TEST: Velo City Energy Flash – prisvärd elcykel med extra allt

Velo city som tillverkas under White Bikes flagga har ett gedigen line upp av vardagsklassiker och urbana stilikoner. Jag har testat det senaste tillskottet Velo City Energy Flash – en prisvärd elcykel med extra allt.

Velo city som saluförs i Sverige av sportkedjan XXL har adderat några nyheter i sin lineup av vardagscyklar och urbana stilokoner. Av hela sexton modeller från Velo city  är sex modeller med el-assistans. Velo City Energy Flash är instegsmodellen som både finns i en unisex modell samt en dammodell med lågt insteg.

Enligt White bikes hemsida är det rekommenderade priset 999 euro vilket lägger den i det övre skiktet av budget-elcyklar. Så vitt jag vet eller har sett så har priset på Velo city Energy Flash aldrig överstigit 7.999kr utan pendlar mellan 7.999kr och 6.999kr i ut-priset. Ibland när XXL har kampanj så har den varit ute för 6.999kr samt 5.999kr. Som lägst har jag sett att med en aktuell kampanj samt det lägre priset på 6.999 har man kunnat få ner priset till runt 5.399kr. Om vi utgår från ett butikspris på 7.999kr så är det fortfarande en riktigt ”billig” elcykel om man ser till allt extra man får och vad som finns hos konkurrenterna i samma prisklass.

Så vad får man då för 7.999kr? Jo, väldigt mycket cykel skulle jag vilja påstå. Att hitta en komplett cykel som dessutom är designad i Skandinavien för våra förhållanden här är inte fy skam. Ramen är robust och tillverkad i aluminium. Även framgaffeln är i aluminium och som dessutom är speciellt anpassad för ändamålet. Hela cykeln andas vardag, funktion och komfort. I både dam och unisex versionen sitter man bekvämt och högt. Styret är krökt bakåt (backsweep) och handtagen är ergonomiska med stöd för handen. Drivlinan kommer till stora delar från Shimano och det sitter ett funktionellt RevoShift-reglage som erbjuder smidiga växlingar genom att vrida upp eller ner på reglaget. Cykeln har sju växlar med singelklinga fram som skyddas av en plastigt kransskydd.

Velo City Energy Flash

Ramen och framgaffeln är tillverkade i aluminium med e-bike lösningar för kablar.

Cykeln som väger in på 23 kilo med min våg är märkbart tung men det finns värre exempel. Trots sin vikt är modellen bra balanserad och inte baktung som liknande cyklar i samma prisklass kan vara med sina batteripaket bak. Velo City Energy Flash har rammonterat batteri (360Wh/36v/32M.n/500) som är låsbart och sitter på underröret. Unisexmodellen är batteriet mer framträdande medans dammodellen har en mer diskret lösning som snudd på ser integrerad ut med ramen. Batterierna har fyra lampor samt en kontrollknapp för att se hur mycket kräm det finns kvar i batteriet om man vill kontrollera innan avfärd. På unisexmodellen laddas batteriet högt upp på höger sida medans på dammodellen laddas längst ner på vänster sida. Det går att ladda båda modellerna med samma laddare och från att batteriet börjat blinka tar det 6-7 timmar att få det fulladdat igen. För att få batteriet att blinka tog det för mig 36 kilometer kuperad cykling i läge tre av tre. Enligt tillverkaren kan kan man komma runt 70 km på en laddning vilket inte är helt omrimligt om man kör på lägre effekt i ett platt landskap en lagom varm sommardag. Första fem kilometrarna är cykeln pigg och släpper inte assistansens förens man är uppe i 27-29km/h i läge tre. Efter dessa på en höft fem kilometrarna så ger den assistans till ungefär 25-27 km/h i ytterligare 20km innan den börjar bli trött. Ska man cykla mellan 30-36km i läge tre så får man räkna med att assistera motorn som sitter i bakhjulet ganska mycket. Inte minst när en backe kommer. Då är det viktigt att se till att hålla el-assistansen igång på max. Annars är risken att farten sjunker snabbt. I vissa fall har jag tappat över 10km/h på att inte hålla el-assistansen igång. Det är sjukt irriterande när det händer och då har man helt enkelt två val. Antingen att ”spinna” upp motorvarvet så man kommer upp i max-assistans igen eller ta backen i promenadfart.

Velo City Energy Flash

Lättrullade däck, skivbromsar och drivlina med komponenter från Shimano.

