Nytt i ryggsäcken: En längre och tåligare sond

Förra året gick en riktigt stor slasklavin rätt ner i pisten här i St Anton. Det var eftermiddag och pisten som drabbades var en av de allra folktätaste. Vi kom till platsen, av en slump, drygt femton minuter efter att lavinen gått. Vi bestämde oss snabbt för att åka ner och hjälpa till, eftersom vi hade med oss vår lavinutrustning. 

Ett transceiversök hade redan genomförts, utan resultat. Men man befarade att det kunde finnas människor, som åkt utan utrustning, begravda. Därav bildade vi sondkedjor och sökte igenom käglan.

Som tur var skördade den över tre meter djupa lavinen inga offer. Något som däremot hände medan vi sökte var att mina två vänners sonder gick sönder. Båda två. De var av helt olika märken och gick sönder på olika sätt. Dock blev det tydligt att ingen av dem klarade av den tunga slasksnön särskilt väl.

Båda två köpte nya, stabilare, sonder direkt efter händelsen.

Själv behöll jag min sond från år 2014. Den hade hållit ihop under sökandet och jag tänkte att jag måste ha köpt en tåligare modell än mina vänner. Men det visade sig inte riktigt vara sant.

När jag, för tre år sedan, köpte sonden så skaffade jag även spade och transceiver. De två senare är jag nöjd med än idag. Sonden, däremot, har jag bytt ut.

Jag minns att jag valde en något längre sond än vad mina vänner hade vilket resulterade i en 265 centimeter lång variant. Den verkade både tålig, stabil och lättmonterad. Något som den också varit, fram tills för en dryg vecka sedan då vi var ute och lavintränade.

Det var inte speciellt tung snö, och heller inte många isklumpar, men när vi precis hade genomfört den verklighetstrogna övningen i ett närliggande område och jag gjorde sista sondtaget så flög handtaget iväg. När jag kollade närmare såg jag att stålvajern hade gått av.

Dagen efter köpte jag mig en ny sond som på papperet ska vara riktigt tålig. Dessutom är den ännu längre, hela 320 centimeter, något jag märkt kan behövas om det handlar om riktigt stora käglor.

Som tur är har våra tre sonder gått sönder under tillfällen då det inte varit skarpt läge (även om vi trodde det under slasklavinsöket). Men faktum kvarstår – de alla har gått sönder. På något sätt blir det här till en superviktigt påminnelse om att kontinuerligt se över sin utrustning, och uppdatera den om så behövs. För att undvika att liknande saker händer under tillfällen då allting bara måste fungera.

Kategori

Har du koll på hur du använder din lavinutrustning?

Spade, sond och transceiver. Och kanske en lavinrygga. Sen är man redo för att ge sig ut på bergens opreparerade sidor. Eller?

Är man, som snowboard- eller skidåkare, intresserad av att röra sig utanför pisterna är det oundvikligt att laviner kommer på tal. Man blir medveten om att de existerar, och förstår att man ska hålla sig undan dem. Den enorma kraften som de kan innebära tror jag däremot att man aldrig riktigt kommer kunna förstå fullt ut.

Förhoppningsvis får man i alla fall snabbt koll på att det krävs en del utrustning för att öka sannolikheten att överleva eventuella, och oönskade, snöras. Och medvetenheten om lavinernas förödande konsekvenser, som ständigt strider mot längtan efter orörd snö, borde räcka för att införskaffa lavinutrustning i form av åtminstone spade, sond och transciever innan man fortsätter sina äventyr bortanför pisterna. Har man möjligheten är även en lavinrygga en väl värd investering om det där som aldrig ska inträffa trots allt skulle ske.

Anyhow. Som nämnt, gillar man att leta sig utanför pisterna så blir laviner automatiskt ett ständigt återkommande samtalsämne och en konstant risk. Och vill man göra upplevelsen något säkrare så ser man snabbt till att, innan passionen för offpiståkningen tar en allt för långt utanför pistkanterna, införskaffa lavinutrustning.

