Vad är väl ett Vasalopp mot att samla höjdmeter i alperna?

Man hör om det under hela sin uppväxt, det där mytomspunna Vasaloppet. Hur mängder av människor från hela Sverige, och även platser utanför landet, vallfärdar till oss i Dalarna för att genomföra 90 km (eller 45 km) på längdskidor mellan Sälen och Mora.

Man får också klart för sig att det är en riktig merit att genomföra loppet, så pass att det nästan är värt att ha med på CV:t. Och jag tänker verkligen inte säga emot; jag är imponerad av alla de tusentals längdskidsentusiaster, både erfarna och amatörer, som tar jag till startspåren.

Men trots att det på ett sätt känns lite som en skyldighet, som född och uppväxt i Dalarna, att någon gång åka till Sälen, spänna fast ett par välvallade längdskidor under fötterna och spendera ett antal timmar i spåren tillsammans med en stor skara andra åkare, så har jag fortfarande inte tagit mig dit. Även om planen definitivt är att jag ska göra det någon gång i livet.

För min del har de senaste åren inte inneburit speciellt många avverkade kilometrar, eller mil, på längdskidor. Men jag måste villigt erkänna att jag saknar det emellanåt. Att ta sig ut till närmsta längdskidspår och få både en naturupplevelse och ett träningspass samtidigt. Och kanske även en fika på valfri plats längs vägen.

Det är nämligen just den grejen, naturupplevelsen och utflyktskänslan, som, i mitt tycke, är charmen med längdskidåkningen. Det är ungefär som att ta en springtur i skogen, bara att man gör det på vintern. Och får lite extra mys, i form av en kaffetermos och vintriga landskap, på köpet.

Men som sagt, jag har inte samlat ihop speciellt många längdmeter de senaste åren. Istället har det, för min del, handlat om att samla höjdmeter.

Och det, att gå på tur, ger egentligen nästan precis samma sak (naturupplevelse, träning och mysiga fikastunder i vintriga landskap), men med en, oftast, flera gånger härligare betalning. Turandet gör också att man kan ta sig betydligt längre bort från alla andra skid- och brädåkare (vilket är fantastiskt skönt, speciellt nu i sportlovstider) och dessutom blir åket ned galet mycket mer värt. Även om man ibland kan vara rätt trött i benen när det väl är dags att åka utför.

Så trots att jag säger mig sakna längdskidåkningen skulle jag mot allt i världen inte välja bort splitboarden mot ett par längdskidor. Istället vill jag samla ännu fler höjdmeter. Jag vill fortsätta utforska och ta mig längre bort, bli mindre beroende av liftsystem och mer bekväm med min egen utrustning. Och planen är att de närmsta månaderna ska innehålla mer av just det.

Med andra ord – höjdmeter går före mil i längdskidspåren. Om man nu måste välja.

Freeride World Quali… What?

Ofta när jag berättar om att man kan tävla i friåkning, och därmed den typ av snowboardåkning som sysslar med, möts jag av en mängd nyfikna frågor. Hur går det till? Vad går det ut på? Är det inte farligt? Freeride World Qualifier – vad är det? Så, här kommer svaren. 

Först och främst så handlar friåkning om att åka offpist. Man kan även kalla det för ”big mountain”-riding, alltså stora bergsåkning. Jag brukar, väldigt förenklat, förklara det såhär; ”vi ser en cool bergssida, väljer ut en linje vi vill åka, tar oss upp på berget och åker linjen vi tidigare spanat in”. Och ungefär på precis samma sätt går det till när man tävlar i friåkning. Skillnaden är dock att det inte är du själv som väljer ut den där coola bergssidan.

Istället är det domare, bergsguider och andra insatta personer som väljer ut vart tävlingen ska äga rum. Och vart de beslutar om att den ska köras handlar mycket om hur snöförhållandena ser ut, samt vilka risker som finns i form av exempelvis dolda stenar eller laviner. De väljer helt enkelt ut den bergssida som vid tävlingstidpunkten passar bäst utifrån de förutsättningar som ges. Sedan kan de också besluta om att spärra av vissa delar av bergssidan om de anser att det finns partier som är för exponerade eller steniga, vilket inte alls är ovanligt. Och då får man helt enkelt inte åka in i de avspärrade zonerna när man genomför sitt tävlingsåk.

När det bestämts vart tävlingen ska gå, så skickas en bild ut till samtliga deltagare. Utifrån den kan man sedan göra en första bedömning om vart man skulle vilja åka. Alltså välja en potentiell linje. Och den här bilden kan skickas ut några dagar innan tävlingen, men den kan likaväl delas ut på papper kvällen innan eller till och med samma dag. Det är lite olika.

”Jag deltar på egen risk”

Kvällen innan tävlingen, eller samma morgon, sker alltid ett riders meeting. Där sluter samtliga åkare upp, tillsammans med arrangörer/domare/skidpatrullen för att få information om snöläget på berget, samt vilket väder som förväntas och hur bedömningen genomförs. Dessutom får man skriva på papper som säger ungefär ”jag är medveten om att friåkning är en extremsport som kan vara livsfarlig och ge allvarliga, till och med dödliga, skador”, ”jag har erfarenhet av, och kan hantera, att åka på ytor med 45 graders lutning” och ”jag deltar på egen risk”. Med mera; det är i princip bara att skriva på. Sedan får man sin BIB (en tygväst med startnummer, som alltid lottas fram) innan det är dags att bege sig till dagens tävlingsarena.

Många gånger ser man tävlingsberget för första gången samma dag som tävlingen sker. Om man inte besökt orten tidigare, det vill säga. Så när man kommer dit gäller det att snabbt spana in vilka möjligheter som finns, vilka linjer man kan åka, utifrån den egna känslan och förmågan. Normalt sett har man mellan en timme, till tre, på sig att spana in berget innan det är dags att hajka upp. Det beror lite på vilket startnummer man har.

Viktigt att hitta tydliga riktmärken

För att kunna ”scouta” sin linje på bästa sätt är det en fördel med en kikare. Och det är också nu det är läge att memorera viktiga stenar och andra riktmärken för att enklare kunna hålla sin linje när man väl ska köra. Vilket är en punkt som jag själv måste bli betydligt bättre på att göra. I alla fall, när man väl valt sin linje gör man bäst i att hålla fast vid den när man väl lämnar spaningsplatsen. Annars är det lätt hänt att man blir förvirrad. Det är också en fördel att ta en ny bild med telefonen, som man kan ha med sig uppe på start.

Beroende på hur lång tid det tar att gå upp till start (det krävs ofta en hajk längs en bergsrygg, eller bara uppför bergssidan, för att komma dit) får man själv avgöra när det är dags att sluta spana efter linjer och ta sig till toppen. Sedan, väl däruppe, hinner man förhoppningsvis kolla efter sina riktmärken (om berget inte är alltför konvext) för att enklare kunna hitta sin linje och orientera sig. Och så småningom meddelar tävlingsarrangörspersonen på start att det är dags att göra sig i ordning. Sedan står man, plötsligt, på startkanten och hör ”3,2,1 – GO!”. Och ett par minuter senare passerar man mållinjen.

Men hur bestämmer man vem som vinner? 

Det hela är en bedömningssport, vilket betyder att den som tar hem förstaplatsen helt enkelt var den som lyckades charma domarpanelen. Utifrån fem olika bedömningsaspekter, det vill säga. Vad de tittar på när en tävlande kör sitt åk är följande; linjeval (vart du väljer att åka/vilken svårighetsgrad det är på din linje/hur exponerad du är), teknik (hur du åker din linje), kontroll (hur bra kontroll du har under ditt åk, det här är också en av de viktigaste punkterna då kontroll är extremt viktigt inom friåkning), flyt (du ska helst inte stanna upp eller tveka under ditt åk, då får du avdrag i poängen) och air&style (hur stora/många klippor du hoppar och vad du gör i luften, samt hur du landar).

Sedan får du poäng på en skala mellan 0–100, där 100 är bäst. Tappar du som skidåkare en, eller båda, skidorna under ditt åk får du DNF (det vill säga inga poäng alls) och om du sätter ned rumpan, eller armarna, får du poängavdrag. Så det gäller alltså att stå på benen för att få så mycket poäng som möjligt.

Freeride World Qualifier (FWQ) – vad är det?

Det finns inte jättemånga olika friåkningstävlingar, utan det är i princip FWQ som gäller. Förutom legendariska NM i Riksgränsen (Scandinavian Big Mountain Championships) förstås. I alla fall, i FWQ så handlar det om att samla poäng. Och det gör du genom att prestera i tävlingarna. Den som vinner får flest poäng, och den som kommer sist får minst eller DNF om den kraschade under sitt åk. Dessutom spelar det också roll vilken nivå på tävling du kör; en-, två-, tre- eller fyrstjärnigt. Den sistnämnda ger betydligt mer poäng än den förstnämnda, och är också den tuffaste svårighetsgraden.

Har du inte kört någon FWQ innan så måste du börja på en- eller tvåstjärniga tävlingar, om du inte får ett ”wildcard”. Det beror på att du inte har några poäng sedan tidigare, vilket gör att du inte är tillräckligt högt rankad för att få delta i de svårare tävlingarna. Men så snart du kört ett par stycken kan du jobba dig uppåt i systemet.

