Hur tar du dig till toppen?

Om man ska vara väldigt kategoriserade så finns det två typer av skid-/snowboardåkare. I alla fall när man pratar om att svänga sig ner från toppar som inte går att ta sig till via skidsystemet. De som tar sig dit på egen hand, och de som inte gör det. 

Många delar samma dröm när det kommer till offpiståkning. Att få ta sig till olika bergstoppar, långt bortanför allt vad skidsystem och civilisation heter, och sedan svänga sig ned därifrån. Helst ospårat, och väldigt gärna i djup, stabil, kallsnö.

Vad som däremot blivit till en vattendelare inom skidvärlden är hur man faktiskt tar sig upp på de där topparna.

Ett alternativ är heliskiing. Det innebär att man köper offpistguidning via helikopter och därmed låter en pilot flyga upp gruppen, och offpistguiden, till olika toppar som de sedan får svänga sig ned ifrån. Väl på botten väntar helikoptern, redo att plocka upp gänget och flyga dem till nästa åk.

Eller så gör man helt ”tvärtom” och tar sig upp på toppen med hjälp av den egna kroppen (vilket fint rim jag fick till där). Med andra ord; alternativet till heliskiing är att gå på topptur. Något som givetvis fortfarande går att göra med offpistguide, vilket är ett smart val om man inte riktigt känner att man har den kunskap som krävs för att vistas i den typ av terräng där åkningen man vill åt finns, men som också går att göra på egen hand.

Vilket alternativ är bäst?

Det säger sig ganska mycket självt att det finns flera rejält stora skillnader mellan de båda tillvägagångssätten. Själv har jag en tydlig åsikt kring vilket alternativ som är det bästa. Och det handlar egentligen inte så mycket om att heliskiing, rent ut sagt, är kasst ur miljösynpunkt. Även om det såklart är en tillräckligt viktig anledning för att de som drömmer om skidrelaterade helikopterupplevelser ska börja tänka om.

För mig är det upplevelsen som är avgörande. En topptur är så mycket mer än svängarna ned. Det krävs bland annat planering och kunskap för att hitta den bästa och minst exponerade vägen upp, erfarenhet för att kunna bedöma snöläget, vänner, eller en guide, man känner sig trygg med och fysisk styrka för att faktiskt orka hela vägen till toppen.

Att till slut stå där på toppen blir dessutom så mycket mer värt när man själv är anledningen till varför man står där.

Sedan är det en gigantisk bonus att få ett gäng sköna svängar ner. Turandet upp bidrar till en ökad insikt kring hur fantastiskt roligt det är att åka skidor eller bräda.

Så för mig är det givet att välja toppturande när jag vill ta mig upp på på berg/fjäll bortanför skidsystemen. Det finns liksom inget annat sätt; vill man åka det där sköna åket nedför den fina fjällsidan så får man se till att tura upp till toppen först.

Om det fortfarande lockar med heliskiing så får vi backa bakåt och tänka på den miljöpåverkan som de olika sätten har. Vilket säger sig ganska mycket själv. En helikopter släpper ut otroligt mycket mer koldioxid än vad du gör när du går uppför med din topptursutrustning. Och ett ökat utsläpp leder till en fortsatt global uppvärmning som i sin tur påverkar våra framtida vintrar. Bland annat genom färre snöfall, ett minskat antal skiddagar per år och smältande glaciärer. (Läs mer om klimatförändringarna och vinterns framtid på www.protectourwinters.se)

Fler hittar rätt

Det fina är att det har hänt någonting inom skid- och snowboardvärlden när det kommer till den här typen av åkning. Fler och fler införskaffar turutrustning (nästan alla av mina friåkningsvänner sitter på ett par turskidor eller en splitboard). Det märks att det finns ett växande intresse kring att utforska bergen bortanför skidanläggningarna, och då inte med hjälp av en helikopter.

Visst finns det säkert fortfarande en del som vill testa heliskiing, men jag är rätt övertygad om att många börjat tänka om och istället drömmer om rena toppturer. Skid-/snowboardåkare som vill åt naturupplevelsen och äventyret. Som vill förtjäna sina svängar.

Och framförallt – som vill att vi ska ha snörika vintrar med många skiddagar även i framtiden.

P.S. Ett tips för den som vill gå toppturer med guide på ett hållbart sätt (och dessutom få fantastisk åkning) är att vända sig till Skitouring Scandinavia och bergsguiden Carl Lundberg. Mer info hittar du här; http://www.skitouringscandinavia.com

Konsekvenserna av att krascha i knävridarsnö

Jag skulle vilja säga att jag försökte mig på något supercoolt trick eller liknande, men det var inte riktigt så det gick till… Och ja, när man kraschar i knävridarsnö så säger det säg självt vad som händer. Man vrider knät. 

Många skulle nog säga att jag, fram tills nu, har haft tur. Och jag håller helt med. Mina knän har hållit ihop. Vinter efter vinter. Tills i år.

De flesta av mina vänner inom friåkningsvärlden har haft/har fortfarande problem med sina knän, på olika sätt. Minisker som trasats sönder eller korsband som gått av hör litegrann till sporten. Så det är verkligen ingenting ovanligt, men det är alltid lika tråkigt när det händer.

Grejen är att jag har varit rätt medveten om mina skadefria år när det kommer till snowboardåkningen. För jag har i stort sett alltid varit hel i kroppen. Visst vred jag till knäna någon gång för fyra år sedan, men det var ingenting som höll i sig. Och jag har såklart, när jag var yngre, trillat på ansiktet och börjat blöda näsblod mitt i backen. Men annars har jag sällan kraschat hårt, och när jag gjort det har jag inte fått några riktiga skador som följd. Så jag blev, föga förvånande, rätt chockad när det faktiskt hände.

Det var verkligen ingenting spektakulärt eller coolt som jag försökte mig på. Jag fick helt enkelt världens tåhugg, alltså stålkanten intill mina tår satte stopp för mig och jag slungades ner i marken. I rätt hög fart (jag gillar att åka snabbt). Och det hände, förstås, i riktig knävridarsnö. Alltså vårsnö/tung slasksnö. Klassiker.