Drivlinan som mestadels är från Shimano bjuder på 1×7 system med 38 tänder i framkransen och kassetten bak är på 13×28 tänder vilket i praktiken innebär att du trampar ut runt 33km/h. Men redan vid 27 km/h börjar det kännas fånigt att trampa då din kadens är så hög att du börjar se ut som en hamster i ett hjul.  För att få stopp på cykeln har Velo city förlitat sig på mekaniska skivbromsar från den asiatiska tillverkaren Tektro som fungerar mycket bra. Trots cykelns vikt så får bromsarna stopp på cykeln om man vet hur man ska bromsa. För den som Inte vet hur man ska bromsa på en cykel så är det mer tveksamt om man får stopp på cykeln. I några fall under testperioden så var det nära att smälla då bakdäcken snudd på saknar mönster vilket gjorde att vid bromslåsning så fortsätter däcket att helt enkelt glida vidare på asfalten när inget mönster finns för att öka friktionen mot marken. Så tänk på det. Justera farten med frambromsen och komplettera med bakbromsen om ni vill stanna eller addera ytterligare bromskraft. Bromsarna i sig fungerade bra medans bromsskivorna var lite skeva. Ett sätt att få till en bra bromskraft och jämna belägg är helt enkelt att cykla med bromsarna hårt injusterade mot skivan så man helt enkelt sliter ner bromsskiva och belägg tills de matchar varandra. Efterspänning och finjustering kan sedan ske med justeringsskruvarna på bromsreglaget.

Velo City Energy Flash

Batteriet på unisex modellen sitter på underröret och ger bra balans åt cykeln när det annars tunga motornavet gör den något baktung.

En annan detalj som är bra med Velo City Energy Flash är att den är så proppad med tillbehör från start. Heltäckande skärmar, ringklockan, pedaler, reflex och framlampa ska ingå tillsammans med en laddare. I mitt fall fick jag varken framlampa, pedaler eller laddar vid köp utan fick det senare efter att kontaktat XXL’s kundtjänst. Vid leverans kommer cykeln i en skitstor kartong som är något mindre än en kartong som innehåller en komplett monterad cykel. I detta fall får kunden själv skruva fast framskärmen tillsammans med framlyktan, styret och framhjulet som har snabbkoppling. Köper man cykeln direkt i butik så ska den vara färdigmonterad. Tyvärr innebär inte alltid färdigmonterad – färdiginställd. Köper man cykeln i en XXL-butik i Stockholm bör man vara beredd på att få vänta på hjälp vid en av servicediskarna. Kösystemet är inte alltid glasklart, men ta en nummerlapp och klistra dig fast där om du vill få hjälp.- Räkna inte heller med att du kommer få tillbehör monterade ”utan kostnad” (varför man nu skulle få det) eller monterade direkt vid köp. I bästa fall får du växlar injusterade och styret fastskruvat. Tyvärr får man räkna med att se över vissa detaljer själv eller påpeka att säljaren eller någon mekaniker få gå igenom att hjulen sitter fast och att bromsar tar utan missljud samt att styret sitter fast. Det är tyvärr inte alltid självklart då service och kompetens är allt från noll till väldigt bra. Vid mina senaste besök har nivån varit under medel gällande kunskap och service hos personalen på cykelavdeleningen (Bromma & Kungens kurva). Så räkna som sagt med att allt inte kommer vara tip top och att köpet kan ta sjukt långt om du kommer under en helg.

Om vi återgår till själva cykelns egenskaper och hur den presterar så är det faktiskt över förväntan. Den halvkraftiga motorn bak assisterar vid tramptag och slutar assistera när maxfarten för assistans uppnåtts. I detta fall någonstans mellan 5-30km/h beroende på hur mycket kraft motorn behöver skicka ut. Tittar vi på min medelfart på distanser runt 30km i kuperad terräng, dock på asfalt så brukar jag hamna runt 21km/h om jag har på läge tre av tre i assistans och enbart låter cykelns motor arbeta. Om jag sedan hjälper till och trampar och försöker hålla mig på motorns tröskel så mycket jag bara kan utan att ge för mycket kraft till motor så den stannar av så har snittet varit kring 22-25km/h. I början kunde jag få värden runt 27km/h men jag tycker det visar en skev bild då det var typ en eller två rundor kring 30km som jag kom upp i dessa värden. Så jag tycker det är mer korrekt att kanske förvänta sig en snittfart mellan 21-25km/h på ett fullt laddat batteri. Själva batterier ska enligt handboken klara upp till 800 laddningar vilket motsvarar kanske ett år om du använder den dagligen och kör runt 60km/dag. Det ska dock sägas att jag inte alls rekommenderar denna cykel om det ska cyklas så mycket och så långt, men det funkar under varmare årstider. Dock är det viktigt att komma ihåg att underhållsladda batteriet då garantin för batteriet upphör om man inte laddat det enligt handboken.

