Helg, klättring och GoPro 6

Fotad med Gopro 6
I samarbete med GoPro

Så var ännu en grym helg över. Varför ska det alltid gå så fort? Efter att det har regnat i stort sätt nästan varje dag de senaste veckorna i Stockholm (med några undantag) så var gårdagen helt underbar med strålande sol. Vi bestämde oss väldigt spontant för att dra och klättra. Först hade vi tänkt köra långpass och dra ut och cykla men kom på att det eventuellt kunde bli sista utomhusklättringen för i år och eftersom det var så fint väder tog vi bilen till Gåseborg istället. Jag passade på att plocka med mig min nya Gopro som jag fick häromveckan men inte hunnit testa ordentligt ännu. Gopro 6 ska enligt utsago ha betydligt bättre stabilisator än tidigare modeller och ha väldigt mycket bättre dynamiskt omfång så jag har varit väldigt sugen på att testa den! Det blev ingen filmning igår (ska testa igenom den på rikligt på cykel eller skidor) men jag fotade en hel del med den och jag måste säga att jag är imponerad. Enligt mig är ett av de största problemen med tidigare modeller av Gopro just det dynamiska omfånget- div att den inte klarar hårda ljuskontraster utan att underexponerad eller överexponera bilder och på så vis förstöra de. Himlar blir ofta utfärda och detaljer försvinner. Plus att kameran främst har varit värd att använda vid bra väder annars har det bara blivit platt eller varit för mörkt.

Även om Gopro inte är en systemkamera och såklart inte klarar vad en systemkamera kan i dynamiskt omfång är jag ändå mycket glatt positiv och ser en stor skillnad från tidigare modeller vilket gör mig väldigt glad då jag använder min gopro mycket. Bilden ovan är fotad med Gopro 6 och snabbredigerad i telefonen. Äldre modeller hade haft svårt att få till den här bilden då trädet i bakgrunden förmodligen hade blivit helt förstört och utfätt vilket den inte blev nu. Ändå fotar jag i direkt motljus. Bra gjort Gopro!
Fotad med Iphone 7
Glajjorna är från Chimi! Mina nya favvisar! Fotad med Iphone 7

  Fotad med Iphone 7

Igår ledde jag också min första 6B+ utomhus. Supersketchy (speciellt med kalla fingrar så jag har svårt att lita på mitt grepp) men svinkul! Det är verkligen intressant när det plötsligt bara är hjärnan som sätter stop för en istället för den tekniska och fysiska prestationen.

Kategori

Nya väskor från Arc’teryx – V Series gör entré

Arc’teryx lanserar V Series bags. En stilren, slitstark och lätt väska med genomtänkt konstruktion som överraskar.

Det kan tyckas långt emellan 1994 när Arc’teryx lanserade sin innovativa ryggsäck Bora och 2017. Men när Arc’teryx bestämmer sig för att skapa något lämnar man inget åt slumpen. Våren 2018 kommer nämligen Arc’teryx första rullväska som ingår i något som man döpt till V Series. En duffelbag på hjul med skyddande ram runt om kan man säga. I den första omgången kommer V80 samt V110 att finnas tillgängliga. Med smart konstruktion som istället för att låta ramen på rullväskan sitta på insidan så har Arc’teryx designers flyttat ramen så att den istället bildar en skyddande barriär som omsluter hela väskan.

Smart!

En hård ytbeläggning skyddar mot hack och repor och de över- dimensionerade 115-milimeters- hjulen rullar med minsta rullmotstånd över gatsten, trottoarkanter och grus. Väskan har även extremt stabila och hållbara stöd som håller väskan stående på högkant när det behövs. Själva väskan är tillverkad i slitstarkt material (630d nylonväv) med vattentäta sömmar och blixtlås.

Arc’teryx V Series
V80 Rolling Duffel: 3380gram
Pris: 4199SEK
V110 Rolling Duffel: 3500gram
Pris: 4499SEK

rc’teryx V80 Rolling Duffel

Designade att vara funktionella, extraordinärt lätta och garanterat hållbara – väskornaV80 och V110 är byggda för resor som kräver extra utrustning som skrymmande skidpjäxor, vassa isyxor, hjälmar, rep, klätterutrustning och allt annat. Väskorna är lätta att packa, lätta att hantera och lätta att förvara. Samt ruggigt snygga, eller?

Bruce träningsapp – all träning, ett medlemskap

Bruce träningsapp

Jag har blivit med Bruce träningsapp.

Bruce träningsapp

Member

Bruce träningsapp

Hur mycket träning som helst att välja bland.

Bruce träningsapp

Idag blev det Bikramyoga här.

Bruce träningsapp

Jag har precis börjat använda Bruce träningsapp. Och den är amazing! Du laddar ner appen och får tillgång till en uppsjö av träningsanläggningar. Crossfit, dans, kampsport, racketsport, yoga, cykling, gym, klättring, simning och en massa annat skoj som till exempel Bounce i Kungens Kurva. (Jo, även Göteborg erbjuder Bruce-träning.)

Bokningen sker enkelt via appen och du checkar in på studion eller gymmet genom att scanna en QR-kod. Supersmidigt och väldigt prisvärt, 690 kronor i månaden utan bindningstid. Och då får du träna obegränsat! (Om du använder koden karinr1 när du signar upp dig får du dessutom 100 kronor rabatt).

Idag körde jag en bikramklass på Bikram Yoga Östermalm. Galet jobbigt, svettigt och helt fantastiskt härligt. Jag  kan verkligen rekommendera den studion. Fräscht, snyggt och proffsigt rakt igenom.

Vill du kolla in Bruce kan du läsa mer HÄR. Nu ska jag dricka ikapp (ja, vatten) och ladda för morgondagens löppass. Kram och skön kväll på er!

/Karin

/I samarbete med Bruce

Bruce träningsapp

Super tough, sweaty and absolutely wonderful! Love Bikram!

