Konsekvenserna av att krascha i knävridarsnö

Jag skulle vilja säga att jag försökte mig på något supercoolt trick eller liknande, men det var inte riktigt så det gick till… Och ja, när man kraschar i knävridarsnö så säger det säg självt vad som händer. Man vrider knät. 

Många skulle nog säga att jag, fram tills nu, har haft tur. Och jag håller helt med. Mina knän har hållit ihop. Vinter efter vinter. Tills i år.

De flesta av mina vänner inom friåkningsvärlden har haft/har fortfarande problem med sina knän, på olika sätt. Minisker som trasats sönder eller korsband som gått av hör litegrann till sporten. Så det är verkligen ingenting ovanligt, men det är alltid lika tråkigt när det händer.

Grejen är att jag har varit rätt medveten om mina skadefria år när det kommer till snowboardåkningen. För jag har i stort sett alltid varit hel i kroppen. Visst vred jag till knäna någon gång för fyra år sedan, men det var ingenting som höll i sig. Och jag har såklart, när jag var yngre, trillat på ansiktet och börjat blöda näsblod mitt i backen. Men annars har jag sällan kraschat hårt, och när jag gjort det har jag inte fått några riktiga skador som följd. Så jag blev, föga förvånande, rätt chockad när det faktiskt hände.

Det var verkligen ingenting spektakulärt eller coolt som jag försökte mig på. Jag fick helt enkelt världens tåhugg, alltså stålkanten intill mina tår satte stopp för mig och jag slungades ner i marken. I rätt hög fart (jag gillar att åka snabbt). Och det hände, förstås, i riktig knävridarsnö. Alltså vårsnö/tung slasksnö. Klassiker.

Sen låg jag där. Kände efter, märkte att jag blödde näsblod (precis som jag gjorde den där gången då jag faceplantade i Romme Alpin för över 10 år sedan) och hade ont i vänsterknät.

Jag är rätt envis och vill gärna att saker och ting löser sig av sig självt. Så jag åkte ner på mitt skadade knä, bandagerade det och tog mig till den, redan planerade, after-skin som vi skulle på. (En av säsongens enda after-skis vi faktiskt gått på, vi prioriterar ju åkningen och klättringen före drickandet ;)).

Det blev inget doktorsbesök till att börja med, jag tänkte att det skulle bli bättre efter några dagar. Men icke. Så till slut gick jag ändå till en specialist, fick veta att det var menisken, precis som jag misstänkte, och fick smärtstillande tabletter på recept tillsammans med orden ”You can do whatever your pain allows you to do”.

Nice, tänkte jag, och började så småningom kunna gå relativt normalt igen. Jag provade till och med att klippklättra och åka bräda efter ytterligare några dagar (kunde inte låta bli).

Men det är fortfarande något som inte riktigt stämmer, över en månad efter kraschen. Och det tar väl tid. Förmodligen blir det inte bättre av att jag åkte iväg på en två veckor lång turtripp i Narvik/Hunddalen/Riksgränsen (kom precis tillbaka därifrån).

Så nu är det rehab som gäller så att knäet fortsätter hålla ihop i framtiden, för jag planerar såklart att åka snowboard i en jäkla massa fler år framöver. Och som sagt, någonstans har jag varit medveten om att mina knän till slut kommer få ta lite stryk, och jag har hela tiden påmint mig själv att vara glad så länge de håller ihop. Så nu gäller det bara att få dem ännu starkare. Och sen är det ju en fördel att inte krascha i knävridarsnö.

Kategori

Påskhelg i Åre

Jag fick snö i påsk!

Åre

Träffade upp vänner i Åre.

Spenderade påskhelgen i backen.

Så himla vackert!

Ni som följer mig på Instagram Stories vet lite vad jag har haft för mig i helgen. Ni andra… följ mig HÄR.

Tog en bild under löprundan. Hur vackert?

Svingod mat har vi ätit också.

Åre

Hej finingar!

Ledsen att jag inte uppdaterat bloggen på hela påskhelgen (ja, förutom Happiness Challenge så klart som jag tidsinställt). Jag kände att jag behövde lite ledigt från datorn några dagar.

I torsdags kväll tog vi husbilen upp mot Åre (ni som följer mig på Instagram Stories vet ju lite vad jag pysslat med). Och för er andra; vi har hängt med vänner, åkt skidor, varit ute och sprungit, ätit gott och softat. En riktigt bra påskhelg med andra ord. Nu är vi i alla fall hemma igen och jag har precis kommit hem från stallet med Embla. Därmed är bloggordningen återställd ;)

Hoppas att ni alla haft en fantastisk påskhelg!

Hello from the slopes in Åre!

Easter in Åre

Hello lovelies!

Sorry, I have not updated the blog throughout the Easter weekend (well, except from our ”Happiness Challenge” though that I timed). I felt I needed some time off from my computer for a few days.

On Thursday evening we drove the camper up to Åre (you who follow me on Instagram Stories know a little what I´ve been up to). And for the rest of you, we’ve been hanging out with friends, skiing, running, eating great food and just chilling. A really good Easter weekend in other words. Now we are back home and thus, the blog will be updated as usual again.

Hope you all had a great Easter!

Kategori

Fördelarna med att vara ensam snowboardåkare i ett skidgäng

Jag har upptäckt att det finns några riktigt bra fördelar med att vara ensam snowboardåkare bland ett gäng skidåkare (vilket jag är i stort sett varje dag den här vintern). Här är några av dem! 

Du får (nästan) alltid låna en stav 

Den mesta givna fördelen. Medan andra snowboardåkare kämpar för att ta sig fram på transportsträckorna så kommer jag många gånger stakandes förbi med en stav i vardera hand. De gångerna känner jag mig lite som en hybrid mellan en brädåkare och en skidåkare. Nu för tiden har jag dessutom egna stavar som ibland ligger nedpackade i ryggsäcken, men de gånger som jag inte har med mig dem så är det ibland ovärderligt att få låna ett par stavar av en skidåkande vän. Utöver det så får man även lite välbehövd armträning av stakandet, vilket annars kan vara svårt att få som brädåkare.

En annan väldigt fin grej som händer med ojämna mellanrum (och i princip enbart på transportsträckor i pisten) är hur det plötsligt kan sträckas fram en stav av en helt okänd skidåkare. Speciellt när det går riktigt långsamt. Men oftast så tillhör den där utsträckta staven en vän på skidor, vilket är en annan fördel med att vara brädåkare bland skidåkare.

Du behöver sällan lägga spår

Om man ska passera ett plattare parti med nysnö säger det sig självt att det är dumt att skicka den enda snowboardåkaren i gänget först. Med största sannolikhet kommer denne nämligen att stanna av halvvägs utan möjlighet att trampa eller staka sig vidare. Därför är det mer logiskt att skicka iväg en, eller flera, skidåkare som får lägga spår fram till branten för att snowboardåkaren sedan ska kunna glida dit på ett smidigt sätt. Utan att behöva pulsa.

Du kan be en skidåkare åka först (och kolla hur mycket fart du själv behöver)

Ännu en användbar fördel. Jag menar givetvis inte att en skidåkare alltid ska åka först, men att en sådan med fördel kan få göra det när du själv är osäker på hur mycket fart som behövs för att exempelvis ta sig upp på nästa krön. På så vis, genom att kolla hur mycket fart skidåkaren behövde, kan du avgöra hur många svängar du kan lägga innan du måste satsa på att få fart. Och, likt föregående punkt, så kan du om det behövs glida in i skidåkarens spår för att få lite extra fart.

Kategori
Annons

Vad är väl ett Vasalopp mot att samla höjdmeter i alperna?

Man hör om det under hela sin uppväxt, det där mytomspunna Vasaloppet. Hur mängder av människor från hela Sverige, och även platser utanför landet, vallfärdar till oss i Dalarna för att genomföra 90 km (eller 45 km) på längdskidor mellan Sälen och Mora.

Man får också klart för sig att det är en riktig merit att genomföra loppet, så pass att det nästan är värt att ha med på CV:t. Och jag tänker verkligen inte säga emot; jag är imponerad av alla de tusentals längdskidsentusiaster, både erfarna och amatörer, som tar jag till startspåren.

Men trots att det på ett sätt känns lite som en skyldighet, som född och uppväxt i Dalarna, att någon gång åka till Sälen, spänna fast ett par välvallade längdskidor under fötterna och spendera ett antal timmar i spåren tillsammans med en stor skara andra åkare, så har jag fortfarande inte tagit mig dit. Även om planen definitivt är att jag ska göra det någon gång i livet.

För min del har de senaste åren inte inneburit speciellt många avverkade kilometrar, eller mil, på längdskidor. Men jag måste villigt erkänna att jag saknar det emellanåt. Att ta sig ut till närmsta längdskidspår och få både en naturupplevelse och ett träningspass samtidigt. Och kanske även en fika på valfri plats längs vägen.

Det är nämligen just den grejen, naturupplevelsen och utflyktskänslan, som, i mitt tycke, är charmen med längdskidåkningen. Det är ungefär som att ta en springtur i skogen, bara att man gör det på vintern. Och får lite extra mys, i form av en kaffetermos och vintriga landskap, på köpet.

