Några av vinterns höjdpunkter

Trots att sommarvärmen har varit svår att missa under den gångna veckan så svävar mina tankar ändå tillbaka till vintern. Och det har knappast med solsting att göra utan snarare att den varit helt fantastisk. Vad jag minns? Min tomahawk med galet mycket airtime, Pontus stora flyg till plattlanding, Rikards skrik när han flög ut över vinddrivan i Stuben och några drömlika dagar i Schweiz. Bland så mycket annat. 

Bästa (oväntade) Åk
Ibland åker man ut på berget utan varken förväntningar eller planer. Snön kanske är halvbra och inställningen är förmodligen att låta dagen bli lite som den blir. Och det är just de här dagarna som brukar kunna bli de absolut bästa. Det är det där med att inte ha några förväntningar som är nyckeln och om man i ett sådant läge lyckas hitta ett riktigt bra åk så blir det värt tio gånger mer än om man hade förväntat sig så bra åkning.

Det var kaffe som gjorde att dagen blev som den blev. Pontus stod vid liften med min termos och väntade på mig och Viktor när en argentinare kommer fram och frågar om han får smaka. Och där började allting. Det visade sig att argentinaren och hans vän (en medelålders kvinna som kan vara den coolaste person jag någonsin träffat) hade stenkoll på bergen St Anton och mer än gärna visade oss några av sina bästa åk. Så vi hakade på och det resulterade i några av säsongens toppåk med orörda svängar, nya bergssidor och världens bästa guidning. De båda var superhärliga och vi var otroligt tacksamma. En overklig, oväntad och obeskrivligt bra dag. En såndär dag som man alltid kommer att bära med sig i ett härligt skimmer, ett minne som för med sig en känsla som man liksom bara myser in sig i varje gång man väljer att blicka tillbaka på det.

Bästa (oväntade) Åk 2
Eftersom jag gillar att anstränga mig, läs gå, för att få ett åk (utflyktskänslan!) så är jag ofta entusiastisk till den typen av förslag och föreslår det ganska ofta själv. Så när vi, säg sex-sju dagar efter snöfall, funderade på vart vi skulle ta oss sa jag ”vi hajkar!”. Det visade sig att Pontus och Viktor hade spanat in en ränna åt det hållet vi var på väg, så vi valde att testa den. Vi gick kanske i 30-45 min innan vi var på toppen av berget vi skulle ned från. Första branten visade sig ha kallsnö, vilket inte var helt enkelt att hitta vid den här tidpunkten (vi hade svettats som galningar i solens värmande strålar när vi gått uppför), och när vi korsade platån under och kom fram till rännan insåg vi att det låg kallsnö även där. Och den var i princip orörd. En oväntad vändning på en planlös dag ledde till att vi fick åka en brant ränna med kallsnö och upptäcka ett nytt åk. Dessutom gick vi dit och fick traversera (snowboardvänlig sådan) tillbaka därifrån. Oslagbar kombination.

 

IMG_7292

En av många rännor vi kört under vintern. Den här hade dock allt annat än pudersnö i sig. Foto: Elin Turpeinen

Bästa Vrål
Ibland ser man inte riktigt hur terrängen framför sig ser ut. Det kan vara för att den är väldigt kuperad eller bara konvex. Så var fallet när vi kom ner från ett åk i Stuben och skulle ta oss tillbaka över ett ganska kuperat område. Vi andra hade åkt där förut och hade lite koll på hur det såg ut, framförallt så var vi medvetna om vinddrivan med superplatt landning. Den ligger liksom rakt i åkriktningen, om man siktar på pisten, men går enkelt att svänga runt vilket vi valde att göra. Om inte annat så hinner man väja för den när man kommer ovanifrån, det vill säga om man inte kommer med ganska mycket fart.

Det gjorde Rikard. Vi hade inte nämnt den utan tänkte nog att han skulle upptäcka den i tid och svänga runt, men han kom med snabb fart på sin bräda, hann inte med att notera vinddrivan och fick sig istället ett flyg. Han skrek rakt ut av ren förvåning när han plötsligt befann sig i luften. Sen landade han skönt på rumpan i den mjuka snön under. Oväntade flyg, som slutar bra, blir sällan annat än väldigt roliga. Lägger utövaren även till ett skrik blir det bara ännu bättre.

SONY DSC

En av många vinddrivor i Stuben. Foto: Viktor Edeblom

Bästa Felsväng
Det var väl kanske inte riktigt en genuin felsväng, men den får ändå räknas in här då åket var totalt orekat när vi valde att svänga ner i det. Vi var i Aletsch, Schweiz, och såg hur ett gäng lokala barn (ungdomar eller någonstans däremellan) svängde ner över fältet och vidare in i skogen som låg framför oss där vi satt och lunchade.

