Färglöst? Nej, bara lite gråare.

Ibland glömmer man bort saker. Det kan vara saker man tänkt göra, något man borde köpt eller prylar man glömt att packa med sig när man ska åka iväg. Vissa gånger är det som att hjärnan själv väljer att radera bort de där grejerna från våra mentala ”to-do”-listor. Kanske för att jäklas lite med oss eller för att våra medvetanden någonstans inte tycker att just de grejerna är av intresse för någon form av helhetstänk. Som om vårar djupare jag redan förstått att den där extrajackan bara hade tagit plats i packningen och aldrig egentligen kommit till användning.

Men bäst kanske vi är på att plocka bort, eller kanske snarare försköna, saker som vi bär med oss som sämre minnen. Det här med att vi polerar upplevelser och händelser för att ge dem något sorts skimmer som de egentligen inte hade, men som får oss att minnas dem på ett vackrare sätt. Funktionen som får oss att påstå att fisken vi fångade för fem somrar sedan, som egentligen vägde 500 gram, var en bjässe på 1,5 kilo. Den som får oss att minnas regniga somrar som soliga dagar, som får oss att komma till uttrycket att det var bättre förr. För att fem år senare hävda att det var bättre för fem år sedan. Osv.

I alla fall så har jag förträngt en sak. Eller förträngt är väl att ta i, men jag har åtminstone låtit bli att tänka på det och på vissa sätt förskönat det. Men nu är jag tillbaka och verkligheten har gjort sitt. Det är nämligen lite så det kan bli när man har försett något med det där skimret. Det kan vara en plats man varit på som man alltid burit med sig i minnet som en vacker sådan. Ett ställe man trivts på, där alla miner var glada och omgivningens skönhet slående. Fine, det är väl jättefint att vi kan minnas det så. Det skapar en mental plats att ta sig till när verkligheten inte riktigt känns lika skimrande. Men här kan det bli problematiskt om man förskönat det hela lite väl mycket och sedan faktiskt återvänder till platsen. Besvikelsen kan vara som ett slag i ansiktet. Eller så är det precis så som vi minns det.

Färgglatt i St. Antons boulderhall.

Färgglatt i St. Antons boulderhall.

Skillnaden dem emellan (förutom färgsättningen)? Where do I begin… Polerade och slitna grepp (vilket ger väldigt lite friktion), en trästege upp till en del av bouldering, mattor fastspända i stegar, sektionen liksom intryckt på läktaren till en bandyplan, låga väggar… Samtidigt blir det hela lite charmigt och påminner kanske mer om ett hemmabygge än klätterdelen hos ett modernt idrottskomplex. Det känns som att någon verkligen kämpat för att få till en klätterhall och kommit med den ena kreativa lösningen efter den andra. Och någonstans har de hittat en lösning som ändå funkar. Det finns många linjer av varierande svårighetsgrad, precis som man efterfrågar. Så klättringsmässigt lämnar hallen kanske inte så mycket att önska, förutom nya grepp. Det kan jag ändå inte släta över, de behöver bytas ut.

IMG_7304

Andra våningen i boulderdelen.

Och jag har varit i betydligt knepigare hallar. Till exempel den i Verbier förra vintern. Här handlade det om ett litet, litet, rum intill hockeyhallen i byns sportcentra. Det kändes som att gå in i typ ett maskinrum. Eller ventilationsrum. I alla fall inte en klätterhall, eller boulderhall som det ju faktiskt var. Väl där inne var det, ett inte speciellt högt, snedtak åt båda riktningar och en matta över hela golvet. Det var litet och källarlikt, men återigen – klättringen fanns där. Fönster, däremot, var det inte någon fråga om. Instängt? Något enormt.

Det är svårt att låta bli jämförelser. Och i sådana här lägen är det svårt att inte lägga på det där skimret. Hallen i St. Anton glittrar redan. Samtidigt förnöjer variation och även om skillnaderna är markanta hallarna emellan så ger de ändå utmaningarna som efterfrågas. På sina egna, unika, sätt. Grått eller färgglatt, högt eller lågt. Sedan kanske man föredrar det ena eller det andra, men hellre att det finns en charmiga hall med vrår och vinklar än ingen hall alls.

IMG_7310

Kategori