Och så blev allting vitt – äntligen!

När vi kom hit, till St Anton, för en dryg vecka sedan såg det ut råda allt annat än vinter i byn. Det kändes snarare som att säsongen redan hade passerat och vi befann oss i aprils sista skiddagar. Givetvis låg det en del snö på bergen, men majoriteten bestod av konstsnö som lagts i pisterna. I övrigt var bergssidorna mest sten- och gräsbeklädda. 

Och egentligen kan man väl inte kalla det här med snöfattiga säsongsstarter för någonting ovanligt längre. Förra året var läget exakt detsamma, liksom för två år sedan i Verbier. Och det tycks vara en trend som råder över i stort sett hela alperna (Kanada verkar dock inte lida av samma problem). Från flera olika håll syns bilder på steniga berg, tillsammans med frågor om när snön ska anlända.

Men nu har vintern, på riktigt, kommit till Österrike. Äntligen. Hela byn är snötäckt, och bergen likaså. Ett par dagars ihållande snöfall har resulterat i över ett cirka 50 centimeter tjockt snölager. Vårkänslorna är totalt bortspolade.

När jag får frågan om hur det är i alperna brukar jag givetvis prata om snön och de fantastiska bergen. Hur de dramatiska topparna syns vart man än vänder blicken. Men jag brukar också nämna temperaturen, hur den oftast känns mildare än den hemma i Sverige. Att det aldrig blir riktigt lika kallt här (inga – 35 grader med andra ord), utan att graderna istället ligger på runt -5 till -10. Det är åtminstone min erfarenhet, och självklart kan det förekomma dagar med ännu lägre temperaturer. Något som faktiskt inträffat under de senaste dygnen. – 20 grader, och en betydligt kallare köldfaktor när man åker utför, hör inte direkt till vanligheterna här.

Framöver, enligt väderprognoserna som skulle kunna kallas för en friåkares bästa vän, tycks det vara ytterligare snöfall på väg in (och temperaturerna tycks återvända till runt –10/–5). Något som behövs. För trots att allting ser så otroligt mycket vackrare ut nu, med ett gnistrande snötäcke, så är terrängen utanför pisterna inte i toppskick. Sprickbildningar syns lite här och var, ”woumph”-ljud hörs från kollapsande snölager och på brantare sluttningar har snön på flera ställen redan släppt.

Men även om snötäcket känns rejält instabilt, och temperaturen tycks ha fått fnatt, så har det varit fantastiskt att äntligen få lägga säsongens första pudersvängar. Verkligen. Nu ska jag bara se till att montera bak mina bindningar, sen är jag helt redo för fler snöfyllda och vintriga dagar på en av världens vackraste platser.

Kategori

Några av vinterns höjdpunkter

Trots att sommarvärmen har varit svår att missa under den gångna veckan så svävar mina tankar ändå tillbaka till vintern. Och det har knappast med solsting att göra utan snarare att den varit helt fantastisk. Vad jag minns? Min tomahawk med galet mycket airtime, Pontus stora flyg till plattlanding, Rikards skrik när han flög ut över vinddrivan i Stuben och några drömlika dagar i Schweiz. Bland så mycket annat. 

Bästa (oväntade) Åk
Ibland åker man ut på berget utan varken förväntningar eller planer. Snön kanske är halvbra och inställningen är förmodligen att låta dagen bli lite som den blir. Och det är just de här dagarna som brukar kunna bli de absolut bästa. Det är det där med att inte ha några förväntningar som är nyckeln och om man i ett sådant läge lyckas hitta ett riktigt bra åk så blir det värt tio gånger mer än om man hade förväntat sig så bra åkning.

Det var kaffe som gjorde att dagen blev som den blev. Pontus stod vid liften med min termos och väntade på mig och Viktor när en argentinare kommer fram och frågar om han får smaka. Och där började allting. Det visade sig att argentinaren och hans vän (en medelålders kvinna som kan vara den coolaste person jag någonsin träffat) hade stenkoll på bergen St Anton och mer än gärna visade oss några av sina bästa åk. Så vi hakade på och det resulterade i några av säsongens toppåk med orörda svängar, nya bergssidor och världens bästa guidning. De båda var superhärliga och vi var otroligt tacksamma. En overklig, oväntad och obeskrivligt bra dag. En såndär dag som man alltid kommer att bära med sig i ett härligt skimmer, ett minne som för med sig en känsla som man liksom bara myser in sig i varje gång man väljer att blicka tillbaka på det.