”Kan man åka där?”
”Uppenbarligen.”
”Ska vi åka där?”
”Varför inte?”

Det räckte med det för att vi, Marilyn, Magnus, Viktor och jag, skulle bestämma oss för att ta åket. Kunde dem åka där, så borde ju vi också kunna det. Och enligt kartan ledde åket ner till byn i dalgången under oss som verkade ha en lift som vi skulle kunna ta tillbaka. Så när vi lunchat klart svängde vi ut över fältet och in i skogen.

Grejen är att det var en otroligt varm dag. Och det hade varit flera sådana dagar i rad. Det här betyder att snögränsen hade klättrat en bra bit upp från dalgången och lämnat snöfri mark nedanför sig. Men första biten av åket gick bra, sedan blev det fler och fler gräsfläckar och slutligen, efter att ha tagit av sig brädan/skidorna ett antal gånger för att passera snöfria partier på den grusväg vi kom fram till, var det bara barmark framför oss. Så från där och ner till liftstationen, som vi kunde se från var vi stod, blev det till att gå.

Men jag gillar det där. Det blir liksom som en helhetsupplevelse. Och när man hamnar åkandes mellan gamla fäbodar och dylikt känns det ungefär som att vara ute på sightseeing med brädan som färdmedel. Däremot hade det varit ännu bättre om vi kunnat åka hela vägen till liften och om vi hade spanat in åket nerifrån så hade vi sett den där snöremsan som gick betydligt längre ner i dalen än vad den gjorde på stället som vi hamnade på. Men det spelar mindre roll, det blev som sagt ändå ett roligt och mysigt äventyr av det hela.

Bästa Flyg
Pontus får nog ta hem den här. Sindre och Elias var på besök och dem körde en dag med galet mycket ladd och många stora klippor. Vad jag gjorde? Körde klipporna där de inte var fullt lika stora. I alla fall så blev det någon sorts längd- och höjdhoppstävling av det hela där den vars landningsspår som låg längst bort från klippan var lite extra nöjd efter just det åket. Pontus avslutade dock den tävlingen på ett smidigt sätt när han laddade på något enormt inför en stor klippa dem inte provat tidigare. Han flög som tusan, förbi landningen, och hamnade där terrängen börjat plana ut. Men han stod det som måste ha varit säsongens största flyg. Sen är det en annan sak hur hans knän mådde efteråt, men efter det flyget var det i alla fall lite som att det sattes punkt på den där ”tävlingen”. På ett snyggt sätt med galet mycket ladd.

Pontus hoppar

Pontus i ett annat snyggt flyg. Foto: Christoffer Aabol

Bästa Avstickare
De där dagarna i Riederalp, Schweiz, som Viktor och jag spenderade tillsammans med Marilyn och Magnus  var fantastiska. Vi bodde i en superfin alpstuga som låg charmigt placerad mitt på en bergssida med en getbonde som enda granne. Bastukvällar, vårskidåkning i galen värme, mysig ort, promenader, alpernas största glaciär och världens bästa sällskap. Sen öppnade vi ju upp åken Marilyns Ränna och Elins Brant, inte för att någon annan hakade på efter oss – vi var i princip de enda åkarna som rörde sig utanför pisterna och hade dessutom tajmat in ett snöfall.

Bästa Krasch
Vi återvänder till vinddrivornas värld här. Den här gången var det jag som fick mig en flygtur, men den var åtminstone planerad. Kraschen var dock inte riktigt med i planen. Också den här vinddrivan låg i Stuben, men till skillnad från Rikards variant så erbjöd den en superbra landning – skön lutning, mycket snö och inga stenar. Och jag hade hoppat den tidigare, visste hur den såg ut och kändes. Då hade jag dessutom landat den. Därför ville jag ju utmana nu, ladda lite mer och ta den större än tidigare. Så jag tog fart.

Den var större på mitten och mindre på sidorna, så jag siktade lite mer mot mitten. Sedan är det ganska oklart vad som gick snett, men när jag landade så stod jag i en kort sekund och trodde att jag landat den. Sen föll jag. Eller ja, jag tomahawkade nerför branten. I vinter har det varit ganska få sådana tumlande fall för min del, men den här var en av de galnaste jag gjort någonsin. Det var den där varianten då man får en flygtur mellan varje varv, något jag aldrig testat tidigare. Airtime! Kullerbytta… Airtime! Kullerbytta…

Bästa Avslut
Kunde inte ha blivit ett bättre säsongsavslut än att få besöka både Hemavan och RideTheCow samt Rikgränsen och NM. Bäst var att få möta alla andra som körde tävlingarna, eller bara hängde där under dem. Helt magiskt. Att dessutom vinna båda premiärtävlingarna var en bonus som gjort mig taggad på att fortsätta tävla nästa vinter. Och sen var det ju något alldeles extra att få höra sitt namn skrikas på banketten, få en mikrofon i handen och hålla ett tal… Som sagt, bättre säsongsavslut känns omöjligt att få och trots att värmen är skyhög längtar jag redan efter första snöfallet!

