Nu, snart eller om två veckor?

Att leva i nuet, eller fånga morgondagen. Vilket är bäst?

Jag tänker att det är lite tudelat, det där med att fånga en dag. Dels för att det är helt omöjligt att fysiskt greppa tag i en sådan, men kanske framför allt om man kopplar ihop det med att leva i nuet. För just de två grejerna, fånga dagen (även känt som carpe diem) och att leva i nuet går ju ofta hand i hand när det kommer till välanvända (klyschiga) citat.

Om vi bara, hela tiden, tänker på att göra det som känns bäst här och nu, blir det lätt att glömma morgondagen. Och jag tycker faktiskt inte att vi ska glömma den, för den är minst lika viktigt.

Såklart håller jag dock med om att vi givetvis ska ta till vara på här och nu också, göra det vi mår bra av precis i den här stunden. Samtidigt tror jag att vi måste våga planera för det som händer sen. Imorgon, om två veckor och om ett år. Och det blir himla svårt att göra det om vi konstant lever i nuet.

Så jag antar att det måste finnas någon balans. För om vi bommar att tänka framåt, så kommer vi heller inte att sätta upp mål för vad vi vill göra och uppnå, och på så sätt kommer vi inte kunna ta oss vidare. Då kommer vi förmodligen att stanna av. Förvisso i det fantastiska nuet, men ändå.

Samtidigt, om vi inte lever i nuet, så kommer vi glömma bort att uppskatta platsen vi befinner oss på just nu. Vi kommer inte att visa uppskattning till de personerna i vår närvaro som förtjänar det och inte glädjas åt de små bragderna vi lyckas med i det dagliga livet. Som att fixa en ny led i klätterhallen, skriva en riktigt bra artikel på jobbet eller lyckas stå i en ny yogaposition.

Balans med andra ord. Vi kan inte konstant fånga dagen i rädsla för att missa den, men kan heller inte fastna i att planera för morgondagen.

Själv vet jag att jag är rätt duktig på att planera för morgondagen. Jag sätter ofta upp mål och har massor med saker jag vill göra och klara av. Och någonstans så är nog det min främsta drivkraft. Så för min del ligger nog den största utmaningen i att hitta nuet och uppskatta det lite oftare än vad jag gör idag. Det får bli dagens mission i klätterhallen!

 

 

Kategori

Dream a little

Det är den där stunden då man bestämt att det är sovdags. Man har tvättat ansiktet och borstat tänderna, släckt lampan och krupit ner under täcket. Man myser in sig, gungar lite fram och tillbaka. Man väljer vilken sida som är skönast, ibland höger, andra gånger vänster. Temperaturen kontrolleras och man avgör om fötterna ska vara innanför eller utanför täcket. Man lägger in lite täcke under varje sida om kroppen, speciellt om man blivit lite uppskrämd på något sätt – en kvarleva från när man i alldeles för ung ålder råkade se The Ring (eller The Grudge, same, same) på fritidsgården och fasades över scenen då den svarthåriga tjejen kom krypandes under täcket från sängens fotände.

När sängen känns sådär mjuk och välkomnande och man har lagt sig tillrätta så börjar det. Man sluter ögonen och låter tankarna vandra. Stunden mellan vakenhet och sömn är magisk, speciellt om man är inspirerad och motiverad, då går det att skapa precis vad som helst innan man släpper taget om verkligheten och överlämnar sitt medvetande till sömnen. Jag vet inte vad som är vanligt att göra när man utfört sin kvällsritual och lagt sig i sängen, eller det är ganska självklart att man har siktet inställt på att somna in, men jag har alltid använt mig av den stunden för att drömma.

Det handlar om kvällsversionen av dagdrömmeri. Man låter tankarna sväva och bygger upp platser, scenarion och stunder för sitt inre. För mig är det under de här stunderna jag sätter mina mål. Det kan handla om fem år framåt i tiden lika mycket som det kan handla om morgondagen. Någonstans har det alltid funnit realism i drömmarna, även om de givetvis har inslag av overklighet många gånger. Lite som klyschan att sikta mot stjärnorna och landa på molnen. Översatt blir det att jag siktar mot det ouppnåeliga i mina drömmar för att kunna nå det uppnåeliga i verkligheten. Men ibland är det ”go for the gold” som gäller.

Jag har gjort så galet mycket. Jag har varit på otroligt många platser i världen, hängt med personer jag både känner och inte känner och jag utfört en hel del supercoola saker. Innan jag körde NM (Scandinavian Big Mountain Championships) så hade jag till exempel redan vunnit minst fem gånger. I mina kvällsdrömmar. Och det är bara ett av många exempel på hur det fungerar. Egentligen handlar det kanske mest om psykologi. Genom att drömma, visualisera och utföra saker i det inre så blir det jäkligt mycket enklare att göra det i verkligheten. För när du väl befinner dig i den där situationen som du målat upp flera kvällar i rad så har du redan varit där förut och vet exakt vad du ska göra.

Att ha mål är väsentligt. Alla borde alltid ha något de strävar efter, ett mål de vill uppnå. Sen kan dem handla om allt från att klara av morgondagens utmaning, en treårig utbildning, att flytta utomlands eller att stå ett grymt åk på brädan. En skön mix av stora och små varianter känns som en bra grund, för om man får nå några mindre mål lite titt som tätt ökar motivationen att nå de där större målen som man får kämpa lite mer för. Och sen är det ju en galet härlig känsla när en dröm blir verklighet och man plötsligt befinner sig på en plats eller i en stund då man precis har klarat av någonting som man tidigare bara byggt upp och visualiserat i sina drömmar. Då inser man hur mycket motivation och kraft som faktiskt finns att hämta från de där stunderna då man ligger, mellan sömn och vakenhet, i mörkret om kvällarna och skapar sina mål och drömmar.

Kategori