Bästa (oväntade) Åk 2
Eftersom jag gillar att anstränga mig, läs gå, för att få ett åk (utflyktskänslan!) så är jag ofta entusiastisk till den typen av förslag och föreslår det ganska ofta själv. Så när vi, säg sex-sju dagar efter snöfall, funderade på vart vi skulle ta oss sa jag ”vi hajkar!”. Det visade sig att Pontus och Viktor hade spanat in en ränna åt det hållet vi var på väg, så vi valde att testa den. Vi gick kanske i 30-45 min innan vi var på toppen av berget vi skulle ned från. Första branten visade sig ha kallsnö, vilket inte var helt enkelt att hitta vid den här tidpunkten (vi hade svettats som galningar i solens värmande strålar när vi gått uppför), och när vi korsade platån under och kom fram till rännan insåg vi att det låg kallsnö även där. Och den var i princip orörd. En oväntad vändning på en planlös dag ledde till att vi fick åka en brant ränna med kallsnö och upptäcka ett nytt åk. Dessutom gick vi dit och fick traversera (snowboardvänlig sådan) tillbaka därifrån. Oslagbar kombination.

 

IMG_7292

En av många rännor vi kört under vintern. Den här hade dock allt annat än pudersnö i sig. Foto: Elin Turpeinen

Bästa Vrål
Ibland ser man inte riktigt hur terrängen framför sig ser ut. Det kan vara för att den är väldigt kuperad eller bara konvex. Så var fallet när vi kom ner från ett åk i Stuben och skulle ta oss tillbaka över ett ganska kuperat område. Vi andra hade åkt där förut och hade lite koll på hur det såg ut, framförallt så var vi medvetna om vinddrivan med superplatt landning. Den ligger liksom rakt i åkriktningen, om man siktar på pisten, men går enkelt att svänga runt vilket vi valde att göra. Om inte annat så hinner man väja för den när man kommer ovanifrån, det vill säga om man inte kommer med ganska mycket fart.

Det gjorde Rikard. Vi hade inte nämnt den utan tänkte nog att han skulle upptäcka den i tid och svänga runt, men han kom med snabb fart på sin bräda, hann inte med att notera vinddrivan och fick sig istället ett flyg. Han skrek rakt ut av ren förvåning när han plötsligt befann sig i luften. Sen landade han skönt på rumpan i den mjuka snön under. Oväntade flyg, som slutar bra, blir sällan annat än väldigt roliga. Lägger utövaren även till ett skrik blir det bara ännu bättre.

SONY DSC

En av många vinddrivor i Stuben. Foto: Viktor Edeblom

Bästa Felsväng
Det var väl kanske inte riktigt en genuin felsväng, men den får ändå räknas in här då åket var totalt orekat när vi valde att svänga ner i det. Vi var i Aletsch, Schweiz, och såg hur ett gäng lokala barn (ungdomar eller någonstans däremellan) svängde ner över fältet och vidare in i skogen som låg framför oss där vi satt och lunchade.

”Kan man åka där?”
”Uppenbarligen.”
”Ska vi åka där?”
”Varför inte?”

Det räckte med det för att vi, Marilyn, Magnus, Viktor och jag, skulle bestämma oss för att ta åket. Kunde dem åka där, så borde ju vi också kunna det. Och enligt kartan ledde åket ner till byn i dalgången under oss som verkade ha en lift som vi skulle kunna ta tillbaka. Så när vi lunchat klart svängde vi ut över fältet och in i skogen.

Grejen är att det var en otroligt varm dag. Och det hade varit flera sådana dagar i rad. Det här betyder att snögränsen hade klättrat en bra bit upp från dalgången och lämnat snöfri mark nedanför sig. Men första biten av åket gick bra, sedan blev det fler och fler gräsfläckar och slutligen, efter att ha tagit av sig brädan/skidorna ett antal gånger för att passera snöfria partier på den grusväg vi kom fram till, var det bara barmark framför oss. Så från där och ner till liftstationen, som vi kunde se från var vi stod, blev det till att gå.

