#Generationintegration

För precis fem år sedan var jag i Tanzania som volontär. En helt fantastisk och utvecklande resa på så sjukt många sätt. Varje dag var unik och lämnade en tanke efter sig, och när jag lämnade Tanzania så gjorde jag det med så otroligt många olika slags känslor. Jag vet att den resan har förändrat min syn på väldigt mycket och det är jag tacksam för. Något som ständigt finns kvar efter Tanzania är tankarna om att vilja engagera och bidra med det jag kan för att göra situationen bättre för de som inte det lika bra som vi som är födda i Sverige…

Stjärnan som sitter bredvid mig är en av initiativtagarna till att ungdomar med invandrarbakgrund på Lidingö integreras i olika event, som tex igår på fritidsgården!

Det här har jag gjort på olika sätt sedan resan och de senaste veckorna har jag, tillsammans med Nema Kids Foundation (<- länk), varit med och engagerat mig i olika integrationsevent där vi (svenskar och nyanlända) helt enkelt gjort roliga saker ihop för att det är kul och för att integrera med varandra!

Nema Kids har egentligen sin start sen flera år tillbaka och är ett initiativ som grundar sig på ett uppvaknande, ett genuint engagemang i andra kulturer och därefter viljan att bygga ett barnhem i Ghana. År 2014 blev Nema en ”riktig” organisation och barnhemmet som tidigare var en dröm står nu klart, nya projekt i andra länder är på gång och integrationsevenemang sker dagligen här i Sverige! Tex anordnar de ”integrationsbollen”, träningsevent och matlagnisngkvällar. Nema Kids vill genom idrott, glädje och arbete bli bäst i Sverige på integration! 

Det finns många saker att göra om man vill skapa en bättre livssituation för någon annan som inte har det lika bra. Det går att skänka pengar, skaffa ett fadderbarn/bli fosterfamilj, besöka ett land och arbeta för att tex bygga ett barnhem eller liknande. Men, det går också att bidra med sällskap och vanlig medmänsklighet här hemma i Sverige. DET behövs för att vi ska få ett fungerande samhälle och en snällare värld där utvecklingen går åt rätt håll!

Igår var jag alltså på en fritidsgård på Lidingö tillsammans med både svenskar och människor med invandrarbakgrund. Där fick jag förutom att lära känna massa nya människor också göra sånt som jag älskade som liten (okejdå, fortfarande går igång på) och sånt som man gör på en fritidsgård. Bygga pärlplattor, göra armband, hoppa till musik, dansa, sjunga?! och spela pingis. Jag var helt speedad när jag skulle gå hem och kvällen var så otroligt fin… Så mycket kärlek och spontanitet som inte riktigt ryms inom de ”svenska ramarna”, tex att gå från att en person sitter själv i ett rum och spelar trummor till att hela rummet är fyllt av folk som dansar, sjunger, spelar och skrattar. Det är fint!

JN

Lidinglöloppet utan träning – så gick det

I början av sommaren tyckte mina vänner det var en bra idé att ta sig an En Svensk Klassiker efter att vi tagit oss igenom Vätternrundan med nöd och näppe. Efter ett misserabelt år för Vätternrundan vädermässigt sett stod simmningen på tur, ”kom det blir kul” sa dom, ”det är enkelt, som blandsaft” sa dom. I samma veva anmälde vi oss till Lidingöloppet men avvaktade lite med Vansbrosimmningen då den inte brukar bli fulltecknad lika snabbt. När dagen närmade sig fick alla förhinder… Typiskt.

