nytt och hyfsat skrämmande så klart.

Jag kommer att börja träna med PT.

PT - Veronica Björnum. Delta Gym.

PT – Veronica Björnum. Delta Gym.

Jag har inte varit på ett gym på 10 år, min träningstid har varit i Karatedojon samt i olika ramper och pooler där jag har åkt skateboard. Sprungit en del har jag gjort, kört Ruffie för all del. Men gym. Det var längesedan, och jag har aldrig tränat med en personlig tränare. Veronica känner jag sedan tidigare, hon är stark, rolig och hård som flinta. Hon har magrutor, bara en sådan sak. Det har jag aldrig haft.

Så under våren så får ni följa våra förehavanden, eller rättare sagt då och då under våren. Vi kör i gång i dag, hon kommer att plåga mig i morgon också. Sedan så tyckte Veronica att det passade bra att hon ska resa bort på jobb nästa vecka så att jag får tid att slicka mina sår…


Ett nytt sista år.

Sista året, 2016. Jag får ofta frågor om namnet på min blogg vilket är förståeligt. Så här ligger det till. En av mina bröder i skejtboardträsket har ett sjuhelvetes driv vad gäller att hålla tempot på en session uppe, för er som inte är insatta så funkar det ungefär så här. 12 personer står kring en pool för att skejta just denna. En i taget kör, fler kan köra samtidigt men då slutar det ofta med att det gör ont. Så alla 12 står utplacerade vid poolens kant, redo att droppa in den mikrosekund som tillfälle till detta ges. Det är inte ett kösystem, inget snack i stil med, nu är det din tur tror jag. Då är redan nästa i och kör, tempot är högt, stämningen positivt hetsig, nervig, alla är på hugget=VACKERT. Janne, mannen med drivet har ett stridsrop som han brukar köra då han känner att tempot är lite för lågt, då ropar han till den som kör som ett pepp. Kom igen Jörgen, sista året !!!  Alltså ett Carpe Diem för skejtare. Gör det du vill göra nu för ingen har en aning om du kommer att kunna göra det i morgon.

Jag önskar er ett fantastiskt nytt år och låt oss alla vara bättre än vad vi var förra året. Nu kör vi.


En Bikram Yoga-morgon.

I morse så körde jag mitt 3e Bikram Yoga pass på raken i en förhoppning att stretcha min skadade hamstringmuskel så att jag slipper mer krångel därifrån och samtidigt provocera mina kristaller i örat så att mina sviter av kristallsjukan/välartad lägesyrsel ska bli ett minne blott. Vi får se hur det går, jag kör i morgon igen. Nu ska jag ut till stallet med min dotter.



Räddad av Bikram yoga ?

Så trött på att känna mig tokstel efter min hamstringsträckning i vänster ben för 5 veckor sedan. Jag brukar i vanliga fall vara hyfsat vig, nu känner jag mig stel som en 47 åring. Men så kan jag inte ha det, så nu kör jag Bikram yoga varje dag tills det att jag reser på jobb den 4 januari. Värmen och det eviga stretchandet gör gott det känner jag redan efter 2 dagar. Räddning ? Jag hoppas det. Håll tummarna.

En annan poäng med att köra Bikram Yoga för mig just nu (förutom alla de givna fördelarna, se nedan) är att jag fortfarande dras med sviter av kristallsjukan/godartad lägesyrsel som jag åkte på den 17 juni i år. Min balans är inte helt 100% tillbaka. Rundsparkar i karaten är svårt, jag blir helt enkelt yr och håller på att ramla omkull under de 1a sparkarna innan jag har ”kalibrerat” hjärnan. Så känns det i vart fall. Samma sak med skejt, de 1a åken kräver en stor koncentration för att hitta känslan, tryggheten, grunden. Jag känner mig lite yr. Efter några åk så släpper det.

En ganska stor del av ett Bikram Yoga pass tillägnas just balansen, jag får kämpa hårt (läs-vingla omkring), men det är det enda som hjälper. Att provocera balanssinnet.


– starkare och mer tonade muskler
– ökad rörlighet i leder och muskler
– förbättrad fokus och koncentration
– ökad ämnesomsättning och förbränning
– ökad mental klarhet och stressreduktion
– förbättrad balans och koordinationsförmåga

Nu har jag ställt till det igen – hamstringmuskeln denna gång.