Sen låg jag där. Kände efter, märkte att jag blödde näsblod (precis som jag gjorde den där gången då jag faceplantade i Romme Alpin för över 10 år sedan) och hade ont i vänsterknät.

Jag är rätt envis och vill gärna att saker och ting löser sig av sig självt. Så jag åkte ner på mitt skadade knä, bandagerade det och tog mig till den, redan planerade, after-skin som vi skulle på. (En av säsongens enda after-skis vi faktiskt gått på, vi prioriterar ju åkningen och klättringen före drickandet ;)).

Det blev inget doktorsbesök till att börja med, jag tänkte att det skulle bli bättre efter några dagar. Men icke. Så till slut gick jag ändå till en specialist, fick veta att det var menisken, precis som jag misstänkte, och fick smärtstillande tabletter på recept tillsammans med orden ”You can do whatever your pain allows you to do”.

Nice, tänkte jag, och började så småningom kunna gå relativt normalt igen. Jag provade till och med att klippklättra och åka bräda efter ytterligare några dagar (kunde inte låta bli).

Men det är fortfarande något som inte riktigt stämmer, över en månad efter kraschen. Och det tar väl tid. Förmodligen blir det inte bättre av att jag åkte iväg på en två veckor lång turtripp i Narvik/Hunddalen/Riksgränsen (kom precis tillbaka därifrån).

Så nu är det rehab som gäller så att knäet fortsätter hålla ihop i framtiden, för jag planerar såklart att åka snowboard i en jäkla massa fler år framöver. Och som sagt, någonstans har jag varit medveten om att mina knän till slut kommer få ta lite stryk, och jag har hela tiden påmint mig själv att vara glad så länge de håller ihop. Så nu gäller det bara att få dem ännu starkare. Och sen är det ju en fördel att inte krascha i knävridarsnö.

Kategori

Fördelarna med att vara ensam snowboardåkare i ett skidgäng

Jag har upptäckt att det finns några riktigt bra fördelar med att vara ensam snowboardåkare bland ett gäng skidåkare (vilket jag är i stort sett varje dag den här vintern). Här är några av dem! 

Du får (nästan) alltid låna en stav 

Den mesta givna fördelen. Medan andra snowboardåkare kämpar för att ta sig fram på transportsträckorna så kommer jag många gånger stakandes förbi med en stav i vardera hand. De gångerna känner jag mig lite som en hybrid mellan en brädåkare och en skidåkare. Nu för tiden har jag dessutom egna stavar som ibland ligger nedpackade i ryggsäcken, men de gånger som jag inte har med mig dem så är det ibland ovärderligt att få låna ett par stavar av en skidåkande vän. Utöver det så får man även lite välbehövd armträning av stakandet, vilket annars kan vara svårt att få som brädåkare.

En annan väldigt fin grej som händer med ojämna mellanrum (och i princip enbart på transportsträckor i pisten) är hur det plötsligt kan sträckas fram en stav av en helt okänd skidåkare. Speciellt när det går riktigt långsamt. Men oftast så tillhör den där utsträckta staven en vän på skidor, vilket är en annan fördel med att vara brädåkare bland skidåkare.

Du behöver sällan lägga spår

Om man ska passera ett plattare parti med nysnö säger det sig självt att det är dumt att skicka den enda snowboardåkaren i gänget först. Med största sannolikhet kommer denne nämligen att stanna av halvvägs utan möjlighet att trampa eller staka sig vidare. Därför är det mer logiskt att skicka iväg en, eller flera, skidåkare som får lägga spår fram till branten för att snowboardåkaren sedan ska kunna glida dit på ett smidigt sätt. Utan att behöva pulsa.

Du kan be en skidåkare åka först (och kolla hur mycket fart du själv behöver)

Ännu en användbar fördel. Jag menar givetvis inte att en skidåkare alltid ska åka först, men att en sådan med fördel kan få göra det när du själv är osäker på hur mycket fart som behövs för att exempelvis ta sig upp på nästa krön. På så vis, genom att kolla hur mycket fart skidåkaren behövde, kan du avgöra hur många svängar du kan lägga innan du måste satsa på att få fart. Och, likt föregående punkt, så kan du om det behövs glida in i skidåkarens spår för att få lite extra fart.

Kategori
Annons

Fyra årstider på fyra dagar

Höst, vår, sommar och vinter. På fyra dagar. Fascinerande, eller?

Det är svårt att inte prata om väder när det handlar om skid-/snowboardåkning, det påverkar ju våra dagar mest av allt. Därför sitter vi dagligen (ofta flera gånger under samma dygn) och kikar på olika vädersajter för att få den senaste uppdateringen kring hur förhållandena kommer att vara på bergen.

Utifrån hur prognosen ser ut planerar vi för vad vi ska fylla dagarna med.

Hittills har den här säsongen bjudit på rätt varierande åkning, vilket inte är något ovanligt i sig, och som jag tidigare skrivit om så har vi nästintill haft vårväder under de senaste veckorna. Men nu har det där förändrats. Istället för att det känns som att tiden spolats fram till april har vi under de senaste dagarna fått uppleva samtliga årstider. Förutom vinter.

Det började i tisdags. Ett riktigt höstrusk drog in i dalen och bjöd på regntunga skyar med en nästintill konstant nederbörd. Då givetvis i form av regn, inte snö, i byn. Antalet paraplyer på gatorna var enormt. På topparna, allra högst upp, kom det däremot ett par efterlängtade decimetrar med nysnö.

När tisdagen sedan övergick till onsdag blev det dags för nästa årstid. Solen gjorde åter entré, tillsammans med det fågelkvitter som vi kunnat lyssna till under i stort sett hela vintern hittills, och vi kastades tillbaka till april. En riktigt blåsig aprildag, det vill säga.

Och idag, torsdag, trappades det hela upp ytterligare. Plötsligt kunde vi nästan känna någon slags försommarvärme. Och fågelkvittret hördes nog mer än någonsin. På bergen kändes fanns vårkänslorna fortfarande kvar, men i byn syntes människor iklädda både shorts och t-shirts = klassiska sommartecken.