Men som sagt, jag har inte samlat ihop speciellt många längdmeter de senaste åren. Istället har det, för min del, handlat om att samla höjdmeter.

Och det, att gå på tur, ger egentligen nästan precis samma sak (naturupplevelse, träning och mysiga fikastunder i vintriga landskap), men med en, oftast, flera gånger härligare betalning. Turandet gör också att man kan ta sig betydligt längre bort från alla andra skid- och brädåkare (vilket är fantastiskt skönt, speciellt nu i sportlovstider) och dessutom blir åket ned galet mycket mer värt. Även om man ibland kan vara rätt trött i benen när det väl är dags att åka utför.

Så trots att jag säger mig sakna längdskidåkningen skulle jag mot allt i världen inte välja bort splitboarden mot ett par längdskidor. Istället vill jag samla ännu fler höjdmeter. Jag vill fortsätta utforska och ta mig längre bort, bli mindre beroende av liftsystem och mer bekväm med min egen utrustning. Och planen är att de närmsta månaderna ska innehålla mer av just det.

Med andra ord – höjdmeter går före mil i längdskidspåren. Om man nu måste välja.

Fyra årstider på fyra dagar

Höst, vår, sommar och vinter. På fyra dagar. Fascinerande, eller?

Det är svårt att inte prata om väder när det handlar om skid-/snowboardåkning, det påverkar ju våra dagar mest av allt. Därför sitter vi dagligen (ofta flera gånger under samma dygn) och kikar på olika vädersajter för att få den senaste uppdateringen kring hur förhållandena kommer att vara på bergen.

Utifrån hur prognosen ser ut planerar vi för vad vi ska fylla dagarna med.

Hittills har den här säsongen bjudit på rätt varierande åkning, vilket inte är något ovanligt i sig, och som jag tidigare skrivit om så har vi nästintill haft vårväder under de senaste veckorna. Men nu har det där förändrats. Istället för att det känns som att tiden spolats fram till april har vi under de senaste dagarna fått uppleva samtliga årstider. Förutom vinter.

Det började i tisdags. Ett riktigt höstrusk drog in i dalen och bjöd på regntunga skyar med en nästintill konstant nederbörd. Då givetvis i form av regn, inte snö, i byn. Antalet paraplyer på gatorna var enormt. På topparna, allra högst upp, kom det däremot ett par efterlängtade decimetrar med nysnö.

När tisdagen sedan övergick till onsdag blev det dags för nästa årstid. Solen gjorde åter entré, tillsammans med det fågelkvitter som vi kunnat lyssna till under i stort sett hela vintern hittills, och vi kastades tillbaka till april. En riktigt blåsig aprildag, det vill säga.

Och idag, torsdag, trappades det hela upp ytterligare. Plötsligt kunde vi nästan känna någon slags försommarvärme. Och fågelkvittret hördes nog mer än någonsin. På bergen kändes fanns vårkänslorna fortfarande kvar, men i byn syntes människor iklädda både shorts och t-shirts = klassiska sommartecken.

Så, hittills har vi haft tre årstider på tre dagar. Och nu håller vi alla tummar för att morgondagen ska bjuda på en fjärde; nämligen vinter. Och det ser lovande ut. Enligt prognoserna ska det dra in både moln och minusgrader under natten, vilket under fredagen ska göra landskapet vitt och vackert på nytt. Åtminstone har vi blivit lovade ett par decimeter snö, och dessutom nästan tio minusgrader (!!).

Så kallt har vi inte haft det på flera, flera, veckor.

Men det kommer bli ett kort snöfall, på lördag ser solen ut att vara tillbaka. Förhoppningsvis stannar åtminstone minusgraderna kvar.

Kategori

SmartBuyGlasses ger dig rätta bågarna till sportlovet

Nya solglasögon till sportlovsresan hittar du hos SmartBuyGlasses

SmartBuyGlasses

Snart är det sportlov! Här i Stockholm är det lov vecka 9 men några lyckostar börjar ledigheten redan nästa vecka. Jag längtar som 17 till sportlovet! Ska ni vara lediga? Jag ska iväg på en resa, lite hemligt än så länge, men jag lovar att berätta så snart jag kan…

Oavsett om ni tänkt packa googles för skidbacken, brillor för afterskin eller eleganta bågar för solsemestern i er sportlovsbag har ni nytta av trendguiden nedan. Alla glasögon kommer från SmartBuyGlasses (HÄR) som har bland det största utbudet av produkter på marknaden med över 30,000 olika modeller och runt 150 olika märken att välja mellan. Det ni!

I skidbacken

Oakley

Oakley är kanske det vanligaste märket man ser i backarna på olika skidorter. En klassiker som alltid håller.

Oakley är poppis i backen.

Smith

Det amerikanska märket Smith har haft mycket inflytande i utvecklingen av skidglasögonen sedan starten 1965. De håller sig alltid uppdaterade och är också ett mycket populärt märke bland atleter.

Googles från det amerikanska märket Smith.

Electric

Electric är ett nytt, fräscht märke ifrån Kalifornien som satsar på att skapa trendiga goggles. De tar influenser från konst- och musikscenen för att skapa ett märke som står ut från mängden av sportmärken på marknaden.

Nytt och fräscht från Electric.

Salice

Det italienska märket Salice har länge producerat solglasögon och har under de senaste åren börjat leverera snygga, sportiga gogglesmodeller. Perfekt för den sportige!

Salice – valet för den sportige.

På after-ski

Julbo

Det franska sportmärket Julbo har höjt trendfaktor med dessa vintagebågar. Något för den som vill synas på after-skin.

Bli sedd på after-skin i brillor från Julbo.

Ray-Ban

Ett av de mest klassiska solglasögonmärkena, Ray-Ban, har såklart också häftiga modeller som passar till partyt efter skidåkningen.

Den klassiska Clubmaster-modellen har blivit uppdaterad med spegelglas.

Porsche

Porsche är inte bara bra på bilar utan har också ett ruskigt snyggt urval av solglasögonmodeller. De oversized modellerna är en favorit bland kändisar.

Porsche levererar attityd.

På solsemester

Celine

Celine har blivit en stor favorit bland många inom modevärlden. Vill man lyxa till det på semestern med ett par statement designerbågar så är det här märket man ska satsa på.

Statementbrillor från Celine.

Spektre

Det unga italienska märket från Milano, Spektre, är ett hett brand som synts allt oftare på kändisarna under modeveckorna. Trendigt på solsemestern!

Trendigt från Spektre.

Fendi

Designern Fendi har mängder av spektakulära och häftiga bågar till den som vill ha något nytt och annorlunda på semestern.

Stå ut från mängden i Fendi.

Spitfire

För dig som söker ett budgetalternativ under 500-lappen så är kanske det unga märket Spitfire från London något för dig. Hos dem hittar du många olika roliga bågar.

Snygga budgetalternativ från Londonbaserade Spitfire.

Inlägget är ett samarbete med SmartBuyGlasses

SmartBuyGlasses gives you the right sunglasses for the sports holiday

Soon it´s sports holiday here in Sweden! In Stockholm in week 9, but some lucky begin their holiday already next week. I can’t wait for the holiday! Will you go somewhere or are you stuck at work? I’m going away on a trip, it is still secret where, but I promise to tell you as soon as I can …

Whether you plan to pack your goggles for the ski slope, glasses for the after ski or the elegant shades for a holiday in the sun you, the trend guide below guides you to the right model. All glasses are from SmartBuyGlasses (HERE), which has among the largest range of products on the market, with over 30,000 different models and around 150 different brands to choose from. Great huh?

In the slopes

Oakley

Oakley is perhaps the most common brand seen in the slopes in the ski resorts. A real classic.

Smith

The US brand Smith has, since it was founded in 1965, had much influence in the development of ski goggles. They always keep themselves updated and is also a very popular brand among athletes.

Electric

Electric is a fresh new brand from California that focuses on creating trendy goggles. They take influences from the art and music scene to create a brand that stands out from the others sports brands in the market.

Salice

The Italian brand Salice has produced sunglasses for long and has in recent years begun to deliver sleek, sporty gogglesr. Perfect for the sporty person!

At the after-ski

Julbo

The French sports brand Julbo has raised the trend factor with these vintage frames. Something for those who want to stand out in the crowd at the after-ski.

Ray-Ban

One of the most classic sunglasses brands, Ray-Ban, has of course also cool models that suit the party after skiing.

Porsche

Porsche is not only good at cars, but the brand also has a great selection of sunglasses. The oversized models is a favorite among celebrities.

On a sunny holiday

Celine

Celine has become a favorite among many in the fashion world. If you want to make this holiday extra luxury with a pair of statement sunglasses, this is the brand to go for.

Spektre

The young Italian brand from Milan, Spektre, is a hot brand that has appeared more frequently on celebrities and in the fashion weeks. Fashionable!

Fendi

The designer Fendi has lots of spectacular and cool sunglasses to those who want something new and different for the holiday.

Spitfire

For those looking for a budget option, for under 500 crowns, maybe the young brand Spitfire from London is something for you. You will find many different stylish and fun models.

The post is a collaboration with SmartBuyGlasses

Annons

Svenskhäng, pallplats och POW-möte – oj, vilken vecka!

