Tillbaka i Sverige och nu dags för nästa utmaning!

Jag har verkligen hållit nere aktiviteten på bloggen under sommaren och jag är lite ledsen för det men jag har verkligen känt att jag har behövt det. Det har varit en så otroligt intensiv vinter och nu, i och med all klättring har jag behövt zona ut för att kunna lägga allt fokus på klättringen. Därav varför ingen uppdatering om hur all klättring i alperna gått och såklart hur tusan det gick på Mt Blanc?! Jag lämnade er ju lite där, lite som en cliffhanger men för er som följer mig på instagram så har ni kanske sett att vi tog oss upp (yeey!!) något jag är väldigt glad över. Jag skriver inte mer än så för jag håller på att förbereda ett långt inlägg för att berätta om hela resan. Det kommer i dagarna.

Nu är jag i alla fall tillbaka i Sverige efter ca 5 veckors resande. Det är rätt skönt att få komma hem med men det är inte så mycket till vila. På torsdag packar jag väskorna igen och åker upp till Riksgränsen tillsammans med Jennie för att springa BAMM för Haglöfs! Jag har aldrig sprungit ett marathon, inte orienterat sen gymnasiet och jag är skadad så det kommer bli en rejäl utmaning men jag är väldigt peppad! Det kommer bli så kul! Jag och Jennie kommer att springa 30 km klassen. Loppet är ett orienteringslopp där sträckan är 30 km fågelvägen. Sträckan kan alltså bli väldigt mycket längre om man har otur och orienterar fel. Distansen är uppdelad på två dagar och man bor i tält på fjället på natten.

Dagarna innan loppet nu har jag vräkt på med rehab och rörlighetsträning (kroppen är rätt trött efter klättringen) och idag och i morgon ska jag till min sjukgymnast Jeanette som ska ge mig behandling. Jag ska erkänna att jag är lite nervös, men som sagt, mest taggad!

På Haglöfs hemsida kan ni läsa mer om mig och Jennie och om hur vi har laddat upp med träning inför tävlingen och hur vi kommer packa våra ryggsäckar! För att läsa hela intervjun tryck HÄR!


Jag och Jennie under resan i Alperna. Jennie är en av mina närmaste vänner som jag lärde känna för 3 år sedan i samband med att jag sökte modeller för en kund. Jag hittade Jennie efter ett tips på Facebook och sen dess är hon den jag troligtvis fotat mest och har också blivit en av mina närmsta vänner.

Några av vinterns höjdpunkter

Trots att sommarvärmen har varit svår att missa under den gångna veckan så svävar mina tankar ändå tillbaka till vintern. Och det har knappast med solsting att göra utan snarare att den varit helt fantastisk. Vad jag minns? Min tomahawk med galet mycket airtime, Pontus stora flyg till plattlanding, Rikards skrik när han flög ut över vinddrivan i Stuben och några drömlika dagar i Schweiz. Bland så mycket annat. 

Bästa (oväntade) Åk
Ibland åker man ut på berget utan varken förväntningar eller planer. Snön kanske är halvbra och inställningen är förmodligen att låta dagen bli lite som den blir. Och det är just de här dagarna som brukar kunna bli de absolut bästa. Det är det där med att inte ha några förväntningar som är nyckeln och om man i ett sådant läge lyckas hitta ett riktigt bra åk så blir det värt tio gånger mer än om man hade förväntat sig så bra åkning.

Det var kaffe som gjorde att dagen blev som den blev. Pontus stod vid liften med min termos och väntade på mig och Viktor när en argentinare kommer fram och frågar om han får smaka. Och där började allting. Det visade sig att argentinaren och hans vän (en medelålders kvinna som kan vara den coolaste person jag någonsin träffat) hade stenkoll på bergen St Anton och mer än gärna visade oss några av sina bästa åk. Så vi hakade på och det resulterade i några av säsongens toppåk med orörda svängar, nya bergssidor och världens bästa guidning. De båda var superhärliga och vi var otroligt tacksamma. En overklig, oväntad och obeskrivligt bra dag. En såndär dag som man alltid kommer att bära med sig i ett härligt skimmer, ett minne som för med sig en känsla som man liksom bara myser in sig i varje gång man väljer att blicka tillbaka på det.

