Små steg i rätt riktning

Egentligen är det helt oviktigt vem som gör vad och vem som gör mest. För det som spelar roll är ju att vi alla gör något (klyschigt, men sant). 

Det är svårt att låta bli att inspireras av dem som verkar göra nästan allt rätt. De där personerna som dragit allting lite längre än de flesta. Vad som skulle kunna kallas för ”skolboksexemplaren”. För även om jag inte riktigt tror på att det finns någon som alltid gör allting på det sättet som man kanske kan tycka att man borde göra, så är jag övertygad om att det finns de som är jäkligt nära.

När det kommer till att leva ett hållbarare liv så finns det så himla mycket man kan göra. För min del, just nu, handlar det mycket om att jag äter grönt, tar tåget i större utsträckning, strävar efter att välja hållbara prylar när jag väl köper något och försöker inspirera fler till att göra samma sak. Men jag är långt ifrån framme.

Och sådär tror jag att det alltid kommer vara. Det kommer alltid finnas något mer man kan göra, smartare val att ta och fler punkter att förändra. Och det känns viktigt att låta det få vara så. Att inte stressa upp sig över det eller känna att man underpresterar, utan istället se det som motivation till att fortsätta. Att låta utmaning i att hitta sina sätt att leva ett hållbarare liv vara drivkraften.

För alla de där små stegen vi tar i rätt riktning blir ett stort kliv om vi tar dem tillsammans (ännu en sann klyscha).

Sen så kommer det alltid finnas de där personerna som redan tagit betydligt fler steg i rätt riktning än vad vi själva ha gjort. Och jag tycker verkligen att det är så otroligt inspirerande och fascinerande att lyssna på vad som faktiskt är möjligt.

Två personer som kanske har gått flera kilometer längre än många andra är Johan och Tom-Oliver. Johan har inte tagit flyget på flera år (men trots det samlat på sig extremt många snowboardrelaterade, och coola, upplevelser) och Tom-Oliver tankar elbilen med energi från de egna solcellerna. Mer om dem och deras elbilkörande i de svenska fjällen  går att läsa i min artikel på Åka Skidor.

Själv kommer jag fortsätta ta mina små steg i rätt riktning. Och jag ser det verkligen inte som något måste, utan som något spännande. Vad kan jag göra och hur kan jag göra det på ett sätt som känns bra. För så länge vi är på väg spelar det ingen roll hur snabbt vi rör oss. Bara vi är i rörelse.

Hur tar du dig till toppen?

Om man ska vara väldigt kategoriserade så finns det två typer av skid-/snowboardåkare. I alla fall när man pratar om att svänga sig ner från toppar som inte går att ta sig till via skidsystemet. De som tar sig dit på egen hand, och de som inte gör det. 

Många delar samma dröm när det kommer till offpiståkning. Att få ta sig till olika bergstoppar, långt bortanför allt vad skidsystem och civilisation heter, och sedan svänga sig ned därifrån. Helst ospårat, och väldigt gärna i djup, stabil, kallsnö.

Vad som däremot blivit till en vattendelare inom skidvärlden är hur man faktiskt tar sig upp på de där topparna.

Ett alternativ är heliskiing. Det innebär att man köper offpistguidning via helikopter och därmed låter en pilot flyga upp gruppen, och offpistguiden, till olika toppar som de sedan får svänga sig ned ifrån. Väl på botten väntar helikoptern, redo att plocka upp gänget och flyga dem till nästa åk.

Eller så gör man helt ”tvärtom” och tar sig upp på toppen med hjälp av den egna kroppen (vilket fint rim jag fick till där). Med andra ord; alternativet till heliskiing är att gå på topptur. Något som givetvis fortfarande går att göra med offpistguide, vilket är ett smart val om man inte riktigt känner att man har den kunskap som krävs för att vistas i den typ av terräng där åkningen man vill åt finns, men som också går att göra på egen hand.

Vilket alternativ är bäst?

Det säger sig ganska mycket självt att det finns flera rejält stora skillnader mellan de båda tillvägagångssätten. Själv har jag en tydlig åsikt kring vilket alternativ som är det bästa. Och det handlar egentligen inte så mycket om att heliskiing, rent ut sagt, är kasst ur miljösynpunkt. Även om det såklart är en tillräckligt viktig anledning för att de som drömmer om skidrelaterade helikopterupplevelser ska börja tänka om.

För mig är det upplevelsen som är avgörande. En topptur är så mycket mer än svängarna ned. Det krävs bland annat planering och kunskap för att hitta den bästa och minst exponerade vägen upp, erfarenhet för att kunna bedöma snöläget, vänner, eller en guide, man känner sig trygg med och fysisk styrka för att faktiskt orka hela vägen till toppen.