Bruce training app – all your training, one membership

I have just started using Bruce training app. And it’s amazing! You download the app and get access to a multitude of training facilities. Crossfit, dance, martial arts, racket sports, yoga, cycling, gym, climbing, swimming and a lot of other fun stuff such as Bounce in Kungens Kurva. (Yes, Göteborg also offers Bruce training.)

Booking is easy via the app and you check in at the studio or the gym by scanning a QR code. Easy and very affordable, 690 SEK per month without binding. And then you can work out unlimited! (If you use the code karinr1 when signing up, you will also receive a 100 SEK discount).

Today I tried a bikram class at Bikram Yoga Östermalm. Super tough, sweaty and absolutely wonderful! I can really recommend that studio. Fresh, clean and professional straight through.

Would you like to check out Bruce, you can read more about the app HERE. Now I’m going to drink lots of water and prepare for tomorrow’s run. Hugs and happy evening, y’all!

/Karin

/In collaboration with Bruce

Kategori
Annons

Engelberg!

Showing my happy face when I start to realise that I will probably make it to the top! On half way up I managed to loose my googles haha, they fell of a cliff by accident when Anja helt my helmet so did the rest of the climbing and skiing in sunglasses.:P

Så var jag tillbaka i Sverige! Jag hade hoppats på att jag skulle ha hunnit uppdatera mera i Engelberg men life kom emellan. Ja, det är svårt att hinna med allt hur mycket man än vill. Det var verkligen magiska dagar i Engelberg med plåtning och filmning. Jag kan inte visa för mycket då grejerna kommer senare men magiskt var det verkligen. Och aldrig har jag tidigare klättrat i pjäxor och tumvantar på en vertikal vägg med en fotorygga fullproppad med utrustning + skidor på ryggen! Haha det var en utmaning kan man lugnt säga. Jag kan inte direkt påstå att jag kände mig smidig och omöjligt var det också att se fötterna på vägen upp så jag hade sjukt svårt att se vart jag skulle placera fötterna på lämpliga grepp. Eftersom vi klättrade med pjäxor gick det inte heller att som vanligt annars kunna känna sig för vart greppen fanns haha. Det var som att famla i blindo men på något underligt sätt kom vi upp i alla fall och jag kände mig rätt superhuman efteråt!

Nu sitter jag som sagt i Stockholm och nej, känns inte superkul när man tittar ut genom fönstret, så grått som det är just nu. Förmodligen bär det av igen på söndag och det känns väldigt bra men jag har sinnessjukt mycket att göra tills dess för då blir jag borta omkring 5 dagar, sen är jag hemma tre dagar o sen åker jag igen. Då ska jag runt i Sverige och en vända i Norge för att hålla föredrag på Scandinavian Photo. Jag kommer vara i Oslo, Malmö, Göteborg, Bankeryd och sedan Stockholm två dagar. Kommer posta exakt plats och tid när jag har det klart om ni vill komma och lyssna.

Nu ska jag iväg och hämta upp min nya gimbal som jag har beställt (yeey!!)! Kommer bli så kul att testa runt den och jag är så taggad börja använda den!


Back in Sweden! I had hoped I would be able blog more in Engelberg than I did but ”life” came in the way. To much to do. It’s hard to manage everything you wanna do, even dough you really want to. We really had amazing days in Engelberg with filmning and shooting. I can’t show you to much cuz it will be published later but yes, it was really magic. And never have I ever before climbed a vertical cliff in ski boots, a huge backpack filled with photo equipment and a pair of skis strapped to the backpack. It was so hard!! haha a real challenge! At one point I actually doubted that I would make it. It was almost impossible to se were to put my feet and I couldn’t feel anything because of the ski boots. It was like climbing in the dark. But I managed to get everything to the top and I felt superhuman afterwards!

Right now I’m in Stockholm and no, I don’t enjoy it. Everything is grey and the weather is shit. I probably will leave again on Sunday wich feels really good but I have a million things to do before that. I will probably be away for 5 ish days and then be here again for three days and then I’m leaving again. I will have lectures at Scandinavian Photo in Oslo, Malmö, Göteborg, Bankeryd and then Stockholm two times so there will be a lot of traveling now. I will post when, were and time when I have all the info if you would like to see the lectures!

Now I’m heading to Scandinavian Photo to pick up my new gimbal that I bought! So hyped about this, it’s gonna be great! Can’t wait to start using it! 

Crazies days in a long time!!

De här senaste dagarna har verkligen varit bland det roligaste och bland det ballaste på länge. Helt slut i kroppen är jag, fötterna behöver få lite kärlek men oj så lycklig jag är! Det var tur att de första dagarna var lite lugnare haha. Annars vet jag inte hur jag hade orkat! Det har varit så fullt upp här att jag knappt kollat mailen därav varför bloggen också bara fått få inlägg men mer kommer snart! Stay tuned!


Wow! These last days has been so amazing and fun! It was so physically hard but so fun and totally worth it! My body is extremely tired but I am so happy. Tomorrow I’m going to take care of my body and give it a little love so it can heel a bit. I will post more pictures soon! It’s been so crazy here so I’ve barely have had time to check my email. 

Snökaos och klätterbilder

Skön kontrast att vakna upp till i morse när snön flög runt utanför fönstret. Lite sjukt när man tänker på hur varmt det var i söndags när solen låg på.  Jäklar vilken fin dag det var  men det är himla härligt att se lite snö utanför fönstret. Synd bara att det är slasksnö och jag har sommardäcken på bilen haha. Dags att byta:P Men händer inte att jag sätter mig i bilen idag ändå. Som vanligt när det kommer snö eller för mycket löv lamslås hela Stockholm och blir liggande på rygg. Spelar ingen roll om det bara är 1 cm. Här är i alla fall resten av klätterbilderna från helgen som jag lovade lägga upp. Lite senare än planerat men bättre sent än aldrig:)!