Och det hela, FWQ, är en kvaltävling till FWT (Freeride World Tour) som är det högsta du kan tävla i inom friåkning. De/den (beroende på kategori) som samlar ihop flest poäng under en säsong i FWQ får en inbjudan till kommande säsongs FWT. Och för att samla ihop flest poäng måste du i princip köra fyrstjärniga tävlingar, då de som nämnt ger mest poäng.

Dina poäng blir även vad som avgör din ranking, både inom Europa men också i världen. Det går nämligen en FWQ i Europa, en i USA/Kanada och en i Nya Zeeland. Och det är alltså den/de som har mest poäng av ALLA hos de olika kontinenterna som får en plats till FWT.

Glasklart, eller hur?

P.S. Vill du ha ännu mer info? Spana in www.freerideworldtour.com och missa heller inte att se FWT-tävlingarna som sänds live (men också går att se i repris) via nämnda länk. Själva sitter vi ALLTID bänkade när det är dags för ett FWT-stopp (eller ser reprisen när vi kommer hem efter en dag på berget).

Kategori

Svenskhäng, pallplats och POW-möte – oj, vilken vecka!

Just nu sitter jag här, i vår lägenhet i Arlberg, spanar ut genom fönstret mot de snötäckta bergen som omringar oss och försöker smälta den gångna veckan. Den har verkligen varit fantastisk på så många sätt. Och otroligt intensiv. 

Det började med att vi, jag, Viktor (skidåkande pojkvän) och Pontus (skidåkande vän) packade in oss i bilen och åkte iväg till Frankrike under förra söndagen. GPS:en ställdes in på Les Arcs och det tog runt 8-9 timmar att åka dit. Tanken var att vi skulle hinna gå på kvällens riders meeting, men vi blev lite sena. Så vi installerade oss direkt i lägenheten i Montchavin, som ligger på berget intill Les Arcs, och började ladda inför måndagens första FWQ (Freeride World Qualifier).

MÅNDAG – FWQ-tävling, svenskhäng & champagne 

Vi gick upp tidigt, klädde på oss våra ställ och åkte till Les Arcs 1850. Där väntade ett riders meeting och arrangörerna berättade något i stil med att dagens tävling skulle bjuda på halvbra snö och sämre sikt, men att de flesta stenar på tävlingsberget var synliga.Dessutom fick vi träffa resten av svenskgänget som tagit sig till orten för att tävla. KUL.

Sen var det bara att ta liften upp, glida bort mot tävlingsfacet (delen av berget där FWQ-tävlingen skulle ske) och spana efter en linje. Sikten var mjölkig, berget stenigt och snön riktigt hårdpackad. Jag valde en ränna, med valbara dropp längs vägen och en smal passage i slutet. Eftersom jag hade startnummer åtta så begav jag mig till hajken upp till starten rätt snabbt. Det tog cirka 30 minuter att gå upp, och sedan fick jag av oklar anledning starta som nummer fyra istället. Förmodligen för att personerna med BIB 4, 5, 6 och 7 inte hade hunnit upp än.

Jag kan inte påstå att jag gjorde något superåk (det blev riktigt skumpigt på grund av det hårda föret), men under kvällens prisceremoni visade det sig räcka till en andraplats. Vilket innebar att jag fick kliva upp på mitt allra första FWQ-podium (jag har inte tävlat i FWQ tidigare) på en scen mitt i byn. COOLT – och det hela firades med riktig champagne (som jag vann)!

TISDAG – regning, men lovande

En ”in between competitions”-dag. I Montchavin, där vi bodde, regnade det. Men vi åkte ändå till Les Arcs för att kolla in läget på bergen där. Och möttes av ett fortsatt regn, samt dålig sikt. Vi tog ändå några åk och kände på snön, som nästan var okej på hög höjd. Något som gav oss anledning att tro att onsdagens tävling skulle bli av. Vilket även var fallet, något som vi fick veta under tisdagskvällens riders meeting med arrangörer och domare. Dessutom fick vi veta att det kommit mellan 10-20 centimeter snö på tävlingsfacet, vilket innebar att de stenar som tidigare varit synliga nu täckts med ett tunt lager snö.

Efta det lottades våra BIB:s fram. Jag fick nummer 10 av totalt ca 100. Sedan åkte vi tillbaka till lägenheten för att ladda inför onsdagens FWQ.

ONSDAG – andra FWQ-tävlingen & ännu en pallplats

Dags för veckans andra, och min tredje någonsin, FWQ-tävling. Till skillnad mot måndagen så möttes vi av riktigt bra förhållanden. Förutom att det, som nämnt, fanns en hel del sten som täckts av ett tunt lager snö. På samma sätt som under måndagen så åkte vi bort till tävlingsområdet för att scouta våra linjer. Återigen valde jag en ränna, men den här gången med några twister och fler drop. Planen var att köra en enkel linje, med bra flyt och fart. Vilket jag tycker att jag lyckades med (efter att ha hajkat upp i riktigt sockrig snö).

Eftersom jag hade ett så tidigt nummer, betydde det att jag fick så de flesta andra åkarnas åk. Vilket alltid är sjukt roligt, speciellt när det är soligt och man hänger med ett grymt gäng (bestående av ca 20 andra svenska friåkande säsongare, de flesta med basen i Nendaz).

Under kvällens prisceremoni var vi två svenskar som fick kliva upp på prispallen. Jag på en tredjeplats, och Irma (skidor) på en andraplats. Återigen – sjukt coolt att få stå på prispallen i mina första FWQ-tävlingar. Och dessutom väldigt inspirerande att se alla andra, både skid- och brädåkare, ta sig an tävlingsfacet.

TORSDAG – många timmar i bil

Resdag. Les Arcs – St Anton. Ca 8-9 timmar i bil.

FREDAG – guidning, klätterhäng & Houdini-middag

Ännu en helt fantastisk dag, även om vi var något slitna från veckans tävlingar. Johnn och Johan, från POW (Protect Our Winters) Sverige, och Ragnhild och Örjan, Pow Norge, kom till Arlberg på morgonen och vi spenderade dagen med att visa dem runt på våra favoritberg. Det blev en hel del branta rännor, några kortare hajker och några oväntat bra svängar. Det hade nämligen regnat en del i byn medan vi varit i Frankrike, och under den fredagen var temperaturerna dessutom rätt höga. Men vi hittade som sagt en del bra åkning. Och POW-gänget visade galet mycket entusiasm, vilket gjorde det fantastiskt roligt och tacksamt att agera guide!

Mot eftermiddagen hoppade våra besökare in i sin bil och åkte tillbaka mot Innsbruck för att förbereda sig inför helgens POW Global Gathering (det första någonsin). Själv stannade jag kvar, och vi tog en sväng till klätterhallen där vi mötte upp Houdini-Axel som också valt att svänga förbi Arlberg den här dagen. Kul!

Efter klätterhänget väntade en Houdini-middag med Axel, Marie (butikschef för Houdinis Årebutik) samt österrikiska Martin. Den sistnämnda är, precis som jag, åkare för, och vän till, Houdini. Som för övrigt verkligen är ett fantastiskt företag som jag är otroligt stolt och tacksam över att få representera.

LÖRDAG – POW Global Gathering 

05.30 ringde mitt larm på mobilen. Ungefär tio minuter senare klev jag upp upp ur sängen och gjorde mig i ordning för att en timme senare ta tåget från Arlberg mot Innsbruck.

Där väntade ett 48 timmar långt möte med POW-representanter från hela världen. Något som vi valt att kalla för POW Global Gathering. Ett möte som blev det första någonsin, tidigare har all kontakt nämligen bara skett över Skype. Så det här mötet var verkligen något helt unikt, supercoolt och viktigt. Till och med Chris från POW USA var på plats. Och jag fick dessutom höra rykten om att Jeremy Jones, POW:s grundare, befann sig i närheten, på något berg någonstans i Österrike.

Utöver det deltog Finland, Norge, Sverige (vi), Frankrike, Österrike och Tyskland, vilket är samtliga länder som i dagsläget har egna POW-organisationer.

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva mötets första dag mer än genom orden inspirerande, fascinerande och fantastiskt. Vi lärde känna varandra och började planera och samordna oss, för att hitta gemensamma mål och en strategi för att nå dem. Något som vi lyckades med under helgens intensiva sessioner.

På kvällen åt vi vegansk middag i Innsbruck (på en restaurang som jag definitivt måste besöka snart igen), och efteråt var vi bjudna till snowboardtävlingen Air & Styles riders after-party. Något som jag för X antal år sedan skulle ha tyckt varit störtcoolt. Vilket det i för sig också var.

SÖNDAG – det globala mötet fortsätter…

Ännu en lång, intensiv och givande mötessession. Det känns helt fantastiskt att vi nu har en plan på hur vi ska fortsätta bygga organisationen, både globalt och nationellt, samt även inom Europa. Jag kan verkligen inte uttrycka hur häftigt det är att få vara en del av Protect Our Winters!