Så, hittills har vi haft tre årstider på tre dagar. Och nu håller vi alla tummar för att morgondagen ska bjuda på en fjärde; nämligen vinter. Och det ser lovande ut. Enligt prognoserna ska det dra in både moln och minusgrader under natten, vilket under fredagen ska göra landskapet vitt och vackert på nytt. Åtminstone har vi blivit lovade ett par decimeter snö, och dessutom nästan tio minusgrader (!!).

Så kallt har vi inte haft det på flera, flera, veckor.

Men det kommer bli ett kort snöfall, på lördag ser solen ut att vara tillbaka. Förhoppningsvis stannar åtminstone minusgraderna kvar.

Kategori

Freeride World Quali… What?

Ofta när jag berättar om att man kan tävla i friåkning, och därmed den typ av snowboardåkning som sysslar med, möts jag av en mängd nyfikna frågor. Hur går det till? Vad går det ut på? Är det inte farligt? Freeride World Qualifier – vad är det? Så, här kommer svaren. 

Först och främst så handlar friåkning om att åka offpist. Man kan även kalla det för ”big mountain”-riding, alltså stora bergsåkning. Jag brukar, väldigt förenklat, förklara det såhär; ”vi ser en cool bergssida, väljer ut en linje vi vill åka, tar oss upp på berget och åker linjen vi tidigare spanat in”. Och ungefär på precis samma sätt går det till när man tävlar i friåkning. Skillnaden är dock att det inte är du själv som väljer ut den där coola bergssidan.

Istället är det domare, bergsguider och andra insatta personer som väljer ut vart tävlingen ska äga rum. Och vart de beslutar om att den ska köras handlar mycket om hur snöförhållandena ser ut, samt vilka risker som finns i form av exempelvis dolda stenar eller laviner. De väljer helt enkelt ut den bergssida som vid tävlingstidpunkten passar bäst utifrån de förutsättningar som ges. Sedan kan de också besluta om att spärra av vissa delar av bergssidan om de anser att det finns partier som är för exponerade eller steniga, vilket inte alls är ovanligt. Och då får man helt enkelt inte åka in i de avspärrade zonerna när man genomför sitt tävlingsåk.

När det bestämts vart tävlingen ska gå, så skickas en bild ut till samtliga deltagare. Utifrån den kan man sedan göra en första bedömning om vart man skulle vilja åka. Alltså välja en potentiell linje. Och den här bilden kan skickas ut några dagar innan tävlingen, men den kan likaväl delas ut på papper kvällen innan eller till och med samma dag. Det är lite olika.

”Jag deltar på egen risk”

Kvällen innan tävlingen, eller samma morgon, sker alltid ett riders meeting. Där sluter samtliga åkare upp, tillsammans med arrangörer/domare/skidpatrullen för att få information om snöläget på berget, samt vilket väder som förväntas och hur bedömningen genomförs. Dessutom får man skriva på papper som säger ungefär ”jag är medveten om att friåkning är en extremsport som kan vara livsfarlig och ge allvarliga, till och med dödliga, skador”, ”jag har erfarenhet av, och kan hantera, att åka på ytor med 45 graders lutning” och ”jag deltar på egen risk”. Med mera; det är i princip bara att skriva på. Sedan får man sin BIB (en tygväst med startnummer, som alltid lottas fram) innan det är dags att bege sig till dagens tävlingsarena.

Många gånger ser man tävlingsberget för första gången samma dag som tävlingen sker. Om man inte besökt orten tidigare, det vill säga. Så när man kommer dit gäller det att snabbt spana in vilka möjligheter som finns, vilka linjer man kan åka, utifrån den egna känslan och förmågan. Normalt sett har man mellan en timme, till tre, på sig att spana in berget innan det är dags att hajka upp. Det beror lite på vilket startnummer man har.

Viktigt att hitta tydliga riktmärken

För att kunna ”scouta” sin linje på bästa sätt är det en fördel med en kikare. Och det är också nu det är läge att memorera viktiga stenar och andra riktmärken för att enklare kunna hålla sin linje när man väl ska köra. Vilket är en punkt som jag själv måste bli betydligt bättre på att göra. I alla fall, när man väl valt sin linje gör man bäst i att hålla fast vid den när man väl lämnar spaningsplatsen. Annars är det lätt hänt att man blir förvirrad. Det är också en fördel att ta en ny bild med telefonen, som man kan ha med sig uppe på start.

Beroende på hur lång tid det tar att gå upp till start (det krävs ofta en hajk längs en bergsrygg, eller bara uppför bergssidan, för att komma dit) får man själv avgöra när det är dags att sluta spana efter linjer och ta sig till toppen. Sedan, väl däruppe, hinner man förhoppningsvis kolla efter sina riktmärken (om berget inte är alltför konvext) för att enklare kunna hitta sin linje och orientera sig. Och så småningom meddelar tävlingsarrangörspersonen på start att det är dags att göra sig i ordning. Sedan står man, plötsligt, på startkanten och hör ”3,2,1 – GO!”. Och ett par minuter senare passerar man mållinjen.

Men hur bestämmer man vem som vinner? 

Det hela är en bedömningssport, vilket betyder att den som tar hem förstaplatsen helt enkelt var den som lyckades charma domarpanelen. Utifrån fem olika bedömningsaspekter, det vill säga. Vad de tittar på när en tävlande kör sitt åk är följande; linjeval (vart du väljer att åka/vilken svårighetsgrad det är på din linje/hur exponerad du är), teknik (hur du åker din linje), kontroll (hur bra kontroll du har under ditt åk, det här är också en av de viktigaste punkterna då kontroll är extremt viktigt inom friåkning), flyt (du ska helst inte stanna upp eller tveka under ditt åk, då får du avdrag i poängen) och air&style (hur stora/många klippor du hoppar och vad du gör i luften, samt hur du landar).

Sedan får du poäng på en skala mellan 0–100, där 100 är bäst. Tappar du som skidåkare en, eller båda, skidorna under ditt åk får du DNF (det vill säga inga poäng alls) och om du sätter ned rumpan, eller armarna, får du poängavdrag. Så det gäller alltså att stå på benen för att få så mycket poäng som möjligt.