I går så var det Karateträning på Karateskolan Södermalm, allt gick fint tills det att vi skulle köra Ura mawashi geri. Jag var bra uppvärmd (tyckte jag), högerbenet funkade fint. Men jag har haft ett par veckors jidder med hälsenan på vänster sida sedan jag fick min skateboard där då jag låg på botten av Fryshusets bowl efter en slam. Så min vänstra sida är väl helt enkelt till och med sämre än vanligt. Hur som, jag körde jag ett par sparkar med vänster ben, allt kändes fint. Så ökade jag på tempo och tryck. Där tog det stopp.

Min fantastiske Kiropraktor David Ermeskog hade tid för mig nu på morgonen. Jag har för vana att gå till honom så snart det bara går när jag ställer till det då jag lärt mig att läkningsprocessen går fortare då han har varit på skadan och styrt upp. Han ger mig dessutom alltid övningar att göra som även de hjälper det trasiga att hela. Det handlar i det här fallet om lugna stretchövningar. Bara sträcka ut benet framåt, från sittande eller stående. Stå i ”grodan” med händerna i backen och därifrån räta på benen osv. Trycka med fingrarna där det gör ont ska jag också syssla med. Kul.

Men precis som med hälsenan så är det 6-8 veckor tills det är 100% helt igen, om jag sköter mig vill säga. Vilket jag så klart gör, för jag vill ju kunna sparka/skejta/springa och allt det där andra jag gillar att göra obehindrat så snart det bara går så klart.

Jag är väldigt tacksam över att David aldrig säger åt mig att vila, ta det lugnt, lugnare ja, men fortsätta att röra på mig så mycket det bara går. Provocera skadan lite lagom. Det gillar jag.

Så ingen skateboard i morgon, vilket känns bedrövligt. Men så är det, det är bara att tugga i sig. Det som är intressant är att fundera ut alternativa träningformer att köra nu när skadan är så färsk så att det jag brukar göra inte vill sig.

Simma kanske ? Det tycker jag är sjukt tråkigt. Men är det bra för skadan så gör jag det gärna och blir så klart bättre på det på kuppen. Win win.


Hamstringmusklerna. Jag måste dock säga att det mesta av mitt ont, eller en stor del i vart fall sitter där lite högre upp i skinkans underkant.


Fjällräven Polar.

Då min briljanta fru Rocky började på Fjällräven så fick jag en inblick i saker de sysslar med förutom att skapa grymt bra kläder. Fjällräven Classic är något de anordnar varje år i samarbete med STF, en vandring i augusti mellan Nikkaluokta och Abisko på 110 km där Fjällräven Classic har gjort det hela mer tillgängligt genom att erbjuda organiserad logistik, checkpoints, mat och support längst vägen. Du är inte helt själv därute helt enkelt, utan ni är många från hela världen som vandrar leden. Det är det nog i vanliga fall också, men om det inte är ensamhet  i första hand du är ute efter så har jag förstått att det här är ett grymt bra upplägg. Vissa vandrar i ett par dagar, andra springer sträckan. Människor är olika, det är bra. Jag har inte gjort denna vandring, dessvärre.

Fjällräven Polar. Ett 300 km långt hundspannsäventyr som sker norr om Polcirkeln, i april. På egen hand så navigerar du ditt hundspann genom vildmarken, du sover i tält eller under bar himmel. Låter det lockande ? I så fall så kan du göra som min skejtboardbekant Krister Pihlgren har gjort. Gör en ansökningsfilm så kanske du blir framröstad som den som ska få delta i år. Om du inte ska vara med själv så föreslår jag att du röstar på Krister så att han får ännu en upplevelse att lägga till sin befintliga palett av sådana. Sist så åkte Krister splitboard i Kirgizistan. Han skrev om det här på Rawness

Om du vill rösta på honom så kan du göra det via denna länk.

Jag tycker att Polar verkar helt magiskt måste jag säga, jag bestämmer mig här och nu för att söka nästa år. Så får det bli.

Lycka till Krister.

Rockyfru@Fjällräven Polar.

[email protected]ällräven Polar.

Rockys utblick från sitt hundspann@Fjällräven Polar.

Rockys utblick från sitt [email protected]ällräven Polar.


Safety first.

Jag har fått spons av POC, oklart om det är för att de tycker att jag slammar (ramlar) så mycket och illa att de bara måste padda upp mig så att jag överlever det hela eller för att jag i mina bästa stunder skejtar hyfsat. Förmodligen så är det en kombination.

Tacksam och stolt är jag hur som helst över att nu bli någon form av POC-ambassadör.