Att till slut stå där på toppen blir dessutom så mycket mer värt när man själv är anledningen till varför man står där.

Sedan är det en gigantisk bonus att få ett gäng sköna svängar ner. Turandet upp bidrar till en ökad insikt kring hur fantastiskt roligt det är att åka skidor eller bräda.

Så för mig är det givet att välja toppturande när jag vill ta mig upp på på berg/fjäll bortanför skidsystemen. Det finns liksom inget annat sätt; vill man åka det där sköna åket nedför den fina fjällsidan så får man se till att tura upp till toppen först.

Om det fortfarande lockar med heliskiing så får vi backa bakåt och tänka på den miljöpåverkan som de olika sätten har. Vilket säger sig ganska mycket själv. En helikopter släpper ut otroligt mycket mer koldioxid än vad du gör när du går uppför med din topptursutrustning. Och ett ökat utsläpp leder till en fortsatt global uppvärmning som i sin tur påverkar våra framtida vintrar. Bland annat genom färre snöfall, ett minskat antal skiddagar per år och smältande glaciärer. (Läs mer om klimatförändringarna och vinterns framtid på www.protectourwinters.se)

Fler hittar rätt

Det fina är att det har hänt någonting inom skid- och snowboardvärlden när det kommer till den här typen av åkning. Fler och fler införskaffar turutrustning (nästan alla av mina friåkningsvänner sitter på ett par turskidor eller en splitboard). Det märks att det finns ett växande intresse kring att utforska bergen bortanför skidanläggningarna, och då inte med hjälp av en helikopter.

Visst finns det säkert fortfarande en del som vill testa heliskiing, men jag är rätt övertygad om att många börjat tänka om och istället drömmer om rena toppturer. Skid-/snowboardåkare som vill åt naturupplevelsen och äventyret. Som vill förtjäna sina svängar.

Och framförallt – som vill att vi ska ha snörika vintrar med många skiddagar även i framtiden.

P.S. Ett tips för den som vill gå toppturer med guide på ett hållbart sätt (och dessutom få fantastisk åkning) är att vända sig till Skitouring Scandinavia och bergsguiden Carl Lundberg. Mer info hittar du här; http://www.skitouringscandinavia.com

Fyra årstider på fyra dagar

Höst, vår, sommar och vinter. På fyra dagar. Fascinerande, eller?

Det är svårt att inte prata om väder när det handlar om skid-/snowboardåkning, det påverkar ju våra dagar mest av allt. Därför sitter vi dagligen (ofta flera gånger under samma dygn) och kikar på olika vädersajter för att få den senaste uppdateringen kring hur förhållandena kommer att vara på bergen.

Utifrån hur prognosen ser ut planerar vi för vad vi ska fylla dagarna med.

Hittills har den här säsongen bjudit på rätt varierande åkning, vilket inte är något ovanligt i sig, och som jag tidigare skrivit om så har vi nästintill haft vårväder under de senaste veckorna. Men nu har det där förändrats. Istället för att det känns som att tiden spolats fram till april har vi under de senaste dagarna fått uppleva samtliga årstider. Förutom vinter.

Det började i tisdags. Ett riktigt höstrusk drog in i dalen och bjöd på regntunga skyar med en nästintill konstant nederbörd. Då givetvis i form av regn, inte snö, i byn. Antalet paraplyer på gatorna var enormt. På topparna, allra högst upp, kom det däremot ett par efterlängtade decimetrar med nysnö.

När tisdagen sedan övergick till onsdag blev det dags för nästa årstid. Solen gjorde åter entré, tillsammans med det fågelkvitter som vi kunnat lyssna till under i stort sett hela vintern hittills, och vi kastades tillbaka till april. En riktigt blåsig aprildag, det vill säga.

Och idag, torsdag, trappades det hela upp ytterligare. Plötsligt kunde vi nästan känna någon slags försommarvärme. Och fågelkvittret hördes nog mer än någonsin. På bergen kändes fanns vårkänslorna fortfarande kvar, men i byn syntes människor iklädda både shorts och t-shirts = klassiska sommartecken.

Så, hittills har vi haft tre årstider på tre dagar. Och nu håller vi alla tummar för att morgondagen ska bjuda på en fjärde; nämligen vinter. Och det ser lovande ut. Enligt prognoserna ska det dra in både moln och minusgrader under natten, vilket under fredagen ska göra landskapet vitt och vackert på nytt. Åtminstone har vi blivit lovade ett par decimeter snö, och dessutom nästan tio minusgrader (!!).