Men jag gillar det där. Det blir liksom som en helhetsupplevelse. Och när man hamnar åkandes mellan gamla fäbodar och dylikt känns det ungefär som att vara ute på sightseeing med brädan som färdmedel. Däremot hade det varit ännu bättre om vi kunnat åka hela vägen till liften och om vi hade spanat in åket nerifrån så hade vi sett den där snöremsan som gick betydligt längre ner i dalen än vad den gjorde på stället som vi hamnade på. Men det spelar mindre roll, det blev som sagt ändå ett roligt och mysigt äventyr av det hela.

Bästa Flyg
Pontus får nog ta hem den här. Sindre och Elias var på besök och dem körde en dag med galet mycket ladd och många stora klippor. Vad jag gjorde? Körde klipporna där de inte var fullt lika stora. I alla fall så blev det någon sorts längd- och höjdhoppstävling av det hela där den vars landningsspår som låg längst bort från klippan var lite extra nöjd efter just det åket. Pontus avslutade dock den tävlingen på ett smidigt sätt när han laddade på något enormt inför en stor klippa dem inte provat tidigare. Han flög som tusan, förbi landningen, och hamnade där terrängen börjat plana ut. Men han stod det som måste ha varit säsongens största flyg. Sen är det en annan sak hur hans knän mådde efteråt, men efter det flyget var det i alla fall lite som att det sattes punkt på den där ”tävlingen”. På ett snyggt sätt med galet mycket ladd.

Pontus hoppar

Pontus i ett annat snyggt flyg. Foto: Christoffer Aabol

Bästa Avstickare
De där dagarna i Riederalp, Schweiz, som Viktor och jag spenderade tillsammans med Marilyn och Magnus  var fantastiska. Vi bodde i en superfin alpstuga som låg charmigt placerad mitt på en bergssida med en getbonde som enda granne. Bastukvällar, vårskidåkning i galen värme, mysig ort, promenader, alpernas största glaciär och världens bästa sällskap. Sen öppnade vi ju upp åken Marilyns Ränna och Elins Brant, inte för att någon annan hakade på efter oss – vi var i princip de enda åkarna som rörde sig utanför pisterna och hade dessutom tajmat in ett snöfall.

Bästa Krasch
Vi återvänder till vinddrivornas värld här. Den här gången var det jag som fick mig en flygtur, men den var åtminstone planerad. Kraschen var dock inte riktigt med i planen. Också den här vinddrivan låg i Stuben, men till skillnad från Rikards variant så erbjöd den en superbra landning – skön lutning, mycket snö och inga stenar. Och jag hade hoppat den tidigare, visste hur den såg ut och kändes. Då hade jag dessutom landat den. Därför ville jag ju utmana nu, ladda lite mer och ta den större än tidigare. Så jag tog fart.

Den var större på mitten och mindre på sidorna, så jag siktade lite mer mot mitten. Sedan är det ganska oklart vad som gick snett, men när jag landade så stod jag i en kort sekund och trodde att jag landat den. Sen föll jag. Eller ja, jag tomahawkade nerför branten. I vinter har det varit ganska få sådana tumlande fall för min del, men den här var en av de galnaste jag gjort någonsin. Det var den där varianten då man får en flygtur mellan varje varv, något jag aldrig testat tidigare. Airtime! Kullerbytta… Airtime! Kullerbytta…

Bästa Avslut
Kunde inte ha blivit ett bättre säsongsavslut än att få besöka både Hemavan och RideTheCow samt Rikgränsen och NM. Bäst var att få möta alla andra som körde tävlingarna, eller bara hängde där under dem. Helt magiskt. Att dessutom vinna båda premiärtävlingarna var en bonus som gjort mig taggad på att fortsätta tävla nästa vinter. Och sen var det ju något alldeles extra att få höra sitt namn skrikas på banketten, få en mikrofon i handen och hålla ett tal… Som sagt, bättre säsongsavslut känns omöjligt att få och trots att värmen är skyhög längtar jag redan efter första snöfallet!

SONY DSC

Kategori

Färglöst? Nej, bara lite gråare.

Ibland glömmer man bort saker. Det kan vara saker man tänkt göra, något man borde köpt eller prylar man glömt att packa med sig när man ska åka iväg. Vissa gånger är det som att hjärnan själv väljer att radera bort de där grejerna från våra mentala ”to-do”-listor. Kanske för att jäklas lite med oss eller för att våra medvetanden någonstans inte tycker att just de grejerna är av intresse för någon form av helhetstänk. Som om vårar djupare jag redan förstått att den där extrajackan bara hade tagit plats i packningen och aldrig egentligen kommit till användning.