Så nu sitter jag här med min blytunga medalj från Lidingöloppet – ett 30 kilometer långt terränglopp i löpning. När jag suger på karamellen så här efter loppet känns det ändå ganska gott att ha tagit sig igenom utmaningen med endast 20 kilometer löpning i kroppen. Men det höll på att gå illa, riktigt illa. Efter sommarens sjukdom som gjorde att jag fick slå av lite på träningen och efter en illa planerad semester fick löpträningen därmed också läggas på is.
Jag kom dock ut några gånger men kom aldrig riktigt igång med löpning så som jag brukar göra. Efter en vecka utomlands, roadtrip i Sverige och med allt för många grillkvällar i mitt samvete var dagen D redan här. Jag skulle liksom springa 10 km mer mot vad jag hittills sprungit i år. Med någon dag kvar till start insåg jag att jag glömt ta ledigt från jobbet, inte hunnit köpa uppladdning (pre loader) samt se efter mitt förråd av energiprodukter och utrustning för loppet. Det blev kaos helt enkelt. Men eftersom jag har genomfört liknande lopp tidigare fick jag helt enkelt förlita mig på min rutin som det heter.
Planen blev helt enkelt att skala ner alla måsten, sätta ett rimligt mål och sedan se över den utrustningen man hade för stunden. Bekväma kläder fick gå före hi-tec gear, insprunga skor framför snabbskor och sedan handlade resten om att äta balanserat, sova bra och vila mig i form. Vila mig i form.

När dagen väl kom var jag den enda som stod på startlinjen av den lilla grupp som tidigare i våras ville genomföra ”klassikern”. I den näst sista startgruppen stod jag. Med starttid 14.00 i startgrupp 10 slapp jag monsterkön vid nummerlappsutdelningen och kunde med lätthet fokusera på min kommande prestation istället för att ödsla energi på att stå i kö, tampas med andra deltagare och leta efter anhöriga på vift. Efter att jag hämtat ut nummerlappen var det bara att slå sig ner på löparbanan och börja tejpa tår, bröstvårtor och allt annat som tänkas kunna få en del stryk under loppet.

Efter en stund fick jag påhälsning av en av landets snabbaste löpare som önskade lycka till och gav mig en spark i baken. Vädret hade blivit lite bättre men det var fortfarande något kyligt i luften och regn väntades lite senare under dagen. Klockan började nu att närma sig start. För er som inte sprungit Lidingöloppet så är start och mål en bit bort från tävlingsområdet vid Lidingövallen. Att knata till starten tog sin lilla tid och även om benen kändes hyggligt pigga är det närmare 2 kilometer till starten. Pjuh!

Lidingöloppet bilder

Lidingöloppet ska strax börja för min del. Här i full gång med att tejpa kropp och knopp!

Till starten kom jag. Här bjöds det på musik, dryck, frukt och uppvärmning. Nu var det bara minuter kvar till start. En stor klocka räknande ner för hur länge jag hade på mig att ta mig till startfållen. Med 1 minut och 29 sekunder kvar klev jag in i den stora men också något tomma startfålla. Arrangören pumpade hög musik från högtalarna och Apollo stod för uppvärmningen. Så mitt uppe i äppelplockningen och höga knän var det dags. Musiken sänktes, klockan räknande ner och Pang! Det var dags att ge sig av. I ett dammoln lämnade vi gärdet och var nu i gång. I början är banan bred och underlaget är gräs. Trots att det hade regnat lite kvällen innan dammade det friskt. Taktiken nu var bara att ligga lågt, hitta mitt tempo och om jag hade krafter kvar öka sista fem. Klockan tickade på och kilometrarna for iväg. Första milen gick bra, även den andra. Med sju kilometrar kvar fick jag släppa mitt tempo och jag fick börja varva löpningen med jogg, lunk och gång. Taktiken att gå i backarna spelade stor roll denna dag tror jag vilket gav mig piggare ben mot slutet av loppet. När jag hade kämpat mig igenom några kilometrar till på denna plågsamma bana som bara går upp och ner var det dags för Karins backe. Så vem den där Karin är så avskydde jag Karin och hennes backe ganska så mycket just då. Att på slutet av loppet få en dödsbacke slängd på sig var det sista man behövde för att kämpa sig i mål. Jag besegrade i alla fall Karins backe, men oj vad jag inte gillade den då. Däremot har Karin bra musiksmak. Fet dansmusik bjöds det på. Najz.

Efter tre timmar och 48 minuter kunde jag avsluta med att spurta in i målet med stumma lår och dammigt ansikte. Benen var gråa av allt damm jag samlat på mig under loppet och även om jag tvekade lite innan på att ställa upp kändes det förbaskat gott att ha tagit sig i mål.

Efter målgången väntade familj och vänner som samlats för att ta emot mig. Lidingöloppet kanske inte var så pjåkigt i alla fall.

Lidingöloppet bilder

Då var det klarrrt – Lidingöloppet 30k

Kategori