Och det är givetvis ett måste att varje friåkare har åtminstone spade, sond och transciever med sig på bergen, men utan kunskap om hur du använder utrustningen blir den nästintill värdelös.

Därför krävs övning, övning och åter övning.

Jag har mött personer som inte haft koll på hur de sätter ihop sin sond, eller hur de faktiskt tyder vad som står på sin transceiver. Och det är verkligen inte konstigt. Hat man aldrig har testat sakerna på riktigt vet man givetvis inte hur de fungerar, men det är också därför det är så otroligt viktigt att man faktiskt övar.

Många skidanläggningar, åtminstone här i alperna, har lavinträningsområden som gör det enkelt att öva med sin utrusning. Och det är en självklarhet att spendera några dagar per säsong där för att fräscha upp sina kunskapar. Har närmsta skidanläggning inget övningsområde? Skicka ut en vän tillsammans med en transceiver och be den begrava sändaren, i en ryggsäck, under snön. Följ sedan efter och sök efter ryggsäcken med din egen transceiver.

För jag tror verkligen inte att någon vill hamna i ett skarpt läge med rätt utrustning, utan att veta hur man använder den.

Så, ska du ägna dig åt offpiståkning (det är klart du ska, det är fantastiskt!), se till att skaffa rätt utrusning och framförallt – se till att du vet hur du använder den. Själv spenderade vi ett par timmar på övningsområdet för några dagar sedan, och avslutade även kvällen med en mer verklighetstrogen övning på ett närliggande snöfält.

Kategori

Safe on snow

Jag har åkt skidor sen jag var tre år gammal och har nog aldrig varit rädd. Jag respekterade inte snön, körde där jag ville och tänkte alltid ingenting kommer hända mig. På senare år (thank god!) så har jag blivit klokare och kör alltid med lavinutrustning i lavinterräng. Men jag har aldrig ägt min egen utrustning, något jag skämts för lite utan jag har alltid hyrt eller fått låna av någon snäll kompis. Det har ju varit så himla dyrt att köpa. Dock billig livförsäkring…

Men så önskade jag mig ett kit i julklapp och fick det till min stora glädje. Så igår sprang jag ner till Alpingaraget och köpte det och det känns så bra. Jag har fått ännu mer respekt för snön på sistone på grund av alla olyckor som skett. Det blir ett litet wake up call…

Så för den som var lika dumsnål som jag har varit så kan jag tipsa om kitet jag köpte som var för superpris hos Alpingaraget för ca 2800. Sjukt värda pengar. Och nej det här är inte ett sponsrat inlägg. Be safe on snow!


I’ve been skiing since I was 3 yrs old and I’ve probably never been afraid. I didn’t respect the snow, I skied wherever I wanted to and I always thought that nothing would happen to me. When I grew older I became wiser and smarter (thank god!) and today I never ski without avalanche equipment in avalanche terrain. But I’ve never owned my own kit. I’ve always been renting equipment or lent it from a friend. I didn’t wanna by one because it’s so expensive, but I knew I needed to.

For Christmas I got financially support to bye one so yesterday I went down to Alpingaraget to get it. Feels so good! There has been so many accidents lately that really gives you a wake up call.

So if you are just as ridicules cheap as me and don’t wanna bye one because their to expensive you can by the same one that I got which was on a great prise, about 2800. This is not a sponsored post- just wanna say, be safe on snow. It’s better to be safe than sorry.

Kategori
Annons

Påminnelserna man inte vill ha

Att vara medveten om vad som gäller är en sak. Det innefattar att ha koll på risker och konsekvenser och vad man gör för att undvika dem. Medvetenhet, kunskap och erfarenhet är en bra kombo. Trots det så dyker de upp förr eller senare, de där påminnelserna som sveper bort marken under ens fötter.  