Men bäst kanske vi är på att plocka bort, eller kanske snarare försköna, saker som vi bär med oss som sämre minnen. Det här med att vi polerar upplevelser och händelser för att ge dem något sorts skimmer som de egentligen inte hade, men som får oss att minnas dem på ett vackrare sätt. Funktionen som får oss att påstå att fisken vi fångade för fem somrar sedan, som egentligen vägde 500 gram, var en bjässe på 1,5 kilo. Den som får oss att minnas regniga somrar som soliga dagar, som får oss att komma till uttrycket att det var bättre förr. För att fem år senare hävda att det var bättre för fem år sedan. Osv.

I alla fall så har jag förträngt en sak. Eller förträngt är väl att ta i, men jag har åtminstone låtit bli att tänka på det och på vissa sätt förskönat det. Men nu är jag tillbaka och verkligheten har gjort sitt. Det är nämligen lite så det kan bli när man har försett något med det där skimret. Det kan vara en plats man varit på som man alltid burit med sig i minnet som en vacker sådan. Ett ställe man trivts på, där alla miner var glada och omgivningens skönhet slående. Fine, det är väl jättefint att vi kan minnas det så. Det skapar en mental plats att ta sig till när verkligheten inte riktigt känns lika skimrande. Men här kan det bli problematiskt om man förskönat det hela lite väl mycket och sedan faktiskt återvänder till platsen. Besvikelsen kan vara som ett slag i ansiktet. Eller så är det precis så som vi minns det.

Färgglatt i St. Antons boulderhall.

Färgglatt i St. Antons boulderhall.

Skillnaden dem emellan (förutom färgsättningen)? Where do I begin… Polerade och slitna grepp (vilket ger väldigt lite friktion), en trästege upp till en del av bouldering, mattor fastspända i stegar, sektionen liksom intryckt på läktaren till en bandyplan, låga väggar… Samtidigt blir det hela lite charmigt och påminner kanske mer om ett hemmabygge än klätterdelen hos ett modernt idrottskomplex. Det känns som att någon verkligen kämpat för att få till en klätterhall och kommit med den ena kreativa lösningen efter den andra. Och någonstans har de hittat en lösning som ändå funkar. Det finns många linjer av varierande svårighetsgrad, precis som man efterfrågar. Så klättringsmässigt lämnar hallen kanske inte så mycket att önska, förutom nya grepp. Det kan jag ändå inte släta över, de behöver bytas ut.

IMG_7304

Andra våningen i boulderdelen.

Och jag har varit i betydligt knepigare hallar. Till exempel den i Verbier förra vintern. Här handlade det om ett litet, litet, rum intill hockeyhallen i byns sportcentra. Det kändes som att gå in i typ ett maskinrum. Eller ventilationsrum. I alla fall inte en klätterhall, eller boulderhall som det ju faktiskt var. Väl där inne var det, ett inte speciellt högt, snedtak åt båda riktningar och en matta över hela golvet. Det var litet och källarlikt, men återigen – klättringen fanns där. Fönster, däremot, var det inte någon fråga om. Instängt? Något enormt.

Det är svårt att låta bli jämförelser. Och i sådana här lägen är det svårt att inte lägga på det där skimret. Hallen i St. Anton glittrar redan. Samtidigt förnöjer variation och även om skillnaderna är markanta hallarna emellan så ger de ändå utmaningarna som efterfrågas. På sina egna, unika, sätt. Grått eller färgglatt, högt eller lågt. Sedan kanske man föredrar det ena eller det andra, men hellre att det finns en charmiga hall med vrår och vinklar än ingen hall alls.

IMG_7310

Kategori
Annons

Påminnelserna man inte vill ha

Att vara medveten om vad som gäller är en sak. Det innefattar att ha koll på risker och konsekvenser och vad man gör för att undvika dem. Medvetenhet, kunskap och erfarenhet är en bra kombo. Trots det så dyker de upp förr eller senare, de där påminnelserna som sveper bort marken under ens fötter.  

Ibland behöver man bli påmind. Man behöver få känna sig liten och maktlös. Helst skulle man slippa och för alltid lyckas hålla sig ifrån den typen av påminnelser. Det är målet. Men det är i stort sett oundvikligt och förr eller senare dyker de upp med effekten att man slungas in i verkligheten efter att ha tagit sig för långt ifrån den. Likt en käftsmäll inser man vilka krafter som kan verka utom ens kontroll. Ett wake-up call som förhoppningsvis bara slutar som ett uppvaknande utan fatala konsekvenser.