Just nu sitter jag här, i vår lägenhet i Arlberg, spanar ut genom fönstret mot de snötäckta bergen som omringar oss och försöker smälta den gångna veckan. Den har verkligen varit fantastisk på så många sätt. Och otroligt intensiv. 

Det började med att vi, jag, Viktor (skidåkande pojkvän) och Pontus (skidåkande vän) packade in oss i bilen och åkte iväg till Frankrike under förra söndagen. GPS:en ställdes in på Les Arcs och det tog runt 8-9 timmar att åka dit. Tanken var att vi skulle hinna gå på kvällens riders meeting, men vi blev lite sena. Så vi installerade oss direkt i lägenheten i Montchavin, som ligger på berget intill Les Arcs, och började ladda inför måndagens första FWQ (Freeride World Qualifier).

MÅNDAG – FWQ-tävling, svenskhäng & champagne 

Vi gick upp tidigt, klädde på oss våra ställ och åkte till Les Arcs 1850. Där väntade ett riders meeting och arrangörerna berättade något i stil med att dagens tävling skulle bjuda på halvbra snö och sämre sikt, men att de flesta stenar på tävlingsberget var synliga.Dessutom fick vi träffa resten av svenskgänget som tagit sig till orten för att tävla. KUL.

Sen var det bara att ta liften upp, glida bort mot tävlingsfacet (delen av berget där FWQ-tävlingen skulle ske) och spana efter en linje. Sikten var mjölkig, berget stenigt och snön riktigt hårdpackad. Jag valde en ränna, med valbara dropp längs vägen och en smal passage i slutet. Eftersom jag hade startnummer åtta så begav jag mig till hajken upp till starten rätt snabbt. Det tog cirka 30 minuter att gå upp, och sedan fick jag av oklar anledning starta som nummer fyra istället. Förmodligen för att personerna med BIB 4, 5, 6 och 7 inte hade hunnit upp än.

Jag kan inte påstå att jag gjorde något superåk (det blev riktigt skumpigt på grund av det hårda föret), men under kvällens prisceremoni visade det sig räcka till en andraplats. Vilket innebar att jag fick kliva upp på mitt allra första FWQ-podium (jag har inte tävlat i FWQ tidigare) på en scen mitt i byn. COOLT – och det hela firades med riktig champagne (som jag vann)!

TISDAG – regning, men lovande

En ”in between competitions”-dag. I Montchavin, där vi bodde, regnade det. Men vi åkte ändå till Les Arcs för att kolla in läget på bergen där. Och möttes av ett fortsatt regn, samt dålig sikt. Vi tog ändå några åk och kände på snön, som nästan var okej på hög höjd. Något som gav oss anledning att tro att onsdagens tävling skulle bli av. Vilket även var fallet, något som vi fick veta under tisdagskvällens riders meeting med arrangörer och domare. Dessutom fick vi veta att det kommit mellan 10-20 centimeter snö på tävlingsfacet, vilket innebar att de stenar som tidigare varit synliga nu täckts med ett tunt lager snö.

Efta det lottades våra BIB:s fram. Jag fick nummer 10 av totalt ca 100. Sedan åkte vi tillbaka till lägenheten för att ladda inför onsdagens FWQ.

ONSDAG – andra FWQ-tävlingen & ännu en pallplats

Dags för veckans andra, och min tredje någonsin, FWQ-tävling. Till skillnad mot måndagen så möttes vi av riktigt bra förhållanden. Förutom att det, som nämnt, fanns en hel del sten som täckts av ett tunt lager snö. På samma sätt som under måndagen så åkte vi bort till tävlingsområdet för att scouta våra linjer. Återigen valde jag en ränna, men den här gången med några twister och fler drop. Planen var att köra en enkel linje, med bra flyt och fart. Vilket jag tycker att jag lyckades med (efter att ha hajkat upp i riktigt sockrig snö).

Eftersom jag hade ett så tidigt nummer, betydde det att jag fick så de flesta andra åkarnas åk. Vilket alltid är sjukt roligt, speciellt när det är soligt och man hänger med ett grymt gäng (bestående av ca 20 andra svenska friåkande säsongare, de flesta med basen i Nendaz).

Under kvällens prisceremoni var vi två svenskar som fick kliva upp på prispallen. Jag på en tredjeplats, och Irma (skidor) på en andraplats. Återigen – sjukt coolt att få stå på prispallen i mina första FWQ-tävlingar. Och dessutom väldigt inspirerande att se alla andra, både skid- och brädåkare, ta sig an tävlingsfacet.

TORSDAG – många timmar i bil

Resdag. Les Arcs – St Anton. Ca 8-9 timmar i bil.

FREDAG – guidning, klätterhäng & Houdini-middag

Ännu en helt fantastisk dag, även om vi var något slitna från veckans tävlingar. Johnn och Johan, från POW (Protect Our Winters) Sverige, och Ragnhild och Örjan, Pow Norge, kom till Arlberg på morgonen och vi spenderade dagen med att visa dem runt på våra favoritberg. Det blev en hel del branta rännor, några kortare hajker och några oväntat bra svängar. Det hade nämligen regnat en del i byn medan vi varit i Frankrike, och under den fredagen var temperaturerna dessutom rätt höga. Men vi hittade som sagt en del bra åkning. Och POW-gänget visade galet mycket entusiasm, vilket gjorde det fantastiskt roligt och tacksamt att agera guide!

Mot eftermiddagen hoppade våra besökare in i sin bil och åkte tillbaka mot Innsbruck för att förbereda sig inför helgens POW Global Gathering (det första någonsin). Själv stannade jag kvar, och vi tog en sväng till klätterhallen där vi mötte upp Houdini-Axel som också valt att svänga förbi Arlberg den här dagen. Kul!

Efter klätterhänget väntade en Houdini-middag med Axel, Marie (butikschef för Houdinis Årebutik) samt österrikiska Martin. Den sistnämnda är, precis som jag, åkare för, och vän till, Houdini. Som för övrigt verkligen är ett fantastiskt företag som jag är otroligt stolt och tacksam över att få representera.

LÖRDAG – POW Global Gathering 

05.30 ringde mitt larm på mobilen. Ungefär tio minuter senare klev jag upp upp ur sängen och gjorde mig i ordning för att en timme senare ta tåget från Arlberg mot Innsbruck.

Där väntade ett 48 timmar långt möte med POW-representanter från hela världen. Något som vi valt att kalla för POW Global Gathering. Ett möte som blev det första någonsin, tidigare har all kontakt nämligen bara skett över Skype. Så det här mötet var verkligen något helt unikt, supercoolt och viktigt. Till och med Chris från POW USA var på plats. Och jag fick dessutom höra rykten om att Jeremy Jones, POW:s grundare, befann sig i närheten, på något berg någonstans i Österrike.

Utöver det deltog Finland, Norge, Sverige (vi), Frankrike, Österrike och Tyskland, vilket är samtliga länder som i dagsläget har egna POW-organisationer.

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva mötets första dag mer än genom orden inspirerande, fascinerande och fantastiskt. Vi lärde känna varandra och började planera och samordna oss, för att hitta gemensamma mål och en strategi för att nå dem. Något som vi lyckades med under helgens intensiva sessioner.

På kvällen åt vi vegansk middag i Innsbruck (på en restaurang som jag definitivt måste besöka snart igen), och efteråt var vi bjudna till snowboardtävlingen Air & Styles riders after-party. Något som jag för X antal år sedan skulle ha tyckt varit störtcoolt. Vilket det i för sig också var.

SÖNDAG – det globala mötet fortsätter…

Ännu en lång, intensiv och givande mötessession. Det känns helt fantastiskt att vi nu har en plan på hur vi ska fortsätta bygga organisationen, både globalt och nationellt, samt även inom Europa. Jag kan verkligen inte uttrycka hur häftigt det är att få vara en del av Protect Our Winters!

På kvällen vandrade jag till tågstationen i Innsbruck för att återvända till Arlberg, helt överfylld av intryck, idéer och inspiration.

Och här sitter jag nu. Fylld av intryck, nya upplevelser, många nya fantastiska vänner och massvis med inspiration. Samtidigt har jag tjänat in tillräckligt med poäng i FWQ för att ligga på topp 20-listan i Europa, i ”snowboard women”-klassen, för den här säsongen.

Det här är givetvis inte en ”normal” vecka för mig när jag hänger i alperna om vintrarna. Och jag inser, nu när jag skriver allt det här, att jag inte delar med mig av mina dagar tillräckligt ofta. Så jag ska bli bättre på att berätta. För även om inte varenda vecka ser ut som den här, så är dagarna här i alperna rätt fantastiska.

Kategori

Nytt i ryggsäcken: En längre och tåligare sond

Förra året gick en riktigt stor slasklavin rätt ner i pisten här i St Anton. Det var eftermiddag och pisten som drabbades var en av de allra folktätaste. Vi kom till platsen, av en slump, drygt femton minuter efter att lavinen gått. Vi bestämde oss snabbt för att åka ner och hjälpa till, eftersom vi hade med oss vår lavinutrustning. 

