Hur tar du dig till toppen?

Om man ska vara väldigt kategoriserade så finns det två typer av skid-/snowboardåkare. I alla fall när man pratar om att svänga sig ner från toppar som inte går att ta sig till via skidsystemet. De som tar sig dit på egen hand, och de som inte gör det. 

Många delar samma dröm när det kommer till offpiståkning. Att få ta sig till olika bergstoppar, långt bortanför allt vad skidsystem och civilisation heter, och sedan svänga sig ned därifrån. Helst ospårat, och väldigt gärna i djup, stabil, kallsnö.

Vad som däremot blivit till en vattendelare inom skidvärlden är hur man faktiskt tar sig upp på de där topparna.

Ett alternativ är heliskiing. Det innebär att man köper offpistguidning via helikopter och därmed låter en pilot flyga upp gruppen, och offpistguiden, till olika toppar som de sedan får svänga sig ned ifrån. Väl på botten väntar helikoptern, redo att plocka upp gänget och flyga dem till nästa åk.

Eller så gör man helt ”tvärtom” och tar sig upp på toppen med hjälp av den egna kroppen (vilket fint rim jag fick till där). Med andra ord; alternativet till heliskiing är att gå på topptur. Något som givetvis fortfarande går att göra med offpistguide, vilket är ett smart val om man inte riktigt känner att man har den kunskap som krävs för att vistas i den typ av terräng där åkningen man vill åt finns, men som också går att göra på egen hand.

Vilket alternativ är bäst?

Det säger sig ganska mycket självt att det finns flera rejält stora skillnader mellan de båda tillvägagångssätten. Själv har jag en tydlig åsikt kring vilket alternativ som är det bästa. Och det handlar egentligen inte så mycket om att heliskiing, rent ut sagt, är kasst ur miljösynpunkt. Även om det såklart är en tillräckligt viktig anledning för att de som drömmer om skidrelaterade helikopterupplevelser ska börja tänka om.

För mig är det upplevelsen som är avgörande. En topptur är så mycket mer än svängarna ned. Det krävs bland annat planering och kunskap för att hitta den bästa och minst exponerade vägen upp, erfarenhet för att kunna bedöma snöläget, vänner, eller en guide, man känner sig trygg med och fysisk styrka för att faktiskt orka hela vägen till toppen.

Att till slut stå där på toppen blir dessutom så mycket mer värt när man själv är anledningen till varför man står där.

Sedan är det en gigantisk bonus att få ett gäng sköna svängar ner. Turandet upp bidrar till en ökad insikt kring hur fantastiskt roligt det är att åka skidor eller bräda.

Så för mig är det givet att välja toppturande när jag vill ta mig upp på på berg/fjäll bortanför skidsystemen. Det finns liksom inget annat sätt; vill man åka det där sköna åket nedför den fina fjällsidan så får man se till att tura upp till toppen först.

Om det fortfarande lockar med heliskiing så får vi backa bakåt och tänka på den miljöpåverkan som de olika sätten har. Vilket säger sig ganska mycket själv. En helikopter släpper ut otroligt mycket mer koldioxid än vad du gör när du går uppför med din topptursutrustning. Och ett ökat utsläpp leder till en fortsatt global uppvärmning som i sin tur påverkar våra framtida vintrar. Bland annat genom färre snöfall, ett minskat antal skiddagar per år och smältande glaciärer. (Läs mer om klimatförändringarna och vinterns framtid på www.protectourwinters.se)

Fler hittar rätt

Det fina är att det har hänt någonting inom skid- och snowboardvärlden när det kommer till den här typen av åkning. Fler och fler införskaffar turutrustning (nästan alla av mina friåkningsvänner sitter på ett par turskidor eller en splitboard). Det märks att det finns ett växande intresse kring att utforska bergen bortanför skidanläggningarna, och då inte med hjälp av en helikopter.

Visst finns det säkert fortfarande en del som vill testa heliskiing, men jag är rätt övertygad om att många börjat tänka om och istället drömmer om rena toppturer. Skid-/snowboardåkare som vill åt naturupplevelsen och äventyret. Som vill förtjäna sina svängar.

Och framförallt – som vill att vi ska ha snörika vintrar med många skiddagar även i framtiden.

P.S. Ett tips för den som vill gå toppturer med guide på ett hållbart sätt (och dessutom få fantastisk åkning) är att vända sig till Skitouring Scandinavia och bergsguiden Carl Lundberg. Mer info hittar du här; http://www.skitouringscandinavia.com

Drömlikt, men också väldigt mörkt – så var 2016

Jag vet inte på hur många ställen jag läst meningar i stil med ”2016 – vilket jäkla år”. I negativ bemärkelse. Och på flera sätt kan jag hålla med. Framför allt gällande olika klimatrelaterad frågor. Som att 2016 blev ett rekordvarmt år eller hur USA:s presidentval inte riktigt slutade på bästa sätt. Vår planets potentiellt kolsvarta framtid har givetvis påverkat mig och  gjort upplevelsen av 2016 betydligt mörkare.

Men om jag räknar bort klimatfrågorna (som givetvis aldrig ska uteslutas) kan jag inte hitta många negativa saker med året som passerat.

Jag fick börja med att spendera 3,5 månad i snowboardåkandes i Österrike med fantastiska vänner. Väl tillbaka i Sverige väntade två friåkningstävlingar, där den ena var Nordiska Mästerskapen. Jag vann båda. Något som fortfarande känns overkligt, främst med tanke på att jag tidigare fantiserat om hur det skulle vara att ställa upp. Att det skulle kunna gå så bra hade jag aldrig kunnat drömma om.

När vintern var slut väntade flera månaders arbete. Och av en ren slump lyckades jag knipa ett riktigt drömjobb. Som allmänreporter/multijournalist på Dalarnas Tidningar. En helt magisk, och otroligt lärorik, tid som jag är galet tacksam för.

Jag har även fått vässa mina klätterkunskaper, blivit en del av världens bästa organisation Protect Our Winters Sweden, både som styrelsemedlem och ambassadör, upplevt den svenska naturen och fått många nya vänner längs vägen. Dessutom har jag fått fantastisk support inom friåkningen (snowboardåkningen). Känslan av att andra tror på det man gör, och vill att man ska fortsätta med det, är grym och obeskrivlig.

Så på det personliga och privata planet har jag svårt att hitta någonting att klaga på. Alls. 2016 har varit ett riktigt drömår.

Men globalt finns det massvis med mörker.

2017 kommer att bli ett avgörande år för vår planets framtid. Det är, bokstavligen, nu eller aldrig. Och det är fint att se att mycket börjar vända, att vi är på väg i rätt riktning. Och jag ser fram emot att göra vad jag kan för att vara en del av den positiva kraften. För planetens skull, och för våra framtida vintrar, är det en given fokuspunkt för 2017.

Utöver det ser jag fram emot att få spendera kommande månader här, i St Anton, Österrike. Det kändes helt fantastiskt att få vakna upp till ett nytt år omgiven av alptoppar. Och på något sätt känns det svårt att se på framtiden på något annat sätt än med positivism. För på samma sätt som jag läst många meningar om ett negativt 2016, så har jag läst minst lika många om ett ljusare 2017. Och där kan jag inte annat än att hålla med – det här året kommer bli magiskt.

Kategori