Hur tar du dig till toppen?

Om man ska vara väldigt kategoriserade så finns det två typer av skid-/snowboardåkare. I alla fall när man pratar om att svänga sig ner från toppar som inte går att ta sig till via skidsystemet. De som tar sig dit på egen hand, och de som inte gör det. 

Många delar samma dröm när det kommer till offpiståkning. Att få ta sig till olika bergstoppar, långt bortanför allt vad skidsystem och civilisation heter, och sedan svänga sig ned därifrån. Helst ospårat, och väldigt gärna i djup, stabil, kallsnö.

Vad som däremot blivit till en vattendelare inom skidvärlden är hur man faktiskt tar sig upp på de där topparna.

Ett alternativ är heliskiing. Det innebär att man köper offpistguidning via helikopter och därmed låter en pilot flyga upp gruppen, och offpistguiden, till olika toppar som de sedan får svänga sig ned ifrån. Väl på botten väntar helikoptern, redo att plocka upp gänget och flyga dem till nästa åk.

Eller så gör man helt ”tvärtom” och tar sig upp på toppen med hjälp av den egna kroppen (vilket fint rim jag fick till där). Med andra ord; alternativet till heliskiing är att gå på topptur. Något som givetvis fortfarande går att göra med offpistguide, vilket är ett smart val om man inte riktigt känner att man har den kunskap som krävs för att vistas i den typ av terräng där åkningen man vill åt finns, men som också går att göra på egen hand.

Vilket alternativ är bäst?

Det säger sig ganska mycket självt att det finns flera rejält stora skillnader mellan de båda tillvägagångssätten. Själv har jag en tydlig åsikt kring vilket alternativ som är det bästa. Och det handlar egentligen inte så mycket om att heliskiing, rent ut sagt, är kasst ur miljösynpunkt. Även om det såklart är en tillräckligt viktig anledning för att de som drömmer om skidrelaterade helikopterupplevelser ska börja tänka om.

För mig är det upplevelsen som är avgörande. En topptur är så mycket mer än svängarna ned. Det krävs bland annat planering och kunskap för att hitta den bästa och minst exponerade vägen upp, erfarenhet för att kunna bedöma snöläget, vänner, eller en guide, man känner sig trygg med och fysisk styrka för att faktiskt orka hela vägen till toppen.

Att till slut stå där på toppen blir dessutom så mycket mer värt när man själv är anledningen till varför man står där.

Sedan är det en gigantisk bonus att få ett gäng sköna svängar ner. Turandet upp bidrar till en ökad insikt kring hur fantastiskt roligt det är att åka skidor eller bräda.

Så för mig är det givet att välja toppturande när jag vill ta mig upp på på berg/fjäll bortanför skidsystemen. Det finns liksom inget annat sätt; vill man åka det där sköna åket nedför den fina fjällsidan så får man se till att tura upp till toppen först.

Om det fortfarande lockar med heliskiing så får vi backa bakåt och tänka på den miljöpåverkan som de olika sätten har. Vilket säger sig ganska mycket själv. En helikopter släpper ut otroligt mycket mer koldioxid än vad du gör när du går uppför med din topptursutrustning. Och ett ökat utsläpp leder till en fortsatt global uppvärmning som i sin tur påverkar våra framtida vintrar. Bland annat genom färre snöfall, ett minskat antal skiddagar per år och smältande glaciärer. (Läs mer om klimatförändringarna och vinterns framtid på www.protectourwinters.se)

Fler hittar rätt

Det fina är att det har hänt någonting inom skid- och snowboardvärlden när det kommer till den här typen av åkning. Fler och fler införskaffar turutrustning (nästan alla av mina friåkningsvänner sitter på ett par turskidor eller en splitboard). Det märks att det finns ett växande intresse kring att utforska bergen bortanför skidanläggningarna, och då inte med hjälp av en helikopter.

Visst finns det säkert fortfarande en del som vill testa heliskiing, men jag är rätt övertygad om att många börjat tänka om och istället drömmer om rena toppturer. Skid-/snowboardåkare som vill åt naturupplevelsen och äventyret. Som vill förtjäna sina svängar.