Ett transceiversök hade redan genomförts, utan resultat. Men man befarade att det kunde finnas människor, som åkt utan utrustning, begravda. Därav bildade vi sondkedjor och sökte igenom käglan.

Som tur var skördade den över tre meter djupa lavinen inga offer. Något som däremot hände medan vi sökte var att mina två vänners sonder gick sönder. Båda två. De var av helt olika märken och gick sönder på olika sätt. Dock blev det tydligt att ingen av dem klarade av den tunga slasksnön särskilt väl.

Båda två köpte nya, stabilare, sonder direkt efter händelsen.

Själv behöll jag min sond från år 2014. Den hade hållit ihop under sökandet och jag tänkte att jag måste ha köpt en tåligare modell än mina vänner. Men det visade sig inte riktigt vara sant.

När jag, för tre år sedan, köpte sonden så skaffade jag även spade och transceiver. De två senare är jag nöjd med än idag. Sonden, däremot, har jag bytt ut.

Jag minns att jag valde en något längre sond än vad mina vänner hade vilket resulterade i en 265 centimeter lång variant. Den verkade både tålig, stabil och lättmonterad. Något som den också varit, fram tills för en dryg vecka sedan då vi var ute och lavintränade.

Det var inte speciellt tung snö, och heller inte många isklumpar, men när vi precis hade genomfört den verklighetstrogna övningen i ett närliggande område och jag gjorde sista sondtaget så flög handtaget iväg. När jag kollade närmare såg jag att stålvajern hade gått av.

Dagen efter köpte jag mig en ny sond som på papperet ska vara riktigt tålig. Dessutom är den ännu längre, hela 320 centimeter, något jag märkt kan behövas om det handlar om riktigt stora käglor.

Som tur är har våra tre sonder gått sönder under tillfällen då det inte varit skarpt läge (även om vi trodde det under slasklavinsöket). Men faktum kvarstår – de alla har gått sönder. På något sätt blir det här till en superviktigt påminnelse om att kontinuerligt se över sin utrustning, och uppdatera den om så behövs. För att undvika att liknande saker händer under tillfällen då allting bara måste fungera.

Kategori

Har du koll på hur du använder din lavinutrustning?

Spade, sond och transceiver. Och kanske en lavinrygga. Sen är man redo för att ge sig ut på bergens opreparerade sidor. Eller?

Är man, som snowboard- eller skidåkare, intresserad av att röra sig utanför pisterna är det oundvikligt att laviner kommer på tal. Man blir medveten om att de existerar, och förstår att man ska hålla sig undan dem. Den enorma kraften som de kan innebära tror jag däremot att man aldrig riktigt kommer kunna förstå fullt ut.

Förhoppningsvis får man i alla fall snabbt koll på att det krävs en del utrustning för att öka sannolikheten att överleva eventuella, och oönskade, snöras. Och medvetenheten om lavinernas förödande konsekvenser, som ständigt strider mot längtan efter orörd snö, borde räcka för att införskaffa lavinutrustning i form av åtminstone spade, sond och transciever innan man fortsätter sina äventyr bortanför pisterna. Har man möjligheten är även en lavinrygga en väl värd investering om det där som aldrig ska inträffa trots allt skulle ske.

Anyhow. Som nämnt, gillar man att leta sig utanför pisterna så blir laviner automatiskt ett ständigt återkommande samtalsämne och en konstant risk. Och vill man göra upplevelsen något säkrare så ser man snabbt till att, innan passionen för offpiståkningen tar en allt för långt utanför pistkanterna, införskaffa lavinutrustning.

Och det är givetvis ett måste att varje friåkare har åtminstone spade, sond och transciever med sig på bergen, men utan kunskap om hur du använder utrustningen blir den nästintill värdelös.

Därför krävs övning, övning och åter övning.

Jag har mött personer som inte haft koll på hur de sätter ihop sin sond, eller hur de faktiskt tyder vad som står på sin transceiver. Och det är verkligen inte konstigt. Hat man aldrig har testat sakerna på riktigt vet man givetvis inte hur de fungerar, men det är också därför det är så otroligt viktigt att man faktiskt övar.

Många skidanläggningar, åtminstone här i alperna, har lavinträningsområden som gör det enkelt att öva med sin utrusning. Och det är en självklarhet att spendera några dagar per säsong där för att fräscha upp sina kunskapar. Har närmsta skidanläggning inget övningsområde? Skicka ut en vän tillsammans med en transceiver och be den begrava sändaren, i en ryggsäck, under snön. Följ sedan efter och sök efter ryggsäcken med din egen transceiver.

För jag tror verkligen inte att någon vill hamna i ett skarpt läge med rätt utrustning, utan att veta hur man använder den.

Så, ska du ägna dig åt offpiståkning (det är klart du ska, det är fantastiskt!), se till att skaffa rätt utrusning och framförallt – se till att du vet hur du använder den. Själv spenderade vi ett par timmar på övningsområdet för några dagar sedan, och avslutade även kvällen med en mer verklighetstrogen övning på ett närliggande snöfält.

Kategori
Annons

Och så blev allting vitt – äntligen!

När vi kom hit, till St Anton, för en dryg vecka sedan såg det ut råda allt annat än vinter i byn. Det kändes snarare som att säsongen redan hade passerat och vi befann oss i aprils sista skiddagar. Givetvis låg det en del snö på bergen, men majoriteten bestod av konstsnö som lagts i pisterna. I övrigt var bergssidorna mest sten- och gräsbeklädda. 

Och egentligen kan man väl inte kalla det här med snöfattiga säsongsstarter för någonting ovanligt längre. Förra året var läget exakt detsamma, liksom för två år sedan i Verbier. Och det tycks vara en trend som råder över i stort sett hela alperna (Kanada verkar dock inte lida av samma problem). Från flera olika håll syns bilder på steniga berg, tillsammans med frågor om när snön ska anlända.

Men nu har vintern, på riktigt, kommit till Österrike. Äntligen. Hela byn är snötäckt, och bergen likaså. Ett par dagars ihållande snöfall har resulterat i över ett cirka 50 centimeter tjockt snölager. Vårkänslorna är totalt bortspolade.

När jag får frågan om hur det är i alperna brukar jag givetvis prata om snön och de fantastiska bergen. Hur de dramatiska topparna syns vart man än vänder blicken. Men jag brukar också nämna temperaturen, hur den oftast känns mildare än den hemma i Sverige. Att det aldrig blir riktigt lika kallt här (inga – 35 grader med andra ord), utan att graderna istället ligger på runt -5 till -10. Det är åtminstone min erfarenhet, och självklart kan det förekomma dagar med ännu lägre temperaturer. Något som faktiskt inträffat under de senaste dygnen. – 20 grader, och en betydligt kallare köldfaktor när man åker utför, hör inte direkt till vanligheterna här.

Framöver, enligt väderprognoserna som skulle kunna kallas för en friåkares bästa vän, tycks det vara ytterligare snöfall på väg in (och temperaturerna tycks återvända till runt –10/–5). Något som behövs. För trots att allting ser så otroligt mycket vackrare ut nu, med ett gnistrande snötäcke, så är terrängen utanför pisterna inte i toppskick. Sprickbildningar syns lite här och var, ”woumph”-ljud hörs från kollapsande snölager och på brantare sluttningar har snön på flera ställen redan släppt.

Men även om snötäcket känns rejält instabilt, och temperaturen tycks ha fått fnatt, så har det varit fantastiskt att äntligen få lägga säsongens första pudersvängar. Verkligen. Nu ska jag bara se till att montera bak mina bindningar, sen är jag helt redo för fler snöfyllda och vintriga dagar på en av världens vackraste platser.

Kategori

Sverre Liliequists Do´s & Dont´s i vinter

Foto: Mattias Fredriksson

Snökaos, bilkaos, ökad lårbensknäckarrisk och annat spännande fick vi ta del av i tre dagar här i Sthlm. Sen försvann snön lika snabbt som den kom. MEN, många fick blodad tand av den helgen och har grävt fram sina gamla pjäxor, slitna skidor och uttorkade tumvantar.
Men vad behöver man egentligen tänka på innan man ska dra iväg på en veckas fjällsemester eller flasha firmakortet i Alperna?
Jag tog ett snack med skidåkningens motsvarighet på Zeb Macahan; friåkningsgurun Sverre Liliequist.
Här ger han oss sina bästa tips för att du ska känna dig redo. 

Vad är det första steget man bör ta för att kitta upp sig inför skidsäsongen?
Jag skulle nog säga ett par nya snygga goggles eller iallafall nya linser? Väldigt många slarvar med det och det är ju sjukt mycket trevligare att shredda runt och faktiskt se bra ”ut”, i dubbel bemärkelse.

Om man är total nybörjare då? Ska man hyra prylar, köpa beggat eller måste man bränna hela lönen på nya prylar för att känna sig ok i backen?
Jag skulle satsa på att hyra grejer helt klart! Hyrgrejerna verkar vara riktigt bra nu för tiden, och inte bara för nybörjaren utan även för gemene man. Dessutom slipper du ju kånka och bära alltihop, samt slipper betala övervikt på planet!