Freeride World Qualifier (FWQ) – vad är det?

Det finns inte jättemånga olika friåkningstävlingar, utan det är i princip FWQ som gäller. Förutom legendariska NM i Riksgränsen (Scandinavian Big Mountain Championships) förstås. I alla fall, i FWQ så handlar det om att samla poäng. Och det gör du genom att prestera i tävlingarna. Den som vinner får flest poäng, och den som kommer sist får minst eller DNF om den kraschade under sitt åk. Dessutom spelar det också roll vilken nivå på tävling du kör; en-, två-, tre- eller fyrstjärnigt. Den sistnämnda ger betydligt mer poäng än den förstnämnda, och är också den tuffaste svårighetsgraden.

Har du inte kört någon FWQ innan så måste du börja på en- eller tvåstjärniga tävlingar, om du inte får ett ”wildcard”. Det beror på att du inte har några poäng sedan tidigare, vilket gör att du inte är tillräckligt högt rankad för att få delta i de svårare tävlingarna. Men så snart du kört ett par stycken kan du jobba dig uppåt i systemet.

Och det hela, FWQ, är en kvaltävling till FWT (Freeride World Tour) som är det högsta du kan tävla i inom friåkning. De/den (beroende på kategori) som samlar ihop flest poäng under en säsong i FWQ får en inbjudan till kommande säsongs FWT. Och för att samla ihop flest poäng måste du i princip köra fyrstjärniga tävlingar, då de som nämnt ger mest poäng.

Dina poäng blir även vad som avgör din ranking, både inom Europa men också i världen. Det går nämligen en FWQ i Europa, en i USA/Kanada och en i Nya Zeeland. Och det är alltså den/de som har mest poäng av ALLA hos de olika kontinenterna som får en plats till FWT.

Glasklart, eller hur?

P.S. Vill du ha ännu mer info? Spana in www.freerideworldtour.com och missa heller inte att se FWT-tävlingarna som sänds live (men också går att se i repris) via nämnda länk. Själva sitter vi ALLTID bänkade när det är dags för ett FWT-stopp (eller ser reprisen när vi kommer hem efter en dag på berget).

Kategori

Svenskhäng, pallplats och POW-möte – oj, vilken vecka!

Just nu sitter jag här, i vår lägenhet i Arlberg, spanar ut genom fönstret mot de snötäckta bergen som omringar oss och försöker smälta den gångna veckan. Den har verkligen varit fantastisk på så många sätt. Och otroligt intensiv. 

Det började med att vi, jag, Viktor (skidåkande pojkvän) och Pontus (skidåkande vän) packade in oss i bilen och åkte iväg till Frankrike under förra söndagen. GPS:en ställdes in på Les Arcs och det tog runt 8-9 timmar att åka dit. Tanken var att vi skulle hinna gå på kvällens riders meeting, men vi blev lite sena. Så vi installerade oss direkt i lägenheten i Montchavin, som ligger på berget intill Les Arcs, och började ladda inför måndagens första FWQ (Freeride World Qualifier).

MÅNDAG – FWQ-tävling, svenskhäng & champagne 

Vi gick upp tidigt, klädde på oss våra ställ och åkte till Les Arcs 1850. Där väntade ett riders meeting och arrangörerna berättade något i stil med att dagens tävling skulle bjuda på halvbra snö och sämre sikt, men att de flesta stenar på tävlingsberget var synliga.Dessutom fick vi träffa resten av svenskgänget som tagit sig till orten för att tävla. KUL.

Sen var det bara att ta liften upp, glida bort mot tävlingsfacet (delen av berget där FWQ-tävlingen skulle ske) och spana efter en linje. Sikten var mjölkig, berget stenigt och snön riktigt hårdpackad. Jag valde en ränna, med valbara dropp längs vägen och en smal passage i slutet. Eftersom jag hade startnummer åtta så begav jag mig till hajken upp till starten rätt snabbt. Det tog cirka 30 minuter att gå upp, och sedan fick jag av oklar anledning starta som nummer fyra istället. Förmodligen för att personerna med BIB 4, 5, 6 och 7 inte hade hunnit upp än.

Jag kan inte påstå att jag gjorde något superåk (det blev riktigt skumpigt på grund av det hårda föret), men under kvällens prisceremoni visade det sig räcka till en andraplats. Vilket innebar att jag fick kliva upp på mitt allra första FWQ-podium (jag har inte tävlat i FWQ tidigare) på en scen mitt i byn. COOLT – och det hela firades med riktig champagne (som jag vann)!

TISDAG – regning, men lovande

En ”in between competitions”-dag. I Montchavin, där vi bodde, regnade det. Men vi åkte ändå till Les Arcs för att kolla in läget på bergen där. Och möttes av ett fortsatt regn, samt dålig sikt. Vi tog ändå några åk och kände på snön, som nästan var okej på hög höjd. Något som gav oss anledning att tro att onsdagens tävling skulle bli av. Vilket även var fallet, något som vi fick veta under tisdagskvällens riders meeting med arrangörer och domare. Dessutom fick vi veta att det kommit mellan 10-20 centimeter snö på tävlingsfacet, vilket innebar att de stenar som tidigare varit synliga nu täckts med ett tunt lager snö.

Efta det lottades våra BIB:s fram. Jag fick nummer 10 av totalt ca 100. Sedan åkte vi tillbaka till lägenheten för att ladda inför onsdagens FWQ.

ONSDAG – andra FWQ-tävlingen & ännu en pallplats

Dags för veckans andra, och min tredje någonsin, FWQ-tävling. Till skillnad mot måndagen så möttes vi av riktigt bra förhållanden. Förutom att det, som nämnt, fanns en hel del sten som täckts av ett tunt lager snö. På samma sätt som under måndagen så åkte vi bort till tävlingsområdet för att scouta våra linjer. Återigen valde jag en ränna, men den här gången med några twister och fler drop. Planen var att köra en enkel linje, med bra flyt och fart. Vilket jag tycker att jag lyckades med (efter att ha hajkat upp i riktigt sockrig snö).