På kvällen vandrade jag till tågstationen i Innsbruck för att återvända till Arlberg, helt överfylld av intryck, idéer och inspiration.

Och här sitter jag nu. Fylld av intryck, nya upplevelser, många nya fantastiska vänner och massvis med inspiration. Samtidigt har jag tjänat in tillräckligt med poäng i FWQ för att ligga på topp 20-listan i Europa, i ”snowboard women”-klassen, för den här säsongen.

Det här är givetvis inte en ”normal” vecka för mig när jag hänger i alperna om vintrarna. Och jag inser, nu när jag skriver allt det här, att jag inte delar med mig av mina dagar tillräckligt ofta. Så jag ska bli bättre på att berätta. För även om inte varenda vecka ser ut som den här, så är dagarna här i alperna rätt fantastiska.

Kategori
Annons

Det tar tid att hitta rätt…

Min första bräda fick jag under mellanstadiet. Tidigare hade jag stått på skidor under familjesemestrarna till Idre, och hos skidskolan i Nybrobacken. Jag började med åkningen i rätt tidig ålder. Och jag åkte alltid utan stavar. Förstod aldrig riktigt vad man skulle med dem till,  jag höll ju balansen ändå.

Det kanske är därför min stavföring är under all kritik under de få dagar då jag byter brädan mot skidor om vintrarna. Och det är kanske också därför brädan passade mig bättre, samt varför jag i stort sett aldrig riktigt vevar med armarna när jag åker bräda. Jag vet liksom inte riktigt vad jag ska göra med dem, så jag låter dem oftast vila längs kroppen.

I alla fall. Den där brädan jag fick var röd och svart, med ett mönster innehållandes både dödskallar och sablar. Det var en juniorvariant från den lokala sportbutiken och den fungerade alldeles utmärkt att lära sig åka på. Efter att ha vandrat upp några gånger för den minsta backen i Romme Alpin började jag förstå vad det handlade om och vågade till och med prova på att åka knappliften. Krampaktigt lyckades jag stå på fötterna hela vägen upp till toppen av den korta barnpisten.

Sedan var jag fast. Varje vinter skaffade jag säsongskort i Romme Alpin och åkte så fort jag fick chansen. Lyckades till och med få följa med på niornas skidresa till Trysil när jag gick i åttan. Och skidor hade jag inte en tanke på; det dröjde tio år innan jag stod på ett par sådana igen. Och då, som nu, var det bara tillfälligt, brädan är fortfarande mitt primära åkdon på berget.

Efter den där dundercoola brädan med det barocka mönstret har jag haft ett antal andra varianter under fötterna. Nummer två i ledet var också köpt hos den lokala sportbutiken. Det var ingen speciell bräda, men den passade bra för den typen av åkning jag ägnade mig åt då. Och jag är otroligt glad över just den brädan, och den första. Utan dem hade jag inte haft möjligheten att fortsätta med åkningen.

Nu för tiden är jag betydligt noggrannare med vad jag väljer att åka på. Det har framför allt att göra med hur jag har bättre koll på vilken typ av åkning jag gillar och vad jag söker hos en bräda för att kunna utföra just den åkningen.

Jag åker gärna aggressivt och tekniskt, gillar fart och vill ha stabilitet. Och jag ägnar mig främst åt friåkning. Det är viktigt med en bräda som svarar snabbt och klarar av varierande snöförhållanden. Därför väljer jag gärna en styvare variant som jag sedan bakmonterar. Detsamma gäller bindningar och boots. Just nu kör jag på en Jones Snowboards Women’s Flagship med ett par Burton Lexa bindningar. Det är verkligen en helt fantastisk uppsättning som jag är otroligt nöjd med. Brädan passar min åkstil och jag gillar hur den presterar i alla olika typer av snöförhållanden.

När jag ska ut på tur byter jag uppsättningen mot en Jones Snowboards Women’s Solution Split Board och ett par Karakoram Women’s Connect bindningar. Också det en set-up som jag är grymt nöjd med.

Men grejen är att det tar tid att komma fram till vad man gillar och trivs med, oavsett om det gäller skidor, brädor eller någonting helt annat. De brädor jag har haft tidigare skulle jag inte välja att åka på idag, men de funkade där och då. Givetvis ska man alltid sträva efter att hitta utrustning man trivs med och lägga ned tid på att hitta rätt. Men samtidigt är det viktigt att utvecklas tillsammans med sina prylar, och därmed inte välja för avancerade grejer som man inte kan hantera till fullo. Och vice versa, kan man åka så behöver man inte en nybörjarbräda utan snarare en bräda som man kan lära sig ännu mer med.

Sedan är det betydande om man vet vilken typ av åkning man gillar, något som man förmodligen inte har koll på i början. Då funkar det mer än fint med en klassisk all-mountain variant. Det är ett ”safe card” som går att använda både i pisten, parken och i off-pisten. När man sedan har börjat lista ut vilken typ av åkning man helst ägnar sig åt börjar det bli dags att nischa sin bräda; freestyle, freeride eller pist. Men som sagt, innan man kan svara tydligt och klart på den frågan är det alltid bäst att välja en variant som funkar överallt. Så slipper man åka med en för hård bräda i parken, för mjuk bräda i off-pisten eller en bräda utan stålkanter (finns det ens?) i pisten. Om man nu inte trivs med det, förstås.

För den som är taggad på en ny bräda, exempelvis en Jones Flagship, så passar jag på att varmt rekommendera webbutiken Inlandet.se. Killarna bakom butiken har verkligen valt ut guldkornen i bräddjungeln, vilket gör det enkelt att hitta rätt. Det är också dem som förser mig med utrustning, något som jag är galet tacksam för.

Inlägget har sponsrat innehåll.

Kategori

Har du koll på hur du använder din lavinutrustning?

Spade, sond och transceiver. Och kanske en lavinrygga. Sen är man redo för att ge sig ut på bergens opreparerade sidor. Eller?

Är man, som snowboard- eller skidåkare, intresserad av att röra sig utanför pisterna är det oundvikligt att laviner kommer på tal. Man blir medveten om att de existerar, och förstår att man ska hålla sig undan dem. Den enorma kraften som de kan innebära tror jag däremot att man aldrig riktigt kommer kunna förstå fullt ut.

Förhoppningsvis får man i alla fall snabbt koll på att det krävs en del utrustning för att öka sannolikheten att överleva eventuella, och oönskade, snöras. Och medvetenheten om lavinernas förödande konsekvenser, som ständigt strider mot längtan efter orörd snö, borde räcka för att införskaffa lavinutrustning i form av åtminstone spade, sond och transciever innan man fortsätter sina äventyr bortanför pisterna. Har man möjligheten är även en lavinrygga en väl värd investering om det där som aldrig ska inträffa trots allt skulle ske.

Anyhow. Som nämnt, gillar man att leta sig utanför pisterna så blir laviner automatiskt ett ständigt återkommande samtalsämne och en konstant risk. Och vill man göra upplevelsen något säkrare så ser man snabbt till att, innan passionen för offpiståkningen tar en allt för långt utanför pistkanterna, införskaffa lavinutrustning.

Och det är givetvis ett måste att varje friåkare har åtminstone spade, sond och transciever med sig på bergen, men utan kunskap om hur du använder utrustningen blir den nästintill värdelös.

Därför krävs övning, övning och åter övning.

Jag har mött personer som inte haft koll på hur de sätter ihop sin sond, eller hur de faktiskt tyder vad som står på sin transceiver. Och det är verkligen inte konstigt. Hat man aldrig har testat sakerna på riktigt vet man givetvis inte hur de fungerar, men det är också därför det är så otroligt viktigt att man faktiskt övar.

Många skidanläggningar, åtminstone här i alperna, har lavinträningsområden som gör det enkelt att öva med sin utrusning. Och det är en självklarhet att spendera några dagar per säsong där för att fräscha upp sina kunskapar. Har närmsta skidanläggning inget övningsområde? Skicka ut en vän tillsammans med en transceiver och be den begrava sändaren, i en ryggsäck, under snön. Följ sedan efter och sök efter ryggsäcken med din egen transceiver.

För jag tror verkligen inte att någon vill hamna i ett skarpt läge med rätt utrustning, utan att veta hur man använder den.

Så, ska du ägna dig åt offpiståkning (det är klart du ska, det är fantastiskt!), se till att skaffa rätt utrusning och framförallt – se till att du vet hur du använder den. Själv spenderade vi ett par timmar på övningsområdet för några dagar sedan, och avslutade även kvällen med en mer verklighetstrogen övning på ett närliggande snöfält.

Kategori

Djup snö, fantastisk åkning och höga berg – därför borde du åka på säsong

Den som har någon form av passion för skid- eller brädåkning har förmodligen också tänkt tanken på att göra en vintersäsong någonstans. Men att faktiskt åka iväg kan kanske kännas svårt. Därför kommer här lite extra motivation till varför det är fantastiskt att packa väskan, dra till bergen och stanna i flera månader. 