Förr eller senare vill man ju förmodligen ha sina egna prylar, oavsett om det är nya eller beggade. Vad ska man fokusera på då?
Satsa först på ett par bra och sköna pjäxor! Det är absolut mitt första råd. Det är lite mer personligt med pjäxor, hittar man rätt så håller dom 5 år, minst! Det är lättare att hyra och byta skidor än att hitta ett par pjäxor som inte klämmer, men som samtidigt sitter åt som dom skall.

Mattias Fredriksson

Kläderna då? Ibland känns det som en hel vetenskap att komponera rätt plagg efter temperatur?
Visst klär jag mig olika utefter väder och vind, men en sak är väl att jag ALDRIG har bomull närmast kroppen när jag skall vara aktiv ute. Och väldigt sällan syntetmaterial. Sen tar jag på mig lager efter väder,precis som du säger. Det är ju bra att man faktiskt kan ta av sig om man blir för varm. Och man är hellre för varm än för kall! Är det riktigt kallt har jag gärna kvar min tunna underställströja men byter ut lager på lager och skaljacka mot en fet dunjacka!

Merinoull har väl knappast varit mer på tapeten än idag, men finns det verkligen INGA nackdelar med merinoull?
Nej! Eller, jo, om man inte sköter om sina plagg, eller inte bryr sig speciellt mycket helt enkelt. Då kan dom paja i tvätten. Iochförsig behöver man inte tvätta lika ofta då det är mer hygieniskt med merino än till exempel syntet. Men när man väl tvättar, tvätta ej för varmt, kör flytande tvättmedel och INGET sköljmedel. Det är ju inga smutsfläckar som ska bort utan det handlar mer om att skölja igenom plagget. Är du osäker, kör ullprogram eller 30 grader, hyfsat låg centrifugering. Gör du som jag säger håller merinoullskläderna länge!

Om man grävt fram sina gamla lagg från förrådet och insett att man gett dem noll kärlek? Är man rökt då?
Det finns mycket som man borde ha gjort, eller hur? Haha, men lite valla och slipade kanter på skidorna är ju aldrig fel, men det är heller aldrig försent att fixa det. Kan man inte göra det själv är det värt att lämna in dem till närmsta sportbutik som har skillsen för det. Det blir mycket roligare att åka på utrustning som är i trim.

Om man har kids som vill börja då? Vad ska man tänka på då?
Räkna inte med att dom vill samma sak som du vill HA HA!
Fikastugan är minst lika viktig för att skapa stämning som själva åkningen! Och tvinga ingen att åka om det är -20, då pajar man intresset tror jag. Jag började med mina kids under påsken i gassande sol och perfekt vårslask, då är man själv mer lugn och positiv och det smittar av sig på barnen så klart!

Vad ser du mest fram emot denna vinter?
Hmm, att kidsen drar iväg lite mer på egen hand när vi är iväg. För min egen del blir det kul att shredda med Kajjan på ett camp vi har i Stranda med Uteguiden, och så hoppas jag på bäääästa snön när jag drar till Stellar och kör heliskiing! Men först skall vi till Åre med tjocka släkten, vi plockade ner en lift i Saltis i höstas som svågern har satt upp på gärdet där uppe så det blir gang shred 24/7 där uppe, skall bli superkul!

Haha, klart man ska ha en egen lift på bakgården! Ryktena säger att din grabb Leo är hooked på brädåkning, innebär det att vi kommer se dig åka sidledes i år?
Absolut, jag har nya bindningar faktiskt. Men det blir också en hel del snowskate, plus att jag har en gammal noboard som jag filar lite på, få se om den hänger med de nya finbrädorna! Kolla powsurf på Instagram för inspiration! Powder to the people!

Tre Do´s and Dont´s inför skidresan:
*Do’s;
Kom vältränad och maxa ur din upplevelse!
Kom välklädd och maxa ur ditt välbefinnande!
Åk med någon som är bättre än du själv!
*Dont’s;
Stoppa inte in skidbyxorna i pjäxorna!
Sväng inte runt klipporna, droppa dem!
Ta aldrig, ALDRIG, liften ner…

Sverre // Mattias Fredriksson

Sverres definition av hur man tar sig nerför ett berg.

Samtliga foton: Mattias Fredriksson

Vill ni ha mer tips & tricks av Sverre så är ni välkomna till Xtravels afterwork fredagen den 25e Nov, garanterat hög ratio på skidljuget samt att ni kan fynda smakprov från KASKs säljkollektion för sjukt bra priser.  Vi ses! 

Djup snö, fantastisk åkning och höga berg – därför borde du åka på säsong

Den som har någon form av passion för skid- eller brädåkning har förmodligen också tänkt tanken på att göra en vintersäsong någonstans. Men att faktiskt åka iväg kan kanske kännas svårt. Därför kommer här lite extra motivation till varför det är fantastiskt att packa väskan, dra till bergen och stanna i flera månader. 

  • Du får åka jäkligt mycket skidor/bräda!
    Det här är givetvis det överlägset bästa argumentet och det finns heller ingenting att motargumentera med. Säsongar du på en skidort så kommer du helt enkelt att samla på dig rejält med skid-/bräddagar och känslan av att kunna dra ut på bergen varje dag är helt oslagbar. Punkt.
  • Passionerade personer på samma plats
    Många av mina allra närmsta och bästa vänner har jag funnit genom skid-/brädvärlden och säsongarlivet. När personer som delar samma passion möts, så slår det sällan fel. Och det är alltid fantastiskt att få dela det man själv brinner för med någon annan.
  • Kollektivt boende är tio gånger bättre än att bo ensam
    Väldigt få säsongare väljer att bo ensamma. Istället landar det ofta i att man bor mellan 3-7 personer under samma tak, och inte allt för sällan på ett minimalt antal rum. Det här är också en av de många fantastiska fördelarna med att säsonga. För det är tio gånger trevligare att bo ihop med andra än att bo ensam, oavsett om man känner personerna man bor med från början, eller lär känna dem under vinterns gång. Det hela är som upplagt för mysigt och skönt häng efter en dag på berget.
  • Fler möjligheter när du blir en vassare åkare
    Det säger sig kanske lite av sig självt. Åker du betydligt mycket mer än vad du tidigare gjort, så kommer du bli en jäkligt mycket duktigare åkare. Och i samband med att du utvecklas kommer du också kunna uppleva bergen på ett annat sätt, exempelvis genom offpiståkning och turande.
  • Miljön – bergen, snön och känslan av att var otroligt liten
    Jag kommer ALDRIG att tröttna på att blicka ut över snötäckta, spetsiga, knöliga, kuperade och magiskt vackra berg. Det är en omöjlighet. Att stå på en topp, bland hundratals andra likadana toppar runtomkring sig är en mäktig och annorlunda känsla. Samtidigt som man känner sig liten och maktlös, känner man sig också levande och fri. Det är så otroligt häftigt.
  • Själva kulturen kring åkningen sträcker sig bortanför bergen
    Att åka iväg på säsong betyder inte bara skid- och brädåkning med likasinnade. Det öppnar även upp för utforskande av andra aktiviteter runtomkring. Många som sysslar med skid-/brädåkning utövar ofta även andra sporter så som cykling och klättring, vilket är perfekt om man själv är nyfiken på att lära sig mer om dem. Dessutom tillkommer en rad andra aktiviteter som på olika sätt hör till själva kulturen. Som att sitta på en after-ski i vårsolen och utbyta upplevelser från bergen till exempel. Fantastiskt.
Kategori
Annons

Vintertecken – och frågan på allas läppar

Man hör om snöfall i Dalarna, skridskoturer på Blanktjärn och premiärsvängar på Åreskutan. Samtliga är tecken på hur vintern sakta, men fortfarande väldigt säkert, närmar sig. Och med det så börjar man även söka svaret på säsongens kanske viktigaste fråga.

Snösportsvärlden har skid- och brädabstinens i stort sett året runt. Kanske att det finns ett glapp på några månader där de flesta landar i något sorts mellansäsongsläge och faktiskt njuter av andra mindre snöfyllda aktiviteter. Men generellt så ligger abstinensen kvar i bakhuvudet från dess att åkdonen ställts på förvaring, tills att de plockas fram på nytt. Och på höstkanten är det inte alls ovanligt att den eskalerar. Och då väldigt kraftigt.

”Vart ska du i vinter/hur ser dina vinterplaner ut?”

Även innan de där första tecknen som meddelar att vintern är på intåg så börjar det liksom bubbla inom snösportsvärlden. Plötsligt, oftast på en och samma vecka, kommer frågor med samma innebörd från en mängd olika håll: ”Vart ska du i vinter/hur ser dina vinterplaner ut?”. Som om alla plötsligt slagit av en och samma insikt – att det inte är långt kvar till säsongen börjar.

Kanske har vi alla, som delar samma passion, liknande inställningar. Det vore inte helt otänkbart. Att vi på många sätt fungerar likadant och går efter samma ”snöklocka”. Förmodligen är det så, vi påverkas ju ofta av samma saker eftersom vi rör oss inom samma kultur.

”Har du någonsin upptäckt världen av skid- och brädåkning så släpper du den inte i första taget”

Svaren på frågan angående hur vinterplanerna ser ut varierar givetvis in i oändligheten, utifrån vem den tillfrågade är. Eller ja, i alla fall mellan en mängd olika orter. Vissa är givetvis populärare än andra, de där klassikerna som alltid är säkra kort.