Nice kontrast this morning (from the weekend weather) when I woke up and the grownd was partly covered with snow. Pretty crazy when you know how the weather was lite on the weekend. But it is really nice to see the snow, to bad I haven’t had time to change my tires on my car yet haha. Need to fix that asap! And here (finally) are the rest of the pictures from the weekend as I promised to post. Enjoy!

ak9w2608

ak9w2611

ak9w2613

ak9w2650

ak9w2679

ak9w2726

ak9w2741

ak9w2752

ak9w2756

Annons

Årets sista uteklättring?

Efter att det har varit totalt 30 minuter sol i Stockholm under Oktober så fick vi äntligen en riktig panghelg och vi passade på att åka och klättra för kanske sista gången i år. Nu är jag helt mör och glad och ska snart iväg och möta upp en kompis! Fler bilder kommer senare! Jag plockade med den stora kameran för att få fota lite krav- och prestigelöst. Är sådan befrielse att få fota enbart åt sig själv och det är skit samma om det blir bra eller dåliga bilder. Att jag själv får bestämma är sååå skönt att göra ibland. Vetskapen att jag kan få slänga precis alla bilder om jag skulle vilja är så skönt haha för ingen mer än jag skulle bry sig. Men haha, det blev en hel del bra bilder idag, vi hade magiskt ljus och fantastiskt fina färger! Slänger upp de i morgon!


Today may have been the last day of climbing outside in Stockholm for me before the winter comes. We had amazing weather (finally, it’s been crap the last month)! Now I’m heading of to meet up a friend! I will post more pics from today later tomorrow!

g0085615g0095632

Hur utmanar man sig själv?

Det är något visst med att befinna sig i en situation där man känner hur adrenalinet pumpar och inser att det man har framför sig kommer bli en riktig utmaning. För på samma gång som man kanske helst skulle lägga ner hela grejen och avbryta allting, främst på grund av rädsla, så vill man ändå se om man klarar av det. Men hur gör man för att komma dit och faktiskt våga möta den där utmaningen? 

Under de senaste åren har jag gång på gång chockerat mig själv genom att befinna mig i, och söka mig till, utmanande situationer där jag kanske inte alltid känt mig helt bekväm eller helt säker på hur jag ska hantera dem. Det är ju väldigt individuellt vad en utmaning faktiskt handlar om och innebär. Det kan vara jobbrelaterat, handla om familjen eller, som jag syftar på nu, betyda att man provar på aktiviteter som ibland kan kännas något extrema. Och väldigt utmanande.

Varje gång jag står i en sådan situation så tänker jag något i stil med ”men vad i h-lvete, hur f-n lyckades jag hamna här?”. Charmigt? Nja, men det är den där rädslan som sprider någon form av skräck i min hjärna. Men efter en kort stund handlar det främst om hur någon typ av envishet kickar igång som får mig att känna ungefär ”jaha, nu lyckades jag hamna här. Det är bara att bita ihop och köra på. Det här fixar jag”.

”Man biter ihop, laddar om och bestämmer sig för att anta utmaningen”

Den där rädslan kan ibland bita sig fast extra mycket. Oftast beror det på att man inte befunnit sig i en liknande situation tidigare och inte känner att man har full kontroll på hur man ska ta sig igenom den. Men det är även den som triggar igång det där j-vlaranammat som gör att man biter ihop, laddar om och bestämmer sig för att anta utmaningen.

För övrigt tror jag att det är en väldigt viktig egenskap att kunna motivera sig själv till att fortsätta. Speciellt om man ibland befinner sig i utsatta situationer där det kan kännas väldigt tufft att ta sig vidare. Då krävs en stark vilja. Framför allt i de lägen då man inser att det inte finns någon ESC-knapp, hur mycket man än önskar att så var fallet. För vissa gånger kan det kännas precis så. Att man skulle vilja ”starta om spelet” och börja om från början. Men i verkligheten är den utvägen tyvärr inget alternativ, beroende på hur skarpt läge man befinner sig i.

Utmaningarna utan ESC-knapp är kanske den extremaste varianten och det är förmodligen vanligare att man hamnar i lägen där man faktiskt kan avbryta den pågående situationen. Det sistnämnda alternativet kan till exempel innebära hur man väljer att kliva av cykeln en stund när man kör downhill på fjället, för att det på något sätt känns för läskigt. Det kan även innebära att man inte kliver ut över klippkanten, bygger ett ankare och firar sig 25 meter ner till marken eftersom man inte vågar när man väl står där. Trots att man bestämt sig för att göra det.

Det kan också betyda att man väljer att ta vägen runt myrmarken, som man kommit fram till under sin springtur i skogen, istället för att springa rätt över den.

Att veta hur det finns ett alternativ är en trygghet och att alltid ha flera valmöjligheter är att eftersträva. Samtidigt ger det så otroligt mycket att faktiskt fortsätta cykla, trots att det känns både brant och väldigt stenigt längs stigen. Att våga ta klivet över kanten, bygga ankaret och fira sig ner. Eller att testa springa över myrmarken, i sällskap av någon som sprungit där förut, för att se hur mycket man faktiskt sjunker ner.

”Det är en svårbeskrivlig känsla, den som infinner sig när man plötsligt står där på andra sidan och har genomfört någonting som fått adrenalinet att pumpa”

Och känns det fortfarande läskigt när man väl har börjat, så kan man ju välja att avbryta. Då har man ändå testat. Men med största sannolikhet kommer man att fortsätta. För så fort man tagit det första klivet så brukar nämligen den där totala fokusen infinna sig, tillsammans med en känsla av att vilja avsluta det man påbörjat. Dessutom kanske insikten kommer att det trots allt är en rätt häftig upplevelse, även om den fortfarande känns lite skrämmande.

Det är en svårbeskrivlig känsla, den som infinner sig när man plötsligt står där på andra sidan och har genomfört någonting som fått adrenalinet att pumpa och som till en början kändes alldeles omöjligt att klara av. Och det är precis den känslan som gör att man gång på gång hamnar i de där situationerna där man börjar tänka ”men vad i h-lvete” och känner hur det pirrar som tusan i magen samtidigt som hjärtat börjar slå lite snabbare

Disco Friday!

