Små steg i rätt riktning

Egentligen är det helt oviktigt vem som gör vad och vem som gör mest. För det som spelar roll är ju att vi alla gör något (klyschigt, men sant). 

Det är svårt att låta bli att inspireras av dem som verkar göra nästan allt rätt. De där personerna som dragit allting lite längre än de flesta. Vad som skulle kunna kallas för ”skolboksexemplaren”. För även om jag inte riktigt tror på att det finns någon som alltid gör allting på det sättet som man kanske kan tycka att man borde göra, så är jag övertygad om att det finns de som är jäkligt nära.

När det kommer till att leva ett hållbarare liv så finns det så himla mycket man kan göra. För min del, just nu, handlar det mycket om att jag äter grönt, tar tåget i större utsträckning, strävar efter att välja hållbara prylar när jag väl köper något och försöker inspirera fler till att göra samma sak. Men jag är långt ifrån framme.

Och sådär tror jag att det alltid kommer vara. Det kommer alltid finnas något mer man kan göra, smartare val att ta och fler punkter att förändra. Och det känns viktigt att låta det få vara så. Att inte stressa upp sig över det eller känna att man underpresterar, utan istället se det som motivation till att fortsätta. Att låta utmaning i att hitta sina sätt att leva ett hållbarare liv vara drivkraften.

För alla de där små stegen vi tar i rätt riktning blir ett stort kliv om vi tar dem tillsammans (ännu en sann klyscha).

Sen så kommer det alltid finnas de där personerna som redan tagit betydligt fler steg i rätt riktning än vad vi själva ha gjort. Och jag tycker verkligen att det är så otroligt inspirerande och fascinerande att lyssna på vad som faktiskt är möjligt.

Två personer som kanske har gått flera kilometer längre än många andra är Johan och Tom-Oliver. Johan har inte tagit flyget på flera år (men trots det samlat på sig extremt många snowboardrelaterade, och coola, upplevelser) och Tom-Oliver tankar elbilen med energi från de egna solcellerna. Mer om dem och deras elbilkörande i de svenska fjällen  går att läsa i min artikel på Åka Skidor.

Själv kommer jag fortsätta ta mina små steg i rätt riktning. Och jag ser det verkligen inte som något måste, utan som något spännande. Vad kan jag göra och hur kan jag göra det på ett sätt som känns bra. För så länge vi är på väg spelar det ingen roll hur snabbt vi rör oss. Bara vi är i rörelse.