Men oavsett hur ens vinterplaner ser ut så ligger det fina i att vi är så många som faktiskt har dem. Och även om man lämnat säsongslivet för studier eller jobb, eller om man fortfarande lever för att få spendera vintrarna på snöiga berg, så kommer abstinensen. För har du någonsin upptäckt världen av skid- och brädåkning så släpper du den inte i första taget.

Kategori

Sneak Peek J. Lindeberg SS17

Snyggt och sportigt hos J. Lindeberg SS17

Snyggt och sportigt hos J. Lindeberg SS17

SS17 mixar man sportigt med dressat.

SS17 mixar man sportigt med dressat.

_dsc0400

_dsc0406

Smarta funktioner kombinerat med skräddat.

Smarta funktioner kombinerat med skräddat.

Casual stil för honom.

Casual stil för honom.

_dsc0407

Fashion och sport i en snygg kombo.

Fashion och sport i en snygg kombo.

Sportigt och snyggt till kostymen.

Sportigt och snyggt till kostymen.

Träningstights med hög modegrad.

Träningstights med hög modegrad.

Dun fyller funktion.

Dun fyller funktion.

_dsc0424

Mönster och färger som går igen.

Mönster och färger som går igen.

_dsc0421

Årets vill ha-sweater!

Årets vill ha-sweater!

J. Lindeberg SS17

J. Lindeberg SS17

I morse var jag på Ibeyostudio för att kolla in J. Lindebergs vår- och sommarkollektion för 2017. Till nästa säsong satsar man på att packa ihop active wear och fashion ännu mer, snygga kläder för en aktiv livstil helt enkelt.

Vi fick se stretchiga kavajer i smarta materialval som står emot vatten, windstopperfunktioner och praktiska zippar, allt för att plaggen ska fungera både på kontoret, på golfrunda och på cykelpendlingen till jobbet.

Förutom klassiska golfkläder, satsar J. Lindberg nu också fullt ut på cykling, löpning, hiking och skidåkning (om någon missat det). Och modegraden är fortsatt hög. Gillart!

J. Lindeberg SS17

J. Lindeberg SS17

//Sneak Peek J. Lindeberg SS17

This morning I went to Ibeyostudio to check out J. Lindeberg’s spring and summer collection for 2017. For next season J. Lindeberg brings activewear and fashion together even more, stylish clothes for an active lifestyle.

We got to see stretchy jackets in smart water resistant materials , windstopper features and practical zips, all to make the garments work both in the office, on the golf course and on the bike to work.

In addition to their classic golf wear,  J. Lindberg now also fully make clothes for cycling, running, hiking and skiing. And the fashion degree remains high. Like it!

Kategori

Tbt

…till den där dagen förra året när jag inte stod ut och längtade alldeles för mycket efter att få åka skidor så jag slängde upp skidorna på axeln, gick upp på skutan och letade upp en lagom stor snöfläck för att stilla begäret något!  Helt värt och hur många gånger får man egentligen lyxen att åka skidor i linne och shorts?! Hade vart läcker att göra idag i när det är 30 grader!

© Sophie Odelberg

© Sophie Odelberg

Annons

Några av vinterns höjdpunkter

Trots att sommarvärmen har varit svår att missa under den gångna veckan så svävar mina tankar ändå tillbaka till vintern. Och det har knappast med solsting att göra utan snarare att den varit helt fantastisk. Vad jag minns? Min tomahawk med galet mycket airtime, Pontus stora flyg till plattlanding, Rikards skrik när han flög ut över vinddrivan i Stuben och några drömlika dagar i Schweiz. Bland så mycket annat. 

Bästa (oväntade) Åk
Ibland åker man ut på berget utan varken förväntningar eller planer. Snön kanske är halvbra och inställningen är förmodligen att låta dagen bli lite som den blir. Och det är just de här dagarna som brukar kunna bli de absolut bästa. Det är det där med att inte ha några förväntningar som är nyckeln och om man i ett sådant läge lyckas hitta ett riktigt bra åk så blir det värt tio gånger mer än om man hade förväntat sig så bra åkning.

Det var kaffe som gjorde att dagen blev som den blev. Pontus stod vid liften med min termos och väntade på mig och Viktor när en argentinare kommer fram och frågar om han får smaka. Och där började allting. Det visade sig att argentinaren och hans vän (en medelålders kvinna som kan vara den coolaste person jag någonsin träffat) hade stenkoll på bergen St Anton och mer än gärna visade oss några av sina bästa åk. Så vi hakade på och det resulterade i några av säsongens toppåk med orörda svängar, nya bergssidor och världens bästa guidning. De båda var superhärliga och vi var otroligt tacksamma. En overklig, oväntad och obeskrivligt bra dag. En såndär dag som man alltid kommer att bära med sig i ett härligt skimmer, ett minne som för med sig en känsla som man liksom bara myser in sig i varje gång man väljer att blicka tillbaka på det.

Bästa (oväntade) Åk 2
Eftersom jag gillar att anstränga mig, läs gå, för att få ett åk (utflyktskänslan!) så är jag ofta entusiastisk till den typen av förslag och föreslår det ganska ofta själv. Så när vi, säg sex-sju dagar efter snöfall, funderade på vart vi skulle ta oss sa jag ”vi hajkar!”. Det visade sig att Pontus och Viktor hade spanat in en ränna åt det hållet vi var på väg, så vi valde att testa den. Vi gick kanske i 30-45 min innan vi var på toppen av berget vi skulle ned från. Första branten visade sig ha kallsnö, vilket inte var helt enkelt att hitta vid den här tidpunkten (vi hade svettats som galningar i solens värmande strålar när vi gått uppför), och när vi korsade platån under och kom fram till rännan insåg vi att det låg kallsnö även där. Och den var i princip orörd. En oväntad vändning på en planlös dag ledde till att vi fick åka en brant ränna med kallsnö och upptäcka ett nytt åk. Dessutom gick vi dit och fick traversera (snowboardvänlig sådan) tillbaka därifrån. Oslagbar kombination.

 

IMG_7292

En av många rännor vi kört under vintern. Den här hade dock allt annat än pudersnö i sig. Foto: Elin Turpeinen

Bästa Vrål
Ibland ser man inte riktigt hur terrängen framför sig ser ut. Det kan vara för att den är väldigt kuperad eller bara konvex. Så var fallet när vi kom ner från ett åk i Stuben och skulle ta oss tillbaka över ett ganska kuperat område. Vi andra hade åkt där förut och hade lite koll på hur det såg ut, framförallt så var vi medvetna om vinddrivan med superplatt landning. Den ligger liksom rakt i åkriktningen, om man siktar på pisten, men går enkelt att svänga runt vilket vi valde att göra. Om inte annat så hinner man väja för den när man kommer ovanifrån, det vill säga om man inte kommer med ganska mycket fart.

Det gjorde Rikard. Vi hade inte nämnt den utan tänkte nog att han skulle upptäcka den i tid och svänga runt, men han kom med snabb fart på sin bräda, hann inte med att notera vinddrivan och fick sig istället ett flyg. Han skrek rakt ut av ren förvåning när han plötsligt befann sig i luften. Sen landade han skönt på rumpan i den mjuka snön under. Oväntade flyg, som slutar bra, blir sällan annat än väldigt roliga. Lägger utövaren även till ett skrik blir det bara ännu bättre.

SONY DSC

En av många vinddrivor i Stuben. Foto: Viktor Edeblom

Bästa Felsväng
Det var väl kanske inte riktigt en genuin felsväng, men den får ändå räknas in här då åket var totalt orekat när vi valde att svänga ner i det. Vi var i Aletsch, Schweiz, och såg hur ett gäng lokala barn (ungdomar eller någonstans däremellan) svängde ner över fältet och vidare in i skogen som låg framför oss där vi satt och lunchade.

”Kan man åka där?”
”Uppenbarligen.”
”Ska vi åka där?”
”Varför inte?”

Det räckte med det för att vi, Marilyn, Magnus, Viktor och jag, skulle bestämma oss för att ta åket. Kunde dem åka där, så borde ju vi också kunna det. Och enligt kartan ledde åket ner till byn i dalgången under oss som verkade ha en lift som vi skulle kunna ta tillbaka. Så när vi lunchat klart svängde vi ut över fältet och in i skogen.

Grejen är att det var en otroligt varm dag. Och det hade varit flera sådana dagar i rad. Det här betyder att snögränsen hade klättrat en bra bit upp från dalgången och lämnat snöfri mark nedanför sig. Men första biten av åket gick bra, sedan blev det fler och fler gräsfläckar och slutligen, efter att ha tagit av sig brädan/skidorna ett antal gånger för att passera snöfria partier på den grusväg vi kom fram till, var det bara barmark framför oss. Så från där och ner till liftstationen, som vi kunde se från var vi stod, blev det till att gå.