Velo City Energy Flash

Tydlig display som visar assistansnivå och batteristatus. Framdrevet har 38 tänder och bak är 7-delad med 13/28t.

Att cykla i regna med Velo City Energy Flash fungerar bra. Nu har det blivit runt 6 rundor i regn och vid två tillfällen öste regnet ner. Förutom att cykeln blir sjukt skitig så fungerar den ungefär lika bra som vid torrare väderlek. Det enda man kan vara uppmärksam på är att kurvgreppet blir sämre och att cykeln får Betydligt längre bromssträcka om du låser bakbromsen. Hjulen som är 36-ekrade med superbreda däck av cruiser-typ tar upp stötar bra och ger bra förtroende i kurvor när däcktrycket är mellan hårt och mjukt. Slangarna som medföljer har bilventil och det är inte svårare än att uppsöka närmaste bensinstation som förhoppningsvis har en pump att tillgå om du behöver fylla på med luft. Hjulens storlek på 28″ rullar fint över ojämnheter och cykelns vikt bidrar även att man enkelt kan komma upp i 50km/h i en brantare backe utför. I skogen hör Velo City Energy Flash inte hemma men att gena via någon kortare skogsstig eller köra grusväg är inga problem. Tänk bara på att kurvgreppet på grus med orginaldäcken är som att försöka svänga på is med en pulka i plast. En annan detalj är att assistansen också kan bli lidande om underlaget blir för stökigt. Även om den som sagt går bra att cykla i regn med så var försiktiga med att använda för mycket vatten vid rengöring. Elektroniken kan ta skada och det vore trist om styrboxen eller annat tog skada av vattnet. Skulle olyckan vara framme har XXL en del tillbehör till cykeln.

Sammanfattningsvis så kommer man inte ifrån att Velo city Energi Flash är otroligt mycket cykel och elcykel för pengarna. Några detaljer att tänka på är att bakhjulet kräver en fastnyckel i storlek 18 vilket är tre nummer upp mot 15 som jag anser vara standard för denna typ av cyklar (utan motor). Med det sagt så Kan det vara trixigt för den som vill koppla en cykelvagn eller kärra då hålen ofta bara rymmer axlar avsedda för muttrar som skruvas fast med en fast 15-nyckel. I mitt fall fick det bli att slipa och slipa innan det fungerade. När man väl också får igenom axeln kommer nästa problem. Muttern har inte så stora anläggningsytor mot fästet då urgröpningen för fästet är skapat för att passa mindre muttrar. Men alla fästen till cykelvagnar och kärror är inte densamma. Men nästan.
Även om cykeln klarar längre distanser är den inte optimal för att cykla långt med. Räkna med en körsträcka på 30km totalt på en laddning om du vill köra i maxassistans läget. Annars är ett tips att ta med laddaren, även om det inte är en garanti på att du kommer hem med assistans efteråt. Det tar ju ändå några timmar att ladda batterier till en vettig nivå efter 20 cyklade kilometrar.

Velo City Energy Flash

Bakväxeln har skydd mot slag och stötar. Tyvärr är det ganska meckigt att ta loss bakhjulet.

Velo City Energy Flash är en prisvärd elcykel med extra allt och som trivs bäst för turer kanske upp till 10km enkel väg. Komforten är god och den är lätt att framföra även utan assistans. Cykeln är genomtänk och är en tvättäkta ”e-bike” rakt igenom vilket är rätt väg att gå istället för modda om standardcyklar som senare säljs som ”elcyklar”. Tyvärr är utväxlingen något lätt för den som är bra tränad men snudd på perfekt för den som vill upptäcka eller ta sig från a till b utan att bli svettig. Glöm inte baklampa eller reflex bak. Det ingår inte vad jag sett och reflex bak är även ett lagkrav. Om priset är 7.999 kr är den fortfarande köpbar men i den prisklassen finns det också andra alternativ. Om priset är 5-6.999kr är det bara att slå till. Mer cykel för pengarna är svårt att hitta.

Velo city som saluförs i Sverige av sportkedjan XXL har adderat några nyheter i sin lineup av vardagscyklar och urbana stilokoner. Av hela sexton modeller från Velo city  är sex modeller med el-assistans. Velo City Energy Flash är instegsmodellen som både finns i en unisex modell samt en dammodell med lågt insteg. Utöver dessa finns Velo City Energy Flash i en uppboostad variant som heter Energy Boost. Modellen Energy Boost kommer även den i två utföranden. Unisex och women. Vill man lyxa till det ännu mer finns Energy Spiker och Energy Blaster.