Bästa (oväntade) Åk 2
Eftersom jag gillar att anstränga mig, läs gå, för att få ett åk (utflyktskänslan!) så är jag ofta entusiastisk till den typen av förslag och föreslår det ganska ofta själv. Så när vi, säg sex-sju dagar efter snöfall, funderade på vart vi skulle ta oss sa jag ”vi hajkar!”. Det visade sig att Pontus och Viktor hade spanat in en ränna åt det hållet vi var på väg, så vi valde att testa den. Vi gick kanske i 30-45 min innan vi var på toppen av berget vi skulle ned från. Första branten visade sig ha kallsnö, vilket inte var helt enkelt att hitta vid den här tidpunkten (vi hade svettats som galningar i solens värmande strålar när vi gått uppför), och när vi korsade platån under och kom fram till rännan insåg vi att det låg kallsnö även där. Och den var i princip orörd. En oväntad vändning på en planlös dag ledde till att vi fick åka en brant ränna med kallsnö och upptäcka ett nytt åk. Dessutom gick vi dit och fick traversera (snowboardvänlig sådan) tillbaka därifrån. Oslagbar kombination.

 

IMG_7292

En av många rännor vi kört under vintern. Den här hade dock allt annat än pudersnö i sig. Foto: Elin Turpeinen

Bästa Vrål
Ibland ser man inte riktigt hur terrängen framför sig ser ut. Det kan vara för att den är väldigt kuperad eller bara konvex. Så var fallet när vi kom ner från ett åk i Stuben och skulle ta oss tillbaka över ett ganska kuperat område. Vi andra hade åkt där förut och hade lite koll på hur det såg ut, framförallt så var vi medvetna om vinddrivan med superplatt landning. Den ligger liksom rakt i åkriktningen, om man siktar på pisten, men går enkelt att svänga runt vilket vi valde att göra. Om inte annat så hinner man väja för den när man kommer ovanifrån, det vill säga om man inte kommer med ganska mycket fart.

Det gjorde Rikard. Vi hade inte nämnt den utan tänkte nog att han skulle upptäcka den i tid och svänga runt, men han kom med snabb fart på sin bräda, hann inte med att notera vinddrivan och fick sig istället ett flyg. Han skrek rakt ut av ren förvåning när han plötsligt befann sig i luften. Sen landade han skönt på rumpan i den mjuka snön under. Oväntade flyg, som slutar bra, blir sällan annat än väldigt roliga. Lägger utövaren även till ett skrik blir det bara ännu bättre.

SONY DSC

En av många vinddrivor i Stuben. Foto: Viktor Edeblom

Bästa Felsväng
Det var väl kanske inte riktigt en genuin felsväng, men den får ändå räknas in här då åket var totalt orekat när vi valde att svänga ner i det. Vi var i Aletsch, Schweiz, och såg hur ett gäng lokala barn (ungdomar eller någonstans däremellan) svängde ner över fältet och vidare in i skogen som låg framför oss där vi satt och lunchade.

”Kan man åka där?”
”Uppenbarligen.”
”Ska vi åka där?”
”Varför inte?”

Det räckte med det för att vi, Marilyn, Magnus, Viktor och jag, skulle bestämma oss för att ta åket. Kunde dem åka där, så borde ju vi också kunna det. Och enligt kartan ledde åket ner till byn i dalgången under oss som verkade ha en lift som vi skulle kunna ta tillbaka. Så när vi lunchat klart svängde vi ut över fältet och in i skogen.

Grejen är att det var en otroligt varm dag. Och det hade varit flera sådana dagar i rad. Det här betyder att snögränsen hade klättrat en bra bit upp från dalgången och lämnat snöfri mark nedanför sig. Men första biten av åket gick bra, sedan blev det fler och fler gräsfläckar och slutligen, efter att ha tagit av sig brädan/skidorna ett antal gånger för att passera snöfria partier på den grusväg vi kom fram till, var det bara barmark framför oss. Så från där och ner till liftstationen, som vi kunde se från var vi stod, blev det till att gå.

Men jag gillar det där. Det blir liksom som en helhetsupplevelse. Och när man hamnar åkandes mellan gamla fäbodar och dylikt känns det ungefär som att vara ute på sightseeing med brädan som färdmedel. Däremot hade det varit ännu bättre om vi kunnat åka hela vägen till liften och om vi hade spanat in åket nerifrån så hade vi sett den där snöremsan som gick betydligt längre ner i dalen än vad den gjorde på stället som vi hamnade på. Men det spelar mindre roll, det blev som sagt ändå ett roligt och mysigt äventyr av det hela.