Om inte förr så blir det skejt på lördag, den obligatoriska gubbskejten på Fryshuset. Det ska bli spännande att se hur POC skydden levererar. POC står ju onekligen för något nytt, sedan de grundades 2005 så har de vunnit mer än 40 internationella priser för säkerhet, design, företagande och innovation och allt det handlar om att de gör skydd som faktiskt skyddar, ser bra ut och känns så lite som möjligt, bra grej. Att företaget nyss såldes för 65 miljoner dollars till Investcorp indikerar att de skapat något som vi som behöver skydd vill ha.

Jag skejtar Örebro. September 2015. Johnny Sandberg tog bilden trots grava buksmärtor, han opererades för det dagen efter. #tufffotograf #snyggockså

Jag skejtar Örebro. September 2015. Johnny Sandberg tog bilden trots grava buksmärtor, han opererades för det dagen efter. #tufffotograf #snyggockså


Aase Marie Brown – Active People by Brennicke.

”Att rida i full galopp på en galopphäst, det är något som inte alla får uppleva. Man står upp i sadeln och all kommunikation sker synslöst mellan häst och ryttare. När jag galopperar så känner jag fullständig lycka. Det är att vara ett med hästen, på riktigt. Hästen når upp till sin toppfart och springer med dig. Vi springer.” /Aase Marie Brown.

Aase Marie plåtad under träning på Täby Galopp. Här går det undan. Observera muskulaturen på den unga hingsten. Bra deff.

Aase Marie plåtad under träning på Täby Galopp. Här går det undan. Observera muskulaturen på den unga hingsten. Bra deff.


Jag har haft förmånen att få hänga med kick ass-jockeyn Aase Marie Brown på hennes nuvarande arbetsplats Täby Galopp där hon rider för stall Strandh med tränaren Marie Strandh.

Jag har ju hängt en del i stall då min fru har haft häst i alla de 21 år vi har varit ett par. Jag har varit med och lastat hästar i släp, mängder av bajs har burits och jag har ofta varit rädd då ungen har flugit i backen, hästar har dragit och allt det där andra spännande som så lätt händer då man håller på med dessa mäktiga djur.

Tidig morgon på Täby galopp. Efter frukost så värms hästarna upp i skrittmaskinen.

Tidig morgon på Täby galopp. Efter frukost så värms hästarna upp i skrittmaskinen.

Galoppörer (kul ord, jag blir ungefär lika glad av det som av Engelskans Hippopatamus, eller ortsnamnet Albaquerque).

Många av de hästar som Aase red den morgon som jag hängde med henne i förra veckan på Täby Galopp är unga, 3-4 år. Islandshästar som min fru och dotter rider rider man inte in (börjar inte rida överhuvudtaget) förrän de är sådär 4-5 år.

Så galopphästarna är unga, de är galoppörer för att de verkligen tycker om att springa fort=mycket pepp. Detta i kombination gör att det krävs sin ryttare för att få dem att lyssna och göra så som man vill.

”Ofta så tävlar jag hästar som jag aldrig har träffat, än mindre ridit förrän just inför ett lopp. Det är det som visar att man är en bra ryttare, att sitta upp på en okänd häst och förstå den och kunna kommunicera med den direkt.” /Aase Marie Brown


Mållinjen har just passerats. Aase kom 2a i detta lopp på en ung hingst som aldrig tävlats förut. Hårt.

Mållinjen har just passerats. Aase kom 2a i detta lopp på en ung hingst som aldrig tävlats förut. Hårt.

Aase hur kommer det sig att du blev Jockey ?

Jag har alltid varit dragen till djur vilket var ett problem då min mamma är extremt allergisk mot dem. Grannarna där jag växte upp som liten, de som hade djur blev ständigt besökta av mig. Jag är lätt maniskt lagd så jag var där och ringde på hela tiden. Jag snöar helt enkelt in på grejer, går in med ett 100% fokus, så har det alltid varit. När jag var 8 år så flyttade vi till en annan stad i Norge.

En dag då jag var på väg till skolan så kom det en kvinna med en häst gående där på vägen mellan villorna. Jag gick genast fram och frågade henne alla frågor jag kände att jag behövde svar på.

Vem är du ? Varför går du här med en häst ?

Dagens första häst ska sadlas och ridas. Ett nervigt sto som jag var ordentligt rädd för att komma för nära ska tilläggas.

Dagens första häst ska sadlas och ridas. Ett nervigt sto som jag var ordentligt rädd för att komma för nära ska tilläggas.