Specifikationer:
– Ram: Energy Alloy 6061
– Styrlager: VP-J203AE 42/55 6061
– Gaffel: Energy Alloy
– Styre: Steel 610 mm
– Handtag: VLG-519 AD2
– Stång: Promax MA-592 105
– Sadelstång: SP-C208 27,2 x 350
– Sadel: Selle Royal Freeway
– Växelreglage: Shimano Tourney
– Bakväxel: Shimano Tourney
– Antal växlar: 7
– Bromsar: Tektro MD-311
– Bromshandtag: Aluminium WX 47PP
– Kassett: Shimano Tourney 13-28T
– Kedja: KMC Z51RB
– Vevset: Prowell 38T
– Vevlager: Neco B908
– Fälgar: 700C double wall 36H 6061
– Nav: Modus MD-JA159 36H
– Ekrar: Stainless steel 13G Black
– Däck: CST 28 x 2,0 (50-622)
– Extrautrustning: Kickstand, Mudguard and Front light
– Batteristorlek: 360 Wh
– Spänning: 36 V
– Motorsystem: Shengyi Rear Engine
– Walk assist: Ja
– Vridmoment: 32 Nm
– Laddningscykler för batteriet: 500
– Laddningstid: 4 t
– Batterityp: Downtube battery
– Räckvidd: Actual 40–60 km
– Vikt: 23 kg ink. batteri (vägd av mig)
*med reservation för fel

Velo City Energy Flash
Betyg: 3+/5 (bra)
Pris: 999 euro

Plus:
– Priset
– Utrustningsnivå
– Hög komfort
– Promenadassistans upp 6km/h

Minus:
– Livsfarliga (hala) pedaler vid regn eller ”fel” skor
– Levererades utan reflex bak
– Knasig axeldimension bak
– Vikten (23kg)
– Lång laddningstid
– Trixigt att ta loss bakhjulet
– Svårt att hitta kompatibla cykelhållare till bilen som klarar 23kg cykel

Kategori

4Fat – Feta fatbike nyheter från White cycles

Nu är det snart dags för norska White bikes att avslöja hur deras kommande generation av fatbikes kommer att se ut. Men innan det officiella släppet i juni har jag fått en försmak på vad som ska komma.

Det norska cykelmärket White har med sina fatbikes frälst många fatbikesugna i landet och inför kommande fatbike säsong kommer White förhoppningsvis inte göra sina fans besvikna. Bland nyheterna från White 4Fat ser vi att modellen Lite, Pro och Interceptor nu även får sällskap av Comp. En ny medlem i Fat-familjen är alltså att vänta men White har även tänkt ett steg längre och släpper även en 24″ version av sin populära fatbike. I övrigt är mycket sig likt när det kommer till formspråket hos 4Fat men med några justeringar gällande geometrin. Ramens bakre delar har blivit justerade och hos PRO-modellen kommer den i år utan White’s kolfiberframgaffel. Istället satsar White på 90mm breda fälgar för PRO och Interceptor samt SRAM komponenter vilket även prydde modellerna i fjol.

När det kommer till 4Fat Lite kommer den uppgraderas med bättre däck men fortfarande från Vee Rubber och fortfarande Snowshoe-modellen. Med lite tur kanske det handlar om XL-modellerna men nya Showshoe ska tydligen ha duo compound istället för single som rådande modell har. Cockpit hos cyklarna kommer också att se annorlunda ut hos kommande modeller.

Den officiella släppet väntas till slutet av juni vilket också är starten för alla förbeställningar om man råkar vara sugen.

White Bikes

Kategori

TEST: KAMIK Lion – spännande outdoorsko för barn

KAMIK som företaget heter idag har över 100-års erfarenhet av skotillverkning vilket borgar för traditioner och kunskap inom området som få besitter i dag. Med fokus denna gång på hikingskor till barn har nu höstens test av hikingskon Lion avslutats. Vi har testat KAMIK Lion.