Och framförallt – som vill att vi ska ha snörika vintrar med många skiddagar även i framtiden.

P.S. Ett tips för den som vill gå toppturer med guide på ett hållbart sätt (och dessutom få fantastisk åkning) är att vända sig till Skitouring Scandinavia och bergsguiden Carl Lundberg. Mer info hittar du här; http://www.skitouringscandinavia.com

Brant åkning på svenska fjäll

Alperna är lämnat och jag befinner mig numera på svensk mark. Hur det känns? Well, den halvtaskiga snön i alperna gjorde det något enklare att packa väskan. Och när man möts av betydligt bättre snö och härligt vårväder i de svenska fjällen känns det plötsligt inte alls fel att vara tillbaka.

Det blev några dagar utan snö innan jag packade om väskan för att få ihop några fler åkdagar innan säsongen är förbi på riktigt. Nu befinner jag mig i Hemavan (för närvarande med snöstorm utanför fönstret) och vi har hunnit med ett gäng turer med fint väder och bra snö under veckan som varit. En av dem ledde oss till en brant hajk och ett skönt åk i Kobåset – häng med.

IMG_7287

Vi började med att ta oss upp på Jungfruvårtan. Det är en kort hajk och bra utgångspunkt för vidare åkning. Egentligen hade vi inte någon plan på vad vi ville ta oss an efter den första hajken utan tänkte spana runt därifrån. Väl uppe kollar vi omkring och fastnar direkt på en ränna vi har rakt framför oss. Den ser brant ut, kan med stor sannolik ha kall snö och är ett av de svåraste åken vi kan hitta. Vi behöver inte fundera så mycket längre än så utan bestämmer oss för att ta oss dit för att inspektera snön och avgöra om den är åkbar.

IMG_7292IMG_7290

Väl framme vid rännan inser vi att den innehåller ett hårt skarlager. Men det spelar mindre roll, snön verkar sitta bra och vi ser ändå att åkningen ner kommer vara helt okej. Dessutom är hajken upp, som vi väljer att göra i själva rännan, en brant och utmanande historia. Jobbigt? Som tusan, men det är lite tjusningen med det. Att få kämpa sig upp för att få åka ner.

IMG_2391På väg upp för rännan. Foto: Sam Robertson

Väl uppe fick vi vår belöningen i form av sol och utsikt. Och någonstans så räcker det mer än väl efter att ha kämpat sig upp. Det är någonting med att kunna ta sig till platser med egen kraft. Varje gång kommer en känsla av att ha klarat av någonting. Man blir nöjd, fylls av endorfiner och klappar sig själv mentalt på axeln. Att dessutom, utöver utsikten, sällskapet och solen, få sig ett skönt åk ner (snön var bättre än vi trodde, och det är alltid roligt att åka branta rännor) gör en smått salig. Det är lite som att få en guldstjärna på ett skolarbete. Man var nöjd med betyget innan, men stjärnan gör det där lilla extra. Den sätter den där berömda guldkanten på tillvaron.

IMG_7288

Kategori

Kan man bootpacka till toppen?

Toppturernas tid har kommit med vårvärmen och nu är det dags att utforska nya dalar och bergssidor. Men hur gör man om man inte har investerat i någon turutrustning? Kan man bootpacka till toppen? 

Överallt skymtar vårtecken, de har inte avtagit och det kommer inte dröja länge förrän marmotterna kryper fram från sina vinterbonader. Årstidsskiftet är givet. Vänner i de italienska alperna har packat ner skidorna och rest tillbaka till Sverige, säsongen där är över och solen har slukat snön. Här i Österrike må sydsidornas snötäcke ha smält bort snabbare och snabbare, men det finns fortfarande tillräckligt mycket snö för att fortsätta utforska bergen med skidor eller bräda under fötterna. När man åker utförs det vill säga. Uppför gäller lite olika tekniker.

