Vad är väl ett Vasalopp mot att samla höjdmeter i alperna?

Man hör om det under hela sin uppväxt, det där mytomspunna Vasaloppet. Hur mängder av människor från hela Sverige, och även platser utanför landet, vallfärdar till oss i Dalarna för att genomföra 90 km (eller 45 km) på längdskidor mellan Sälen och Mora.

Man får också klart för sig att det är en riktig merit att genomföra loppet, så pass att det nästan är värt att ha med på CV:t. Och jag tänker verkligen inte säga emot; jag är imponerad av alla de tusentals längdskidsentusiaster, både erfarna och amatörer, som tar jag till startspåren.

Men trots att det på ett sätt känns lite som en skyldighet, som född och uppväxt i Dalarna, att någon gång åka till Sälen, spänna fast ett par välvallade längdskidor under fötterna och spendera ett antal timmar i spåren tillsammans med en stor skara andra åkare, så har jag fortfarande inte tagit mig dit. Även om planen definitivt är att jag ska göra det någon gång i livet.

För min del har de senaste åren inte inneburit speciellt många avverkade kilometrar, eller mil, på längdskidor. Men jag måste villigt erkänna att jag saknar det emellanåt. Att ta sig ut till närmsta längdskidspår och få både en naturupplevelse och ett träningspass samtidigt. Och kanske även en fika på valfri plats längs vägen.

Det är nämligen just den grejen, naturupplevelsen och utflyktskänslan, som, i mitt tycke, är charmen med längdskidåkningen. Det är ungefär som att ta en springtur i skogen, bara att man gör det på vintern. Och får lite extra mys, i form av en kaffetermos och vintriga landskap, på köpet.

Men som sagt, jag har inte samlat ihop speciellt många längdmeter de senaste åren. Istället har det, för min del, handlat om att samla höjdmeter.

Och det, att gå på tur, ger egentligen nästan precis samma sak (naturupplevelse, träning och mysiga fikastunder i vintriga landskap), men med en, oftast, flera gånger härligare betalning. Turandet gör också att man kan ta sig betydligt längre bort från alla andra skid- och brädåkare (vilket är fantastiskt skönt, speciellt nu i sportlovstider) och dessutom blir åket ned galet mycket mer värt. Även om man ibland kan vara rätt trött i benen när det väl är dags att åka utför.

Så trots att jag säger mig sakna längdskidåkningen skulle jag mot allt i världen inte välja bort splitboarden mot ett par längdskidor. Istället vill jag samla ännu fler höjdmeter. Jag vill fortsätta utforska och ta mig längre bort, bli mindre beroende av liftsystem och mer bekväm med min egen utrustning. Och planen är att de närmsta månaderna ska innehålla mer av just det.

Med andra ord – höjdmeter går före mil i längdskidspåren. Om man nu måste välja.

Ett fjäll är väl ett berg på vintern?

Av någon anledning började jag fundera över vad ett berg är, och när ett berg övergår till att vara ett fjäll istället. När jag var yngre kan jag mycket väl tänka mig att min definition av ett fjäll var när ett berg var täckt med snö, i min värld låter nämligen fjäll mycket vintrigare än benämningen berg. Sedan minns jag Plupp, en barnbokskaraktär med knallblått hår som levde i fjällvärlden, och i mina minnesbilder var fjällen han vistades på i de flesta fall vitklädda. Det här räckte förmodligen för att motivera mitt resonemang.

Dessutom misstänker jag att Romme Alpin, min hemmabacke, i min värld ansågs vara beläget på ett berg. I ärlighetens namn har jag nog fortfarande tänkt på det som ett sådant. Jag menar, vad skulle det annars vara? En…kulle? Sen har vi ju Sälen där bland annat Hundfjället ligger. Lägg märke till ordet fjäll i namnet. Här har vi alltså en vintrigare miljö än hos Romme Alpin om man ska följa spåret jag var inne på tidigare. Och Sälen ligger trots allt mer norrut så det känns inte helt ologiskt.

Något som jag inte tänkte på när jag var yngre var höjden. Alltså antal meter över havet. Och här hittar vi stora skillnader. Även om Romme Alpin stoltserar med 275 fallhöjdsmeter mot Hundfjället som erbjuder motsvarande 240, så är höjdskillnaden betydligt mer än så. Romme Alpin har en högsta punkt på 407 m.ö.h (lägsta punkten är 132 m.ö.h) medan Hundfjället är hela 925 m.ö.h. Det blir alltså en skillnad på 518 meter.

Men det är inte höjden som är den främsta orsaken till varför ett berg kallas för fjäll. Istället har det att göra med hur berget skapades, vegetationen på fjället samt dess utseende. Man säger att det är inlandsisen som skapat de fjällmiljöer som vi har både här i Norden, men även på andra platser i världen. (Här känner jag att min tanke på fjäll som mer vintriga ändå får någon sorts substans.) Isen har påverkat fjällens utseende och de är oftast mer platta i sina toppar, har något flackare terränger och mer rundade former jämfört med andra typer av berg. Dessutom är definitionen även att ett fjälls topp når över trädgränsen vilket betyder att det inte växer några träd uppe på topparna.

Göteborgarna verkar i för sig tycka annorlunda och här tycker man att exempelvis Alefjäll är just ett fjäll. Andra skulle förmodligen kalla det för en skogsklädd kulle. Och följer man definitionen av ett fjäll som nämnt tidigare så återfinns dom främst i de norra delarna av Sverige med start i de nordliga delarna av Dalarna. Alltså vid Sälenfjällen.

Växer det träd på Romme Alpins topp? Ja. Är berget skapat av inlandsisen? Oklart, men förmodligen inte. Är det ens ett berg? Nej.

Romme Alpin är alltså inte ett fjäll. Och det är inte heller ett berg. Ett berg är nämligen en geografisk punkt som sträcker sig högre upp än sin omgivning, men med en minsta höjd på 600 m.ö.h. Någon övre gräns finns däremot inte, men världens högsta berg Mt Everest på 8848 m.ö.h. får väl agera någon form av högsta version. Och Romme Alpin med sina 407 m.ö.h. faller därmed inte in i höjdspannet som definierar ett berg.

Så vad är det då? En kulle, helt enkelt. Hur mycket jag än skulle vilja kalla det för berg så fattas drygt 200 höjdmeter för att det ska vara okej. Så jag är helt enkelt upplärd på en kulle, men det verkar ju ha gått bra det med.

Om flera berg sitter ihop faller det sig naturligt att det bildats en bergskedja. I Europa är Alperna ett exempel. Sen växer det inte några träd på alptopparna heller, men min gissning är att det inte låg någon inlandsis där utan att bergen skapats av att jordens plattor kolliderat och fått massan att skjuta i höjden som enda utväg. Spetsigheten, som skiljer sig från våra plattare svenska fjäll, skvallrar om det.

Kategori