I dag är utbudet ganska så bra för små äventyrare som drar storlekar under 100 och skor under EUR 25. Utbudet är ibland nischat mot något supersmalt men ibland lite mer allsidigt. Tillverkarna runt om i världen inser att aktiva familjer kräver bra utrustning såväl till vardags som på fritiden. KAMIK Lion är just ett sådant exempel. Skoföretaget KAMIK har med sin Lion skapat en riktig fin hikingkänga för barn i storlekar ända ner till 22. KAMIK Lion är ingen superlätt pjäs men också inte en tung en. Skon väger in på 481 g paret vilket får anses som godkänt med ett plus. Skon får inte heller vara allt för mjuk och lätt om den ska skydda foten mot grenar och stenar man kan tänkas stöta på ute i skogen. Det höga skaftet på skon håller väta borta och ovandelen i nylonmesh och konstskinn skyddar foten väl likaså den förstärka tåboxen. Tillsammans med KAMIK’s rubber claw yttersula greppar skon riktigt bra på blandat underlag och även när det är blötare så tappar inte skon greppet.

Ovandel i syntetisk skinn och nylonmesh. Bild: Bang Engström

Ovandel i syntetisk skinn och nylonmesh. Bild: Bang Engström

KAMIK Lion har ett Gore-Tex membran vilket gör den riktigt vattentät och ger också bra väderskydd mot lera och fuktigt gräs. Skon kommer endast med snörning men har snabbsnörning högst upp på skaftet vilket har visat sig vara mycket praktiskt. I början trodde vi att vi kanske var tvungna att komplettera med speciella skosnören för snabbsnörning men det visade sig vara obefogat. KAMIK Lion har en riktigt fin komfort och en tjock innersula som också är antibakeriell behandlad för att minska odör och bakterietillväxt. Innersulan är riktigt tjock och ger en mjuk och ombonad känsla. Plockar man ut innersulan kan barnet ha skon även när det inte är så kallt ute då den dämpande mellansulan hos KAMIK Lion är ganska så tjock och dämpar stötarna bra.

Kamiks Rubber Claw yttersula. Bild: Bang Engström

Kamiks Rubber Claw yttersula. Bild: Bang Engström

KAMIK Lion finns i flera färger och är en riktigt fin produkt för aktiva barn som söker det bästa. Skon har hållt upp bra för höstens bestyr ute bland skog och mark. Yttersulan har visat minimalt med slitage under allsidigt underlag. Vattentätheten är mycket god och även värmen i skon är fullgod nog att klara senhöst med ett par ullstrumpor på foten. Storleksmässigt är skon något smalare än vad KAMIK vanligtvis är men längden är densamma upplever vi. Skon passar även bra tillsammans med allväderställ och håller tätt utan att vatten sipprar in genom skaftet. Skon skulle ha fått full poängpott om inte priset hade varit så högt.

KAMIK Lion
Pris: 799kr
Betyg: 4/5 Mycket bra

Förstärkt tåbox. Bild: Bang Engström

Förstärkt tåbox. Bild: Bang Engström

Gore-Tex membran. Bild: Bang Engström

Gore-Tex membran. Bild: Bang Engström

Stötdämpande mellansula i EVA-skum. Bild: Bang Engström

Stötdämpande mellansula i EVA-skum. Bild: Bang Engström

Annons

RAW Weekly

Guide Här får du allt det bästa inom aktiv livsstil från de senaste 7 dagarna. Löpning, sportmode, rumpträning, recept och grymt mycket annat! Klicka dig igenom länkarna för full koll på det senaste och hetaste!
Kategori

Fynda träningsskor hos XXL

Att köpa träningsskor är alltid kul men att betala dyra pengar för dem… inte så kul. Hos XXL kan du just nu fynda sommarens snyggaste träningsskor, bland annat mina favoritpuppor från New Balance nedsatta med över 400 kronor. Skynda att fynda!

Namnlšst

1. Nike FLEX TRAINER 5 W, träningssko dam 599:- (Rek. 700:-)
2. New Balance Fresh Foam 822, träningssko dam 899:- (Rek. 1 200:-)
3. Nike Fs Lite Run 2 Prem Wmns, löparsko dam 699:- (Rek. 850:-)
4. Merrell BARE ACCESS ARC 3, barfotasko dam 579:- (Rek. 1 000:-)
5. adidas Nova Stability W Flash Pink S15/Ftwr 699:- (Rek. 800:-)
6. New Balance 890v5, löparsko dam 899:- (Rek. 1 300:-)
7. Puma Faas 600 S, löparsko dam 749:- (Rek. 1 200:-)

 

//Buying new kicks is always fun, but paying good money for them … not so fun. At XXL, you can now bargain this summer’s hottest trainers, including my favorite runningshoes from New Balance reduced by over 400 SEK. Hurry to bargain!