Bästa Flyg
Pontus får nog ta hem den här. Sindre och Elias var på besök och dem körde en dag med galet mycket ladd och många stora klippor. Vad jag gjorde? Körde klipporna där de inte var fullt lika stora. I alla fall så blev det någon sorts längd- och höjdhoppstävling av det hela där den vars landningsspår som låg längst bort från klippan var lite extra nöjd efter just det åket. Pontus avslutade dock den tävlingen på ett smidigt sätt när han laddade på något enormt inför en stor klippa dem inte provat tidigare. Han flög som tusan, förbi landningen, och hamnade där terrängen börjat plana ut. Men han stod det som måste ha varit säsongens största flyg. Sen är det en annan sak hur hans knän mådde efteråt, men efter det flyget var det i alla fall lite som att det sattes punkt på den där ”tävlingen”. På ett snyggt sätt med galet mycket ladd.

Pontus hoppar

Pontus i ett annat snyggt flyg. Foto: Christoffer Aabol

Bästa Avstickare
De där dagarna i Riederalp, Schweiz, som Viktor och jag spenderade tillsammans med Marilyn och Magnus  var fantastiska. Vi bodde i en superfin alpstuga som låg charmigt placerad mitt på en bergssida med en getbonde som enda granne. Bastukvällar, vårskidåkning i galen värme, mysig ort, promenader, alpernas största glaciär och världens bästa sällskap. Sen öppnade vi ju upp åken Marilyns Ränna och Elins Brant, inte för att någon annan hakade på efter oss – vi var i princip de enda åkarna som rörde sig utanför pisterna och hade dessutom tajmat in ett snöfall.

Bästa Krasch
Vi återvänder till vinddrivornas värld här. Den här gången var det jag som fick mig en flygtur, men den var åtminstone planerad. Kraschen var dock inte riktigt med i planen. Också den här vinddrivan låg i Stuben, men till skillnad från Rikards variant så erbjöd den en superbra landning – skön lutning, mycket snö och inga stenar. Och jag hade hoppat den tidigare, visste hur den såg ut och kändes. Då hade jag dessutom landat den. Därför ville jag ju utmana nu, ladda lite mer och ta den större än tidigare. Så jag tog fart.

Den var större på mitten och mindre på sidorna, så jag siktade lite mer mot mitten. Sedan är det ganska oklart vad som gick snett, men när jag landade så stod jag i en kort sekund och trodde att jag landat den. Sen föll jag. Eller ja, jag tomahawkade nerför branten. I vinter har det varit ganska få sådana tumlande fall för min del, men den här var en av de galnaste jag gjort någonsin. Det var den där varianten då man får en flygtur mellan varje varv, något jag aldrig testat tidigare. Airtime! Kullerbytta… Airtime! Kullerbytta…

Bästa Avslut
Kunde inte ha blivit ett bättre säsongsavslut än att få besöka både Hemavan och RideTheCow samt Rikgränsen och NM. Bäst var att få möta alla andra som körde tävlingarna, eller bara hängde där under dem. Helt magiskt. Att dessutom vinna båda premiärtävlingarna var en bonus som gjort mig taggad på att fortsätta tävla nästa vinter. Och sen var det ju något alldeles extra att få höra sitt namn skrikas på banketten, få en mikrofon i handen och hålla ett tal… Som sagt, bättre säsongsavslut känns omöjligt att få och trots att värmen är skyhög längtar jag redan efter första snöfallet!

SONY DSC

Kategori

Scandinavian Big Mountain Championships 2016

Nordiska Mästerskapen i extrem skid- och snowboardåkning låter precis lika häftigt som det är. Här samlas Skandinaviens bästa åkare inom sporten för att åka snabbt, hoppa stort och göra upp om titeln. Själv har jag mest följt livesändningarna från tävlingen de senaste åren, men i år blev det annorlunda och jag stod plötsligt med skakiga ben och bultande hjärta på starten till det legendariska mästerskapet. Rider ready, Rider go!

Du hör om dess branthet, svårighetsgrad och extrema karaktär. Bara det är saker som får dig att tvivla på din förmåga som åkare, hur mycket du än tycker dig ha åkt tidigare. Men trots legenderna som kretsar kring platsen så vill du uppleva den, känna brantheten och anta utmaningen. Det är lite som ett oskrivet måste inom friåkningsvärlden – du har inte åkt på riktigt förrän du har åkt i Riksgränsen.

”Det är jäkligt brant.”