Idag vart det en riktig discofredag! Efter jag jobbat klart mötte jag upp Johanna och drog till telefonplan för lite kvällsklättring. Jag har inte klättrat på så länge och idag fick jag en helkväll! Det var så kul och det var första klätterpasset sen jag opererade höften och jag var så glad över att se att det gick så bra och att jag inte hade ont! Back in the days klättrade jag väldigt mycket. Jag började när jag var 8 men har haft några uppehåll i perioder när annat i livet tagit över. Men klättringen ligger mig så varmt om hjärtat och jag har lite grejer på gång som kommer göra att det kommer bli lite mer klättring framöver. Kommer bli himla kul! Det var också kul att se att trotts att jag inte kört på ett bra tag, ändå var helt okej i greppstyrkan.


Today I had an awesome disco Friday! After I was done working I met up with Johanna and headed for the gym for some evening climbing. I haven’t climbed for so long and today I got an entire evening! It was so fun and it was the first time up on the wall since my hip surgery and I was so happy to see that it went so well and that nothing was hurting! Back in the days I used to climbed a lot. I started when I was 8 but I’ve hade periods when I’ve been climbing less because of different reasons. But climbing is so close to my heart  and I have some cool stuff coming up that will require me to step it up a bit so there will be more climbing ahead! It’s gonna be great!

14585362_10157488945760623_891319416_n14593153_10157488946220623_2076116289_n14593666_10157488971465623_1882088709_n14607914_10157488972050623_178293113_n14608106_10157488945900623_649179598_n14608168_10157488971910623_13286434_n

Mina mycket vackra klätterskor har varit me lite väl länge nu, silvertejpen hjälpte i 2 min, sen var den bort nött. Dags att skaffa nya puck…


My lovely pair of shoes… not so lovely any more. I need to get a new pair. The duck tape isn’t enough haha but it was a nice try!:P

14610765_10157488971965623_681386054_n14625357_10157488972015623_594017802_n

14593458_10157488972435623_1321786933_n

När jag kom hem vart det kvällsmat i sängen med en serie. Haha för trött och för lat för att sätta mig vid bordet och Just because I can :P vart  två kokta ägg och grönt macha te!

Kategori
Annons

Det är väl bara att falla?

Vad som vid en första tanke borde handla om höjdskräck är förmodligen snarare kopplat till en rädsla över att falla. Och trots att man vet att man är säkrad är det så galet läskigt att ens tänka tanken. Fallträning? Skojar du?

”Okej Elin, nu kan du testa att falla när som helst!”
Min vän och instruktör ropar nerifrån att det är dags för lite fallträning. Jag kikar ner mot repet som jag har inknutet i min sele. Det här är första gången någonsin som jag ledklättrar utomhus och jag har kommit halvvägs upp för den drygt 20 meter höga väggen. Min sista säkring sitter ett par meter ner och jag är på väg upp på en liten hylla för att sätta nästa säkring. Det här betyder att ett fall härifrån skulle resultera i cirka tre-fyra meter fritt fall innan repet spänns. Nog för att jag har hjälm och litar på min säkrare som håller i repet, men fallträning härifrån? Inte en chans i världen, tänker jag och sneglar istället upp mot nästa bult. Efter ännu en uppmaning så sätter jag mig motvilligt bakåt i ett halvhjärtat fallförsök, hänger en kort stund i repet och fortsätter sedan mot nästa bult.

Det är den där rädslan för att falla. Även med vetskapen om att man är säkrad så känns det fel på precis alla sätt att släppa taget om klippväggen. Och när man dessutom har repet löpandes neråt och vet att man kommer att falla förbi sin senaste säkring innan repet spänns så blir det ännu värre rent psykiskt. Har man istället topprep så löper repet upp till toppankaret och ner till personen som säkrar, som förhoppningsvis håller repet någorlunda spänt. Ett fall i ett sådant läge blir betydligt mindre dramatiskt. Även om jag personligen helst undviker dem också.

Men höjdrädslan då? Är man rädd för höjder så är den given, i alla fall om man börjar med att repellera/fira ned från toppen av klippan. Det där första steget utför klippkanten skulle lätt kunna vara det mest onaturliga och motsträviga i hela världen. Jag menar, vem kliver frivilligt ut för ett stup? Samtidigt så vet man, förhoppningsvis, att ens säkringar sitter, man kommer inte falla fritt mot marken. Ändå är det ett hisnande steg det handlar om, men när man sen står där i en 90 graders vinkel med fötterna mot klippväggen försvinner det mesta av rädslan. Men som sagt, det här gäller om man väljer att börja ovanifrån. Startar man istället från marken är det en helt annan grej och man slipper den där svindlande känslan. Däremot kan den komma sen, när man väl tagit sig en bit upp på väggen och spanar ner. Och då blir man förmodligen så motiverad av att inte vilja ramla så att man fortsätter uppåt av ren rädsla. Så var det åtminstone för mig, inte minst när jag nedklättrade. Med andra ord så borde jag ägna mig åt mer fallträning.

Jag tänker att det är bra att utsätta sig för sina rädslor. Inte på en ohanterlig nivå, men nästan. Sen beror det i för sig på vilken typ av rädsla det handlar om, men det är just det där att när man väl klarar av någonting som man varit rädd för att prova tidigare så följer en oslagbart härlig känsla. Det har förmodligen lite med adrenalin att göra också, i alla fall när det gäller extremsporter. Sen tänker jag mig att man får ett starkare psyke av att befinna sig i situationer som känns väldigt utmanande. Och med utmanande menar jag självklart inte osäkert eller riskfyllt, vilket är en grej som är väldigt fin med klättring – du har alltid minst en stabil säkring, men många gånger har du dubbla. Alltså, du har två oberoende säkringar. Som min vän sa; det är ju bättre än i verkliga livet.