Det visade sig att bakom skolan där jag hade gått i 2 månader så låg det en galoppbana ! Jag följde med hästen och kvinnan i stället för att gå till skolan och jag fortsatte att gå dit varje dag tills det att min mamma fick ett brev från skolan om att jag inte hade varit där på en vecka. Min mamma blev så klart arg. Både för det att jag inte hade gått till skolan men också för att jag hade gjort så att hon hade mått väldigt dåligt av sin allergi. Jag fick inte gå ut på 2 veckor, förutom till skolan. Men då veckorna hade passerat och jag levde i tron att jag aldrig mer skulle få rida så tog min mamma med mig till en sportaffär. Där fick jag allt i utrustningsväg som behövdes för att börja rida. Min mamma sa att hon förstod hur mycket det här betydde för mig och att jag skulle få börja rida på ridskola. Hon hade mycket tydliga krav för hur jag skulle kunna rida och bo hemma med alergikern. Det var till att duscha och byta om hos vänner innan jag gick hem. Det funkade bra men mamma har sagt att hon mår så mycket bättre sedan jag flyttade hemifrån, lite häst blir nog alltid kvar trots allt.

I det här loppet så kom Aase 2a på Grand Quality i hästens första tävlingslopp. Aase har den vita hjälmen i detta lopp. Jag fattade inte riktigt var mållinjen var, så den är redan passerad om ni tycker att ryttarna ser lite slöa ut.

I det här loppet så kom Aase 2a på Grand Quality i hästens första tävlingslopp. Aase har den vita hjälmen i detta lopp. Jag fattade inte riktigt var mållinjen var, så den är redan passerad om ni tycker att ryttarna ser lite slöa ut.

Att jag nu är Jockey har bara att göra med att det låg en galoppbana där bakom skolan, hade det varit hästhoppning som pågick där, eller dressyr så hade det varit det jag skulle ha sysslat med nu.

Men förutsättningarna för att jag skulle bli just Jockey var enligt alla förstå sig påare inte de rätta, jag var helt enkelt för stor ansåg de. 164 cm lång och då jag gick i skolan så höll jag även på med friidrott, sprint och vägde 64 kg.

Då jag var 16år så fick jag ett erbjudande om att ta över en häst. Den hade varit sjuk, nu var den frisk men ägaren ville bara bli av med den då de inte ansåg att hon gick att tävla längre. Wanna be awarded som hästen hette blev min och det var hon som fick mig att förstå, hon fick mig att fatta hur jag skulle göra. Hon lärde mig allt.

2010 så tog jag amatörlicens, det betyder att man får börja att tävla i galopp i en klass med andra licenserade amatörer world wide.

2012 så blev jag Norsk amatörchampion.

06.00. Aase, Pax och Gustavo kollar på loppen från dagen innan i fika/hund rummet.

06.00. Aase, Pax och Gustavo kollar på loppen från dagen innan i fika/hund rummet.

Det året så var jag också och tränade i Miami på Gulf Stream Park. Där kom en Amerikansk champion tränare fram till mig och sa att han tyckte att jag hade potential. Han tyckte att jag borde satsa på att bli lärling. Hans nästa fråga var hur lång jag var och vad jag vägde, då jag svarade så sa han.

”Synd jag hade kunnat tänka mig att ha dig som lärling själv annars.”

Men hans uppmärksamhet fick mig att bestämma att det var dags för att satsa på att bli lärling då jag kom tillbaka till Norge. Att bli lärling betyder i galoppvärlden att man går upp i elitklass.

I USA så har man kommit mycket längre vad gäller jämställdhet i hästvärlden. Här i Europa så ligger vi långt efter på den punkten. Lååångt efter.

Vikten min. Så här funkar det. I galopp så tävlar man i olika viktklasser.

Här vägs Aase in inför ett lopp tillsammans med sin utrustning. I dag var Aase tvungen att svettas bort något kilo i bastun innan invägning.

Här vägs Aase in inför ett lopp tillsammans med sin utrustning. I dag var Aase tvungen att svettas bort något kilo i bastun innan invägning.

När jag börjad i Elitklass så tävlade jag i 55 kg klassen det betyder att jag var tvungen att gå ner ganska mycket i vikt. Till 54 kg. Det var för mycket visade det sig, jag blev för svag och jag vann helt enkelt inga tävlingar då. Men jag hittade en vikt som fungerade bra för mig, 57 kg. Det betyder att jag måste väga 56 kg inför en tävling. Min vikt + min utrustning (sadel, väst, kläder, skor) som väger 1kg.

