Stockholm Marathon 2017 – vilken fest!

Embla hejade på löparna i årets Stockholm Marathon. Speciellt på moster Anna!

Stockholm Marathon

Vilken folkfest!

Älskade det här peppande gänget vid Hornstull!

Så stark! Världens bästa syster!

Vid målgången på Stadion.

Idag var jag och Embla inne i stan för att heja på min syster som sprang sitt första marathon. Vi stod vid Västerbron och hejade andra varvet och sedan tog vi tunnelbanan direkt till Stadion för att se målgången. Och vilken folkfest det var!

Blev så sugen på att springa lopp jag också! Men just nu kan jag knappt gå utan att jag känner av mina knän så långlopp känns väääääldigt långt borta.

Ni undrar så klart hur det gick för syrran? Hon såg sjukt stark ut och gick i mål på strax över fyra timmar. Så jädra bra alltså!

Efter lite kramar och gratulationer tog vi tunnelbanan hem och nu sitter jag i soffan med halsont och ömma knän. Det blir sängdags tidigt ikväll för imorgon är det marathondags igen. Då springer Embla minimarathon. Så gulligt!

Kram på er och stort grattis till alla er som tog er runt banan idag! Vilka kämpar!

Ni skulle sett syrrans spurt!

Stockholm Marathon 2017

Today, I and Embla were in town to cheer for my sister who ran her first marathon. We stood by Västerbron and screamed the second yard and then we took the subway directly to Stadion to see the finish line. And what a festival it was!

I just wanted to run myself! But right now I can barely walk without feeling my sore knees so long runs feels very far away right now.

Yes, of course you’re wondering how my sister did? She looked so strong and passed the finish line in just over four hours. So go well done!

After hugs and congratulations we took the subway back home and now I sit on the sofa with a sore throat and knees. I will go to bed early tonight because tomorrow it’s marathon day again. Embla will run her first mini-marathon. So cute!

Lot of hugs and congratulations to all who made it around the track today! You are fighters!

Kategori

Skadade knän, inflammation och överansträngning

Buhu! Nu sitter jag framför datorn och jobbar istället för att leka med mina träningskompisar i cagen från Abilica. Var tvungen att ställa in morgonens träningsevent på grund av inflammerade knän.

Sprang fem dagar i  rad på asfalt, blandat intervaller och njutpass. Det var så härligt och jag hade så mycket flow! Men så igår kväll sa knäna verkligen ifrån. De blev vätskefyllda och även om det inte gör direkt ont så är det en riktig obehagskänsla. Ingen löpning eller benträning de närmaste dagarna alltså. Jag vet att jag varit dålig på att lyssna på min kropp. Det kom inte precis som någon överraskning att knäna sa ifrån. Bara att lägga på minnet. Kroppen vet bäst så lyssna på den.

Men inget ont som inte för något gott med sig. Nu kan jag lägga fullt fokus på armar och överkropp. Det har inte blivit så mycket styrketräning där på sistone vill jag lova. Ett kort lunchpass och massor av jobb väntar idag. Ikväll ska jag ta en arbetsfri kväll, laga en god middag (ska bland annat laga de här tänkte jag) och bara umgås med familjen. Det bästa jag vet!

Har någon av er erfarenhet av överansträngning i samband med träning?

Kram på er folks!

/Karin

No more running for awhile.

Inflamed knees and excess fluid

Booo! Now I’m sitting in front of my computer, instead of playing with my friends in the cage from Abilica. Had to call off the morning training event due to my inflamed knees.

I was running five days in a row on asphalt, mixed intervals and joyrides. It felt so good and I had so much flow! But so last night, the knees really said stop. They became liquid-filled and although it does not directly hurt, it’s a real discomfort feeling. So no running or leg training in the next few days. I know I was bad listening to my body. It did not just come as a surprise. I will keep that in mind. The body knows best so I better listen to it.

