Är alla anledningar till träning bra?

Varför tränar du? Det är en fråga man knappt ställer nuförtiden, vi frågar snarare VAD tränar du. Det känns självklart att alla tränar på något sätt, det är något vi förutsätter. Anledningarna till att träna kan vara varierande; man vill bli starkare, snabbare, man vill se ut på ett visst sätt, känna sig piggare, leva längre. Och alla anledningar till träning är bra… eller?

Jag tycker att det är det positivt om fler och fler upptäcker hälsofördelarna med att röra på sig. Men ibland i mitt jobb ser jag att disciplin och motivation till träning ibland gränsar till fixering. ”Jag MÅSTE träna” – annars? Visst är det bra för oss att träna, alltså att på något sätt röra på oss (promenera, höja pulsen, svettas lite) och om man tycker att träning är tråkigt kanske man motiveras av att tänka att man ”måste” träna för hälsans skull. Lite som att man måste borsta tänderna, för även om det är tråkigt i stunden så vet vi att det är bra för oss i längden.

Men – det finns ett annat typ av måste som tyvärr dyker upp lite då och då, och det är det måste där träningen är en kompensation eller ett straff för något annat. Det tycker jag är lite sorgligt. ”Jag måste ut och springa för jag åt en kanelbulle imorse”. ”Jag måste hinna till gymmet för ikväll ska jag dricka vin”. ”Jag måste träna dubbelt så länge idag för jag hoppade ett gympass i helgen.”

Träning ska inte vara en bestraffning för något du ätit eller för något annat du gjort eller inte gjort. Tvärtom tycker jag att träningen ska vara en belöning, något du ger dig själv och din kropp för att tacka den för alla påfrestningar den utsätts för och för att göra den stark för att klara av att leva länge. Träningen ska ge dig energi i det långa loppet, inte ta energi. Om träningen bara är en kompensation för vad du ätit eller druckit – hur kan du någonsin hitta någon form av träningsglädje?

Jag tror på ett balanserat liv där vi både kan äta kanelbullar och springa långa, snabba mil. Självklart handlar det om att jämna ut så att det inte blir bara kanelbullar eller bara löprundor, men det jag pratar om är den mentala inställningen, det vill säga vad vi intalar oss själva och andra. Att vi är värda en kanelbulle bara om vi tränar samma dag? Jag önskar att vi kunde ha en lite mer nyanserad inställning, med lite mindre fixering och lite mindre bestraffnings/belöningstänk. Kanske lyfta blicken och se till den stora helheten, inte bara räkna ut kaloribalansen dag för dag.

Jag tycker att vi som tränare och instruktörer också har ett ansvar och kan tänka oss för innan vi hasplar ur oss saker som: ”nu efter passet kan du gå hem och äta hur mycket godis du vill!” Tänk efter vilka sanningar och tankar du vill skapa hos dina deltagare, kunder och kollegor.

Tack att du orkade läsa detta långa inlägg :)