Kategori

Play w/Rawness – Svalbard Edition

Inspiration & Motivation, Rawness, Reportage "Det var efter en lunch med min kompis Tommy som vi bestämde oss; låt oss åka till Svalbard och springa en marathon-distans. I februari. Gärna i början av månaden så att det är mörkt, kallt och jävligt." - Häng med på Play w/Rawness - Svalbard Edition.

Det började med en fix idé, att springa långt norr om polcirkeln på vintern. Varför? Ingen aning, men en kombination av exotiskt, jobbigt och lite ball på samma gång – varför inte direkt erkänna sina brister och självbekräftelsebehov haha.

Det var efter en lunch med min kompis Tommy som vi bestämde oss; låt oss åka till Svalbard och springa en marathon-distans. I februari. Gärna i början av månaden så att det är mörkt, kallt och jävligt. Efter lite googlande visade det sig inte vara så krångligt som man kan tro, det är ju inte direkt högsäsong mitt under den arktiska vintern, så både biljetter och hotell var bokat inom kort. Och innan dessa hade vi givetvis fått med oss ytterligare en medlem på mikroäventyret, nämligen vännen och Rawness-bloggaren Jörgen.

Inflygningen över det arktiska landskapet är fantastiskt.

Inflygningen över det arktiska landskapet är fantastiskt.

Det är nämligen så att jag och Jörgen också snackat en tid om att göra så mikroäventyr inom ramen för Rawness, att promota en råare aktiv livsstil på något sätt. Men vi ville inte göra det som alla andra, superseriöst, utan snarare med glimten i ögat. Glatt och lekfullt. Så då tog vi fram ett slags koncept som sedan blev arbetsnamnet på resan, Play w/Rawness. En ny sorts äventyr helt enkelt. Ingredienserna är enkla; glädje, lekfullhet och jävlar anamma. Typ.

Longyearbyen omgärdas av fina fjäll som döljer en lukrativ gruvdrift.

Longyearbyen omgärdas av fina fjäll som döljer en lukrativ gruvdrift.

De där jäkla isbjörnarna

– Isbjörnar, det finns sjukt mycket isbjörnar på Svalbard, säger Tommy något nervöst i telefon till mig strax innan jul. Är du verkligen säker på att vi ska sticka till Svalbard och springa?! Samma feedback kom från Jörgen, vars dotter mer eller mindre tyckte vi var dumma i huvudet som skulle springa bland isbjörnar.

Samtidigt som jag försökte förklara och motivera varför det ändå gick att planera en ”säker” resa så bombarderades jag av artiklar och blogginlägg till höger och vänster om galna isbjörnsattacker och människor som dödats. Men mitt i detta så fanns det ändå en kittlande tanke, att med rätt förberedelser borde det ändå gå att springa under vintern på Svalbard utan att bli uppäten, det gällde bara att minimera risken. För risken där är uppenbar med 3000 isbjörnar på 2300 invånare.

Gruvdriften dominerar. Till och med pizzorna på Kroa heter Gruve 1, 2 osv.

Gruvdriften dominerar. Till och med pizzorna på Kroa heter Gruve 1, 2 osv.

Banan

Det första jag gjorde när jag fick idén om att springa på vintern norr om polcirkeln var att googla lopp eller om några andra dårar fått för sig något liknande, vilket var lättare sagt än gjort. Förutom det extremt extrema Rovaniemi 150, där man ska ta sig 150 km på max 42 timmar, fanns inte så många alternativ om man ville springa långt. Inget lopp alls vad jag kunde hitta, så vi fick helt enkelt hitta en lösning där vi arrangerade det själva. Men däremot så fann jag rätt snabbt Svalbard Marathon som arrangeras i maj i Longyearbyen, Svalbards huvudstad, säkerligen för att det är ljust och förhållandevis varmt (ca 10 plusgrader).

Originalbanan för Svalbard Marathon som går i maj. Vi gjorde en egen med denna som underlag.

Originalbanan för Svalbard Marathon som går i maj. Vi gjorde en egen med denna som underlag.

Vi ville så klart inte äventyra våra liv och springa mitt ute i vildmarken där risken för isbjörnar och/eller dödskyla var ständigt närvarande, särskilt under mörka februaridagar, vilket gjorde att både jag, Tommy och Jörgen snabbt fann trygghet i att välja ut delar av banan för Svalbard Marathon till vår egen löpning. Så vi byggde upp en rutt som gjorde att vi sprang tre varv à 12 km, med en sträcka som även var utanför bebyggt område, samt sista vändan på ca 8 km inom Longyearbyens stadsgränser. När det officiella Svalbard Marathon arrangeras finns beväpnade vakter utmed banan för att skydda mot eventuella nyfikna isbjörnar, i vårt fall skulle vi helt enkelt få bära det själva.