I världen av friåkning kommer påminnelsen oftast i formen av laviner. Det är något som ständigt är en faktor om man vill bort från piskade nedfarter. Och jobbar man för att få så många skiddagar som möjligt kommer man att stöta på dem förr eller senare. Givetvis finns ingenting annat än att man tar kloka beslut för att minimera riskerna och på så vis undvika laviner, men hur mycket man än vrider och vänder så kommer påminnelserna ändå att dyka upp. Och ibland behöver du inte ens vara utanför pisten för att bli varse dem.

Här i St. Anton gick det en massiv lavin som en effekt av nyligen fallen snö, regn och varma temperaturer. Mot eftermiddagen blev snön för tung på en brant sluttning med resultatet att den började glida nedför bergssidan. Släppet skedde på en markerad ski route, en utmärkt offpistrepa, och rörde sig långsamt ned mot pisten i dalgången inunder. Den enorma massan nådde pisten där den stannade efter att ha färdats nedför hela bergssidan.

Vi kom till platsen bara ett fåtal minuter efter att lavinen gått och var med i det räddningspådrag som drogs igång genom att bilda sondkedjor. Hela käglan sonderades och söktes av, även med lavinhundar, utan några funna offer. Där och då visste vi inte hur läget var, om någon eller några begravts och om man redan lyckats rädda någon. Vi sökte bara på och hoppades att ingen låg begravd under massorna. Efter att käglan sökts igenom och man konstaterat att ingen rapporterats saknad avbröts sonderingen. Vi fick senare rapporter om att ingen skadats i snöraset.

Att naturens krafter är mäktiga och okontrollerbara är något vi bör känna till vid det här laget. Den gör som den vill med stormar som drar in, jordbävningar som skakar om och laviner som raserar allt i sin väg. Och när vi väljer att bege oss ut på snötäckta berg så vet vi att det inte är vi som bestämmer spelreglerna, istället ska vi anpassa oss efter dem. Vi ska tyda de tecken som ges, analysera den snö som ligger och ta beslut därefter. Och vi ska veta om riskerna som kommer med utövandet.

Men i det här fallet ändrades spelreglerna. Nog för att även piståkare bör vara medvetna om snöläget som råder på skidorten, men någonstans ser de flesta pisterna som safe. Om de är öppna så ska det innebära riskfri åkning utifrån lavinaspekter, det är vad man förväntar sig. Man räknar alltså inte med att snön på bergssidan till vänster ska rasa ned ut på pisten, man är alltför koncentrerad på att navigera sig mellan de pucklar som bildats efter den stora mängd skidåkare som passerat under dagen. Man vet att det är en varm dag och har sett några släpp på solpåverkade sidor, men man är i pisten och där ska man vara utom fara.

Man tappar en del entusiasm efter sådana här händelser. Att vid varje sondtag inte veta om man ska få bottenkänn eller träffa en begravd kropp. Med vetskapen om att ingen faktiskt låg därunder kan man dock andas ut den där hemska känslan som fyllt kroppen. Men faktum kvarstår att lavinen faktiskt gick och man kan enkelt räkna ut hur illa det kunde ha slutat. Ett sug skapas samtidigt, en törst efter att lära sig mer. Samla kunskap och öva för att alltid kunna ta de beslut som är bäst för situationen och för att i nödsituationer kunna göra de räddningsinsatser som krävs. För att återfå makt när man känner sig maktlös. För att växa när man känner sig liten.

Skidlyx i Schweiz eller bordsdans i Österrike?

Frågan jag har fått absolut flest gånger handlar om att favorisera en skidort. Eller närmare bestämt så efterfrågas svaret på om Verbier är bättre än St Anton eller vice versa. Svävande har jag gett otydliga svar om att det är svårt att välja. Men nu är det slut på undanflykter.

Först ska jag nämna att jag inte är speciellt bra på att favorisera. Eller på att välja något framför någonting annat. Det ligger mest i att jag vill att det val jag gör ska vara det absolut bästa som går att göra i den situationen vilket gör att jag måste väga för- och nackdelar fram och tillbaka en väldans massa gånger. Ni förstår själva frustrationen som ibland uppstår, speciellt när det kan handla om saker som att välja mellan havremjölk och mandelmjölk till grötskålen (det blir oftast havremjölk). Och givetvis blir det värre ju mer betydande saker det handlar om.