Kategori

Recension: Häggstaklippan

Dalarnas vackra landskap i all ära, men över en helg så lämnade jag det kuperade landskapet för att testa klättra närmare huvudstaden. Vi åkte till Häggstaklippan, en oas mitt bland höghusen i Huddinge, med vacker utsikt och många leder. Bättre än Dalarna? Nja, men definitivt värt ett besök.

Har man varit i Dalarna så vet man att landskapet är milt sagt kuperat. Det betyder i sig inte att länet stoltserar med skyhöga toppar och djupa dalar, snarare handlar det om en mer böljande karaktär med många låga kullar. Hög mysfaktor med andra ord och står man på en höjd så ser man det tydlig, hur omgivningen liksom höjs och sänks, men även om man är på marknivå så är det svårt att missa hur de där milsvida åkermarkerna ofta uteblir. Det verkar helt enkelt inte finnas tillräckligt stora platta ytor för den typen av landskap.

Man kan tänka att en kuperad terräng med många höjder borde kunna bjuda på ett stort antal klättervänliga klippor. Men återigen, det är mjukt formade kullar vi pratar om, inte höga toppar med många stup. Givetvis finns det dock klättring i Dalarna och utifrån de klippor som jag hunnit med att prova så är den grym. Kan tillägga att jag har ett gäng ställen som ligger högt upp på prova-på-listan. Förhoppningsvis kan några bockas av under sommaren. Det till trots så valde jag att emigrera över en helg och sätta topprep strax utanför vår huvudstad istället. Och trots det betydligt mindre kuperade landskapet så visade sig klättringen vara både utmanande och naturskön.

Häggstaklippan, Stockholm

Jag skulle vilja skriva att det är enkelt att hitta dit, men med tanke på antalet felkörningar från vår sida så känns det inte riktigt rätt. Det har i för sig inte med klätterklippans placering att göra, utan det var snarare vi som gjorde för lite förarbete kring navigeringen. När man väl kollat upp rätt plats att skriva in i navigeringssystemet så gick det supersmidigt. Så hur hittar man då? Knappa in Häggstavägen i Huddinge på mobilen, eller annan GPS, och ta dig dit på det sätt som funkar bäst för dig. Sista biten får du oavsett (om du inte kommer vattenvägen) gå längs med Sankt Botvids Kyrkogård tills du når fram till ängen och då har klippan på din högra sida. Så om man bortser från vår förvirrade navigering så är det enkelt inte några större svårigheter att hitta rätt. Och bor man i Stockholm med omnejd blir placeringen givetvis ännu bättre.

Foto 2016-05-21 14 41 56
Leder

Nu är det inte så att vi klättrade igenom samtliga leder, det vore väldigt ambitiöst, utan vi provade på några få. Men en genomgående känsla var att lederna är väl omhändertagna, bultar och ankare var inte speciellt slitna. Det fanns också många alternativ till leder med svårighetsgrader från nybörjarvänligt till mer avancerat, klassikern ”det finns något för alla” passar bra in här. Längdmässigt så går det att hitta från runt 15 meter långa slingor till uppemot 40 meters varianter. För den som vill tradklättra så finns det bra med möjligheter och vill man istället ledklättra så är det bara att välja led efter önskad svårighet. Dessutom är det möjligt att ta sig till toppen av klippan genom att gå runt den och, istället för att trad- eller ledklättra, sätta ett topprep ovanifrån. Vi provade lite olika varianter, några av oss tradklättrade, andra växlade mellan att fira från toppen och att ledklättra.

Foto 2016-05-21 17 48 59
Miljö

När vi var där, under en helg med vackert väder, så var vi långt ifrån själva på klippväggarna. Det kom och gick flera replag under tiden, vilket kanske egentligen inte spelar så stor roll. För trots platsens popularitet så kändes det enkelt att hitta avskildhet, något som på något sätt känns betydande för att få en helhetsupplevelse. Är man där för första gången kan det också vara smidigt att fråga andra om de har koll på vart lederna går, fast å andra sidan är det där med att hitta dem själv en del av charmen. Placeringen av klippan gör den dessutom lättillgänglig och det är inte bara klättrare som rör sig i området. Visst blir det mer av en naturupplevelse om man är ensam på en kläterplats, men så här nära huvudstaden, och på ett så passa bra klätterställe en solig helg, är det ingenting man förväntar sig.
Foto 2016-05-21 13 10 33

Slutsats
Häggsta är en otroligt vacker plats med härlig utsikt och en lummig skogsmiljö, samtidigt som man kan se ut över höghusen på andra sidan vattnet. Det är lite som en oas i all bebyggelse och trots att klippan ligger så pass nära Stockholm så känns det helt och fullt som att man kommer bort från storstadspulsen. Vattnet som ligger alldeles intill gör också sitt och även om man inte är såld på klättring så är det en bra idé att åka till Häggsta för att gå upp på toppen, dricka kaffe och njuta av utsikten. Så länge man kommer ihåg att hålla minst två meters avstånd från klippkanten.

Klättringsmässigt så finns leder i alla tänkbara svårighetsgrader och det var enkelt att hitta passande alternativ oavsett vilken grad man vill klättra. Det var smidigt att sätta topprep och fira sig ner, när vi gjorde det så byggde vi även egna ankaren vilket kan vara smart för att inte slita på bultarna om man planerar att topprepsklättra. Vi ledade också och har man inte ledat så mycket tidigare så fanns det bra och relativt lätta leder att öva på.

Ska det slängas in något minus så får det bli att stället inte är riktigt så långt ut i skogen som man hade önskat. Går vi tillbaka till Dalarna och jämför så ser man hur själva naturupplevelsen blir att skilja sig åt ganska rejält, men återigen så förväntar man sig inte samma typ av upplevelse i Stockholmstrakten. Att det är flera andra klättrare på plats blir också en skillnad, men så länge det inte bildas köer till lederna så gör det inte så mycket.