Eftersom jag hade ett så tidigt nummer, betydde det att jag fick så de flesta andra åkarnas åk. Vilket alltid är sjukt roligt, speciellt när det är soligt och man hänger med ett grymt gäng (bestående av ca 20 andra svenska friåkande säsongare, de flesta med basen i Nendaz).

Under kvällens prisceremoni var vi två svenskar som fick kliva upp på prispallen. Jag på en tredjeplats, och Irma (skidor) på en andraplats. Återigen – sjukt coolt att få stå på prispallen i mina första FWQ-tävlingar. Och dessutom väldigt inspirerande att se alla andra, både skid- och brädåkare, ta sig an tävlingsfacet.

TORSDAG – många timmar i bil

Resdag. Les Arcs – St Anton. Ca 8-9 timmar i bil.

FREDAG – guidning, klätterhäng & Houdini-middag

Ännu en helt fantastisk dag, även om vi var något slitna från veckans tävlingar. Johnn och Johan, från POW (Protect Our Winters) Sverige, och Ragnhild och Örjan, Pow Norge, kom till Arlberg på morgonen och vi spenderade dagen med att visa dem runt på våra favoritberg. Det blev en hel del branta rännor, några kortare hajker och några oväntat bra svängar. Det hade nämligen regnat en del i byn medan vi varit i Frankrike, och under den fredagen var temperaturerna dessutom rätt höga. Men vi hittade som sagt en del bra åkning. Och POW-gänget visade galet mycket entusiasm, vilket gjorde det fantastiskt roligt och tacksamt att agera guide!

Mot eftermiddagen hoppade våra besökare in i sin bil och åkte tillbaka mot Innsbruck för att förbereda sig inför helgens POW Global Gathering (det första någonsin). Själv stannade jag kvar, och vi tog en sväng till klätterhallen där vi mötte upp Houdini-Axel som också valt att svänga förbi Arlberg den här dagen. Kul!

Efter klätterhänget väntade en Houdini-middag med Axel, Marie (butikschef för Houdinis Årebutik) samt österrikiska Martin. Den sistnämnda är, precis som jag, åkare för, och vän till, Houdini. Som för övrigt verkligen är ett fantastiskt företag som jag är otroligt stolt och tacksam över att få representera.

LÖRDAG – POW Global Gathering 

05.30 ringde mitt larm på mobilen. Ungefär tio minuter senare klev jag upp upp ur sängen och gjorde mig i ordning för att en timme senare ta tåget från Arlberg mot Innsbruck.

Där väntade ett 48 timmar långt möte med POW-representanter från hela världen. Något som vi valt att kalla för POW Global Gathering. Ett möte som blev det första någonsin, tidigare har all kontakt nämligen bara skett över Skype. Så det här mötet var verkligen något helt unikt, supercoolt och viktigt. Till och med Chris från POW USA var på plats. Och jag fick dessutom höra rykten om att Jeremy Jones, POW:s grundare, befann sig i närheten, på något berg någonstans i Österrike.

Utöver det deltog Finland, Norge, Sverige (vi), Frankrike, Österrike och Tyskland, vilket är samtliga länder som i dagsläget har egna POW-organisationer.

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva mötets första dag mer än genom orden inspirerande, fascinerande och fantastiskt. Vi lärde känna varandra och började planera och samordna oss, för att hitta gemensamma mål och en strategi för att nå dem. Något som vi lyckades med under helgens intensiva sessioner.

På kvällen åt vi vegansk middag i Innsbruck (på en restaurang som jag definitivt måste besöka snart igen), och efteråt var vi bjudna till snowboardtävlingen Air & Styles riders after-party. Något som jag för X antal år sedan skulle ha tyckt varit störtcoolt. Vilket det i för sig också var.

SÖNDAG – det globala mötet fortsätter…

Ännu en lång, intensiv och givande mötessession. Det känns helt fantastiskt att vi nu har en plan på hur vi ska fortsätta bygga organisationen, både globalt och nationellt, samt även inom Europa. Jag kan verkligen inte uttrycka hur häftigt det är att få vara en del av Protect Our Winters!

På kvällen vandrade jag till tågstationen i Innsbruck för att återvända till Arlberg, helt överfylld av intryck, idéer och inspiration.

Och här sitter jag nu. Fylld av intryck, nya upplevelser, många nya fantastiska vänner och massvis med inspiration. Samtidigt har jag tjänat in tillräckligt med poäng i FWQ för att ligga på topp 20-listan i Europa, i ”snowboard women”-klassen, för den här säsongen.

Det här är givetvis inte en ”normal” vecka för mig när jag hänger i alperna om vintrarna. Och jag inser, nu när jag skriver allt det här, att jag inte delar med mig av mina dagar tillräckligt ofta. Så jag ska bli bättre på att berätta. För även om inte varenda vecka ser ut som den här, så är dagarna här i alperna rätt fantastiska.

Kategori
Annons

Det tar tid att hitta rätt…

Min första bräda fick jag under mellanstadiet. Tidigare hade jag stått på skidor under familjesemestrarna till Idre, och hos skidskolan i Nybrobacken. Jag började med åkningen i rätt tidig ålder. Och jag åkte alltid utan stavar. Förstod aldrig riktigt vad man skulle med dem till,  jag höll ju balansen ändå.

Det kanske är därför min stavföring är under all kritik under de få dagar då jag byter brädan mot skidor om vintrarna. Och det är kanske också därför brädan passade mig bättre, samt varför jag i stort sett aldrig riktigt vevar med armarna när jag åker bräda. Jag vet liksom inte riktigt vad jag ska göra med dem, så jag låter dem oftast vila längs kroppen.

I alla fall. Den där brädan jag fick var röd och svart, med ett mönster innehållandes både dödskallar och sablar. Det var en juniorvariant från den lokala sportbutiken och den fungerade alldeles utmärkt att lära sig åka på. Efter att ha vandrat upp några gånger för den minsta backen i Romme Alpin började jag förstå vad det handlade om och vågade till och med prova på att åka knappliften. Krampaktigt lyckades jag stå på fötterna hela vägen upp till toppen av den korta barnpisten.