För att lösa situationen läser jag på, nu pratar jag inte riktigt om mjölkliknande drycker längre utan snarare funktionalitet kring utrustning, för att hitta det som matchar mina behov bäst. Sen är det ibland svårt att veta exakt vilket behov man vill tillfredsställa när det längs vägen dyker upp nya sådana man inte ens visste att man hade. Men nu handlar ju inte det här om att välja livsmedel eller funktionsutrustning utan om att favorisera en skidort. Och uppenbarligen är det något jag behöver öva på, så nu jäklar ska här favoriseras.

Byn

Ska du till alperna för att åka skidor är det givetvis skidor du vill åka. Men även om du i ditt inre visualiserar snötäckta berg och djupa dalar så kommer bilder av en mysig alpby också att svepa förbi. Inget konstigt i det, byn är en stor del av upplevelsen och självklart vill du att den ska ha både charm, personlighet och ett schysst utbud. Det vill i alla fall jag.

Många av de välbesökta skidorterna har turistifierats, vilket betyder att de där charmiga husen du sett i ditt inre i vissa fall bytts ut mot större hotellkomplex för att kunna matcha efterfrågan på boende. Både St Anton och Verbier har klarat sig rätt bra från det där och de båda består fortfarande av fler enskilda hus med pensionat och vandrarhem än stora hotellbyggnader. Men det är klart att det samtidigt syns att orterna är turistmål. Väljer man däremot att bo lite utanför stadskärnan så kommer man åt de där genuina kvarteren.

Det finns, som nämnt, likheter mellan orterna, men givetvis skiljer de sig också åt. En grej har att göra med positionen. St Anton ligger i en dalgång medan Verbier ligger uppe på en bergssida och är det bergen man är ute efter så är Verbiers läge att föredra. Husen ligger på olika nivåer och chansen att du spanar ut på bergen mittemot genom fönstret är större än i St Anton där du snarare kikar in hos grannen.

Favoritort: Bergssida framför dalgång gör att Verbier står som vinnare. Dessutom är själva centrumdelen något mer charmerande och karaktäristisk i den schweiziska lyxorten.

Skidsystemet

Båda systemen är gigantiska och du kan lätt spendera en heldag med att utforska olika delar av det. St Antons system låter dig åka till olika grannbyar så som Zürs, Lech och Zug vilket blir till härliga utflykter. Orten planerar att bygga ihop systemet mellan St Anton och de övriga byarna inför nästa säsong då det just nu krävs en busstur mellan Valfagebahn och Zürs/Lech. Smidigt!

Verbiers system är inte långt efter och du kan ta dig långt, långt, bort från själva huvudbyn till närliggande orter. Den högsta toppen du kan nå via lift, Mont Fort, ligger på 3330 m.ö.h vilket är högre än St Antons motsvarighet, Valluga, som ligger på 2811 m.ö.h och det är ju något speciellt med att vara så högt upp över havet som det bara går. Det till trots så är det smidigheten som är nyckeln till bra skidåkning och där ligger St Anton i topp. I Verbier kan du nämligen lätt hamna i lägen där du måste åka över opreparerade pister (puckligare än puckligast) för att komma längre bort i systemet.

Favoritort: Den bästa piståkningen hittar du i St Anton. Dock får Verbier ett extra plus i kanten för de högre belägna topparna inom systemet.

Blev du skrämd av det där med puckliga pister? Här kan du lära dig att bemästra dem!

Offpistmöjligheter

Den viktigaste och mest avgörande kategorin av dem alla. I alla fall om man som jag trivs bäst utanför pisterna. Själva möjligheterna bygger mycket på ovanstående kategori då det oftast är att föredra att få lite hjälp från lifterna för att ta sig till offpiståken. Och båda systemen är lysande ur den aspekten. Du tar liften upp, glider ut åt något håll eller går i 5-10 minuter och får dig ett härligt åk. Den som vill går lite till, i ca 30-60 minuter, och får ett ännu härligare åk. Behöver jag förtydliga att det här är den främsta anledningen till att orterna är så populära?