Flatljus och hårda snöförhållanden kombinerat med branta och konvexa fjäll är den beskrivning som nått mina öron. Resultatet har blivit att jag skapat en inre bild av en plats där bara de extremaste och duktigaste åkarna håller till. Det här var för övrigt den beskrivning som fortfarande gavs när jag väl hade betalat in anmälningsavgiften till årets NM (Scandinavian Big Mountain Championships) tre veckor innan tävlingsdags. Ett spontant beslut baserat på en längtan efter att få se och upptäcka det där stället som hela skidsverige pratar om.

IMG_7398Det blev tre dagar, den 10-12 maj, med bultande hjärta, skakiga ben och extrem åkning. Någonstans längtade jag konstant till torsdagens bankett, som skulle innebära att tävlingen avslutats och att jag klarat mig igenom den, för att få bli av med nervositeten. Men det skulle dröja tre åk tills dess, och ett åkarmöte på kvällen den 9de som inte direkt lugnade känslorna. Här visades bilder på hur fjällen såg ut med fler synliga stenar än på många år, det var ungefär två meter mindre snö än under fjolårets upplaga. Den natten sov jag inte speciellt många timmar.

NM, och andra friåkningstävlingar som RideTheCow, handlar om bedömning. Du får en del av ett berg som du ska ta dig nedför och väljer själv hur du gör det. Domare bedömer sedan linjeval, kontroll, flyt, teknik och aggressivitet, resultatet blir en poängsättning baserat på totalen av de olika kriterierna. Under årets upplaga var kontrollen extra viktig baserat på snöläget som bjöd på ännu mer exponerad åkning.

IMG_7386Det här var min tävlingspremiär och att jag slutade på en förstaplats, efter att ha klarat mig vidare från kvalet och vunnit båda finalåken, är helt enormt. För mig som tidigare bara spanat på NM via SVTs livesändningar känns det helt galet stort. Det betyder att jag under ett års tid får bära titeln Nordisk Mästare inom extrem snowboardåkning, på damsidan. Men det bästa av allt är ändå själva evenemanget som samlar Skandinaviens, och en del åkare från andra platser i Europa och världen, bästa åkare. Det blir liksom alltid bra när människor som delar samma passion samlas på en och samma plats – stämningen, gemenskapen och peppen som uppstår är fantastisk.

När det kommer till de där myterna och legenderna kring Riksgränsen som plats för friåkning så kan jag numera konstatera att de sällan är överdrifter det har handlat om. Här finns branta fjäll, tekniska linjer och snö av varierande slag. Och jag misstänker att jag själv numera kommer vara en av de där som fortsätter sprida ordet om platsen som erbjuder kanske Sveriges bästa, och mest utmanande, åkning. Att jag längtar tills nästa års NM är bara förnamnet.

Kategori
Annons

Heading north

Väskan har packats, alperna lämnats och många avsked har tagit. Men säsongen är inte riktigt slut. Än. 

Man kommer dit med en känsla av att ha mycket tid framför sig. Tid att spendera åkandes, äventyrandes och upptäckandes med både nya och gamla vänner. Man tänker att de närmsta månaderna kommer att bli fantastiska och man längtar efter att samla in de där upplevelserna som står alldeles runt hörnet. Sen börjar allt.

Och när det väl dragit igång så går det galet snabbt. Dagarna susar förbi, fyllda med precis de äventyr man längtat efter, och plötsligt står man där i april med en färdigpackad väska bredvid sig. Vintern i alperna är över och det är dags att ta flyget tillbaka till en annan verklighet. Men det är inte slut riktigt än.

Även om många alporter redan stannat, eller snart kommer att stanna, sina liftar för säsongen så betyder det inte att vintern är förbi överlag. I Sverige snurrar liftarna fortfarande och många tar sig till de nordliga delarna av landet för att skrapa ihop fler åkdagar innan skidor och brädor läggs på hyllan för sommarförvaring. Och jag är en av dem som lämnat alperna för att uppleva de svenska fjällen i norr innan vintersäsongen officiellt kan benämnas som förbi.

Två kommande friåkningstävlingar står på agendan under våren. De ger också perfekta tillfällen för återträffar och uppslutningar för att dela med sig av alla upplevelser man haft under den gångna säsongen. Själv kommer jag åtminstone att ställa upp i den förstnämnda:

  • Ride The Cow i Hemavan den 21-23 april 2016
  • NM, även kallad Scandinavian Big Mountain Championship, i Riksgränsen den 10-12 maj 2016
Kategori