Sedan var jag fast. Varje vinter skaffade jag säsongskort i Romme Alpin och åkte så fort jag fick chansen. Lyckades till och med få följa med på niornas skidresa till Trysil när jag gick i åttan. Och skidor hade jag inte en tanke på; det dröjde tio år innan jag stod på ett par sådana igen. Och då, som nu, var det bara tillfälligt, brädan är fortfarande mitt primära åkdon på berget.

Efter den där dundercoola brädan med det barocka mönstret har jag haft ett antal andra varianter under fötterna. Nummer två i ledet var också köpt hos den lokala sportbutiken. Det var ingen speciell bräda, men den passade bra för den typen av åkning jag ägnade mig åt då. Och jag är otroligt glad över just den brädan, och den första. Utan dem hade jag inte haft möjligheten att fortsätta med åkningen.

Nu för tiden är jag betydligt noggrannare med vad jag väljer att åka på. Det har framför allt att göra med hur jag har bättre koll på vilken typ av åkning jag gillar och vad jag söker hos en bräda för att kunna utföra just den åkningen.

Jag åker gärna aggressivt och tekniskt, gillar fart och vill ha stabilitet. Och jag ägnar mig främst åt friåkning. Det är viktigt med en bräda som svarar snabbt och klarar av varierande snöförhållanden. Därför väljer jag gärna en styvare variant som jag sedan bakmonterar. Detsamma gäller bindningar och boots. Just nu kör jag på en Jones Snowboards Women’s Flagship med ett par Burton Lexa bindningar. Det är verkligen en helt fantastisk uppsättning som jag är otroligt nöjd med. Brädan passar min åkstil och jag gillar hur den presterar i alla olika typer av snöförhållanden.

När jag ska ut på tur byter jag uppsättningen mot en Jones Snowboards Women’s Solution Split Board och ett par Karakoram Women’s Connect bindningar. Också det en set-up som jag är grymt nöjd med.

Men grejen är att det tar tid att komma fram till vad man gillar och trivs med, oavsett om det gäller skidor, brädor eller någonting helt annat. De brädor jag har haft tidigare skulle jag inte välja att åka på idag, men de funkade där och då. Givetvis ska man alltid sträva efter att hitta utrustning man trivs med och lägga ned tid på att hitta rätt. Men samtidigt är det viktigt att utvecklas tillsammans med sina prylar, och därmed inte välja för avancerade grejer som man inte kan hantera till fullo. Och vice versa, kan man åka så behöver man inte en nybörjarbräda utan snarare en bräda som man kan lära sig ännu mer med.

Sedan är det betydande om man vet vilken typ av åkning man gillar, något som man förmodligen inte har koll på i början. Då funkar det mer än fint med en klassisk all-mountain variant. Det är ett ”safe card” som går att använda både i pisten, parken och i off-pisten. När man sedan har börjat lista ut vilken typ av åkning man helst ägnar sig åt börjar det bli dags att nischa sin bräda; freestyle, freeride eller pist. Men som sagt, innan man kan svara tydligt och klart på den frågan är det alltid bäst att välja en variant som funkar överallt. Så slipper man åka med en för hård bräda i parken, för mjuk bräda i off-pisten eller en bräda utan stålkanter (finns det ens?) i pisten. Om man nu inte trivs med det, förstås.

För den som är taggad på en ny bräda, exempelvis en Jones Flagship, så passar jag på att varmt rekommendera webbutiken Inlandet.se. Killarna bakom butiken har verkligen valt ut guldkornen i bräddjungeln, vilket gör det enkelt att hitta rätt. Det är också dem som förser mig med utrustning, något som jag är galet tacksam för.

Inlägget har sponsrat innehåll.

Kategori

Nytt i ryggsäcken: En längre och tåligare sond

Förra året gick en riktigt stor slasklavin rätt ner i pisten här i St Anton. Det var eftermiddag och pisten som drabbades var en av de allra folktätaste. Vi kom till platsen, av en slump, drygt femton minuter efter att lavinen gått. Vi bestämde oss snabbt för att åka ner och hjälpa till, eftersom vi hade med oss vår lavinutrustning. 

Ett transceiversök hade redan genomförts, utan resultat. Men man befarade att det kunde finnas människor, som åkt utan utrustning, begravda. Därav bildade vi sondkedjor och sökte igenom käglan.

Som tur var skördade den över tre meter djupa lavinen inga offer. Något som däremot hände medan vi sökte var att mina två vänners sonder gick sönder. Båda två. De var av helt olika märken och gick sönder på olika sätt. Dock blev det tydligt att ingen av dem klarade av den tunga slasksnön särskilt väl.

Båda två köpte nya, stabilare, sonder direkt efter händelsen.

Själv behöll jag min sond från år 2014. Den hade hållit ihop under sökandet och jag tänkte att jag måste ha köpt en tåligare modell än mina vänner. Men det visade sig inte riktigt vara sant.

När jag, för tre år sedan, köpte sonden så skaffade jag även spade och transceiver. De två senare är jag nöjd med än idag. Sonden, däremot, har jag bytt ut.

Jag minns att jag valde en något längre sond än vad mina vänner hade vilket resulterade i en 265 centimeter lång variant. Den verkade både tålig, stabil och lättmonterad. Något som den också varit, fram tills för en dryg vecka sedan då vi var ute och lavintränade.

Det var inte speciellt tung snö, och heller inte många isklumpar, men när vi precis hade genomfört den verklighetstrogna övningen i ett närliggande område och jag gjorde sista sondtaget så flög handtaget iväg. När jag kollade närmare såg jag att stålvajern hade gått av.

Dagen efter köpte jag mig en ny sond som på papperet ska vara riktigt tålig. Dessutom är den ännu längre, hela 320 centimeter, något jag märkt kan behövas om det handlar om riktigt stora käglor.