I den här vevan så kom jag i kontakt med en Svensk tränare som ville att jag skulle komma till Sverige och rida. Här började jag att rida på riktigt, sedan jag kom hit så har jag tävlat upp till 30 lopp i veckan.

Här rider Aase ut en av hästarna för morgonträning. Jag tror att det är det stökiga stot som jag var rädd för. Aase gillar stökiga ston.

Här rider Aase ut en av hästarna för morgonträning. Jag tror att det är det stökiga stot som jag var rädd för. Aase gillar stökiga ston.

Hur länge är man lärling ?

4 år med utbildande lärlingstid. Eller efter 70 vinster.

2014. Så vann jag flest lopp av alla lärlingar i Skandinavien och som kvinna vann jag även flest lopp på proffsnivå. Jag kom på 5e plats av alla proffs i Skandinavien förra året.

Hur äter du då du måste hålla en exakt vikt hela tiden ?

Jag har testat väldigt många dieter, det som funkar absolut bäst för mig är att tidsbanta. Jag äter bara mellan 13-18 på dagen. Då äter jag nyttigt men vad jag vill. Ibland så måste jag sätta mig i bastun och svettas bort något kilo, men det händer sällan nu för tiden vilket jag är mycket glad över då jag hatar det.

Tränar du något annat för att vara i form ? Eller räcker det med ridningen och allt det där andra runt hästar, mocka, kånka balar och annat ?

Nej, jag tränar inget annat. Om du skulle se mig jogga så är det för att jag måste bli av med vikt inför ett lopp, annars så skulle jag aldrig göra det.

Vad har du för mål ?

Jag vill bli signad av en stortränare med flyt.

Ett vackert djur hästen. Jag tror att det här är den 3 årige hingsten. En mycket trevlig häst med full koll redan.

Ett vackert djur hästen. Jag tror att det här är den 3 årige hingsten. En mycket trevlig häst med full koll redan.

En smäll på käften.

Den här dagen började 07.15 med en smäll på käften, inte riktigt, men nästan. Innan smällen så var jag ordentligt uppvärmd av löpning i ringen, höga knän, slap the shoulder övningar, fotarbetes övningar mm. Svetten rann ymnigt vid 07.25.

Oskar Pitré som höll i passet körde med oss på ett föredömligt vis. Sami Tolpi som var min ingång till klubben (utan honom så hade jag helt enkelt inte hittat hit 07.15 en måndag morgon) hade vänligheten att coacha mig genom övningarna och klappa till mig då och då så att jag blockade bättre och såg till att vara snabbare.

Jag hade helt klart hjälp av mitt 8åriga Karatande i det att jag är hyfsat snabb i rörelserna och kondisen finns där. Men slut blev jag sannerligen. Det är något speciellt med de stora, tunga boxningshandskarna både vad gäller att ha dem på sig (på händerna) och att få dem på näsan, en viss desorientering infan sig varje gång som det tryckte på lite i tårkanalerna efter ett möte mellan näsan och Samis handskar.

Jag gillade allt. Lokalen, träningen, musiken, de som tränade denna okristliga tid. Rubbet.

Det här kommer jag att göra igen. Boxarna undrade om jag skulle komma på onsdag då nästa morgon pass går av stapeln, jag svarade att jag kommer igen, men jag är inte helt säkert att det är redan på onsdag. Men nu så känner jag en längtan efter mer av detta. Vi får se om jag är där och svettas redan i övermorgon.

Jag har en tatuering på mitt vänstra bröst, där står det Rocky. Rocky är min vackra fru och vi har varit gifta i 21 år. Aldrig har tatueringen väckt så många o frågade frågor som denna morgon i boxningsklubbens omklädningsrummet.

Samlingen av boxningsposters är värda en utställning bara de.

Samlingen av boxningsposters är värda en utställning bara de.

Lokalerna är fantastiskt vackra. Kampsortspatina med travers.

Lokalerna är fantastiskt vackra. Kampsortspatina med travers.



Krav Maga.

Nu då min Navigator kompis Chris är hemma från USA så släpar han runt mig på det ena och det andra vilket gjorde att jag nu testat Krav Maga träning hos Självförsvarsskolan Döbelnsgatan 64.

Det var vackert. Drygt 30 personer i en till att börja med hyfsat sval källarlokal som under den dryga timme vi körde förvandlades till en ångande, droppande håla av kamp, svett och ansträngning. Könsfördelningen var exemplariskt, jag räknade inte exakt men 50/50 var känslan. Vi körde basala själförsvarsövningar, men att de var enkla betyder inte att de inte var funktionella. Det var tekniker som sätter ett effektivt stopp för jidder från vem som helst.

