Att bara kunna vara och utan dåligt samvete

Den senaste tiden har jag och mina vänner pratat en del om det här med att sluta ha dåligt samvete för att man tar en dag off. Jag har snarare motsatt problem för tillfället, jag tar det väldigt lugnt och min fästman kallar mig för semesterfiraren trots att jag inte har semester, haha..

Men det här med att inte ha dåligt samvete när man tar en dag där man bara tar det lugnt eller pillar sig i naveln tog lång tid för mig att lära mig. Det är något jag fortfarande ofta måste påminna mig om då stressen fortfarande kan göra sig hörd. Förut dessa fick jag ofta en påträngande stress över att jag inte var produktiv och inte åstadkom något som exempelvis jobb, träning eller att träffa människor. På den tiden var jag en duracellkanin som var rädd för ångest av tystnad.

I samband med min yogaresa lärde jag mig att älska tystnaden och förstod att jag kunde hämta kraft och energi från tystnaden istället för tvärtom. Jag gör ett bättre arbete om jag också prioriterar tid där jag stänger ned allt arbete osv och fyller på med energi. Jag skulle nog inte förstå för några år sedan hur lugnt och långsamt skulle kunna göra mig mer effektiv och kreativ. Men idag vet jag det. Idag säger jag nej till saker och idag tar jag en dag off då och då. Det är ju typ det bästa som finns ibland.

Låt inte dessa tillfällen ta energi ifrån dig. Tvärtom fyller de på med energi. Tillåt dig att bara vara emellan åt, utan dåligt samvete.

På bilderna nedan tog jag en dag off.

Prestationsångest.

Ja hörrni, prestationsångest. Jag har varit helt slut de senaste två veckorna och jag vet exakt varför. Det är prestationsångesten som dränerar mig totalt på energi.

Till och med nu när jag vill skriva om det här, för jag vet att jag absolut inte är ensam om detta problemet, så känner jag press. Alltså hur dumt?

Läste en studie som sa att 9 av 10 någon gång känner prestationsångest, och det visar det sig olika för olika personer. För mig blir det bara stopp, jag får inte fram någonting. Jag har otroligt mycket ideér om det mest i livet och älskar att vara kreativ, men kravet på att allt måste bli perfekt in i minsta detalj gör att jag ofta sätter krokben för mig själv. Prestationsångesten gör att vi inte får tillgång till vår fulla potential, eftersom kroppen är inställd på kamp eller flykt.

Jag har lyssnat på två så bra poddavsnitt på senaste tiden som handlat om det här, och något som verkligen fastnade var att man bara måste sätta igång och skapa sina drömmar. För oftast så börjar vi inte ens i väntan på det perfekta tillfället, eller de perfekta förutsättningarna. Det här inkluderar allt, karriären, privatlivet, hälsan.. Let me break it to you, det kommer mest troligt inte att komma. Inget eller ingen är perfekt på en gång och kanske aldrig någonsin blir. Tänk vad tråkigt det skulle vara om vi en dag slutar att utvecklas.

Det här med att ständigt vara perfekt, den perfekta vännen, dottern, partnern, kollegan i tillägg till att ha en strålande karriär håller inte. Vem är det? Och vem kräver ens det? Jo ingen förutom dig själv. Om vi tänker efter så skulle vi aldrig behandla eller sätta dessa orimliga krav på någon annan. Tänk dig att en kompis ringer och berättar att de är missnöjd med något och så svarar du ”men gud vad du är dåligt, helt värdelös”. Skulle aldrig hända. Utan du peppar och försöker få din vän att må bättre och säger till dem att de inte behöver ha så högra krav, de duger och är bäst som de är, oavsett vad de presterar eller inte (vilket är 100% sanning). Det är precis så vi ska behandla oss själva med.

Ångest kan också vara en bra grej, mer om det en annan gång, men det mesta kan vi nog faktiskt göra oss av med. Så kan vi komma överens om att sluta sätta krokben för oss sjäva? Åtminstonde försöka. Rädslan över att misslyckas kan inte ta större plats än fokuset på att faktiskt lyckas. Gå nu till spegeln, le mot dig själv och säg jag gör så gott jag kan och det är bra nog!

b37283d1c30ed4402883082e5dff13cb

 

Du har väl inte missat Gympaläraren?

Om ni har missat Kalle Zackari Wahlströms program på SVT så rekommenderar jag er stark att titta på det. Kalle är oroad för ungdomars stigande inaktivitet och vill ta reda på varför det är så hög frånvaro på skolidrotten.

Det här programmet är helt fantastisk och samtidigt så otroligt sorgligt. Att något som idrottslektioner, som egentligen borde vara det roligaste ämnet i skolan, är det ämne som är mest ångestframkallande och som faktiskt gör att ungdomarna mår så dåligt att det hellre skolkar från den är hjärtskärande! Ungdomarna känner sig dåliga, annorlunda, ensamma, ett par stycken har inga idrottskläder och många tycker det är tråkigt att röra på sig. Detta blir såklart en negativ spiral, desto mindre de rör på sig desto sämre mår de. Att de dessutom skapar negativa minnen kring fysisk aktivitet kanske gör att de aldrig någonsin i deras liv vill röra på sig.

Majoriteten av dagens ungdomar rör på sig så lite att de riskerar att utveckla ”gammelsjukdomar” som benskörhet redan i tidig ålder och det är något vi måste ändra på.

Kalle försöker att lösa det här problem på olika sätt. När man ser hur hans insatser faktiskt fungerar, att ungdomarna självmant vill röra på sig för att de känner att de blir gladare och mår bättre, då kommer jag på mig själv att sitta med världens största leende.

Vi måste försöka ändra på det här för den fysiska aktiviteten är LIVSVIKTIGT. Skolan måste ta sitt ansvar men vi andra måste också fundera på vilket ansvar vi har. Vad kan du göra? Kanske räcker det med att ge bort ett par skor till någon som inte har några? Allt är bättre än inget.

Kolla på programmet nu och hjälp till att sprida problematiken och skapa en diskussion. We can do this!

gympalararen-varmton-jpg.jpg.768x432_q85_crop-smart_upscale

Bilder lånade av SVT.se.

 

 

Kategori
Annons