SONY DSC

Kategori

Brant åkning på svenska fjäll

Alperna är lämnat och jag befinner mig numera på svensk mark. Hur det känns? Well, den halvtaskiga snön i alperna gjorde det något enklare att packa väskan. Och när man möts av betydligt bättre snö och härligt vårväder i de svenska fjällen känns det plötsligt inte alls fel att vara tillbaka.

Det blev några dagar utan snö innan jag packade om väskan för att få ihop några fler åkdagar innan säsongen är förbi på riktigt. Nu befinner jag mig i Hemavan (för närvarande med snöstorm utanför fönstret) och vi har hunnit med ett gäng turer med fint väder och bra snö under veckan som varit. En av dem ledde oss till en brant hajk och ett skönt åk i Kobåset – häng med.

IMG_7287

Vi började med att ta oss upp på Jungfruvårtan. Det är en kort hajk och bra utgångspunkt för vidare åkning. Egentligen hade vi inte någon plan på vad vi ville ta oss an efter den första hajken utan tänkte spana runt därifrån. Väl uppe kollar vi omkring och fastnar direkt på en ränna vi har rakt framför oss. Den ser brant ut, kan med stor sannolik ha kall snö och är ett av de svåraste åken vi kan hitta. Vi behöver inte fundera så mycket längre än så utan bestämmer oss för att ta oss dit för att inspektera snön och avgöra om den är åkbar.

IMG_7292IMG_7290

Väl framme vid rännan inser vi att den innehåller ett hårt skarlager. Men det spelar mindre roll, snön verkar sitta bra och vi ser ändå att åkningen ner kommer vara helt okej. Dessutom är hajken upp, som vi väljer att göra i själva rännan, en brant och utmanande historia. Jobbigt? Som tusan, men det är lite tjusningen med det. Att få kämpa sig upp för att få åka ner.

IMG_2391På väg upp för rännan. Foto: Sam Robertson

Väl uppe fick vi vår belöningen i form av sol och utsikt. Och någonstans så räcker det mer än väl efter att ha kämpat sig upp. Det är någonting med att kunna ta sig till platser med egen kraft. Varje gång kommer en känsla av att ha klarat av någonting. Man blir nöjd, fylls av endorfiner och klappar sig själv mentalt på axeln. Att dessutom, utöver utsikten, sällskapet och solen, få sig ett skönt åk ner (snön var bättre än vi trodde, och det är alltid roligt att åka branta rännor) gör en smått salig. Det är lite som att få en guldstjärna på ett skolarbete. Man var nöjd med betyget innan, men stjärnan gör det där lilla extra. Den sätter den där berömda guldkanten på tillvaron.

IMG_7288

Kategori

Heading north

Väskan har packats, alperna lämnats och många avsked har tagit. Men säsongen är inte riktigt slut. Än. 

Man kommer dit med en känsla av att ha mycket tid framför sig. Tid att spendera åkandes, äventyrandes och upptäckandes med både nya och gamla vänner. Man tänker att de närmsta månaderna kommer att bli fantastiska och man längtar efter att samla in de där upplevelserna som står alldeles runt hörnet. Sen börjar allt.

Och när det väl dragit igång så går det galet snabbt. Dagarna susar förbi, fyllda med precis de äventyr man längtat efter, och plötsligt står man där i april med en färdigpackad väska bredvid sig. Vintern i alperna är över och det är dags att ta flyget tillbaka till en annan verklighet. Men det är inte slut riktigt än.

Även om många alporter redan stannat, eller snart kommer att stanna, sina liftar för säsongen så betyder det inte att vintern är förbi överlag. I Sverige snurrar liftarna fortfarande och många tar sig till de nordliga delarna av landet för att skrapa ihop fler åkdagar innan skidor och brädor läggs på hyllan för sommarförvaring. Och jag är en av dem som lämnat alperna för att uppleva de svenska fjällen i norr innan vintersäsongen officiellt kan benämnas som förbi.

Två kommande friåkningstävlingar står på agendan under våren. De ger också perfekta tillfällen för återträffar och uppslutningar för att dela med sig av alla upplevelser man haft under den gångna säsongen. Själv kommer jag åtminstone att ställa upp i den förstnämnda:

  • Ride The Cow i Hemavan den 21-23 april 2016
  • NM, även kallad Scandinavian Big Mountain Championship, i Riksgränsen den 10-12 maj 2016
Kategori
Annons