Longyearbyen består till stor del av baracker. Lyxiga och mindre lyxiga, men liktväl baracker.

Longyearbyen består till stor del av baracker. Lyxiga och mindre lyxiga, men liktväl baracker.

Att springa med vapen

Det var helt enkelt nödvändigt, för risken fanns där hela tiden. Så sent som för två veckor sedan kom en isbjörn till Longyearbyen och vi vill helst slippa få våra testamenten upplästa för fruar, barn och vänner. MEN, med det sagt, så planerade vi en relativt säker rutt, vi ville som sagt göra detta med fokus och lekfullhet på samma gång. För att röra sig utanför byns gränser måste ALLA bära vapen, så det var absolut inget unikt för oss.

Jag hade turen att slippa en Mauser från Andra Världskriget, vilket andra fått hyra, utan kunde plocka med mig en 3 kg lätt och mindre Ruger. Givetvis hade jag innan förberett allt och ansökt om temporärt tillstånd att hyra vapen genom Sysselmannen, Svalbards motsvarighet till guvernör. Med en svensk jaktlicens i bagaget var det inga problem, men mitt tips är att ha lite framförhållning för att få allt underlag från svenska myndigheterna – för väl på plats går det smidigt. Tommy fick bära en signalpistol som extra säkerhet, att skjuta vid eventuell fara både för kanske skrämma bort en björn innan man tar till skarpa ammunitionen, men också för att underrätta andra så klart.

Kargt. Mörkt. Kallt. En helt vanligt februari på Svalbard.

Kargt. Mörkt. Kallt. En helt vanligt februari på Svalbard.

Man kan tro att det skulle vara superjobbigt att springa 42,195 meter med ett gevär, men tvärtom tillförde det något positivt till min löpning. Som relativt otränad, dvs bara sprungit distanser upp till milen högst under hela hösten, hade jag känningar av mitt löparknä. Men för att inte säcka ihop helt när jag sprang med bössan behövde jag räta upp mig rejält och springa med kroppen så lodrätt jag bara kunde, vilket faktiskt medförde en bra hållning och mindre belastning på knäna. Verkligen något att tänka på framöver (Sträck på dig Raawwwland!!).

Under löpningen sprang jag ca 18km med skarpladdat gevär, resten med geväret i hand men utan laddning. Såna är reglerna, när du är inom bebyggt område så laddar du ur och när du är utanför så laddar du på. Simple as that.

Jag plåtar Jörgen när Jörgen plåtar sig själv. Nördvarning men vadå.

Jag plåtar Jörgen när Jörgen plåtar sig själv. Nördvarning men vadå.

Vindluckan

Jag, Jörgen och Tommy är nog experter på vädersajter vi det här laget, för vi testade alla. Isbjörnar i all ära, men den verkliga faran för att inte klara löpningen var trots allt kylan. Vi kom snabbt fram till att vädret kunde slå om fort på Svalbard och även i det relativt skyddade Longyearbyen. Ena dagen -16c och ingen vind, nästa dag -35c och 10 sekundmeter kuling. Så det gällde helt enkelt att kalkylera så gott det gick på befintlig statistik vilket ungefärligt väder vi skulle få. Vi gissade oss till att -25c och ca 3-4 sekundmeter kändes rimligt, vilket skulle ge en upplevd kyla på ca -30c. Som en vanlig svensk vinterdag med andra ord…

Men skillnaden på kylan märktes direkt när vi steg av planet. Den var bitande. Isande. Gnagande. Och kallare än kall. Det är klart, Svalbard ligger ca 120 mil från Nordpolen och är en ö med arktiskt klimat, men ändå. Ofattbart hur minusgrader kan upplevas så olika. Däremot hade vi sån otrolig tur att dagen när vi väl skulle springa så var det förvisso -25c men nästan ingen vind. ”Gudarna” var med oss helt enkelt. För samma dag som vi skulle åka hem var det helt plötsligt 8 sekundmeter vind igen och då var det så kallt att vi säkert inte klarat av utmaningen, sån skillnad blev det.

Svalbard gav mersmak. Jag vill tillbaka.

Svalbard gav mersmak. Jag vill tillbaka.

Utrustningen

En stor del av den här typen av resor, utmaningar och mikroäventyr är att förbereda sig med bra utrustning. Förutom massa kameragear och annan tech så tog vi med oss rejält med kläder. Jag hade googlat hur andra gjort som sprungit i liknande klimat, typ Nordpolen eller Sydpolen, men där är väderförhållandena givetvis ännu värre så det var inte helt lätt att göra rätt.