Så kallt har vi inte haft det på flera, flera, veckor.

Men det kommer bli ett kort snöfall, på lördag ser solen ut att vara tillbaka. Förhoppningsvis stannar åtminstone minusgraderna kvar.

Kategori
Annons

Svenskhäng, pallplats och POW-möte – oj, vilken vecka!

Just nu sitter jag här, i vår lägenhet i Arlberg, spanar ut genom fönstret mot de snötäckta bergen som omringar oss och försöker smälta den gångna veckan. Den har verkligen varit fantastisk på så många sätt. Och otroligt intensiv. 

Det började med att vi, jag, Viktor (skidåkande pojkvän) och Pontus (skidåkande vän) packade in oss i bilen och åkte iväg till Frankrike under förra söndagen. GPS:en ställdes in på Les Arcs och det tog runt 8-9 timmar att åka dit. Tanken var att vi skulle hinna gå på kvällens riders meeting, men vi blev lite sena. Så vi installerade oss direkt i lägenheten i Montchavin, som ligger på berget intill Les Arcs, och började ladda inför måndagens första FWQ (Freeride World Qualifier).

MÅNDAG – FWQ-tävling, svenskhäng & champagne 

Vi gick upp tidigt, klädde på oss våra ställ och åkte till Les Arcs 1850. Där väntade ett riders meeting och arrangörerna berättade något i stil med att dagens tävling skulle bjuda på halvbra snö och sämre sikt, men att de flesta stenar på tävlingsberget var synliga.Dessutom fick vi träffa resten av svenskgänget som tagit sig till orten för att tävla. KUL.

Sen var det bara att ta liften upp, glida bort mot tävlingsfacet (delen av berget där FWQ-tävlingen skulle ske) och spana efter en linje. Sikten var mjölkig, berget stenigt och snön riktigt hårdpackad. Jag valde en ränna, med valbara dropp längs vägen och en smal passage i slutet. Eftersom jag hade startnummer åtta så begav jag mig till hajken upp till starten rätt snabbt. Det tog cirka 30 minuter att gå upp, och sedan fick jag av oklar anledning starta som nummer fyra istället. Förmodligen för att personerna med BIB 4, 5, 6 och 7 inte hade hunnit upp än.

Jag kan inte påstå att jag gjorde något superåk (det blev riktigt skumpigt på grund av det hårda föret), men under kvällens prisceremoni visade det sig räcka till en andraplats. Vilket innebar att jag fick kliva upp på mitt allra första FWQ-podium (jag har inte tävlat i FWQ tidigare) på en scen mitt i byn. COOLT – och det hela firades med riktig champagne (som jag vann)!

TISDAG – regning, men lovande

En ”in between competitions”-dag. I Montchavin, där vi bodde, regnade det. Men vi åkte ändå till Les Arcs för att kolla in läget på bergen där. Och möttes av ett fortsatt regn, samt dålig sikt. Vi tog ändå några åk och kände på snön, som nästan var okej på hög höjd. Något som gav oss anledning att tro att onsdagens tävling skulle bli av. Vilket även var fallet, något som vi fick veta under tisdagskvällens riders meeting med arrangörer och domare. Dessutom fick vi veta att det kommit mellan 10-20 centimeter snö på tävlingsfacet, vilket innebar att de stenar som tidigare varit synliga nu täckts med ett tunt lager snö.

Efta det lottades våra BIB:s fram. Jag fick nummer 10 av totalt ca 100. Sedan åkte vi tillbaka till lägenheten för att ladda inför onsdagens FWQ.

ONSDAG – andra FWQ-tävlingen & ännu en pallplats

Dags för veckans andra, och min tredje någonsin, FWQ-tävling. Till skillnad mot måndagen så möttes vi av riktigt bra förhållanden. Förutom att det, som nämnt, fanns en hel del sten som täckts av ett tunt lager snö. På samma sätt som under måndagen så åkte vi bort till tävlingsområdet för att scouta våra linjer. Återigen valde jag en ränna, men den här gången med några twister och fler drop. Planen var att köra en enkel linje, med bra flyt och fart. Vilket jag tycker att jag lyckades med (efter att ha hajkat upp i riktigt sockrig snö).

Eftersom jag hade ett så tidigt nummer, betydde det att jag fick så de flesta andra åkarnas åk. Vilket alltid är sjukt roligt, speciellt när det är soligt och man hänger med ett grymt gäng (bestående av ca 20 andra svenska friåkande säsongare, de flesta med basen i Nendaz).