Jag tränar Karate sedan 8 år och att parallellt testa andra självförsvar/kampsporter intresserar mig mycket. Hur skiljer sig det ena från det andra, vad är grundtanken, vad är mest funktionellt.

Jag stannade kvar efter och talade med instruktörerna om ditt och datt, en sak som kom fram då var att Självförsvarsskolan ordnar seminarier i olika självförsvarsituationer. Till exempel, vad ska du göra om du blir attackerad med kniv på tunnelbanan ? Jag har anmält mig till det seminariet som går av stapeln den 7 november, jag ser med skräckblandad förtjusning fram mot det. Jag kommer självfallet att dela med mig av min upplevelse här med er.

På måndag morgon så ska jag boxas med en hård jäkel på AIF Bråvallagatan, det tror jag kommer att bli en utmärkt början på en vecka.

Christopher och jag. Krav Maga träning på Självförsvarsskolan.

Christopher och jag. Krav Maga träning på Självförsvarsskolan.


The Navigator- Active People by Brennicke.

Jag har en god vän sedan många år som heter Christopher Jernberg. Jag har envisats med att kalla honom min ”konstnärsvän” eftersom det var det han var då vi lärde känna varandra, nu är han något annat. Något större.

I sann Christopheranda, alltså att inte gå den utstakade vägen så lät jag honom göra intervjun med sig själv, den blev så här.[vc_single_image image=”2144990407″ img_size=”large” add_caption=”yes”]Jag kände jag borde varit Navy SEAL och började träna för det. Men sedan var det en kvinnlig konstnärskollega som sa att jag kunde göra all den träningen själv och det var ju den processen jag redan börjat.

Det var då jag stötte på Tom Brown Jr och hans Tracker School i New Jersey under någon internet sökningen jag gjorde i samband med Navy SEAL träning.

Tom Brown hävdar att han lärdes av en Apache Indian deras sätt att leva på. Tom undervisade bland annat Navy SEALs i Apache tekniker. En film med Benicio del Toro och Tommy Lee Jones som heter The Hunted på engelska är baserad på en episod i Tom Browns liv.

Jag åkte till Tracker School och tog en grundläggande kurs där. Det kändes väldigt bekant när man var där. Tom är som en John Wayne i överlevnadsbranschen, stor och karismatisk. Man vet inte riktigt vad som är sant eller inte när han pratar. I min klass var det alla möjliga människor från krypskyttar i marinkåren till universitetsprofessorer och trädkramare till just en officer i Amerikanska Navy SEALs, Mark Divine. Jag pratade med Mark att jag känt ånger att jag inte stannat i militären och ville bli en SEAL för att fullfölja mitt liv. Han lyssnade på när jag berättade om den rätt okonventionella träningen jag fick i Svenska Armen och sa att jag redan gjort träningen, att det var för yngre killar och att det handlade om att lägga den andan på vad det än är jag gör.[vc_single_image image=”2144990410″ img_size=”large” add_caption=”yes”]Jag har ju alltid kört mitt eget race, varit otroligt självstyrd vilket både varit bra och jobbigt. Jag hade tur i militären att ha otroligt bra befäl som tränade mig på ett speciellt vis som hjälpte mig hitta rätt. Det var däremot inte rätt att stanna i militären eller någon institution. Jag har fått hitta min egen väg i livet. Konsten var ju just det och jag mognade och prövade mycket grejer under den tiden jag pluggade och jobbade i San Francisco med det.

Tom Brown visade att vad jag behövde för att bli mer komplett som människa var primitiv träning. Jag fortsatte inte hos honom men flyttade från Östkusten i USA tillbaka till San Francisco och levde vad jag kallar min “Fight Club” fas. Jag hade en mentor och kompis som heter Terry som tog med mig på alla möjliga våghalsiga äventyr där man aldrig visste var man skulle hamna eller om man skulle dö. Han var den riktiga Tyler Durden som spelas av Brad Pitt i filmen. Vi surfade, körde gummibåt i forsar, söp och härjade. Till slut såg jag att jag var tvungen att dra mig ur, att jag saknade något mer subtilt och organiserat. Jag körde Bikram yoga 130 dagar i rad och började undervisa modeteckning på Academy of Art University i San Francisco.