  • Du får åka jäkligt mycket skidor/bräda!
    Det här är givetvis det överlägset bästa argumentet och det finns heller ingenting att motargumentera med. Säsongar du på en skidort så kommer du helt enkelt att samla på dig rejält med skid-/bräddagar och känslan av att kunna dra ut på bergen varje dag är helt oslagbar. Punkt.
  • Passionerade personer på samma plats
    Många av mina allra närmsta och bästa vänner har jag funnit genom skid-/brädvärlden och säsongarlivet. När personer som delar samma passion möts, så slår det sällan fel. Och det är alltid fantastiskt att få dela det man själv brinner för med någon annan.
  • Kollektivt boende är tio gånger bättre än att bo ensam
    Väldigt få säsongare väljer att bo ensamma. Istället landar det ofta i att man bor mellan 3-7 personer under samma tak, och inte allt för sällan på ett minimalt antal rum. Det här är också en av de många fantastiska fördelarna med att säsonga. För det är tio gånger trevligare att bo ihop med andra än att bo ensam, oavsett om man känner personerna man bor med från början, eller lär känna dem under vinterns gång. Det hela är som upplagt för mysigt och skönt häng efter en dag på berget.
  • Fler möjligheter när du blir en vassare åkare
    Det säger sig kanske lite av sig självt. Åker du betydligt mycket mer än vad du tidigare gjort, så kommer du bli en jäkligt mycket duktigare åkare. Och i samband med att du utvecklas kommer du också kunna uppleva bergen på ett annat sätt, exempelvis genom offpiståkning och turande.
  • Miljön – bergen, snön och känslan av att var otroligt liten
    Jag kommer ALDRIG att tröttna på att blicka ut över snötäckta, spetsiga, knöliga, kuperade och magiskt vackra berg. Det är en omöjlighet. Att stå på en topp, bland hundratals andra likadana toppar runtomkring sig är en mäktig och annorlunda känsla. Samtidigt som man känner sig liten och maktlös, känner man sig också levande och fri. Det är så otroligt häftigt.
  • Själva kulturen kring åkningen sträcker sig bortanför bergen
    Att åka iväg på säsong betyder inte bara skid- och brädåkning med likasinnade. Det öppnar även upp för utforskande av andra aktiviteter runtomkring. Många som sysslar med skid-/brädåkning utövar ofta även andra sporter så som cykling och klättring, vilket är perfekt om man själv är nyfiken på att lära sig mer om dem. Dessutom tillkommer en rad andra aktiviteter som på olika sätt hör till själva kulturen. Som att sitta på en after-ski i vårsolen och utbyta upplevelser från bergen till exempel. Fantastiskt.
Kategori
Annons

Välja för nuet eller framtiden?

Att spendera vintrarna i alperna så som jag valt att göra de senaste åren, där fokus ligger på åkningen och jag har haft förmånen att kunna välja bort att jobba under den perioden, hade jag inte bytt bort mot något.

Att ha fått ägna drygt fyra månader per år åt att åka snowboard, varje dag, är ett typ av drömliv. För mig i alla fall. Men det har givetvis inte skett utan uppoffringar. Precis på samma sätt som med allt annat. Väljer du en grej, så åker en annan bort. Det gäller bara att veta att den grejen som du väljer är mer värd än den som försvinner för stunden.

Årets resterande månader då? Där skiftar fokus och allt handlar istället om att jobba. Helst så mycket som möjligt, men inte så mycket att det inte finns tid till någonting annat. Målet varje sommar och höst har varit att spara ihop pengar för att klara av ytterligare en säsong rent ekonomiskt. Så att de där fyra månaderna skulle handla om tur eller förmåner är lite att ta i. Jag har jobbat för vintrarna, varje dag, året runt.

Därför tog frågan jag fick härom veckan mig lite på sängen. ”Men, har du inte börjat tänka på pensionen än?” Alla mina tankar samlades ihop till ett stort frågetecken. Pensionen?! Så vuxen är jag inte än, var någon slags spontan reaktion. Vilket kanske inte är helt sant. För 18 fyllde jag för ett gäng år sedan. Så nog räknas jag som vuxen. Och visst har jag samlar på mig ett antal vuxenpoäng genom åren (på ett eller annat sätt), men när det gäller pensionsparande ligger jag snarare på minus.

Men det går inte att neka till att det var en bra fråga som ställdes. Pensionen. Den fick definitivt igång min hjärna. Samtidigt så kastade den mig ännu längre in i tankarna kring vad som är viktigt. Nuet eller framtiden. Är det bättre att spara för att kunna uppleva saker om ett år eller om femtio. Ständigt kommer jag tillbaka till att man aldrig vet hur livet kommer att se ut, speciellt inte när, och om, pensionsdagen närmar sig. Där är jag helt uträknad och utan någon som helst aning. Vad som däremot händer inom det närmsta året går åtminstone att gissa sig till. Och än mer ha makten över. Det är väl bättre att leva när man är säker på att man kan, än att hoppas på att kunna leva när man inte vet att det är så det kommer bli?

Samtidigt så ska pensionssparandet inte ignoreras. Inte för alltid åtminstone. Men för stunden känns det, för mig, allt för avlägset. Om några år kommer svaret på frågan förmodligen att vara ett annat. Men idag väljer jag att tänka på den snara framtiden. Pengarna jag sparar nu kommer därför inte att hjälpa mig den dagen jag kan kalla mig själv för pensionär. Däremot kommer de där vintrarna att skänka mig en svårslagen typ av glädje. Det är jag mer än säker på.

Kategori

Några av vinterns höjdpunkter

Trots att sommarvärmen har varit svår att missa under den gångna veckan så svävar mina tankar ändå tillbaka till vintern. Och det har knappast med solsting att göra utan snarare att den varit helt fantastisk. Vad jag minns? Min tomahawk med galet mycket airtime, Pontus stora flyg till plattlanding, Rikards skrik när han flög ut över vinddrivan i Stuben och några drömlika dagar i Schweiz. Bland så mycket annat. 

Bästa (oväntade) Åk
Ibland åker man ut på berget utan varken förväntningar eller planer. Snön kanske är halvbra och inställningen är förmodligen att låta dagen bli lite som den blir. Och det är just de här dagarna som brukar kunna bli de absolut bästa. Det är det där med att inte ha några förväntningar som är nyckeln och om man i ett sådant läge lyckas hitta ett riktigt bra åk så blir det värt tio gånger mer än om man hade förväntat sig så bra åkning.

Det var kaffe som gjorde att dagen blev som den blev. Pontus stod vid liften med min termos och väntade på mig och Viktor när en argentinare kommer fram och frågar om han får smaka. Och där började allting. Det visade sig att argentinaren och hans vän (en medelålders kvinna som kan vara den coolaste person jag någonsin träffat) hade stenkoll på bergen St Anton och mer än gärna visade oss några av sina bästa åk. Så vi hakade på och det resulterade i några av säsongens toppåk med orörda svängar, nya bergssidor och världens bästa guidning. De båda var superhärliga och vi var otroligt tacksamma. En overklig, oväntad och obeskrivligt bra dag. En såndär dag som man alltid kommer att bära med sig i ett härligt skimmer, ett minne som för med sig en känsla som man liksom bara myser in sig i varje gång man väljer att blicka tillbaka på det.

Bästa (oväntade) Åk 2
Eftersom jag gillar att anstränga mig, läs gå, för att få ett åk (utflyktskänslan!) så är jag ofta entusiastisk till den typen av förslag och föreslår det ganska ofta själv. Så när vi, säg sex-sju dagar efter snöfall, funderade på vart vi skulle ta oss sa jag ”vi hajkar!”. Det visade sig att Pontus och Viktor hade spanat in en ränna åt det hållet vi var på väg, så vi valde att testa den. Vi gick kanske i 30-45 min innan vi var på toppen av berget vi skulle ned från. Första branten visade sig ha kallsnö, vilket inte var helt enkelt att hitta vid den här tidpunkten (vi hade svettats som galningar i solens värmande strålar när vi gått uppför), och när vi korsade platån under och kom fram till rännan insåg vi att det låg kallsnö även där. Och den var i princip orörd. En oväntad vändning på en planlös dag ledde till att vi fick åka en brant ränna med kallsnö och upptäcka ett nytt åk. Dessutom gick vi dit och fick traversera (snowboardvänlig sådan) tillbaka därifrån. Oslagbar kombination.

 

IMG_7292

En av många rännor vi kört under vintern. Den här hade dock allt annat än pudersnö i sig. Foto: Elin Turpeinen

Bästa Vrål
Ibland ser man inte riktigt hur terrängen framför sig ser ut. Det kan vara för att den är väldigt kuperad eller bara konvex. Så var fallet när vi kom ner från ett åk i Stuben och skulle ta oss tillbaka över ett ganska kuperat område. Vi andra hade åkt där förut och hade lite koll på hur det såg ut, framförallt så var vi medvetna om vinddrivan med superplatt landning. Den ligger liksom rakt i åkriktningen, om man siktar på pisten, men går enkelt att svänga runt vilket vi valde att göra. Om inte annat så hinner man väja för den när man kommer ovanifrån, det vill säga om man inte kommer med ganska mycket fart.