Under kvällens prisceremoni var vi två svenskar som fick kliva upp på prispallen. Jag på en tredjeplats, och Irma (skidor) på en andraplats. Återigen – sjukt coolt att få stå på prispallen i mina första FWQ-tävlingar. Och dessutom väldigt inspirerande att se alla andra, både skid- och brädåkare, ta sig an tävlingsfacet.

TORSDAG – många timmar i bil

Resdag. Les Arcs – St Anton. Ca 8-9 timmar i bil.

FREDAG – guidning, klätterhäng & Houdini-middag

Ännu en helt fantastisk dag, även om vi var något slitna från veckans tävlingar. Johnn och Johan, från POW (Protect Our Winters) Sverige, och Ragnhild och Örjan, Pow Norge, kom till Arlberg på morgonen och vi spenderade dagen med att visa dem runt på våra favoritberg. Det blev en hel del branta rännor, några kortare hajker och några oväntat bra svängar. Det hade nämligen regnat en del i byn medan vi varit i Frankrike, och under den fredagen var temperaturerna dessutom rätt höga. Men vi hittade som sagt en del bra åkning. Och POW-gänget visade galet mycket entusiasm, vilket gjorde det fantastiskt roligt och tacksamt att agera guide!

Mot eftermiddagen hoppade våra besökare in i sin bil och åkte tillbaka mot Innsbruck för att förbereda sig inför helgens POW Global Gathering (det första någonsin). Själv stannade jag kvar, och vi tog en sväng till klätterhallen där vi mötte upp Houdini-Axel som också valt att svänga förbi Arlberg den här dagen. Kul!

Efter klätterhänget väntade en Houdini-middag med Axel, Marie (butikschef för Houdinis Årebutik) samt österrikiska Martin. Den sistnämnda är, precis som jag, åkare för, och vän till, Houdini. Som för övrigt verkligen är ett fantastiskt företag som jag är otroligt stolt och tacksam över att få representera.

LÖRDAG – POW Global Gathering 

05.30 ringde mitt larm på mobilen. Ungefär tio minuter senare klev jag upp upp ur sängen och gjorde mig i ordning för att en timme senare ta tåget från Arlberg mot Innsbruck.

Där väntade ett 48 timmar långt möte med POW-representanter från hela världen. Något som vi valt att kalla för POW Global Gathering. Ett möte som blev det första någonsin, tidigare har all kontakt nämligen bara skett över Skype. Så det här mötet var verkligen något helt unikt, supercoolt och viktigt. Till och med Chris från POW USA var på plats. Och jag fick dessutom höra rykten om att Jeremy Jones, POW:s grundare, befann sig i närheten, på något berg någonstans i Österrike.

Utöver det deltog Finland, Norge, Sverige (vi), Frankrike, Österrike och Tyskland, vilket är samtliga länder som i dagsläget har egna POW-organisationer.

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva mötets första dag mer än genom orden inspirerande, fascinerande och fantastiskt. Vi lärde känna varandra och började planera och samordna oss, för att hitta gemensamma mål och en strategi för att nå dem. Något som vi lyckades med under helgens intensiva sessioner.

På kvällen åt vi vegansk middag i Innsbruck (på en restaurang som jag definitivt måste besöka snart igen), och efteråt var vi bjudna till snowboardtävlingen Air & Styles riders after-party. Något som jag för X antal år sedan skulle ha tyckt varit störtcoolt. Vilket det i för sig också var.

SÖNDAG – det globala mötet fortsätter…

Ännu en lång, intensiv och givande mötessession. Det känns helt fantastiskt att vi nu har en plan på hur vi ska fortsätta bygga organisationen, både globalt och nationellt, samt även inom Europa. Jag kan verkligen inte uttrycka hur häftigt det är att få vara en del av Protect Our Winters!

På kvällen vandrade jag till tågstationen i Innsbruck för att återvända till Arlberg, helt överfylld av intryck, idéer och inspiration.

Och här sitter jag nu. Fylld av intryck, nya upplevelser, många nya fantastiska vänner och massvis med inspiration. Samtidigt har jag tjänat in tillräckligt med poäng i FWQ för att ligga på topp 20-listan i Europa, i ”snowboard women”-klassen, för den här säsongen.

Det här är givetvis inte en ”normal” vecka för mig när jag hänger i alperna om vintrarna. Och jag inser, nu när jag skriver allt det här, att jag inte delar med mig av mina dagar tillräckligt ofta. Så jag ska bli bättre på att berätta. För även om inte varenda vecka ser ut som den här, så är dagarna här i alperna rätt fantastiska.

Kategori