Det finaste du kan ge en person är ett utrymme till att få vara sig själv

Det finaste du kan ge en person är ett utrymme till att få vara sig själv. Just det.

När man besöker naturen och skogen förundras vi av växterna och trädens skönhet. Trots att de alla ser olika ut till form och storlek finner vi det inte negativt, utan förundras av att de alla är unika.

Trots sprickor i barken och böjda träd och grenar har vi en självklar förståelse av varför det blev så. Hur de alla inte fått samma ljus, vatten och näring. Vi förstår att de har olika behov beroende på vilket levnadssätt de har fått förhålla sig till. Att någon blomma just nu behöver vattnas extra mycket mer än de andra då det har vart torka. Att en annan behöver mer ljus och omsorg pågrund av att växten har stått i skuggan allt för länge och blivit utsatt på så sätt. De alla är vackra ändå och det är en självklarhet att de alla har sprickor. Så är det ju bara med det. Helt naturligt är det.

Varför är det inte samma självklarhet när det kommer till oss människor. Varför är vi fördomsfulla och undanviker kontakt med personen pågrund av en spricka i fasaden eller ett annorlunda utseende? Vi jämför oss allt för konkurrerande istället för att ha en förståelse att varje spricka har en förklaring och bakomliggande faktor.

Vi bör uppskatta varandra för vilka vi är istället. Precis som i naturen finner vi det vackert att varje växt är unik.

En av de viktigaste gåvorna jag ger mig själv och tänker på att ge andra personer är ett utrymme till att få vara sig själv. Jag tror vi alla skulle må lite bättre om vi allt mer försöker tänka som vi gör om träden och naturen.

Här kan du läsa ett annat inlägg om varför yogisar kramar träd Här.