Betyg; 3 av 5. Grym, Stockholmsnära, klättring med både fin miljö och många leder. Jag skulle kanske inte åka från Dalarna för att klättra där (om det inte som nu var en klätterhelg med ett gäng vänner), men hade jag bott i Stockholm så hade det absolut varit ett bra alternativ. Hade naturupplevelsen varit bättre, utan höghusen som bidrar till att stadskänslan inte suddas ut helt, hade betyget blivit högre.

Foto 2016-05-21 13 16 25

Kategori

Färglöst? Nej, bara lite gråare.

Ibland glömmer man bort saker. Det kan vara saker man tänkt göra, något man borde köpt eller prylar man glömt att packa med sig när man ska åka iväg. Vissa gånger är det som att hjärnan själv väljer att radera bort de där grejerna från våra mentala ”to-do”-listor. Kanske för att jäklas lite med oss eller för att våra medvetanden någonstans inte tycker att just de grejerna är av intresse för någon form av helhetstänk. Som om vårar djupare jag redan förstått att den där extrajackan bara hade tagit plats i packningen och aldrig egentligen kommit till användning.

Men bäst kanske vi är på att plocka bort, eller kanske snarare försköna, saker som vi bär med oss som sämre minnen. Det här med att vi polerar upplevelser och händelser för att ge dem något sorts skimmer som de egentligen inte hade, men som får oss att minnas dem på ett vackrare sätt. Funktionen som får oss att påstå att fisken vi fångade för fem somrar sedan, som egentligen vägde 500 gram, var en bjässe på 1,5 kilo. Den som får oss att minnas regniga somrar som soliga dagar, som får oss att komma till uttrycket att det var bättre förr. För att fem år senare hävda att det var bättre för fem år sedan. Osv.

I alla fall så har jag förträngt en sak. Eller förträngt är väl att ta i, men jag har åtminstone låtit bli att tänka på det och på vissa sätt förskönat det. Men nu är jag tillbaka och verkligheten har gjort sitt. Det är nämligen lite så det kan bli när man har försett något med det där skimret. Det kan vara en plats man varit på som man alltid burit med sig i minnet som en vacker sådan. Ett ställe man trivts på, där alla miner var glada och omgivningens skönhet slående. Fine, det är väl jättefint att vi kan minnas det så. Det skapar en mental plats att ta sig till när verkligheten inte riktigt känns lika skimrande. Men här kan det bli problematiskt om man förskönat det hela lite väl mycket och sedan faktiskt återvänder till platsen. Besvikelsen kan vara som ett slag i ansiktet. Eller så är det precis så som vi minns det.

Färgglatt i St. Antons boulderhall.

Färgglatt i St. Antons boulderhall.

Skillnaden dem emellan (förutom färgsättningen)? Where do I begin… Polerade och slitna grepp (vilket ger väldigt lite friktion), en trästege upp till en del av bouldering, mattor fastspända i stegar, sektionen liksom intryckt på läktaren till en bandyplan, låga väggar… Samtidigt blir det hela lite charmigt och påminner kanske mer om ett hemmabygge än klätterdelen hos ett modernt idrottskomplex. Det känns som att någon verkligen kämpat för att få till en klätterhall och kommit med den ena kreativa lösningen efter den andra. Och någonstans har de hittat en lösning som ändå funkar. Det finns många linjer av varierande svårighetsgrad, precis som man efterfrågar. Så klättringsmässigt lämnar hallen kanske inte så mycket att önska, förutom nya grepp. Det kan jag ändå inte släta över, de behöver bytas ut.

IMG_7304

Andra våningen i boulderdelen.

Och jag har varit i betydligt knepigare hallar. Till exempel den i Verbier förra vintern. Här handlade det om ett litet, litet, rum intill hockeyhallen i byns sportcentra. Det kändes som att gå in i typ ett maskinrum. Eller ventilationsrum. I alla fall inte en klätterhall, eller boulderhall som det ju faktiskt var. Väl där inne var det, ett inte speciellt högt, snedtak åt båda riktningar och en matta över hela golvet. Det var litet och källarlikt, men återigen – klättringen fanns där. Fönster, däremot, var det inte någon fråga om. Instängt? Något enormt.

Det är svårt att låta bli jämförelser. Och i sådana här lägen är det svårt att inte lägga på det där skimret. Hallen i St. Anton glittrar redan. Samtidigt förnöjer variation och även om skillnaderna är markanta hallarna emellan så ger de ändå utmaningarna som efterfrågas. På sina egna, unika, sätt. Grått eller färgglatt, högt eller lågt. Sedan kanske man föredrar det ena eller det andra, men hellre att det finns en charmiga hall med vrår och vinklar än ingen hall alls.

IMG_7310

Kategori
Annons

Greppstyrka

Du möts av färgglada väggar prydda med ännu färggladare grepp. På golvet ligger en dämpande madrass och på väggarna hänger det klättrare som ibland snarare påminner om spindelmannen (utan dräkt) än någonting annat. Du följer en färg i taget med blicken och börjar genast fundera på vilka linjer som är görbara. 

Vissa grepp faller in under den minimalistiska stilen medan andra snarare går under maximalism. Kreativiteten kring utseendet på dem är, oavsett stil, oftast ingen bristvara. Den lekfulla känslan som fyller kroppen kommer per automatik genom kombinationen färg och lustiga former. Men det är lätt att missta sig av och tänka att det inte är någon match att fixa linjerna som snirklar sig uppför väggarna. Det här ändras dock snabbt när man väl provar.

Det är nämligen när man är på väg upp som man inser att det är utmanande på flera sätt. Vägen är sällan spikrak, om det inte är en sådan linje, utan många gånger finns det ett eller flera problem längs slingan som måste lösas. För att ta sig förbi dem och vidare krävs en kombination av strategi, kreativitet, viktfördelning och styrka. Och här kickar allt igång. Problemlösaren i dig vaknar till liv och du vässar dina sinnen. Du känner dig utmanad av linjen och inser att du måste ta dig till toppen. Det finns liksom inget annat. Och det är där själva tjusningen ligger.