Det gjorde Rikard. Vi hade inte nämnt den utan tänkte nog att han skulle upptäcka den i tid och svänga runt, men han kom med snabb fart på sin bräda, hann inte med att notera vinddrivan och fick sig istället ett flyg. Han skrek rakt ut av ren förvåning när han plötsligt befann sig i luften. Sen landade han skönt på rumpan i den mjuka snön under. Oväntade flyg, som slutar bra, blir sällan annat än väldigt roliga. Lägger utövaren även till ett skrik blir det bara ännu bättre.

SONY DSC

En av många vinddrivor i Stuben. Foto: Viktor Edeblom

Bästa Felsväng
Det var väl kanske inte riktigt en genuin felsväng, men den får ändå räknas in här då åket var totalt orekat när vi valde att svänga ner i det. Vi var i Aletsch, Schweiz, och såg hur ett gäng lokala barn (ungdomar eller någonstans däremellan) svängde ner över fältet och vidare in i skogen som låg framför oss där vi satt och lunchade.

”Kan man åka där?”
”Uppenbarligen.”
”Ska vi åka där?”
”Varför inte?”

Det räckte med det för att vi, Marilyn, Magnus, Viktor och jag, skulle bestämma oss för att ta åket. Kunde dem åka där, så borde ju vi också kunna det. Och enligt kartan ledde åket ner till byn i dalgången under oss som verkade ha en lift som vi skulle kunna ta tillbaka. Så när vi lunchat klart svängde vi ut över fältet och in i skogen.

Grejen är att det var en otroligt varm dag. Och det hade varit flera sådana dagar i rad. Det här betyder att snögränsen hade klättrat en bra bit upp från dalgången och lämnat snöfri mark nedanför sig. Men första biten av åket gick bra, sedan blev det fler och fler gräsfläckar och slutligen, efter att ha tagit av sig brädan/skidorna ett antal gånger för att passera snöfria partier på den grusväg vi kom fram till, var det bara barmark framför oss. Så från där och ner till liftstationen, som vi kunde se från var vi stod, blev det till att gå.

Men jag gillar det där. Det blir liksom som en helhetsupplevelse. Och när man hamnar åkandes mellan gamla fäbodar och dylikt känns det ungefär som att vara ute på sightseeing med brädan som färdmedel. Däremot hade det varit ännu bättre om vi kunnat åka hela vägen till liften och om vi hade spanat in åket nerifrån så hade vi sett den där snöremsan som gick betydligt längre ner i dalen än vad den gjorde på stället som vi hamnade på. Men det spelar mindre roll, det blev som sagt ändå ett roligt och mysigt äventyr av det hela.

Bästa Flyg
Pontus får nog ta hem den här. Sindre och Elias var på besök och dem körde en dag med galet mycket ladd och många stora klippor. Vad jag gjorde? Körde klipporna där de inte var fullt lika stora. I alla fall så blev det någon sorts längd- och höjdhoppstävling av det hela där den vars landningsspår som låg längst bort från klippan var lite extra nöjd efter just det åket. Pontus avslutade dock den tävlingen på ett smidigt sätt när han laddade på något enormt inför en stor klippa dem inte provat tidigare. Han flög som tusan, förbi landningen, och hamnade där terrängen börjat plana ut. Men han stod det som måste ha varit säsongens största flyg. Sen är det en annan sak hur hans knän mådde efteråt, men efter det flyget var det i alla fall lite som att det sattes punkt på den där ”tävlingen”. På ett snyggt sätt med galet mycket ladd.

Pontus hoppar

Pontus i ett annat snyggt flyg. Foto: Christoffer Aabol

Bästa Avstickare
De där dagarna i Riederalp, Schweiz, som Viktor och jag spenderade tillsammans med Marilyn och Magnus  var fantastiska. Vi bodde i en superfin alpstuga som låg charmigt placerad mitt på en bergssida med en getbonde som enda granne. Bastukvällar, vårskidåkning i galen värme, mysig ort, promenader, alpernas största glaciär och världens bästa sällskap. Sen öppnade vi ju upp åken Marilyns Ränna och Elins Brant, inte för att någon annan hakade på efter oss – vi var i princip de enda åkarna som rörde sig utanför pisterna och hade dessutom tajmat in ett snöfall.

Bästa Krasch
Vi återvänder till vinddrivornas värld här. Den här gången var det jag som fick mig en flygtur, men den var åtminstone planerad. Kraschen var dock inte riktigt med i planen. Också den här vinddrivan låg i Stuben, men till skillnad från Rikards variant så erbjöd den en superbra landning – skön lutning, mycket snö och inga stenar. Och jag hade hoppat den tidigare, visste hur den såg ut och kändes. Då hade jag dessutom landat den. Därför ville jag ju utmana nu, ladda lite mer och ta den större än tidigare. Så jag tog fart.

Den var större på mitten och mindre på sidorna, så jag siktade lite mer mot mitten. Sedan är det ganska oklart vad som gick snett, men när jag landade så stod jag i en kort sekund och trodde att jag landat den. Sen föll jag. Eller ja, jag tomahawkade nerför branten. I vinter har det varit ganska få sådana tumlande fall för min del, men den här var en av de galnaste jag gjort någonsin. Det var den där varianten då man får en flygtur mellan varje varv, något jag aldrig testat tidigare. Airtime! Kullerbytta… Airtime! Kullerbytta…

Bästa Avslut
Kunde inte ha blivit ett bättre säsongsavslut än att få besöka både Hemavan och RideTheCow samt Rikgränsen och NM. Bäst var att få möta alla andra som körde tävlingarna, eller bara hängde där under dem. Helt magiskt. Att dessutom vinna båda premiärtävlingarna var en bonus som gjort mig taggad på att fortsätta tävla nästa vinter. Och sen var det ju något alldeles extra att få höra sitt namn skrikas på banketten, få en mikrofon i handen och hålla ett tal… Som sagt, bättre säsongsavslut känns omöjligt att få och trots att värmen är skyhög längtar jag redan efter första snöfallet!

SONY DSC

Kategori

Scandinavian Big Mountain Championships 2016

Nordiska Mästerskapen i extrem skid- och snowboardåkning låter precis lika häftigt som det är. Här samlas Skandinaviens bästa åkare inom sporten för att åka snabbt, hoppa stort och göra upp om titeln. Själv har jag mest följt livesändningarna från tävlingen de senaste åren, men i år blev det annorlunda och jag stod plötsligt med skakiga ben och bultande hjärta på starten till det legendariska mästerskapet. Rider ready, Rider go!

Du hör om dess branthet, svårighetsgrad och extrema karaktär. Bara det är saker som får dig att tvivla på din förmåga som åkare, hur mycket du än tycker dig ha åkt tidigare. Men trots legenderna som kretsar kring platsen så vill du uppleva den, känna brantheten och anta utmaningen. Det är lite som ett oskrivet måste inom friåkningsvärlden – du har inte åkt på riktigt förrän du har åkt i Riksgränsen.

”Det är jäkligt brant.”

Flatljus och hårda snöförhållanden kombinerat med branta och konvexa fjäll är den beskrivning som nått mina öron. Resultatet har blivit att jag skapat en inre bild av en plats där bara de extremaste och duktigaste åkarna håller till. Det här var för övrigt den beskrivning som fortfarande gavs när jag väl hade betalat in anmälningsavgiften till årets NM (Scandinavian Big Mountain Championships) tre veckor innan tävlingsdags. Ett spontant beslut baserat på en längtan efter att få se och upptäcka det där stället som hela skidsverige pratar om.

IMG_7398Det blev tre dagar, den 10-12 maj, med bultande hjärta, skakiga ben och extrem åkning. Någonstans längtade jag konstant till torsdagens bankett, som skulle innebära att tävlingen avslutats och att jag klarat mig igenom den, för att få bli av med nervositeten. Men det skulle dröja tre åk tills dess, och ett åkarmöte på kvällen den 9de som inte direkt lugnade känslorna. Här visades bilder på hur fjällen såg ut med fler synliga stenar än på många år, det var ungefär två meter mindre snö än under fjolårets upplaga. Den natten sov jag inte speciellt många timmar.

NM, och andra friåkningstävlingar som RideTheCow, handlar om bedömning. Du får en del av ett berg som du ska ta dig nedför och väljer själv hur du gör det. Domare bedömer sedan linjeval, kontroll, flyt, teknik och aggressivitet, resultatet blir en poängsättning baserat på totalen av de olika kriterierna. Under årets upplaga var kontrollen extra viktig baserat på snöläget som bjöd på ännu mer exponerad åkning.

IMG_7386Det här var min tävlingspremiär och att jag slutade på en förstaplats, efter att ha klarat mig vidare från kvalet och vunnit båda finalåken, är helt enormt. För mig som tidigare bara spanat på NM via SVTs livesändningar känns det helt galet stort. Det betyder att jag under ett års tid får bära titeln Nordisk Mästare inom extrem snowboardåkning, på damsidan. Men det bästa av allt är ändå själva evenemanget som samlar Skandinaviens, och en del åkare från andra platser i Europa och världen, bästa åkare. Det blir liksom alltid bra när människor som delar samma passion samlas på en och samma plats – stämningen, gemenskapen och peppen som uppstår är fantastisk.