Som tur är har våra tre sonder gått sönder under tillfällen då det inte varit skarpt läge (även om vi trodde det under slasklavinsöket). Men faktum kvarstår – de alla har gått sönder. På något sätt blir det här till en superviktigt påminnelse om att kontinuerligt se över sin utrustning, och uppdatera den om så behövs. För att undvika att liknande saker händer under tillfällen då allting bara måste fungera.

Kategori

Vintertecken – och frågan på allas läppar

Man hör om snöfall i Dalarna, skridskoturer på Blanktjärn och premiärsvängar på Åreskutan. Samtliga är tecken på hur vintern sakta, men fortfarande väldigt säkert, närmar sig. Och med det så börjar man även söka svaret på säsongens kanske viktigaste fråga.

Snösportsvärlden har skid- och brädabstinens i stort sett året runt. Kanske att det finns ett glapp på några månader där de flesta landar i något sorts mellansäsongsläge och faktiskt njuter av andra mindre snöfyllda aktiviteter. Men generellt så ligger abstinensen kvar i bakhuvudet från dess att åkdonen ställts på förvaring, tills att de plockas fram på nytt. Och på höstkanten är det inte alls ovanligt att den eskalerar. Och då väldigt kraftigt.

”Vart ska du i vinter/hur ser dina vinterplaner ut?”

Även innan de där första tecknen som meddelar att vintern är på intåg så börjar det liksom bubbla inom snösportsvärlden. Plötsligt, oftast på en och samma vecka, kommer frågor med samma innebörd från en mängd olika håll: ”Vart ska du i vinter/hur ser dina vinterplaner ut?”. Som om alla plötsligt slagit av en och samma insikt – att det inte är långt kvar till säsongen börjar.

Kanske har vi alla, som delar samma passion, liknande inställningar. Det vore inte helt otänkbart. Att vi på många sätt fungerar likadant och går efter samma ”snöklocka”. Förmodligen är det så, vi påverkas ju ofta av samma saker eftersom vi rör oss inom samma kultur.

”Har du någonsin upptäckt världen av skid- och brädåkning så släpper du den inte i första taget”

Svaren på frågan angående hur vinterplanerna ser ut varierar givetvis in i oändligheten, utifrån vem den tillfrågade är. Eller ja, i alla fall mellan en mängd olika orter. Vissa är givetvis populärare än andra, de där klassikerna som alltid är säkra kort.

Men oavsett hur ens vinterplaner ser ut så ligger det fina i att vi är så många som faktiskt har dem. Och även om man lämnat säsongslivet för studier eller jobb, eller om man fortfarande lever för att få spendera vintrarna på snöiga berg, så kommer abstinensen. För har du någonsin upptäckt världen av skid- och brädåkning så släpper du den inte i första taget.

Kategori
Annons

Recension: Vårskidåkning

Våren har gjort en storstilad entré i alperna. Snön smälter, fåglarna kvittrar och solterasserna är överfyllda. Liftsystemen är fortsatt öppna trots ett, på sina platser, bristande snötäcke och vårskidåkningen är ett faktum. It’s all about the slush!

Först reder vi ut vad vårskidåkning innebär. I all enkelhet handlar det om smältande snö, soligt väder och värme. Lite som en skön kombination av sol- och vintersemester med andra ord. Vet man inte vad man ska välja för typ av semesterresa är det alltså det perfekta valet. Om man inte ställer några speciella krav på snön det vill säga, den blir nämligen av en helt annan karaktär när solen får den att gå från kall till varm. På gott och ont.

Skidåkningen

När fryspunkten skjuter i höjden blir det svårt att hitta kallsnö även på nordsidor. Det betyder att du får räkna med slushåkning i stort sett överallt. Slush syftar för övrigt på snö i samma konsistens som den frysta drycken med samma namn. Föret blir tyngre, risken för vridna knän ökar och du kommer att känna hur det bränner i benen mot dagens slut. Samtidigt blir det också mjukare om du trillar på rumpan. Thumbs up, det gör nämligen våren till en perfekt tid för att öva tricks, hänga i parken och våga sig på fler utmaningar. Visst är det inte lika mjukt som att dimpa ner i en meter puder, men det är ändå näst bäst när det kommer till stötdämpande snö.

I pisterna bildas även pucklar större än någonsin, men efter påsk minskar de igen i takt med att mängden skidåkare avtar. Bered dig dock på att skumpa runt en hel del, speciellt om du är brädåkare, mellan knölarna. Förbered dig också på gräsfläckar – nu kan nämligen snöfria partier dyka upp lite varstans på berget.

Vädret

Vår + sol = sant. På våren är antalet soliga dagar betydligt fler vilket skapar perfekta möjligheter för att jobba på gogglebrännan. Eller bara brännan om man så vill. Solterasserna är populärare än någonsin, ölen flödar på after-skin och solen tycks locka fram gladare miner och härligare stämning rent generellt. Förmodligen är det boosten av D-vitamin som gör det. Men ja, vädermässigt kan det kännas svårt att klaga. Tills man inser att snön som borde falla oftast inte kommer i den formen längre, istället är det snarare regn som dimper ner vid nederbörd. Förutom när det legendariska vårdumpet anländer vilket innebär en större mängd snö som faller sent på säsongen när en kallfront plötsligt drar in på nytt. Vanligtvis sker det i början på april. Och när det slutar snöa och åter blir soligt har man plötsligt några av säsongens bästa dagar framför sig.

Slutsats

Snö och sol är en jäkligt bra kombination som sällan slår fel. Men samtidigt som det är vårens styrka så är det också dess svaghet. Den ökade temperaturen skapar ett minskat snötäcke och gräset börjar så småningom att kika fram på sina ställen. Puder blir svårt att finna och slushåkningen är ett faktum.

Det till trots så får vårskidåkningen en stark fyra med motivationen att det helt enkelt alltid är roligt att åka skidor eller snowboard. Och solens närvaro gör det hela ännu lite bättre. Den gör som sagt något med humöret. Som om allt blir lite bättre när solen värmer och fåglarna kvittrar i takt med att snön smälter bort. Det där senare är alltid en sorg i sig och drar ner betyget något, men har man en snörik vinter bakom sig kan man ändå lyckas bita ihop och ta det med ro. Nästan.