Men det finns ett par avgörande skiljaktigheten orterna emellan. Brantheten är den ena och om du, återigen som jag, tycker att det blir mer spännande när åken lutar lite mer så är Verbier rätt ställe att utforska. Bergen är brantare och högre med många smala passager och stora klippor. Det finns givetvis åk med +40 graders lutning även i St Anton, men generellt så är åkningen något snällare.

Och under snöiga dagar med dålig sikt gäller det att kunna hitta bra skogsåkning på skidorten. Bruson i Verbier erbjuder sådan i världsklass med en stor granskog som är perfekt att åka sicksack mellan. Motsvarigheten, Stuben och Langen, i St Anton når inte riktigt upp till samma nivå med mer sly än skog.

Favoritort: Med sin brantare åkning, mer tekniska terräng och mysiga skogsåkning så tar Verbier hem den här kategorin.

After-Ski

Är after-ski med dans på borden din melodi så måste du besöka Krazy Kanguruh i St Anton. Här är det stökigt, galet och knökat med folk. Det är inte för inte som stället ses som alpvärldens after-ski nummer ett. Det ligger i backen vilket betyder att du kommer behöva åka skidor med ditt alkoholintag i kroppen. Något som alltid är lika spännande.

Vill du hellre ta en öl och prata om dagens lyckade åkning med alltifrån locals, säsongare och turister så är Pub Mont Fort i Verbier destinationen. Här hör det liksom till att dela med sig av puderåk, tips och allmänt skidsnack efter liftstängning. Puben, som Pub Mont Fort går under bland locals och säsongare, är även platsen för dig som vill bust a move framåt småtimmarna. Ett måste helt enkelt!

Favoritort: Puben har något speciellt med sin position som byns mittpunkt. Perfekt för skidsnack, dance-offs och möjligheter att möta andra med samma passion som du. Och puben är också avgörande för att Verbier ska stå som vinnare även i den här kategorin.

Prisläge

Schweiz är dyrt och Verbier är en lyxort där personer som Sir Richard Branson och Bonnier-familjen äger snitsiga villor. Det säger sig själv – åk inte hit om du har en ytterst begränsad budget.

St Anton är inte superbilligt det heller, men priserna skiljer sig ändå åt markant. Ett exempel är säsongsliftkorten som kostar ca 4000-5000 mer i Verbier än i St Anton.

Favoritort: Österrike är generellt billigare än Schweiz och Verbier kostar mer än St Anton. Du får helt enkelt mer skidåkning för pengarna i St Anton och väljer du att stanna en hel säsong kan du räkna med att det kommer skilja några tusenlappar.

Slutsats: Österrikiska St Anton har sin charm, men framförallt är skidsystemet en riktig fullträff. Även offpisten är fantastisk och möjligheterna är många. Prisbilden är något snällare och after-skin helt galen. De till trots så är schweiziska Verbier vassare ur de flesta aspekter. Brantare åkning, tät granskog, mysig by och skönt skidsnack på puben gör det värt att betala en något högre prislapp.

Ska du åka till Verbier, St Anton eller Val Thorens? Här hittar du tre klassiska puderåk, ett på varje ort, som du inte vill missa!

3 klassiska puderåk värda svängarna

Det finns åk och så finns det ÅK. I den senare kategorin hittar du dem som går under benämningen klassiker och som bör bockas av på varenda puderentusiasts åklista. Här kommer en trio med klassiska puderåk utöver det vanliga som du inte vill missa. 

Följande åk är riktiga klassiker inom skidvärlden, sådana åk som det pratats om i åratal och som varenda puderentusiast bör ha svängt sig nedför minst en gång. Det är åk som är mycket mer än bara pudersvängar och det är inte för inte som de förs vidare från den ena skidåkaren till den andre. Du bjuds på helhetsupplevelser med många fallhöjdsmeter i ett svep, overkligt vackra miljöer och lättillgängliga äventyr utanför liftsystemen. Här kommer tre av de absolut mest klassiska puderåken i alperna som du inte vill missa.

Backside, Mont Fort, Verbier, Schweiz

Klassikernas klassiker i de schweiziska alperna och ett av toppåken i Verbier. Ett långt och vackert åk med en brant början som senare mynnar ut i en mysig dalgång. För att hitta hit åker du hela vägen upp till Mont Fort med kabinbanan för att sedan droppa in på toppens baksida och skråa ut åt vänster för att hitta vägen ner mot dalen. Hela åket bjuder på ett landskap utanför liftsystemet och du lämnas ensam med de snöiga bergen. Det finns mysiga platser att avnjuta medhavd matsäck på längs vägen och åket bör inte stressas igenom.