Men jag gillar det där. Det blir liksom som en helhetsupplevelse. Och när man hamnar åkandes mellan gamla fäbodar och dylikt känns det ungefär som att vara ute på sightseeing med brädan som färdmedel. Däremot hade det varit ännu bättre om vi kunnat åka hela vägen till liften och om vi hade spanat in åket nerifrån så hade vi sett den där snöremsan som gick betydligt längre ner i dalen än vad den gjorde på stället som vi hamnade på. Men det spelar mindre roll, det blev som sagt ändå ett roligt och mysigt äventyr av det hela.

Bästa Flyg
Pontus får nog ta hem den här. Sindre och Elias var på besök och dem körde en dag med galet mycket ladd och många stora klippor. Vad jag gjorde? Körde klipporna där de inte var fullt lika stora. I alla fall så blev det någon sorts längd- och höjdhoppstävling av det hela där den vars landningsspår som låg längst bort från klippan var lite extra nöjd efter just det åket. Pontus avslutade dock den tävlingen på ett smidigt sätt när han laddade på något enormt inför en stor klippa dem inte provat tidigare. Han flög som tusan, förbi landningen, och hamnade där terrängen börjat plana ut. Men han stod det som måste ha varit säsongens största flyg. Sen är det en annan sak hur hans knän mådde efteråt, men efter det flyget var det i alla fall lite som att det sattes punkt på den där ”tävlingen”. På ett snyggt sätt med galet mycket ladd.

Pontus hoppar

Pontus i ett annat snyggt flyg. Foto: Christoffer Aabol

Bästa Avstickare
De där dagarna i Riederalp, Schweiz, som Viktor och jag spenderade tillsammans med Marilyn och Magnus  var fantastiska. Vi bodde i en superfin alpstuga som låg charmigt placerad mitt på en bergssida med en getbonde som enda granne. Bastukvällar, vårskidåkning i galen värme, mysig ort, promenader, alpernas största glaciär och världens bästa sällskap. Sen öppnade vi ju upp åken Marilyns Ränna och Elins Brant, inte för att någon annan hakade på efter oss – vi var i princip de enda åkarna som rörde sig utanför pisterna och hade dessutom tajmat in ett snöfall.

Bästa Krasch
Vi återvänder till vinddrivornas värld här. Den här gången var det jag som fick mig en flygtur, men den var åtminstone planerad. Kraschen var dock inte riktigt med i planen. Också den här vinddrivan låg i Stuben, men till skillnad från Rikards variant så erbjöd den en superbra landning – skön lutning, mycket snö och inga stenar. Och jag hade hoppat den tidigare, visste hur den såg ut och kändes. Då hade jag dessutom landat den. Därför ville jag ju utmana nu, ladda lite mer och ta den större än tidigare. Så jag tog fart.

Den var större på mitten och mindre på sidorna, så jag siktade lite mer mot mitten. Sedan är det ganska oklart vad som gick snett, men när jag landade så stod jag i en kort sekund och trodde att jag landat den. Sen föll jag. Eller ja, jag tomahawkade nerför branten. I vinter har det varit ganska få sådana tumlande fall för min del, men den här var en av de galnaste jag gjort någonsin. Det var den där varianten då man får en flygtur mellan varje varv, något jag aldrig testat tidigare. Airtime! Kullerbytta… Airtime! Kullerbytta…

Bästa Avslut
Kunde inte ha blivit ett bättre säsongsavslut än att få besöka både Hemavan och RideTheCow samt Rikgränsen och NM. Bäst var att få möta alla andra som körde tävlingarna, eller bara hängde där under dem. Helt magiskt. Att dessutom vinna båda premiärtävlingarna var en bonus som gjort mig taggad på att fortsätta tävla nästa vinter. Och sen var det ju något alldeles extra att få höra sitt namn skrikas på banketten, få en mikrofon i handen och hålla ett tal… Som sagt, bättre säsongsavslut känns omöjligt att få och trots att värmen är skyhög längtar jag redan efter första snöfallet!

SONY DSC

Kategori

Scandinavian Big Mountain Championships 2016

Nordiska Mästerskapen i extrem skid- och snowboardåkning låter precis lika häftigt som det är. Här samlas Skandinaviens bästa åkare inom sporten för att åka snabbt, hoppa stort och göra upp om titeln. Själv har jag mest följt livesändningarna från tävlingen de senaste åren, men i år blev det annorlunda och jag stod plötsligt med skakiga ben och bultande hjärta på starten till det legendariska mästerskapet. Rider ready, Rider go!

Du hör om dess branthet, svårighetsgrad och extrema karaktär. Bara det är saker som får dig att tvivla på din förmåga som åkare, hur mycket du än tycker dig ha åkt tidigare. Men trots legenderna som kretsar kring platsen så vill du uppleva den, känna brantheten och anta utmaningen. Det är lite som ett oskrivet måste inom friåkningsvärlden – du har inte åkt på riktigt förrän du har åkt i Riksgränsen.

”Det är jäkligt brant.”

Flatljus och hårda snöförhållanden kombinerat med branta och konvexa fjäll är den beskrivning som nått mina öron. Resultatet har blivit att jag skapat en inre bild av en plats där bara de extremaste och duktigaste åkarna håller till. Det här var för övrigt den beskrivning som fortfarande gavs när jag väl hade betalat in anmälningsavgiften till årets NM (Scandinavian Big Mountain Championships) tre veckor innan tävlingsdags. Ett spontant beslut baserat på en längtan efter att få se och upptäcka det där stället som hela skidsverige pratar om.

IMG_7398Det blev tre dagar, den 10-12 maj, med bultande hjärta, skakiga ben och extrem åkning. Någonstans längtade jag konstant till torsdagens bankett, som skulle innebära att tävlingen avslutats och att jag klarat mig igenom den, för att få bli av med nervositeten. Men det skulle dröja tre åk tills dess, och ett åkarmöte på kvällen den 9de som inte direkt lugnade känslorna. Här visades bilder på hur fjällen såg ut med fler synliga stenar än på många år, det var ungefär två meter mindre snö än under fjolårets upplaga. Den natten sov jag inte speciellt många timmar.

NM, och andra friåkningstävlingar som RideTheCow, handlar om bedömning. Du får en del av ett berg som du ska ta dig nedför och väljer själv hur du gör det. Domare bedömer sedan linjeval, kontroll, flyt, teknik och aggressivitet, resultatet blir en poängsättning baserat på totalen av de olika kriterierna. Under årets upplaga var kontrollen extra viktig baserat på snöläget som bjöd på ännu mer exponerad åkning.

IMG_7386Det här var min tävlingspremiär och att jag slutade på en förstaplats, efter att ha klarat mig vidare från kvalet och vunnit båda finalåken, är helt enormt. För mig som tidigare bara spanat på NM via SVTs livesändningar känns det helt galet stort. Det betyder att jag under ett års tid får bära titeln Nordisk Mästare inom extrem snowboardåkning, på damsidan. Men det bästa av allt är ändå själva evenemanget som samlar Skandinaviens, och en del åkare från andra platser i Europa och världen, bästa åkare. Det blir liksom alltid bra när människor som delar samma passion samlas på en och samma plats – stämningen, gemenskapen och peppen som uppstår är fantastisk.

När det kommer till de där myterna och legenderna kring Riksgränsen som plats för friåkning så kan jag numera konstatera att de sällan är överdrifter det har handlat om. Här finns branta fjäll, tekniska linjer och snö av varierande slag. Och jag misstänker att jag själv numera kommer vara en av de där som fortsätter sprida ordet om platsen som erbjuder kanske Sveriges bästa, och mest utmanande, åkning. Att jag längtar tills nästa års NM är bara förnamnet.

Kategori

Sommar? Nej, nej, det finns fortfarande snö här!

Det är maj och skidanläggningarnas liftar har stannat för säsongen. Till och med här, ovanför polcirkeln, har pistmaskinerna stämplat ut för att inte startas förrän nästa vinter anländer. Men det ligger fortfarande snö kvar på fjällen…

Gällivare förknippas med gruvarbete, en följd av att man hittade järnmalm på orten för ett gäng hundratals år sedan. Att det blev ett samhälle är ett resultat av fyndet. Gruvorna är fortfarande en stor bidragande anledning till att de som bor i staden en gång sökt sig hit. Och anledningen till att nyinflyttade packat sina väskor och bosatt sig här. Tillfälligt kan tänkas, gruvarbete känns inte som ett permanent arbete. Även om det för vissa är precis så.FullSizeRender-1Själv hade jag inte passat speciellt bra som gruvarbetare då jag förmodligen konstant skulle vara väldigt medveten om den otroliga mängd massa jag skulle ha runtomkring mig då jag befunnit mig i någon gruvgång. Skrämmande tanke. Att det dessutom kan förekomma ras känns inte heller speciellt lockande. Antar att dem som väljer att spendera dagarna i gruvorna är helt befriade från klaustrofobi. Typiska hissåkare.