Ju mer du klättrar desto mer ökar greppstyrkan samtidigt som tekniken vässas. Du lär dig hur vikten bäst fördelas för att nå olika grepp och du inser dina egna styrkor. Du utmanar ständigt dig själv genom att välja nya linjer och vägar och när du väl klarar en ny linje är känslan som fyller kroppen världens bästa belöning.

Varför bouldering?

  • Strategi- och teknikträning. Du måste tänka ut hur du ska fördela vikten, vilken förflyttning som är smartast och hur du löser de problem som dyker upp längs vägen.
  • Kreativitet. Du måste ibland vara kreativ för att lista ut hur du ska utföra vissa rörelser och moment.
  • Ökad greppstyrka. Skillnaden i greppstyrkan kommer du att märka snabbt när du väl börjat bouldra. Och det är häftigt att plötsligt kunna greppa tag i grepp som från början såg helt omöjliga ut.
  • Överkroppen blir rejält tränad. Bouldering innebär galet bra träning för framförallt arm-, bröst- och coremuskler.
  • Det är galet roligt! Strategi, teknik, kreativitet och styrka i en skön blandning där den egna kroppen (tillsammans med kalk och klätterskor) är allt som behövs.
  • Bästa hänget finns i klätterhallen. Här hjälper och stöttar man varandra för att lista ut hur olika linjer ska klättras, utmanas och utvecklas. Det blir socialt och jämförelsen med en lekplats (för vuxna) är inte helt out of place.
Kategori

4 saker jag lärt mig om Österrike

Att skidåkningen i Österrike skulle vara bra hade jag förväntat mig. Likaså att landskapet skulle vara sådär otroligt vackert som det visade sig vara. Däremot har tiden lärt mig nya saker om landet så som att man inte förstår vegetarianer, låter barnen klättra på väggarna och tycker att tysk après-ski musik är svängigast.

Vegetarisk mat? Vad menar du?

Jag äter sällan på restaurang med motiveringen att jag gillar att få bestämma vad som ska ligga på min tallrik. Känner mig ofta begränsad av restaurangernas menyer. Givetvis finns undantag där utbudet matchar min smak perfekt. Men så är inte fallet i Österrike, i alla fall om man ska kika på de karaktäristiska rätterna. Här är det nämligen kött, ost, pasta och… Kött som är grejen. Och jag är vegetarian.

Det här borde jag kanske ha kunnat räkna ut innan mitt första restaurangbesök på en typisk österrikisk, väldigt charmigt inredd, restaurang, men det gjorde jag inte. Så där satt jag med menyn i min hand och en rätt att välja på. Ost med ost, ost, ost, lite brynt smör och pasta. Dom måste ha glömt att skriva med grönsakerna tänkte jag och la min beställning medan mina bordskamrater valde en rätt med getkött. Det hade dom inte, det fanns inga grönsaker. Jag smakade på den där ostknödeln och började snabbt smutta på vinet istället. Nästa gång vi gick på restaurang här i Österrike blev det asiatiskt istället.

Klättring für alles

Ni vet hur alla berättar hur de har spelat fotboll som unga hemma i Sverige? Glöm det, i Österrike är det klättring som är grejen och i hallarna kryllar det av barn med så mycket energi att de i stort sett flyger uppför väggarna. Och det faller sig liksom naturligt för dem, det är inte konstigt att bollen bytts ut mot bouldering. För en annan är det perfekt då populariteten innebär fler, och riktigt bra, klätterhallar.

Möjligheterna till klippklättring är också många och för en klätterentusiast är bergen rena drömvärlden. Österrike är även platsen där du kan stöta på väderbitna alpinister som känner bergen utan och innan, ni vet alpvärldens urtyp. Ibland dyker de upp på mer välbefolkade platser och delar med sig av sina inspirerande och otroliga livshistorier, men oftast befinner de sig på någon klippvägg långt bort från civilisationen.

De är naturliga navigatörer

Att köra bil i Österrike bör inte göras utan vägkarta, GPS eller annan navigationsutrustning om man vill nå sin destination med så få felkörningar som möjligt. Anledningen ligger i att vägarna många gånger saknar skyltar. Här är det lätt att undra varför, men likt det mesta så har det antagligen sin naturliga förklaring. Den skulle kunna vara att österrikarna helt enkelt är bättre navigatörer och besitter en inre kompass som leder dem rätt.

En annan förklaring skulle kunna vara att man helt enkelt bortprioriterat skyltningen. Oavsett så leder det här till att det blir lite svårare att hitta rätt i landet. Däremot så får man öva sin orienteringsförmåga, något som är både nyttigt och roligt.

Tysk après-ski musik är grejen

Ni vet de där svängiga tonerna som får tyskarna att svepa öl och dansa loss i timtal med pjäxorna på fötterna? Det är inte bara i Tyskland man uppskattar dem. På österrikiska après-ski ställen ljuder ofta musik i samma genre och pjäxdansen kan pågå långt efter liftstängning. Och det är inte speciellt konstigt då det är en stor mängd tyskar som varje vinter tar sig till de österrikiska alporterna för att åka skidor och gå på après. Influensen är oundviklig då de där dansanta och lite småtokiga tonerna oftast leder till glada miner.

För den som gett sig ut på vägarna, trots bristen på vägskyltning, finns även en radiokanal som för det mesta sänder ut precis den där tyska apres-ski musiken. Du kommer garanterat glädjas åt den, finna den lustig och på något sätt uppskatta bilfärden lite mer. Har du aldrig hört den här typen av musik? Klicka här och njut av de svängiga tonerna.