Betyg: 4 av 5

Recensera vårskidåkning, kan man göra det? Självklart. Mina vänner i Recensionspodden har lärt mig att precis allt går att recensera och jag sjunger till deras melodi där. Har ni inte lyssnat in deras fantastiskt roliga stämmor i podcasten där de recenserar precis allt och ingenting så hittar ni den HÄR 

Kategori

3 klassiska puderåk värda svängarna

Det finns åk och så finns det ÅK. I den senare kategorin hittar du dem som går under benämningen klassiker och som bör bockas av på varenda puderentusiasts åklista. Här kommer en trio med klassiska puderåk utöver det vanliga som du inte vill missa. 

Följande åk är riktiga klassiker inom skidvärlden, sådana åk som det pratats om i åratal och som varenda puderentusiast bör ha svängt sig nedför minst en gång. Det är åk som är mycket mer än bara pudersvängar och det är inte för inte som de förs vidare från den ena skidåkaren till den andre. Du bjuds på helhetsupplevelser med många fallhöjdsmeter i ett svep, overkligt vackra miljöer och lättillgängliga äventyr utanför liftsystemen. Här kommer tre av de absolut mest klassiska puderåken i alperna som du inte vill missa.

Backside, Mont Fort, Verbier, Schweiz

Klassikernas klassiker i de schweiziska alperna och ett av toppåken i Verbier. Ett långt och vackert åk med en brant början som senare mynnar ut i en mysig dalgång. För att hitta hit åker du hela vägen upp till Mont Fort med kabinbanan för att sedan droppa in på toppens baksida och skråa ut åt vänster för att hitta vägen ner mot dalen. Hela åket bjuder på ett landskap utanför liftsystemet och du lämnas ensam med de snöiga bergen. Det finns mysiga platser att avnjuta medhavd matsäck på längs vägen och åket bör inte stressas igenom.

Väl nere i dalgången väntar så småningom en längre transportsträcka som leder först till en dammlucka och sedan, genom skogen, tillbaka till liftsystemet. Tänk på att åket är svårt att spana på i förväg vilket gör det svårt att avgöra snöförhållandena som råder. Lyssna med bergsguider och erfarna åkare, kolla snön på andra platser på berget och gör en bedömning innan du ger dig av.

Bonus: Det går att göra en mängd varianter av Backside, Mont Fort, och en annan riktig klassiker är att gå på tur över glaciären Rosablanche. Turen tar runt 3-4 timmar om du siktar på att ta dig upp till toppen av Rosablanche som ligger på 3 336 m.ö.h (hela 7 meter högre än Mont Fort som är skidsystemets högsta topp). Det är en riktigt mystur och början är densamma som för Backside. När du tagit dig nedför den branta början av åket så väljer du, istället för att följa salen neråt vänster, att skråa ut åt höger. När din fart avtar så klickar du ur skidorna, sätter på hudarna och börjar tura uppför. Du åker sedan tillbaka över glaciären och återkommer till Backsideåket. Perfekt dagsutflykt som under rätt förhållanden även bjuder på härlig åkning.

Osäker på glaciärer? Läs mer om den fascinerande ismassan här!

Langenskogen, Stuben, St. Anton, Österrike

Ett av de mest välrenommerade åken på orten och ett riktigt måste för alla puderentusiaster. Här kan du välja mellan två varianter, men starten är densamma för båda där du börjar med att ta dig till Stuben och toppen av liften Albonagrat. Från restaurangen tar du dig utåt vänster och kan där välja att antingen bestiga Maroikopf eller traversera runt bergets högersida. Väljer du traversen så fortsätter du längs bergssida en bra bit för att sedan bjudas på skön fältåkning innan då når fram till Langens skogsprydda sluttningar. Har du tagit dig till bergets topp åker du ner mot Langen och bjuds på ett längre åk än om du valt traversen, innan du når fram till skogspartiet. Hajken till toppen av Maroikopf tar mellan 45 minuter uppemot en timme medan vägen runt berget tar cirka tio minuter. Att bestiga toppen blir ännu mer av en utflykt vilket höjer mysfaktorn, men under molniga dagar med sämre sikt är den nedre vägen att föredra.

När du tagit dig till skogsbrynet är det valfri väg som gäller. Härlig skogsåkning med stora granar där du ofta får lägga egna spår i orörd snö. Du kommer efter ett tag ner till ett skidspår som leder ner till botten av dalen där du får gå en liten bit tills du kommer till buss- och tågstationen. Bussen är gratis, tåget kostar och du kan även beställa taxi. Antingen åker du hela vägen till St. Anton eller tillbaka till Stuben och kör åket en gång till.

Har du koll på snöläget i alperna? I Österrike har puderlarmet gått varmt den senaste veckan!

Lac du Lou, Val Thorens, Frankrike

Ännu ett klassiskt och mysigt åk där du får åka en bergssida helt ren från pister och liftar ner i en dal som leder tillbaka mot byn. Du kan välja att ta åket från liftarna Bois Mint eller Cime de Caron, alternativt från bergstoppen Point de La Masse som ligger i granndalen Les Menuires. Det sistnämnda ger ett otroligt långt och härligt åk med öppna ytor och många möjligheter, medan du från andra sidan får en något mer stenbeklädd och teknisk terräng. Väl nere i dalen väntar en fin travers tillbaka till Bois Mint. Förslagsvis börjar du med att ta åket från Point de La Masse och tillbaka till Bois Mint för att sedan köra från den sidan. Mellan varven finns flertalet vackra platser att stanna till och öppna kaffetermosen på.

Bonus: Är det vårskidåkning och varma väderförhållanden så går det att åka vattenskidor över själva sjön, Lac du Lou, som ligger i botten av åket. Ladda en hel del fart, åk och luta dig bakåt när du når vattenytan. Kläder som tål att bli blöta är ett smart val då det inte alltid är helt lätt att bedöma farten som krävs för att nå andra sidan av sjön.

 

Foto: Christoffer Aabol
Åkare: Viktor Edeblom