Väl nere i dalgången väntar så småningom en längre transportsträcka som leder först till en dammlucka och sedan, genom skogen, tillbaka till liftsystemet. Tänk på att åket är svårt att spana på i förväg vilket gör det svårt att avgöra snöförhållandena som råder. Lyssna med bergsguider och erfarna åkare, kolla snön på andra platser på berget och gör en bedömning innan du ger dig av.

Bonus: Det går att göra en mängd varianter av Backside, Mont Fort, och en annan riktig klassiker är att gå på tur över glaciären Rosablanche. Turen tar runt 3-4 timmar om du siktar på att ta dig upp till toppen av Rosablanche som ligger på 3 336 m.ö.h (hela 7 meter högre än Mont Fort som är skidsystemets högsta topp). Det är en riktigt mystur och början är densamma som för Backside. När du tagit dig nedför den branta början av åket så väljer du, istället för att följa salen neråt vänster, att skråa ut åt höger. När din fart avtar så klickar du ur skidorna, sätter på hudarna och börjar tura uppför. Du åker sedan tillbaka över glaciären och återkommer till Backsideåket. Perfekt dagsutflykt som under rätt förhållanden även bjuder på härlig åkning.

Osäker på glaciärer? Läs mer om den fascinerande ismassan här!

Langenskogen, Stuben, St. Anton, Österrike

Ett av de mest välrenommerade åken på orten och ett riktigt måste för alla puderentusiaster. Här kan du välja mellan två varianter, men starten är densamma för båda där du börjar med att ta dig till Stuben och toppen av liften Albonagrat. Från restaurangen tar du dig utåt vänster och kan där välja att antingen bestiga Maroikopf eller traversera runt bergets högersida. Väljer du traversen så fortsätter du längs bergssida en bra bit för att sedan bjudas på skön fältåkning innan då når fram till Langens skogsprydda sluttningar. Har du tagit dig till bergets topp åker du ner mot Langen och bjuds på ett längre åk än om du valt traversen, innan du når fram till skogspartiet. Hajken till toppen av Maroikopf tar mellan 45 minuter uppemot en timme medan vägen runt berget tar cirka tio minuter. Att bestiga toppen blir ännu mer av en utflykt vilket höjer mysfaktorn, men under molniga dagar med sämre sikt är den nedre vägen att föredra.

När du tagit dig till skogsbrynet är det valfri väg som gäller. Härlig skogsåkning med stora granar där du ofta får lägga egna spår i orörd snö. Du kommer efter ett tag ner till ett skidspår som leder ner till botten av dalen där du får gå en liten bit tills du kommer till buss- och tågstationen. Bussen är gratis, tåget kostar och du kan även beställa taxi. Antingen åker du hela vägen till St. Anton eller tillbaka till Stuben och kör åket en gång till.

Har du koll på snöläget i alperna? I Österrike har puderlarmet gått varmt den senaste veckan!

Lac du Lou, Val Thorens, Frankrike

Ännu ett klassiskt och mysigt åk där du får åka en bergssida helt ren från pister och liftar ner i en dal som leder tillbaka mot byn. Du kan välja att ta åket från liftarna Bois Mint eller Cime de Caron, alternativt från bergstoppen Point de La Masse som ligger i granndalen Les Menuires. Det sistnämnda ger ett otroligt långt och härligt åk med öppna ytor och många möjligheter, medan du från andra sidan får en något mer stenbeklädd och teknisk terräng. Väl nere i dalen väntar en fin travers tillbaka till Bois Mint. Förslagsvis börjar du med att ta åket från Point de La Masse och tillbaka till Bois Mint för att sedan köra från den sidan. Mellan varven finns flertalet vackra platser att stanna till och öppna kaffetermosen på.

Bonus: Är det vårskidåkning och varma väderförhållanden så går det att åka vattenskidor över själva sjön, Lac du Lou, som ligger i botten av åket. Ladda en hel del fart, åk och luta dig bakåt när du når vattenytan. Kläder som tål att bli blöta är ett smart val då det inte alltid är helt lätt att bedöma farten som krävs för att nå andra sidan av sjön.

 

Foto: Christoffer Aabol
Åkare: Viktor Edeblom

Annons