När det kommer till de där myterna och legenderna kring Riksgränsen som plats för friåkning så kan jag numera konstatera att de sällan är överdrifter det har handlat om. Här finns branta fjäll, tekniska linjer och snö av varierande slag. Och jag misstänker att jag själv numera kommer vara en av de där som fortsätter sprida ordet om platsen som erbjuder kanske Sveriges bästa, och mest utmanande, åkning. Att jag längtar tills nästa års NM är bara förnamnet.

Kategori
Annons

Brant åkning på svenska fjäll

Alperna är lämnat och jag befinner mig numera på svensk mark. Hur det känns? Well, den halvtaskiga snön i alperna gjorde det något enklare att packa väskan. Och när man möts av betydligt bättre snö och härligt vårväder i de svenska fjällen känns det plötsligt inte alls fel att vara tillbaka.

Det blev några dagar utan snö innan jag packade om väskan för att få ihop några fler åkdagar innan säsongen är förbi på riktigt. Nu befinner jag mig i Hemavan (för närvarande med snöstorm utanför fönstret) och vi har hunnit med ett gäng turer med fint väder och bra snö under veckan som varit. En av dem ledde oss till en brant hajk och ett skönt åk i Kobåset – häng med.

IMG_7287

Vi började med att ta oss upp på Jungfruvårtan. Det är en kort hajk och bra utgångspunkt för vidare åkning. Egentligen hade vi inte någon plan på vad vi ville ta oss an efter den första hajken utan tänkte spana runt därifrån. Väl uppe kollar vi omkring och fastnar direkt på en ränna vi har rakt framför oss. Den ser brant ut, kan med stor sannolik ha kall snö och är ett av de svåraste åken vi kan hitta. Vi behöver inte fundera så mycket längre än så utan bestämmer oss för att ta oss dit för att inspektera snön och avgöra om den är åkbar.

IMG_7292IMG_7290

Väl framme vid rännan inser vi att den innehåller ett hårt skarlager. Men det spelar mindre roll, snön verkar sitta bra och vi ser ändå att åkningen ner kommer vara helt okej. Dessutom är hajken upp, som vi väljer att göra i själva rännan, en brant och utmanande historia. Jobbigt? Som tusan, men det är lite tjusningen med det. Att få kämpa sig upp för att få åka ner.

IMG_2391På väg upp för rännan. Foto: Sam Robertson

Väl uppe fick vi vår belöningen i form av sol och utsikt. Och någonstans så räcker det mer än väl efter att ha kämpat sig upp. Det är någonting med att kunna ta sig till platser med egen kraft. Varje gång kommer en känsla av att ha klarat av någonting. Man blir nöjd, fylls av endorfiner och klappar sig själv mentalt på axeln. Att dessutom, utöver utsikten, sällskapet och solen, få sig ett skönt åk ner (snön var bättre än vi trodde, och det är alltid roligt att åka branta rännor) gör en smått salig. Det är lite som att få en guldstjärna på ett skolarbete. Man var nöjd med betyget innan, men stjärnan gör det där lilla extra. Den sätter den där berömda guldkanten på tillvaron.

IMG_7288

Kategori

Heading north

Väskan har packats, alperna lämnats och många avsked har tagit. Men säsongen är inte riktigt slut. Än. 

Man kommer dit med en känsla av att ha mycket tid framför sig. Tid att spendera åkandes, äventyrandes och upptäckandes med både nya och gamla vänner. Man tänker att de närmsta månaderna kommer att bli fantastiska och man längtar efter att samla in de där upplevelserna som står alldeles runt hörnet. Sen börjar allt.

Och när det väl dragit igång så går det galet snabbt. Dagarna susar förbi, fyllda med precis de äventyr man längtat efter, och plötsligt står man där i april med en färdigpackad väska bredvid sig. Vintern i alperna är över och det är dags att ta flyget tillbaka till en annan verklighet. Men det är inte slut riktigt än.

Även om många alporter redan stannat, eller snart kommer att stanna, sina liftar för säsongen så betyder det inte att vintern är förbi överlag. I Sverige snurrar liftarna fortfarande och många tar sig till de nordliga delarna av landet för att skrapa ihop fler åkdagar innan skidor och brädor läggs på hyllan för sommarförvaring. Och jag är en av dem som lämnat alperna för att uppleva de svenska fjällen i norr innan vintersäsongen officiellt kan benämnas som förbi.

Två kommande friåkningstävlingar står på agendan under våren. De ger också perfekta tillfällen för återträffar och uppslutningar för att dela med sig av alla upplevelser man haft under den gångna säsongen. Själv kommer jag åtminstone att ställa upp i den förstnämnda:

  • Ride The Cow i Hemavan den 21-23 april 2016
  • NM, även kallad Scandinavian Big Mountain Championship, i Riksgränsen den 10-12 maj 2016
Kategori

Snowboardyoga

What better place to do yoga then at your favorite location? Well, that’s what we thought and one day while hiking up a mountain at springtime we got the idea to combine our passion for snowboarding with our passion for yoga. So we just skipped the part of strapping out of our bindings and kept them on during the entire yoga session. This is what became of it. 

Man blir aldrig van vid de oslagbart vackra vyerna som ständigt är närvarande när man vistas i bergsmiljöer. Fascinationen lever ständigt kvar och terrängen bjuder in till så mycket mer än den åkning som ofta är anledningen till varför vi väljer att befinns oss bland dem. Det är inte sällan man finner sig själv reflekterandes, filosoferandes eller bara förundrandes. Och insikten om att det är en perfekt plats för yoga är inte svår att komma till, men att däremot strunta i att knäppa loss brädan från fötterna var en ny tanke för oss. En ny och väldigt spännande tanke. Vi bestämde oss för att prova och upptäckte att det funkade alldeles utmärkt. I filmen ser ni resultatet – vackra miljöer, stillhet och en väldigt vig Marilyn.

 

Kategori
Annons

Ljudet av ett puderlarm

När väckarklockan ringer handlar det om att hitta motivationen till att stiga upp från sängvärmen. Rätt larmsignal är en bra start, men det finns en helt annan typ av larm som är ännu effektivare. Puderlarmet.

Vad man mår bäst av att börja en ny dag till är givetvis oerhört individuellt. Vissa vill höra fågelkvitter genom ett öppet fönster, andra riktigt tung hårdrock, medan somliga nöjer sig med standardsignalen som redan är inställd på iPhonen. En del gillar varningssignaler, billarm eller andra alarmerande ljud. Men det borde finnas ett optimalt läte för att vi ska öppna ögonen med ett leende på läpparna och klarhet i hjärnan. Något som ger oss energi och entusiasm redan från det ögonblicket då våra medvetanden uppvaknar.

Jag hör till den sorten som har struntat i att ändra signalen och lever med att vakna upp till telefonens förinställda variant. Den är lite halvlugn, ganska intetsägande och helt okej att vakna till. Kan inte påstå att den gör mig varken glad eller motsatsen. Vad jag däremot har konstaterat genom åren är att varningssignaler, extrem hårdrock eller andra ljud som gör att jag vill stänga av larmet snabbare än snabbast inte är någon höjdare. Det betyder nämligen en större risk att man sover vidare. Om man är tillräckligt snabb det vill säga, då hinner man nämligen inte riktigt vakna upp förrän det är avstängt vilket gör det lätt hänt att somna om igen. Så hellre den där standardmelodin.

Optimalt vore att vakna upp till tonerna av något man verkligen vill höra. En skön favoritlåt till exempel. Om man inte har för dåligt morgonhumör. Då finns ju risken att låten inom en snar framtid inte längre klassas som någon favorit utan snarare tvärtom. Men nu ville vi ju komma åt ett glatt morgonhumör och en positiv, lättsam och entusiasmerande låt bör vara perfekt för ändamålet. Och favoritlåtar går ändå i vågor vilket gör att man kan byta dem allteftersom en ny tar över förstaplatsen. Kanske bör låten också mixas med fågelkvitter, solsken och andra saker som ofta förknippas med härliga dagar. Skulle det gå att skapa ett ljud som låter som kyla, sol och nysnö så är jag mer än säker på att samtliga snöentusiaster skulle skutta upp ur sängen utan att tveka i tron om att ljudet faktiskt speglar vädret. Ett puderlarm i ljudform. Besvikelsen av att så inte är fallet får man hantera i efterhand, då har man trots allt ändå stigit upp.

På tal om puderlarm så är det precis vad som kunnat höras i de österrikiska alperna under den gångna veckan. Och larmet är fortfarande igång. Vad betyder det? Snö i mängder och dagar med otaliga snövågor som sköljt över överlyckliga skidåkarkroppar. Givetvis är det ingen ljudlig signal, om man inte beställt ett puderlarm som dimper ner några dagar innan det beräknade snöfallet, utan snarare en varningssignal som föds i lovande väderprognoser och sedan uttrycks verbalt från skidåkare till skidåkare. Och sådana dagar då puderlarmet gått varmt har larmsignalen på väckarklockan ingen som helst betydelse. Leendet, entusiasmen och glädjen kommer att infinna sig från morgonens allra första stund oavsett och det där ljudet av en puderdag kommer att höras genom väggarna utan att egentligen ge ifrån sig något läte alls.