Bootpacka

Om vi översätter bootpack, ett fackord inom skidvärlden, till svenska så får vi snöpulsning. Japp, en bootpack innebär helt enkelt att pulsa sig uppför bergen i bootsen. Det här kan vara riktigt jobbigt om det är ospårad kallsnö det handlar om, men ligger det redan ett bootpackspår så blir det oftast en smidigare och mindre ansträngande historia. Någon måste dock vara pionjären i spårläggningen och här är det fördel om man är flera som kan turas om att spåra.

Men det är inte bara brädåkare, vilket man skulle kunna tro, som pulsar knädjup snö eller följer upptrampade snöstigar, även skidåkare som saknar turutrustning ansluter sig till bootpackgänget när det är dags för toppturer till brädåkarnas glädje. The more, the merrier är grejen.

Fil 2016-03-23 10 07 53

Viktor bootpackar och Karin hudar till toppen.

Huda

Att huda, ett slangord för att gå med stighudar, är en helt annan historia. Här spänner du fast ett par stighudar under skidorna, klickar loss bindningarna så att hälen blir lös (du måste ha turbindningar för att det ska vara möjligt) och börjar huda uppför berget. Det påminner mycket om att åka längdskidor, men med skillnaden att du enkelt tar dig uppför genom tekniken bakom själva stighudarna som innebär att du inte glider bakåt. Här får du en del av sträckan gratis genom att du glider fram och är det ospårad terräng är det betydligt enklare att huda än att bootpacka.

Återigen så gäller tekniken inte bara för den ena kategorin, brädåkare kan också välja att topptura med hudar om denne innehar en splitboard med turbindningar. En dyr historia, men väl värd slantarna om man vill ta sig långt bort från systemen. Ska du ta dig långt ut på omärkt terräng vill du sjunka ner så lite som möjligt i snön och då är det hudar som gäller.

Snöskor

Snöskorna ser inte längre ut som tennisrackets i trä, de har moderniserats och utvecklats. Det här är den teknik som används minst, men är det ospårad terräng och valet står mellan bootpack eller snöskor så är snöskorna det bästa valet. Du sjunker inte ner lika mycket vilket gör det mindre ansträngande att gå. När de inte används spänner du bara fast dem på väskan.

Kan man bootpacka till toppen? 

Vi kan slå fast att hudar är det bästa alternativet om du vill få ut så mycket som möjligt av bergen med minst ansträngning. Så har du råd och vill ut på äventyr är mitt tips att investera i turutrustning. I många fall kan det dock vara svårt att skrapa ihop pengarna som krävs, eller så vill man först prova på att gå på tur innan man gör investeringen, vilket gör att man helt enkelt står utan den utrustning som behövs. Har man ändå kvar viljan till att ta sig ut på upptäcksfärd till nya dalar och bergssidor så återstår ett alternativ för att kunna bege sig ut på topptur. Bootpack.

Fil 2016-03-23 10 06 56

Bootpack till toppen.

Ordet är ofta förknippat med brädåkare och kanske är de dem som oftast uttalar frågan. Det är inte speciellt konstigt, en splitboard har en betydligt mycket högre prislapp än att köpa till ett par turbindningar och hudar till sina skidor. Men en del skidåkare har som sagt inte hunnit uppgraderat sig när det blivit turdags och hör därför också hemma i den skara utförsåkare som funderar över om det går att hajka till åket istället för att huda.

I fallen då den här frågan dyker upp är förutsättningarna oftast som följande. Du är på en större skidort, du vill till en topp som max tar 90 minuter att ta sig upp på, åket finns med i offpistguider, det är vår. Svaret blir då allt som oftast ja. Med våren följer nämligen snö som är enklare att spåra, men framförallt så kommer oftast spåren. Det finns alltid lokala förmågor som har stenkoll på åken och är snabba på att ta sig till dem så fort snöförhållandena tillåter det, speciellt om du är på en större skidort. Och skulle du mot förmodan vara först så är en morgonpromenad på skare, om snön fryst på under natten, att föredra för att själv lägga spår.