Men även om gruvorna är en stor del av Gällivare så finns det något annat här. Fjäll. Det mest besökta av dem som finns i nejden är Dundret som med sina 823 m.ö.h klassas som ett lågfjäll. Anledningen till dess popularitet har förmodligen med placeringen att göra. Fjället ligger på ett nära avstånd från stadens centrum och är i princip konstant synligt. Det är lite som ett tjusigt backdrop och en påminnelse om att man befinner sig i fjällmiljö. Sedan är skidanläggning som erbjuder åkning i form av nio preparerade pister givetvis en faktor. Det till trots så kanske Dundret inte känns speciellt lockande som långväga resmål, mycket på grund av sin låga karaktär, men är man på plats är det svårt att inte vilja ta sig till toppen. Trots att liftarna numera stängt för säsongen. Och väl däruppe får man en utsikt som är svårfunnen.IMG_7318Passande nog så befinner jag mig just nu i Gällivare och har därmed en nästintill konstant vy över Dundret. Dessutom är fjället fortfarande helt vitt, snön ligger kvar från toppen till botten, och jag har snowboarden med mig. Trots att liftarna stannat för den här gången, det är trots allt maj numera, känns det givet att ta sig upp på toppen av fjället för att få ett åk. Eller två. Det blir bara en något mer pulshöjande väg upp.

Det är inte bara Dundret som hunnit stänga igen. Nästintill samtliga skidanläggningar har låtit liftarna stanna för säsongen vilket i för sig inte är speciellt konstigt. Även om snön ligger kvar på sina ställen så har turisternas fokus flyttats från skidåkning till sommarens kommande solsemestrar. Skidorna har därmed lagt på förvaring till nästa vinter. Om man inte befinner sig i Riksgränsen där säsongen är igång i ett par veckor till. Eller om man väljer att ta sig upp på topparna för egen maskin.

Som sagt så befinner jag mig i Gällivare. Jag ser Dundret, som är snötäckt, och jag har min bräda. Finns det någonting annat än att pulsa upp till toppen? Inte i min värld – bra träning och ett skönt åk är en kombination jag aldrig tackar nej till. Och det har blivit ett par vändor upp på fjället. Hittills. Båda gångerna pulsade jag/vi (var ensam första gången och hade sällskap under andra vändan) upp längs skidanläggningens backar. Mestadels i liftspåren. Behöver jag säga att det blir väldigt tydligt hur galet effektivt det är att åka lift upp?FullSizeRender-3Liftåkning ger dock inte den där ökade pulsen som pulsandet gör, och det var ju delvis det som var grejen. Och väl däruppe erbjuder Dundret en utsikt som vid klart väder innebär att hela 11% av Sveriges yte (!!) hamnar inom ditt synfält. Bara en sådan sak. Dessutom fick vi fina åk ner i den soluppvärmda snön som numera inte fryser under nätterna. Oväntad bra åkning faktiskt. Kanske för att det dröjt drygt en vecka sedan sist jag stod på brädan, men framförallt för att det alltid är roligt att åka. Och att få göra det i skenet från en pannlampa (det är ljust här i princip dygnet runt, men med gogglesen på kändes det som att åka mitt i natten) höjer mysfaktorn rejält.

Annons

Brant åkning på svenska fjäll

Alperna är lämnat och jag befinner mig numera på svensk mark. Hur det känns? Well, den halvtaskiga snön i alperna gjorde det något enklare att packa väskan. Och när man möts av betydligt bättre snö och härligt vårväder i de svenska fjällen känns det plötsligt inte alls fel att vara tillbaka.

Det blev några dagar utan snö innan jag packade om väskan för att få ihop några fler åkdagar innan säsongen är förbi på riktigt. Nu befinner jag mig i Hemavan (för närvarande med snöstorm utanför fönstret) och vi har hunnit med ett gäng turer med fint väder och bra snö under veckan som varit. En av dem ledde oss till en brant hajk och ett skönt åk i Kobåset – häng med.

IMG_7287

Vi började med att ta oss upp på Jungfruvårtan. Det är en kort hajk och bra utgångspunkt för vidare åkning. Egentligen hade vi inte någon plan på vad vi ville ta oss an efter den första hajken utan tänkte spana runt därifrån. Väl uppe kollar vi omkring och fastnar direkt på en ränna vi har rakt framför oss. Den ser brant ut, kan med stor sannolik ha kall snö och är ett av de svåraste åken vi kan hitta. Vi behöver inte fundera så mycket längre än så utan bestämmer oss för att ta oss dit för att inspektera snön och avgöra om den är åkbar.

IMG_7292IMG_7290

Väl framme vid rännan inser vi att den innehåller ett hårt skarlager. Men det spelar mindre roll, snön verkar sitta bra och vi ser ändå att åkningen ner kommer vara helt okej. Dessutom är hajken upp, som vi väljer att göra i själva rännan, en brant och utmanande historia. Jobbigt? Som tusan, men det är lite tjusningen med det. Att få kämpa sig upp för att få åka ner.

IMG_2391På väg upp för rännan. Foto: Sam Robertson

Väl uppe fick vi vår belöningen i form av sol och utsikt. Och någonstans så räcker det mer än väl efter att ha kämpat sig upp. Det är någonting med att kunna ta sig till platser med egen kraft. Varje gång kommer en känsla av att ha klarat av någonting. Man blir nöjd, fylls av endorfiner och klappar sig själv mentalt på axeln. Att dessutom, utöver utsikten, sällskapet och solen, få sig ett skönt åk ner (snön var bättre än vi trodde, och det är alltid roligt att åka branta rännor) gör en smått salig. Det är lite som att få en guldstjärna på ett skolarbete. Man var nöjd med betyget innan, men stjärnan gör det där lilla extra. Den sätter den där berömda guldkanten på tillvaron.

IMG_7288

Kategori

Recension: Vårskidåkning

Våren har gjort en storstilad entré i alperna. Snön smälter, fåglarna kvittrar och solterasserna är överfyllda. Liftsystemen är fortsatt öppna trots ett, på sina platser, bristande snötäcke och vårskidåkningen är ett faktum. It’s all about the slush!

Först reder vi ut vad vårskidåkning innebär. I all enkelhet handlar det om smältande snö, soligt väder och värme. Lite som en skön kombination av sol- och vintersemester med andra ord. Vet man inte vad man ska välja för typ av semesterresa är det alltså det perfekta valet. Om man inte ställer några speciella krav på snön det vill säga, den blir nämligen av en helt annan karaktär när solen får den att gå från kall till varm. På gott och ont.

Skidåkningen

När fryspunkten skjuter i höjden blir det svårt att hitta kallsnö även på nordsidor. Det betyder att du får räkna med slushåkning i stort sett överallt. Slush syftar för övrigt på snö i samma konsistens som den frysta drycken med samma namn. Föret blir tyngre, risken för vridna knän ökar och du kommer att känna hur det bränner i benen mot dagens slut. Samtidigt blir det också mjukare om du trillar på rumpan. Thumbs up, det gör nämligen våren till en perfekt tid för att öva tricks, hänga i parken och våga sig på fler utmaningar. Visst är det inte lika mjukt som att dimpa ner i en meter puder, men det är ändå näst bäst när det kommer till stötdämpande snö.

I pisterna bildas även pucklar större än någonsin, men efter påsk minskar de igen i takt med att mängden skidåkare avtar. Bered dig dock på att skumpa runt en hel del, speciellt om du är brädåkare, mellan knölarna. Förbered dig också på gräsfläckar – nu kan nämligen snöfria partier dyka upp lite varstans på berget.

Vädret

Vår + sol = sant. På våren är antalet soliga dagar betydligt fler vilket skapar perfekta möjligheter för att jobba på gogglebrännan. Eller bara brännan om man så vill. Solterasserna är populärare än någonsin, ölen flödar på after-skin och solen tycks locka fram gladare miner och härligare stämning rent generellt. Förmodligen är det boosten av D-vitamin som gör det. Men ja, vädermässigt kan det kännas svårt att klaga. Tills man inser att snön som borde falla oftast inte kommer i den formen längre, istället är det snarare regn som dimper ner vid nederbörd. Förutom när det legendariska vårdumpet anländer vilket innebär en större mängd snö som faller sent på säsongen när en kallfront plötsligt drar in på nytt. Vanligtvis sker det i början på april. Och när det slutar snöa och åter blir soligt har man plötsligt några av säsongens bästa dagar framför sig.

Slutsats

Snö och sol är en jäkligt bra kombination som sällan slår fel. Men samtidigt som det är vårens styrka så är det också dess svaghet. Den ökade temperaturen skapar ett minskat snötäcke och gräset börjar så småningom att kika fram på sina ställen. Puder blir svårt att finna och slushåkningen är ett faktum.

Det till trots så får vårskidåkningen en stark fyra med motivationen att det helt enkelt alltid är roligt att åka skidor eller snowboard. Och solens närvaro gör det hela ännu lite bättre. Den gör som sagt något med humöret. Som om allt blir lite bättre när solen värmer och fåglarna kvittrar i takt med att snön smälter bort. Det där senare är alltid en sorg i sig och drar ner betyget något, men har man en snörik vinter bakom sig kan man ändå lyckas bita ihop och ta det med ro. Nästan.

Betyg: 4 av 5

Recensera vårskidåkning, kan man göra det? Självklart. Mina vänner i Recensionspodden har lärt mig att precis allt går att recensera och jag sjunger till deras melodi där. Har ni inte lyssnat in deras fantastiskt roliga stämmor i podcasten där de recenserar precis allt och ingenting så hittar ni den HÄR 

Kategori
Ladda mer innehåll