Ibland behöver man bli påmind. Man behöver få känna sig liten och maktlös. Helst skulle man slippa och för alltid lyckas hålla sig ifrån den typen av påminnelser. Det är målet. Men det är i stort sett oundvikligt och förr eller senare dyker de upp med effekten att man slungas in i verkligheten efter att ha tagit sig för långt ifrån den. Likt en käftsmäll inser man vilka krafter som kan verka utom ens kontroll. Ett wake-up call som förhoppningsvis bara slutar som ett uppvaknande utan fatala konsekvenser.

I världen av friåkning kommer påminnelsen oftast i formen av laviner. Det är något som ständigt är en faktor om man vill bort från piskade nedfarter. Och jobbar man för att få så många skiddagar som möjligt kommer man att stöta på dem förr eller senare. Givetvis finns ingenting annat än att man tar kloka beslut för att minimera riskerna och på så vis undvika laviner, men hur mycket man än vrider och vänder så kommer påminnelserna ändå att dyka upp. Och ibland behöver du inte ens vara utanför pisten för att bli varse dem.

Här i St. Anton gick det en massiv lavin som en effekt av nyligen fallen snö, regn och varma temperaturer. Mot eftermiddagen blev snön för tung på en brant sluttning med resultatet att den började glida nedför bergssidan. Släppet skedde på en markerad ski route, en utmärkt offpistrepa, och rörde sig långsamt ned mot pisten i dalgången inunder. Den enorma massan nådde pisten där den stannade efter att ha färdats nedför hela bergssidan.

Vi kom till platsen bara ett fåtal minuter efter att lavinen gått och var med i det räddningspådrag som drogs igång genom att bilda sondkedjor. Hela käglan sonderades och söktes av, även med lavinhundar, utan några funna offer. Där och då visste vi inte hur läget var, om någon eller några begravts och om man redan lyckats rädda någon. Vi sökte bara på och hoppades att ingen låg begravd under massorna. Efter att käglan sökts igenom och man konstaterat att ingen rapporterats saknad avbröts sonderingen. Vi fick senare rapporter om att ingen skadats i snöraset.

Att naturens krafter är mäktiga och okontrollerbara är något vi bör känna till vid det här laget. Den gör som den vill med stormar som drar in, jordbävningar som skakar om och laviner som raserar allt i sin väg. Och när vi väljer att bege oss ut på snötäckta berg så vet vi att det inte är vi som bestämmer spelreglerna, istället ska vi anpassa oss efter dem. Vi ska tyda de tecken som ges, analysera den snö som ligger och ta beslut därefter. Och vi ska veta om riskerna som kommer med utövandet.

Men i det här fallet ändrades spelreglerna. Nog för att även piståkare bör vara medvetna om snöläget som råder på skidorten, men någonstans ser de flesta pisterna som safe. Om de är öppna så ska det innebära riskfri åkning utifrån lavinaspekter, det är vad man förväntar sig. Man räknar alltså inte med att snön på bergssidan till vänster ska rasa ned ut på pisten, man är alltför koncentrerad på att navigera sig mellan de pucklar som bildats efter den stora mängd skidåkare som passerat under dagen. Man vet att det är en varm dag och har sett några släpp på solpåverkade sidor, men man är i pisten och där ska man vara utom fara.

Man tappar en del entusiasm efter sådana här händelser. Att vid varje sondtag inte veta om man ska få bottenkänn eller träffa en begravd kropp. Med vetskapen om att ingen faktiskt låg därunder kan man dock andas ut den där hemska känslan som fyllt kroppen. Men faktum kvarstår att lavinen faktiskt gick och man kan enkelt räkna ut hur illa det kunde ha slutat. Ett sug skapas samtidigt, en törst efter att lära sig mer. Samla kunskap och öva för att alltid kunna ta de beslut som är bäst för situationen och för att i nödsituationer kunna göra de räddningsinsatser som krävs. För att återfå makt när man känner sig maktlös. För att växa när man känner sig liten.