Men vi snackade ihop oss och tack vare mitt jobb har jag lärt känna en hel del kunniga människor inom outdoor. Snälla Salomon rekommenderade oss att använda kläder för långfärdsskidor vilket visade sig vara supersmart, för de var mer isolerade och tåliga än löparkollektionen. Så vi fick testa Equipe 1/2 ZIP, en vindtät jacka, samt vindtäta och lättfodrade byxan S-Lab Motion Fit WS, både plaggen grymma i sig själva, men vi valde att använda dem som mellanlager över underställ i Merinoull.

Street Art - Svalbard Edition.

Street Art – Svalbard Edition.

Mitt tredje lager bestod sedan av ytterligare ett par vindtäta byxor från Gore som jag fyndade på XXL, samt av en fleeceväst från The North Face. Som fjärde lager på ovankroppen hade jag sedan en gammal skaljacka från Haglöfs, i Gore-Tex Active Shell. På fötterna två par strumpor och sedan de magiska vinterlöparskorna Snowcross från Salomon, faktiskt helt outstanding för ändamålet. I dessa stoppade jag ett par fårullsinlägg för extra göttig värme.

På knoppen blev det sedan en balaclava och buff, även dessa från Salomon, och sedan luvan på för extra vindskydd. Händerna skyddades av tre (!) par vantar; först ett par tunna arbetshandskar som skulle fästa bra när jag skulle ladda om geväret, sedan vantar med det passande namnet ”Svalbard” i ull och ytterligare ett vattentätt lager ovanpå det, båda från Norröna. Jörgen lånade dessutom min nyinköpta pannlampa från Mammut, grymt bra för ändamålet att skjuta mycket ljus långa distanser.

En bild som väl sammanfattar Longyearbyen vintertid.

En bild som väl sammanfattar Longyearbyen vintertid.

Vindskydd blev liksom temat på kläderna, för det var den största risken, att förfrysa på grund av fel kläder. Trots fint och smart gear så höll det inte hela vägen, mellanlagret frös till snö/is av svetten, men vi höll oss i alla fall tillräckligt varma.

Sist men inte minst måste jag även nämna klockan jag bar under resan och löpningen, nämligen Tissot T-Touch Expert Solar. Tommy tog tiden med sin Garmin-klocka, men jag ville bara njuta av löpningen utan att hetsa med hundradels sekunder. Med Tissot-klockan fick jag istället en superlätt äventyrsklocka i titanium som drivs helt av solenergi. Extremt nice och jag ser fram emot att testa den i fler utmanande situationer framöver. Trots mörkret höll den tiden haha.

Hur gick löpningen då?

Sådär. Om man räknar i ren tid. Det tog oss hela 5 timmar och 16 minuter att springa en marathon-distans. Men det var ju trots allt jävligt kallt och då springer man långsammare. Och jag bar på ett gevär hela distansen och då springer man också långsammare. Och ingen av oss hade tränat särskilt mycket inför resan vilket också bidrog till tiden förstås. Men vi är alla mycket nöjda. För. Det. Var. Så. Jädra. Skoj. En riktig utmaning i Play w/Rawness-anda. Det spelar ingen roll om vi inte sprang som gaseller, för det fanns liksom ingen tid att passa. Utmaningen var vår egen och ingen annans. Nuff said egentligen, löpningen var en utmaning, javisst, men i helheten bara en underbar upplevelse.

Svalbard i mitt sinne

Så, när intrycket börjat lägga sig måste jag erkänna att jag är helt tagen. Det är något sagolikt vackert över det avskalade karga landskapet. Över människorna som lever i mörkret halva året och ljuset andra halvan. Jag väljer att illustrera min text om resan med de bilder som bäst sammanfattar min upplevelse av Longyearbyen och resan; det monokroma med snön och kontrasterna som utgör husen och människorna.

Svalbard i mitt sinne. Foto: Jörgen Brennicke

Svalbard i mitt sinne. Foto: Jörgen Brennicke

Det finns något meditativt över kylan som tvingar alla att sakta ned, leva mer stillsamt och utan hets. Det är nästan så att jag i efterhand önskade att det inte fanns wifi på hotellet, att hela Svalbard skulle ligga i någon slags hemlig zon, bortom resten av världen. En frizon där jag kan hitta mig själv genom mötet med det okända. Det är kanske det som på något sätt får avsluta den här resan, att Svalbard inte bara finns i mitt minne, utan i hela mitt sinne.

 

Annons