But no harm, that doesn’t bring any good. Now I can put full focus on the arms and upper body. There has not been so much strength training lately. A short lunch workout and lots of work awaits today. Tonight I’m going to have a work-free evening, prepare a good dinner (I will cook these, for example) and just hang out with the family. The best thing I know!

Does anyone have experience in injuries due to training?

Lots of hugs, folks!

/Karin

Kategori

Konsekvenserna av att krascha i knävridarsnö

Jag skulle vilja säga att jag försökte mig på något supercoolt trick eller liknande, men det var inte riktigt så det gick till… Och ja, när man kraschar i knävridarsnö så säger det säg självt vad som händer. Man vrider knät. 

Många skulle nog säga att jag, fram tills nu, har haft tur. Och jag håller helt med. Mina knän har hållit ihop. Vinter efter vinter. Tills i år.

De flesta av mina vänner inom friåkningsvärlden har haft/har fortfarande problem med sina knän, på olika sätt. Minisker som trasats sönder eller korsband som gått av hör litegrann till sporten. Så det är verkligen ingenting ovanligt, men det är alltid lika tråkigt när det händer.

Grejen är att jag har varit rätt medveten om mina skadefria år när det kommer till snowboardåkningen. För jag har i stort sett alltid varit hel i kroppen. Visst vred jag till knäna någon gång för fyra år sedan, men det var ingenting som höll i sig. Och jag har såklart, när jag var yngre, trillat på ansiktet och börjat blöda näsblod mitt i backen. Men annars har jag sällan kraschat hårt, och när jag gjort det har jag inte fått några riktiga skador som följd. Så jag blev, föga förvånande, rätt chockad när det faktiskt hände.

Det var verkligen ingenting spektakulärt eller coolt som jag försökte mig på. Jag fick helt enkelt världens tåhugg, alltså stålkanten intill mina tår satte stopp för mig och jag slungades ner i marken. I rätt hög fart (jag gillar att åka snabbt). Och det hände, förstås, i riktig knävridarsnö. Alltså vårsnö/tung slasksnö. Klassiker.

Sen låg jag där. Kände efter, märkte att jag blödde näsblod (precis som jag gjorde den där gången då jag faceplantade i Romme Alpin för över 10 år sedan) och hade ont i vänsterknät.

Jag är rätt envis och vill gärna att saker och ting löser sig av sig självt. Så jag åkte ner på mitt skadade knä, bandagerade det och tog mig till den, redan planerade, after-skin som vi skulle på. (En av säsongens enda after-skis vi faktiskt gått på, vi prioriterar ju åkningen och klättringen före drickandet ;)).

Det blev inget doktorsbesök till att börja med, jag tänkte att det skulle bli bättre efter några dagar. Men icke. Så till slut gick jag ändå till en specialist, fick veta att det var menisken, precis som jag misstänkte, och fick smärtstillande tabletter på recept tillsammans med orden ”You can do whatever your pain allows you to do”.

Nice, tänkte jag, och började så småningom kunna gå relativt normalt igen. Jag provade till och med att klippklättra och åka bräda efter ytterligare några dagar (kunde inte låta bli).

Men det är fortfarande något som inte riktigt stämmer, över en månad efter kraschen. Och det tar väl tid. Förmodligen blir det inte bättre av att jag åkte iväg på en två veckor lång turtripp i Narvik/Hunddalen/Riksgränsen (kom precis tillbaka därifrån).

Så nu är det rehab som gäller så att knäet fortsätter hålla ihop i framtiden, för jag planerar såklart att åka snowboard i en jäkla massa fler år framöver. Och som sagt, någonstans har jag varit medveten om att mina knän till slut kommer få ta lite stryk, och jag har hela tiden påmint mig själv att vara glad så länge de håller ihop. Så nu gäller det bara att få dem ännu starkare. Och sen är det ju en fördel att inte krascha i knävridarsnö.

Kategori
Annons