Det var faktiskt en otroligt intressant tid. Modemänniskorna var helt enkelt otroliga. Man fick en sån rush där. Mycket vackra upplevelser. Två av de elever jag undervisade då är på Project Runway nu.[vc_single_image image=”2144990408″ img_size=”large” add_caption=”yes”]Jag slutade på skolan och började driva ett galleri i North Beach distriktet av San Francisco. Gallery 454. Det var ett väldigt avantgarde nutida kulturcenter. Det hade en känsla av Warhol’s Factory, unga fräscha människor, bra konst, stora partyn. Det tog slut och jag började köra navigation mer heltid. Målade tavlor för att överleva men tränade mest annars. Bara att lära sig bäst utrustning, vilken färg man ska ha på kläderna, vad som är mest universellt och lättast–––är en konst i sig själv.

Jag började simma där i San Francisco. Jag bodde i North Beach och gick ned till Aquatic Park. Mycket var för att jag ville träna i olika element men också för att jag inte mådde bra och det kalla vattnet och utmaningen hjälpte. Min pappa dog runt den tiden 2011 och jag hade massa kärleksrelationer som var galna och sårade mig.

Jag hade haft lärlingar ungefär som Yoda hade Luke Skywalker eller Grandfather hade Tom Brown. Det var killar och tjejer som var dragna till den typen av kunskap och livsväg jag hade. Jag hade tränat konstnären Akira Beard tidigare och han kom tillbaka för mer så jag tog honom till Aquatic för vattenträning. Han fastnade för det och under åren blev vi mer, av någon anledning ett gäng konstnärer som simmade tillsammans.[vc_single_image image=”2144990413″ img_size=”large” add_caption=”yes”]San Francisco har ju vithajar och massa andra djur i vattnet. Inte lika mycket i bukten men de har setts vithajar runt där vi simmar och det lägger till en extra spänning, att vänja sig vid att man är inte så speciell. Det är ofta något sjölejon poppar upp bredvid en och min kompis Hugh blev attackerad en gång när jag simmade med honom. Man blir ödmjuk men också ren. Jag gjorde en logga åt oss och vi är The Renegade Swim Team därför det finns två gamla sim och roddklubbar där men vi kör vårar eget race.

Jag träffade på andra överlevnadsexperter i Kalifornien och fortsatte min träning från Tracker School. En betydelsefull var Peter Wolf som studerat med Tom i 12 år och själv tränade elitstyrkor inom militären i överlevnad, spårning, kamouflage osv.

Jag tog Peter’s kurs i att bli ett med naturen uppe på The Loast Coast i Norra Kalifornien. Det var inte fokuserat mest på överlevnad men på att hitta sig själv, riktig kultur och naturen. Det var en otrolig upplevelse. Man blev som ett med alla som var där. Jag flög till New York precis efter på uppdrag och var helt hög, kändes som man var en mänsklig tiger och staden bara natur.

Peter bjöd in mig att åka igen nästa år och vi blev kompisar. Han hade också gjort ninjaträning och har utbildningar i psykologi osv. Peter hade verkligen gjort hela träningen med Tom och bott i ett hål i marken, scout pit kallas det för på engelska. Det var synkronistiskt för mitt möte med honom var under en tid då jag själv fördes av livet djupare in i typ Indianska spejarträningen som Tom kallar den. Jag började leva mer och mer på utkanten av samhället med mindre och mindre skyddsnät. Jag blev inblandad i en fejd mellan några marinsoldater och han som ägde galleriet jag drivit och fick utstå trakasserier dag och natt under en lång tid för att jag stod vid min kompis sida.

Det var den riktiga träningen ser jag nu och kände då också även fast jag klagade och kände mig som ett oskyldigt offer. Jag tvingades tom gå igenom en rättegång som jag lovades jag skulle vinna och sedan förlorade och det var också träning.

Allting togs till en mer reell nivå. Jag simmade i havet med hajar. På en av resorna med Peter Wolf fick jag konfrontera en björn som försökte stjäla min kompis ryggsäck mitt i natten. Jag hade nästan ingen inkomst. Trasiga förhållanden, ingen fast eller legitimt ställe att bo på. Även fast jag var rädd så körde jag på bara och tränade mer och mer, satte ihop mitt navigerings system. Testade prylar, gjorde parkour, överlevde i skog och stad, och lärde mig mer och mer att bli som ett självförsörjande djur.