Där någonstans hittar vi också nyckeln till att få ett skönt uppvaknande. Att se fram emot den nya dagen genom att ha fyllt den med något vi mår bra av att göra. Då försvinner plötsligt betydelsen av vilken signal som våra väckarklockor ger ifrån sig. Även om det givetvis är att föredra de där ljuden som vi faktiskt vill höra. Som tonerna av solsken och midjedjup kallsnö i en alport med lika entusiastiska vänner som sällskap. The perfect wake up call.

 

Foto: Christoffer Aabol
Åkare: Matthias Karthäuser

El Niño – ett av våra mest kraftfulla väderfenomen

I Kanada har det bokstavligen talat vräkt ner snö under den nuvarande vintern. Alperna har däremot drabbats av ett väder som pendlat fram och tillbaka mellan alla möjliga temperaturer. Och i Japan uteblev snöfallen under december som annars lägger en bra bas till drömskidåkningen i landets skogar. Svaret på dessa väderprognoser runtom i skidvärlden har dock en gemensam nämnare. El Niño. 

Att väderförhållandena spelar en stor roll i en snöentusiast liv är inget att hymla med. Hör du till dem som nästintill lever för att åka skidor i snö som når upp till midjan och sveper över ansiktet som en våg vid varje sväng så agerar väderprognoserna guide för att hitta dit. För det första gäller det att hitta en pålitlig vädersajt vilket bara det visat sig vara en utmaning. Du vill givetvis tro på prognosen som visar det största snöfallet, men det gäller att vara realist i sådana lägen. Vilken har visat sig stämma flest gånger? Vem har väderstationer och gör sina prognoser från platsen du befinner dig på?

Men väderprognoserna visar bara vädret för en kortare tidsperiod, vill du veta hur det ser ut för en längre tidsperiod eller bara längre fram i kalendern så får du snarare vända dig bakåt för att jämföra med tidigare säsonger. Nu tänker vi att det här gäller vinterklimat och snöfall, därav kikar du på snösäkerheten och de temperaturer som varit på platsen under samma period föregående år. Det ger dig givetvis inte någon slags forma av garanti på hur årets prognos kommer att te sig, men kanske kan du få en liten hint. Något som däremot inte går att läsa sig till varken framåt eller bakåt förrän den slår till med full kraft är fenomenet som i år härjar över skidvärldens alla berg. El Niño.

Vad är väderfenomenet El Niño?

El Niño slår normalt sett till kring juletider och håller sedan i sig i mellan 12 till 17 månader. En lång tidsperiod med andra ord. Frekvensen för fenomenet varierar men ligger vanligtvis mellan att det uppstår vart 4de till vart 7de år. Under senare tid har det dock skett med tätare intervaller och vissa hävdar att det framöver kan uppstå så ofta som vartannat år.

Under El Niño höjs vattentemperaturen runt många kuster, främst vid Indiska Oceanien och Stilla Havet där fenomenet uppstår, och en ökad medeltemperatur över hela jorden är ofta en följd. Det uppvärmda ytvattnet, som kan upptäckas ända upp till Alaska, leder till en ökad nederbörd på land vilket givetvis blir positivt för snöentusiaster i bland annat Kanada och Kalifornien där det varit väldigt märkbart under pågående vinter med snömängder uppemot 7-8 meter. Men i andra delar av  världen innebär det istället kraftiga regnperioder med stormbyar, exempelvis längs Sydamerikas kust.

Alperna och El Niño

Det finns inget vetenskapligt tydligt och hävdat samband mellan väderförhållandena i alperna och El Niños närvaro (än), men många väljer att dra slutsatsen till fenomenets påverkan i den europeiska bergskedjan. Och visst har vintern hittills varit spektakulär genom det svängande vädret som inneburit värme, kyla, regn och snö om vartannat. Italien blev utan snö fram tills nyligen och januari spenderades i stort sett under ett grått lock som visade sig vara väldigt snöfattigt. Sambandet blir därmed att alperna får mindre snö under de åren som El Niño är ett faktum medan man får en överdos av varan på platser i USA och Kanada.

Japan och El Niño

Här har man dragit slutsatsen att det förmodligen är El Niños förtjänst att snöfallen uteblev under december. Japan är känt för sin lätta snö som faller nästintill dagligen och därmed bjuder på magisk skogsåkning. I år, på grund av decembers brist på snö, så har någon bra snöbas inte lagts och därmed är åkningen inte riktigt på den nivå som den vanligtvis är. Däremot har det funnits dagar med precis den där snön som man förväntar sig, men de har varit färre och allt pekar på att det är effekten av El Niño.

Kanada och El Niño

Som nämnt så har snön bokstavligen vräkt ner i Kanada under vintern. Det är även läget för vissa delar av Kalifornien. Man har registrerat ett totalt snöfall på uppemot 8 meter, en siffra som med största sannolikhet kommer fortsätta öka. Det här betyder givetvis att vinnaren, snömässigt, under El Niño är korad. Valde du Kanada som årets skiddestination? Grattis!

Så hur är det då att sitta i alperna och läsa om alla de metrar snö som vräker ner i Kanada medan man själv kikar ut genom fönstret och möts av regniga skyar? Tja, nu har vi ju vridit upp nivån lite väl mycket. För även om alperna har drabbats av ett svajigt väder så har det funnits riktigt snöiga dagar runt om i bergskedjan, och fler kommer att komma framöver. Det är inte några sju meter, men totalt sett närmar vi oss ett totalt snöfall på fyra meter hos vissa skidorter. Och än är inte vintern över, en kallfront är på väg in över alperna med snöfyllda moln som kommer att pudra bergen på nytt. Sen får vi kanske använda någon slags avslutande mening; Det är inte mängden som räknas, utan det är vad du gör med det som erbjuds som skapar mest glädje.

Tips: Är snön som erbjuds verkligen på lågprisnivå? Gör det bästa av situationen. Inspiration hittar du här.

 

Foto: Viktor Edeblom
Åkare: Pontus Lindahl Rosén

Hur undviker man det sista åket?

På vissa skidorter står varningsskyltar som säger att du oftast inte är lika fokuserad mot slutet av dagen som du var i början. Diverse böcker berättar om samma fenomen och talesättet inom skidvärlden om att det är smart att undvika det sista åket är inne på samma spår. Men hur lurar vi oss själva till att undvika de där mytomspunna sista svängarna nedför berget när klockan närmar sig fyrasnåret? 

Ett sista åk måste alltid göras om ett första åk har gjorts. Det säger sig självt, men här handlar det om att försöka lura både kropp och sinne till att tro att det inte alls handlar om något sista åk trots att klockan närmar sig sluttid. För som vi alla vet är det sista åket allt som oftast det åk då vi löper störst risk för skador. Vi har hunnit blivit trötta både fysiskt och psykiskt och vårt beslutsfattande är inte lika vasst längre. Det betyder alltså att det nu även är störst chans för att ta ogenomtänkta beslut. Så hur gör man det på att undvika det sista åket på ett smidigt sätt? Här kommer några förslag.

Låtsas som det regnar
Ett sista åk, vad menar du? Här handlar det om att låtsas vara ovetandes och naiv. Att liftarna slutar gå en viss tid behöver ju inte betyda att du måste lämna berget och man hinner alltid med ett åk till. Ni kör på utan att tänka på vilket åk som är det tredje, fjärde eller sista. Noll koll, full kontroll.

Vi bestämmer oss när vi kommer ner
Att hålla ett beslut öppet innebär att ingenting är förutbestämt. Även om du känner att det åk som är på väg att ske med allra största sannolikhet kommer att bli det sista så gäller det att fortfarande tänka att det potentiellt inte behöver vara så. Om förhållandena visar sig vara fantastiska så måste ni ju upp igen, eller hur? När ni väl kommer ner till säker mark så kan ni ta det slutgiltiga beslutet om att ni precis kört dagens sista åk.

Vi hinner ett åk till
Tidsoptimism är en annan lösning som dessvärre snarare stjälper än hjälper om det är menat seriöst. Är det däremot en ogenomskådlig bluff så fyller det funktionen som trick för att lura sig själv. Intalar du dig tillräckligt mycket att du faktiskt kommer att hinna med, och utföra, ett till åk så ställer kroppen in sig på det. När du väl kommer ner gäller det bara att syna sin egen bluff.

Ta liften ner
Här missar man själva poängen då du trots allt ändå vill åka så mycket som möjligt. Anses därmed i det här sammanhanget som ogiltig med undantaget om det på något vis är den enda möjliga vägen att ta sig ned på.

Om ovanstående förslag inte fungerar gäller följande regler för att ta sig ned utan att göra dumdristiga beslut:

  1. Inse att du är trött, även om du inte känner det själv.
  2. Gör ingenting övermodig utan håll dig till välkända åk som du vet att du behärskar med lätthet.
  3. Tänk på att det kommer en dag i morgon också.

Väljer du pisten ner? Se tidigare tips här för att bemästra den.

Förhoppningsvis lyckas du undvika det sista åket eller ta dig igenom det på ett tryggt och stabilt sätt. Ser du något spännande, utmanande och lockande längs vägen? Spar det till en annan dag, speciellt om du stannade till vid after-skin längs vägen.