Bonus: Här skulle jag vilja skriva att jag lärt mig tyska, men det vore en överdrift. Jag kan ursäkta mig, undra över vad något är och säga att allt är bra. Inte mycket mer än så. Däremot har ögonen fått vila på riktigt vackra vyer. Det är i för sig inte så otippat då Österrike trots allt är ett alpland och den som vistats i sådana vet hur magisk utsikten allt som oftast är. Och någonstans är det väl en anledning till att landet lyckats charma sig in hos mig. Finns det alper eller vackra och åkbara berg i allmänhet, mycket snö och mysiga byar hamnar man på plussidan och då Österrike har både det samt mycket mer är det inte svårt att tänka tanken på att återvända till landet fler gånger.

Äntlingen är Ninja Warrior tillbaka i Sverige

Över 100 personer tävlade i Ninja Warrior förra året men ingen nådde hela vägen fram till Midoriyama, men det kanske blir en ändring på det 2016. Stockholm är först ut att tävla och jag ser redan fram emot nästa tävlingsomgång.

Ni kanske kommer ihåg  Ninja Warrior vinnaren Alexander Mars, ni vet han som totalt ägde och vann 2015? Yes, han är tillbaka och vidare till regionsfinalen nästa vecka. Efter att ha tävlat i Ninja Warrior USA och Japan så är han fast besluten att vinna i Sverige detta år. Återstår att se.

Ninja Warrior 2016

Alexander Mars, fjolårsvinnaren

Ninja Warrior banan är svårare än förra året, varför vet jag inte. Jag trodde det skulle vara samma bana och svårighetsgrad under första tävlingsomgången men det blir det tydligen inte. Just därför är spänningen extra hög i år då de tävlande och TV-tittarna likt mig själv. inte riktigt var beredda på det.

Ninja Warrior 2016

Tomas Bovinder

Sammanfattningsvis så gick det spännande karaktärer vidare till nästa omgång, men för er som är intresserade så kommer en lista på Topp 5 med bästa tid:

  1. Victor L. Jacobsson (ny deltagare)
  2. Henning Attlin (parkouraren från 2015)
  3. Alexander Mars (bankmannen och klättraren  som vann NW 2015)
  4. Tomas Bovinder (hemkunskapsläraren och ny deltagare)
  5. Jan Czarnecki (tävlande från 2015)
Ninja Warrior 2016

Henning Attlin

Vi får se hur det går nästa vecka! För er som missade det första avsnittet så kan nu se det här.

Annons

Boulderkväll

Nu när Gustav haft jullov så tog vi var sin provträningsvecka på ett gym som ligger ett kvarter hemifrån för att kunna träna tillsammans. Det är ett sproilans nytt gym så allt är superfint och det bästa är att de har bouldering! Jag har ju funderat på att skaffa årskort på Klättercentret för att inte tappa min nya hobby men jag har dragit mig lite för det eftersom jag vet att det inte kommer bli så ofta och det är ändå relativt dyrt. Men det här är ju perfekt för mig!

Nära hem, gym, yoga, idrottshall och bouldervägg för några hundralappar i månaden.


Kategori

FREDAGSFILM: Livet på berget

Inga planer för helgen? Lugn, varför inte prova lite klättring? Jag blir sjukt sugen att ge mig ut efter att ha sett Sansara, eller vem blir inte det som gillar sport och äventyr?

Filmen är snyggt inspelad och bjuder på hisnande vyer och coola timelaps. Här får vi verkligen följa med in på skinnet under äventyret upp för den sjuka väggen.

Trevlig fredag!

Nybörjarkurs i bouldering!

Körde precis mitt tredje ryggpass på nya schemat. Allt går klart och tydligt framåt och det känns så himla bra! Jag har gått från att bara orka 2 excentriska chins per set till att göra 5 stycken och för mig som nästan, bara nästan, gett upp på chins så är det helt sjukt roligt att känna att det inte är långt kvar!

Lunchen idag blev lite uppdelad så det blev något litet innan passet, torsk, potatis och morötter och nu efteråt sitter jag på Zocalo och laddar upp med energi. Så nice att man får en noggrann ingredienslista på kvittot här, älskar det. Efter att jag lekt kontor här ett tag så bär det av till min första klätterklass. Yep, jag har äntligen tagit tag i klättringen och börjar idag på en bouldering-kurs på klättercentret i Solna. Det är alltid lite pirrigt att vara nybörjare på något men det ska bli sjukt kul, mer om det ikväll!

Hoppas ni har en lika stark torsdag som jag!IMG_7851

IMG_7857 (1)

IMG_7858 (1)

Annons

Utmana sig själv

FullSizeRender 35FullSizeRender 33 FullSizeRender 36FullSizeRender 34

Ella har fått mig att testa köra lite bouldering och det är ju riktigt kul, faktiskt 10 ggr så mycket roligare än vad jag trodde att det skulle vara och jag gillar känslan att man blir lite matt i hela kroppen efteråt. Det är sjukt jobbigt! – Dagens Tips – TESTA!

Lekstund med naturens klätterväggar

IMG_612647610360371

IMG_612657628310940

När snön i den undre delen av berget smält och solstrålarna börjar leta sig fram, vill jag helst spendera hela dagen utomhus med diverse aktiviteter. Ibland, som på bilderna ovan, handlar det om små äventyr som att klättra upp för en bergsvägg utan sele och annan sorts hjälp. Det är absolut inte att rekommendera och viktigt för mig att påpeka att det i det här fallet handlade om en klättersten som inte är alltför svår att bemästra. Men fantastiskt kul och spännande – jag kände adrenalinet och det är det jag har som mål med mina träningar utomhus. Sedan är det rätt jobbigt att klättra i jeans, men det här gjorde jag helt spontant när jag fick syn på klätterstenen. I vanliga fall är jag klädd från topp till tå till att klättra ute i naturen – och har all hjälp jag behöver om jag skulle ta ett snedsteg. Det är viktigt med säkerhet när det handlar om sporter och aktiviteter som denna, men jag gjorde ett litet undantag den här gången.

Instagram: @andreagrue

Kategori
Ladda mer innehåll