Vid ett tillfälle blev jag kontaktad av ett produktionsbolag i Sverige och de ville göra ett Svenskt överlevnadsprogram med mig som typ den svenske Bear Grylls. Det kändes cool och fokuserade mig. Jag la fram vad jag tyckte vi skulle göra och en trailer gjordes och pitchades till SVT, men de tyckte det skulle vara mer regionalt. Samarbetet rann ut i sanden efter det.

På grund av att jag är i överlevnadsvärlden i USA så känner jag folk som tränat och jobbat med Bear Grylls och ser hur han ses från den världen. De riktiga lirarna tar inte Bear på allvar eftersom han inte gör allt han säger han gör och så vidare. Jag ville inte hamna i den fällan om jag hamnar på TV utan vill att det ska vara gediget. Det jag gör och kan är magiskt nog som det är.

Jag har sett de senaste åren att den här vågen av primitiv överlevnad som varit stor i USA har börjat etablera sig här i Sverige. Det finns en svensk Tracker School som undervisar polis, militär och civila människor spårning och det finns ett gäng naturmänniskor söder om Stockholm som undervisar i primitiva levnadssätt. Jag har träffat och umgåtts med båda grupper. Vi har vissa likheter och delade passioner men precis som i USA så finns det många olika typer av människor och inriktningar inom den världen.[vc_single_image image=”2144990544″ img_size=”large” add_caption=”yes”]Min inriktning är att jag bara vill bli fri och hel människa och allt jag gör är på grund av det. All den träning jag gör har skapat en helt annan nivå av förståelse och färdighet och jag har kunnat hjälpa andra med det också. Det är den revolution jag är med i. Vissa grejer är jobbiga och extrema men det är så riktiga livet utanför den skyddande verkstaden är. Man måste lära sig hantera det själv och med andra har jag insett. Annars är man på något sätt aldrig på riktigt, får aldrig uppleva det.

Jag har tex utövat kampsport sedan jag var liten. Var i Svenska Junior SM i karate när jag var tonåring och har provat alla möjliga typer sedan dess. Oftast så blir det att man gör kampsort för att kunna slåss, försvara sig, bli bättre på att harmonisera även i galna situationer. Men när man börjar träna så blir det fokus på så mycket annat, att bevara tradition och härma någon form istället för att verkligen lära sig om våld och hur man hanterar det.

Jag blev inbjuden till en workshop som heter TORIS och leds av Torin Hill. Det är den riktiga självförsvarsträningen. Man fick skriva på massa papper, allt är hemligstämplat. I klassen var det elitsoldater, poliser, fängelsevaktare. Om Du sett Jason Bourne och undrat hur man slåss som han, om det är möjligt, så är det här den verkliga programmeringen för det. Det är inte träning, man blir programmerad att ta sig ur de mest skrämmande situationer. När slut-testet började så trodde jag först att det var något fel för jag kände att jag höll på att dö. Och det var bara början av fem ronder av det värsta våld man kan tänka sig. Torin är ett geni och följde man bara precis protokollet och fann sig i att lugna ner sig även fast man var helt utlämnad (Jag tänker på det, det är mer än utelämnad, det känns liksom som man håller på och dö, som man ligger under ytan i ett badkar med fem killar på en som vill ha ihjäl en. Man är förtvivlad) så klarade man sig igenom det och är helt enkelt inte samma person efter. Det var en kille i gruppen som valde att inte gå igenom slut-testet efter han såg vad som hände med mig då jag var först ut och det var många andra som räknade upp hjärtfel och andra handikapp för att få en mildare behandling. Jag är glad att jag gick först. Det var helt crazy men sedan sitter det i ryggraden.

När man upplevt den riktiga träningen så kan man helt enkelt inte gå tillbaka. Mitt navigeringssystem är fullt med sådana game-changers.

Om ni blir nyfikna på att veta mer om Christopher eller kanske gå en utbildning för honom så finner ni information här.

Här är en film som visar Christopher direkt efter TORIS utbildningens slutövning.[vc_video link=””][vc_single_image image=”2144990426″ img_size=”large” add_caption=”yes”][vc_single_image image=”2144990427″ img_size=”large” add_caption=”yes”]


I dag så har jag hängt med min konstnärsvän Christopher Jernberg i Tullinge där vi båda växte upp. Vi kände inte varandra då utan vi möttes på en annan plats i livet. Christopher bor i USA sedan drygt 20 år, nu när han är i Sverige en sväng så har jag passat på att tala med honom om hans livsfilosofi.

Intervjun och resterande bilder lägger jag upp så snart jag är klar med materialet.

Ladda mer innehåll