Grejen med bootpack är att bergen blir tillgängliga för fler. Har man bara orken och viljan så är det inga problem att gå på topptur i boots istället för med hudar, i alla fall på våren. Sen finns det turer som trots allt bör göras med hudar och ska du gå längre än i 90 minuter så kommer du antagligen vilja ha sådana under ditt åkdon. I många fall krävs dock kortare tid för att ta sig långt bort och ligger det spår eller är bra spårsnö så kvittar det nästan vilken teknik du väljer. Har man inte stighudar, är brädåkare utan splitboard eller vill testa på lite större äventyr på bergen så är en bootpack på våren perfekt. Det är en utflykt, ett äventyr och en upplevelse i ett. Dessutom finns det få saker som är bättre än att nå en topp, sätta sig ner och njuta av utsikten över en kopp kaffe tillsammans med vännerna man gjort toppturen med.

Som om inte det vore nog har man, efter toppmyset, själva åket kvar. Ett åk man har svettats för att få köra. Earn your turns kallas det inom skidvärlden och varje sväng blir ännu lite härligare när man har gått uppför berget för att få dem. Att våren har sin charm råder det ingen tvekan om.

Annons

Tamokdalen

Varit tillbaka i Tamokdalen med Norrøna.


Tamokdalen ligger ett par timmar från Tromsø och i närheten av Lyngen som de flesta känner till. Uppföljning på förra resan 69° nord och lite komplettering av filmmaterial. Lite längre dagar (säkert två, tre timmar mer dagsljus än senast jag var uppe) och mer sol den här resan. Var uppe på en klassisk fjälltop i Tamok som kallas Sjufjellet, 1086moh med start på ca200möh så en liten bit att traska. Utöver de 900 fallhöjden själva toppen är på åkte vi ner ett par gånger för att filma delar av åket och gick uppåt igen. Blåbaerfjellet ar vi också upp på och hittade riktigt kul terräng. Solen har också satt sina spår, mega trött nu och lite ont i baksida lår efter en rejäl krasch, efter att kört på något isigt under puder i hög fart och tumla runt ett par varv.

 

Norrsken


Fick se lite norrsken när vi kom upp, och sen just innan hemresan såg jag det mäktigaste norrskenet jag någonsin sett, himlen bara lyste i grönt. Tyvärr har jag bara med mig pocket kamera den här resan, men det visade sig funka relativt bra i alla fall. Är ju meningen att jag ska stå  och röra mig framför kameran i och med att ändamålet med resan varit att filma och fota för Norrøna så lika bra att lämna lite plats åt viktigare saker i packningen än egna kameragrejer.

 

Norrønas klädkollektion Tamok


Resultatet vi fått ihop ska bli en film som Norrøna släpper i Augusti, där Tamok klädkollektionen kommer exponeras i Tamokdalen! En film och massa fina bilder hoppas jag vi fått ihop. Vi har i alla fall kämpat, gått på stighudar och boot packat massor för att få så mycket shots som möjligt. Startat dagarna tidigt, stannat kvar på fjället till solnegång och sen varit uppe på natten för att fånga norrskenet. Den känns i kroppen nu vill jag lova. Resdag idag / vila eller ett lite lättare längdpass i morgon så är jag på banan igen. Med stora mål på parkåkning i Sälen och många mil i längdspåren till veckan..

ChristineHargin-5274

Chris Holter och Frode Sandbech som är foto/filmteamet på resan, plus Niko då som får köra all filmning när han kör bredvid med kameran. Krävs lite skills för det! ChristineHargin-5276

ChristineHargin-5284

Chris och Andreas är glada att komma upp  på toppen! Alltid skön känsla det där. ChristineHargin-5321

Undrar hur cool utsikten var för de som turar upp med pannlampa.ChristineHargin-5294ChristineHargin-5297-2

Ändå helt okej resultat med lilla pocketkameran. tamok_2_@chrisholter-3

Tamok är fint, mer berg än fjordar, men bra snöförhållanden och både stora fjällsidor att cruza ner för, bra terräng och skogsåkning om vädret inte tillåter topptur. Gillart! Här finns några hus att hyra och en enkel lodge om man är peppad: Tamok lodge

tamok_2_@chrisholter

Här är jag och Nikolai i en synk, Niko både filmar och kör under shooten, världens mest positiva och energirika person.