Extrema äventyr – triggande eller ouppnåeliga?

Skidbackar är inte riktigt lika bra på sommaren som de är på vintrarna, men nästan. Och jag hänger gärna vid dem året runt. Det är alltid härligt att komma upp på en höjd, och att köra intervaller uppför branterna blir till ett jäkligt tufft (och bra!) träningspass.

Dessutom är det fantastiskt roligt att köra downhill.

Men jag tänkte inte prata så mycket om varför jag tycker att fler borde söka sig till skidbackarna och bergen även under sommarhalvåret för att upptäcka vilka aktiviteter som funkar då.

Och jag tänkte inte heller prata om hur roligt det var att upptäcka downhill-lederna i Järvsö tidigare i somras (åk dit och testa!). Eller dela med mig om hur mina löppass på senare tid slutat med blåbärsplockning i den lokala skidanläggningens brantaste backe.

Istället vill jag, lite kort, nämna något som en kvinna jag mötte under ett av mina löppass uppför skidbacken (grymt bra träning inför skid-/brädsäsongen) sa.

Hon berättade nämligen att hon tränade inför ett ultralopp som snart skulle gå i de italienska alperna. Och det var inte första gången hon skulle anta en sådan utmaning – hon hade gjort det förr och fått mersmak.

Sedan förklarade hon att många ser på det hon gör som extremt. Något som hon själv tycktes hålla med om till viss del.

Hon menade att fler och fler verkar, liksom hon själv, söka sig till allt större utmaningar. Och yttrade därefter en oro över att det kanske leder till att helt vanliga motionärer och entusiaster, istället för att motiveras, struntar i att ens försöka.

Att alla berättelser om extrema, tuffa, och nervkittlande äventyr och utmaningar kanske bara triggar ett fåtal, medan det får andra att inte ens vilja ta ett enda löpsteg.

En effekt som jag uppfattade att hon inte ville att det hon gjorde skulle ha, men som hon misstänkte att det kanske hade.

Om det ligger någon sanning i det hon sa kan jag inte svara på. Men jag tycker definitivt att det är värt att fundera över.

Vi behöver ju de där trappstegen mellan det ouppnåeliga och vår utgångspunkt för att kunna röra oss närmare det vi är nyfikna på att utforska.

Utöver de där kittlande äventyrshistorierna (jag vill verkligen inte vara utan dem) så måste vi också få läsa, och höra, om mer vanliga äventyr (eller andra prestationer så som löplopp, simturer osv). Sånt som känns inom räckhåll, som man tror att man själv klarar av.

För om vi hela tiden möts av saker vi upplever som ouppnåeliga blir det svårt att sätta upp de där små målen som gör att vi klarar av sånt som vi från början aldrig trodde att vi skulle fixa. Och om vi inte sätter upp de där små målen så blir det svårt att sträva någonstans alls, vilket förmodligen skulle leda till att vi inte längre är i rörelse.

Och jag får väl ändå säga att jag förespråkar rörelse. Det är bra att vara på väg någonstans (även om man inte alltid behöver veta exakt vart), exempelvis till närmsta skidbacke för ett tufft löppass, en skön utflykt – eller blåbärsplockning. Eller till Italien för ett ultralopp, för den delen.

Kategori

Let’s hit the sand! Pt. 1

Finns det någon drömmigare miljö än att träna på stranden? Jag älskar det!

Att löpträna på stranden är galet effektivt och kan även göra dig till en bättre löpare. Tack vare den mjuka och instabila underlaget måste hela underkroppen jobba mer effektivt än när du joggar på hårt underlag. Allra mest får de små musklerna på fötter och anklar jobba, de som i vanliga fall kan lata sig lite på hårt underlag. Grejen med stranden är att den bedövar kraften från dina avstamp vilket gör att du mer aktivt och medvetet måste dra upp foten från underlaget igen. Denna teknik menar experterna är en god ekonomisk löpteknik, du rör dig alltså framåt med minsta möjliga energiförbrukning vilket resulterar att du orkar springa längre. Att det mjuka underlaget dessutom är mycket snällare för dina knä och höfter är ett stort plus.

Den vanligaste frågan vad gäller strandlöpning är skor eller inte skor. Jag kan tycka att det är en smaksak. Men om man inte är van att löpträna på stranden eller vet att man brukar ha problem med vrickade fötter bör man ta det försiktigt om man vill springa utan skor. Det är som sagt mycket mer påfrestande för dina fötter och anklar vilket kan medföra högre skaderisk. Korta ner passen utan skor i början och känn efter. Se även upp för snäckor och andra vassa föremål.

Förvänta dig inte att du ska kunna springa lika fort eller långt som vanligt. Löpträning på stranden kan vara upp till 30% mer effektivt som på hårt underlag så satsa på kortare pass. Byt inte ut alla dina vanliga löppass mot strandlöpning, en gång i veckan räcker.

Glöm inte solkräm och vatten. Oavsett om du springer i vårsolen i Sverige eller om du springer på en strand i Thailand så är solkräm och vatten alltid en bra idé.

Passa på att göra en hårinpackning medan du tränar. Är du i värmen så utnyttja värmen och lägg i en hårinpackning innan du går ut och joggar.

Så leta upp en strand nära dig, det finns faktiskt en hel del stränder i Sverige med, eller alternativt ett elljusspår med mjukare underlag och kom igång. Har du inte kommit igång med din löpning så funkar promenader lika bra! :)strandlöpning

Kategori