 

Foto: Hanna Nilsson

Annons

Blir snösurf det nya svarta – spana in det sköna klippet!

Häng med ut bland puder och snötäckta berg. Snösurfing står på menyn och visst det det sjukt härligt ut?

I klippet finns den svenska åkaren Pär Dahlin med som visar vad alla hans år i Japan har resulterat i. Pär som lever drömmen i Japan tog sitt pick och pack och flyttade helt enkelt dit. Han åker orörd snö varje dag och i klippet ser vi hur hans arbetsplats ser ut. Plötsligt känns kontoret väldigt trist.

Trevlig helg!

Kitta dig med MIPS – två hjälmar under tusenlappen

Säkerhet har kommit att bli synonymt med det mesta vi gör idag när det kommer till actionfyllda sportaktiviteter. Vid skidåkning eller snowboardåkning flyttas hela tiden ribban för vad som är extremt.

I dag ser åkningen ut på ett annat sätt. Heliski, toppturer och jakten på orörd snö är vardagsmat för många aktiva snöälskare. Men att kasta sig ut för ett berg är inte heller alltid förknippat med säkert. En bra försäkring är att bära en bra hjälm vid åkning. Den senaste tiden har hjälmar med MIPS börjat komma allt mer. Hjälmarna i dag finns ofta i två versioner, med eller utan MIPS beroende på vad konsumenten är villig att betala. Det kan lätt sticka iväg i pris och slutpriset kan landa på flera tusenlappar. Någon som sticker ut är svenska Everest – sportkedjan Stadium’s egna märke. Med modellerna från Everest EXT får man helt klart väldigt mycket hjälm för pengarna. Med bra ventilation, vaddering och justeringsmöjligheter kammar nog Stadium’s Everest EXT MIPS helmet hem priset som den mest prisvärda alpin/snowboardhjälmen jag kan hitta i Sverige. Seniorvarianten har dessutom justerbar ventilationsöppning.

Everest T EXT MIPS Helmet
Storlekar: 51-55cm
Vikt: 615g
Pris: 599kr

Everest U EXT MIPS Helmet
Storlek: 56-61cm
Vikt: 615g (från)
Pris: 799kr

Everest U EXT MIPS helmet. Bild: Stadium

Everest U EXT MIPS helmet. Bild: Stadium

 

Snowboardträning i funäsdalen

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Hej på er! Nu är jag hemkommen från fjällen och närmare bestämt Lofsdalen/Ramundberget.
Tyvärr fanns det inte något wifi i stugan, där vi bodde och dator hade jag inte med mig till backen och afterskiin, där det enda wifi:et fanns. Det blev helt enkelt lite svårt att blogga de sista dagarna i funäsfjället. Dock har jag desto mera att skriva om nu, vilket är kul!

Jag och min kille åkte upp till Lofsdalen någon dag innan nyår för att blanda nytta (jobb) med nöje, vilket jag är tacksam över att jag kan göra nu förtiden. Jag håller nämligen på att planerar ett roligt projekt, som antagligen kommer äga rum här i fjälltrakterna. Men mera om det vid ett senare tillfälle när det är dags att avslöja.

Hur spenderade ni era dagar mellan jul och nyår? Jag stod mest på en bräda i backen (= helkroppsträning) eller ute i skogen på en skoter. Alternativt i bastun svettandes samt mediterandes.
Jag tror att det är min nya grej faktiskt, att meditera i bastun med en naturlig ansiktsmask och kroppen insmord i olja. Du blir klar i huvudet och len som en barnrumpa.

Gott nytt år bästa du!
Mera om min tur till fjällen kommer imorgon.
Kärlek Maya

Lofsdalen - Swedish mountains

Hello! Now I’m back from the Swedish mountains – Lofsdalen / Ramundberget.
Unfortunately there was no wifi in the cottage, where we lived and I did not take the computer with me to the afterskiin, where the only wifi was. So, It was just a little hard to blog the last few days. However, now i have even more to write about, which is great!

Me and my boyfriend went up to Lofsdalen some days before the New Year for a mixture of business & pleasure. I am grateful that I can do just that nowadays.
One of the reasons we went is because I am planing a fun project, which will probably take place here in the Swedish mountains. But more about that later on when it’s time to reveal it.

How did you spent your days between Christmas and New Year? I was mostly on a snowboard in the slopes or in the woods on a snowmobile. Alternatively, in the sauna sweating and meditating.
I think that meditating in the sauna with a natural face mask and my body smeared in oil it’s my new thing. You become clear in your head and smooth as a baby butt.

Happy new year!
More on my trip to the mountains tomorrow.
Love Maya

Annons

Snöpremiär i Stockholm när Winter Show gästar Kungsträdgården

Nu har snön nått Stockholm och Kungsträdgården. Det är Winter show som är på besök och precis som i fjol är det ett mässkoncept med roliga happenings med något för alla och ett stort utbud av produktnyheter från flera stora tillverkare. 

I år var det åter igen dags för vintersportmässan i Kungsträdgården. Flera stora företag fannas på plats och visade upp vinterns nyheter tillsammans med några av Sveriges skidanläggningar. I ett soligt Stockholm kickade festen igång vid tio med tung streetmusik som blandades upp med mustig rök från eldstäder och matos från matbilarna.

På plats fanns bland annat Lange, Burton, Norröna och Rossignol som visade upp allt från stekheta lagg till alpinpjäxor och funktionskläder. Ville man aktivera sig själv kunde man testa slackline, skicross, snowboard och mycket annat. Dessutom visade Sophie Odelberg upp sina snygga  skidbilder.

Spana in helgens program här.

Winter Show har öppet lördag 10-18 samt söndag mellan 10-16. Väl värt ett besök och ta gärna med barnen.

Här kommer lite bilder från dagen.

 

 Norröna at Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Norröna at Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Kön växte till parken vid lunchtid. Bild: Bang Engström

Kön växte till parken vid lunchtid. Bild: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Solstol någon? Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Solstol någon? Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Norröna visade upp färgglada funktionsplagg at Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Norröna visade upp färgglada funktionsplagg at Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Sköna nyheter från Hestra @ Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Dessa kammade nog hem priset – grymmast monter @ Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

8848 bjöd på fina erbjudanden och färglad kollektion @ Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Grön, skön och dessutom heter den något med 8000. Det kan bara bli asballt @ Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Jippo i backen under dagen @ Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Provat slackline? Jag gjorde. Det var sjukt kul, men svårt @ Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Mjuka konserver. Gott, tungt och jag kom hem med en kasse @ Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Provsmakade pasta, mycket gott @ Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Härligt väder i kungsträdgården @ Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Nyheter från Giro @ Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Dynastar och Lange hade mycket smarriga saker i tältet sitt @ Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Snygga skor och jackor @ Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Brett fortsätter slå hårt i år @ Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Bort med fjärilar och blommor, in med färg och attityd @ Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Rossignol visade upp delar av sitt längdsortiment @ Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

NIS-platta finns även i år på Rossignols längdskidor @ Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Jag blev sjukt sugen på nya lagg nu när jag såg nya generationen från Rossignol. Mina BC Scratch från Rossignol kanske någon vill ta över? Foto: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Red Bull pumpade ut musik från sin lilla pjäs med fyra stora hjul – Bild: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Barnen fick prova på snowboard, mycket uppskattat @ Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Är det bara jag eller är inte dessa boots riktigt najs? @ Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Food truck-tätt i kungsan i dag @ Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Let’s go! Park i kungsan i oktober! Bild: Bang Engström

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Actionladdad dag vid snöparken. Bild: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Många switchar blev det i dag. Bild: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

No lift, just carry. Men kul verkar åkarna haft ändå. Bild: Bang Engström

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

At the top – nu skulle man bara ner också. Bild: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Winter Show 2015. Foto: Bang Engström

Vinterväder i Stockholm till helgen

Inspo, Outdoor, Rawness Winter Show i Kungsträdgården går av stapeln i helgen. Tafsa på årets hetaste skidnyheter, testa allt från slackline till skicross och frottera dig med andra snöälskare!

Sedan i torsdags äger alpinmässan rum i Mood-gallerian på Östermalm. Men det är inte nog med det – i morgon drar även WINTER SHOW i gång i Kungsträdgården. Riktig drömvecka för skid- och brädintresserade med andra ord.

winter show 2

Det finns en massa skoj att testa på Winter Show i Kungsan – här följer lite av det roligaste:

Railarenan

  • Arenan byggs i år av David Ny, mannen som stod för arenan under OS i Sotji förra året!

Prova Skicross

  • Skicross-landslaget är på plats för att lära ut sina knep, dessutom kan du testa utrustning och starter.

Slackline

  • Testa att gå på slackline (löst hängande lina) tills du inte pallar ramla av fler gånger. Som belöning får du kika på slacklineshow!

Barnens Snowboard Arena

  • Barn mellan 2-6 år får testa bräda i ”Burton riglat park”.

Pynta skidbrillorna

  • Är det inte dags att fräscha till dina goggles? Jo, det är det. I Romme Alpins monter kan du köra loss med pärlor och glitter. Barngoggles finns även till försäljning!

Winter Show håller öppet mellan 10-18 på lördag och 10-16 på söndag. Och bäst av allt – det är gratis inträde!

Ladda mer innehåll