Drömlikt, men också väldigt mörkt – så var 2016

Jag vet inte på hur många ställen jag läst meningar i stil med ”2016 – vilket jäkla år”. I negativ bemärkelse. Och på flera sätt kan jag hålla med. Framför allt gällande olika klimatrelaterad frågor. Som att 2016 blev ett rekordvarmt år eller hur USA:s presidentval inte riktigt slutade på bästa sätt. Vår planets potentiellt kolsvarta framtid har givetvis påverkat mig och  gjort upplevelsen av 2016 betydligt mörkare.

Men om jag räknar bort klimatfrågorna (som givetvis aldrig ska uteslutas) kan jag inte hitta många negativa saker med året som passerat.

Jag fick börja med att spendera 3,5 månad i snowboardåkandes i Österrike med fantastiska vänner. Väl tillbaka i Sverige väntade två friåkningstävlingar, där den ena var Nordiska Mästerskapen. Jag vann båda. Något som fortfarande känns overkligt, främst med tanke på att jag tidigare fantiserat om hur det skulle vara att ställa upp. Att det skulle kunna gå så bra hade jag aldrig kunnat drömma om.

När vintern var slut väntade flera månaders arbete. Och av en ren slump lyckades jag knipa ett riktigt drömjobb. Som allmänreporter/multijournalist på Dalarnas Tidningar. En helt magisk, och otroligt lärorik, tid som jag är galet tacksam för.

Jag har även fått vässa mina klätterkunskaper, blivit en del av världens bästa organisation Protect Our Winters Sweden, både som styrelsemedlem och ambassadör, upplevt den svenska naturen och fått många nya vänner längs vägen. Dessutom har jag fått fantastisk support inom friåkningen (snowboardåkningen). Känslan av att andra tror på det man gör, och vill att man ska fortsätta med det, är grym och obeskrivlig.

Så på det personliga och privata planet har jag svårt att hitta någonting att klaga på. Alls. 2016 har varit ett riktigt drömår.

Men globalt finns det massvis med mörker.

2017 kommer att bli ett avgörande år för vår planets framtid. Det är, bokstavligen, nu eller aldrig. Och det är fint att se att mycket börjar vända, att vi är på väg i rätt riktning. Och jag ser fram emot att göra vad jag kan för att vara en del av den positiva kraften. För planetens skull, och för våra framtida vintrar, är det en given fokuspunkt för 2017.

Utöver det ser jag fram emot att få spendera kommande månader här, i St Anton, Österrike. Det kändes helt fantastiskt att få vakna upp till ett nytt år omgiven av alptoppar. Och på något sätt känns det svårt att se på framtiden på något annat sätt än med positivism. För på samma sätt som jag läst många meningar om ett negativt 2016, så har jag läst minst lika många om ett ljusare 2017. Och där kan jag inte annat än att hålla med – det här året kommer bli magiskt.

Kategori

Det är spännande saker på gång, och jag ser fram emot framtiden

Det är ju sommar och på sommaren så vill man ju lämna jobbet bakom sig. Men som frilansare inom media & kommunikation och konstnär så behöver jag alltid ligga snäppet före, ge mitt allt och se möjligheter bakom varje stängd dörr. Det tar på min energi, men det är det yrket jag har valt och även om det är stressigt så ger det mig stort glädje och driv. Nu har jag även nya spännande möjligheter på gång, vilket ger mig den där energi boosten jag behöver.

Jag har en del saker som jag vill fokusera mig på under hösten, och därför vill jag inte jobba heltid. Däremot lever jag lite på min buffert och behöver fylla spargrisen inför vintern. Jag har fått ett jobberbjudande som passar mig som handen i handsken, vilket jag delar med mig av inom kort.

Men med det jobbet så kommer jag ha mycket tid att fokusera mig på det som verkligen spelar roll som träningen, skrivandet och skapandet. Jag har många konstnärliga projekt som jag vill börja med men också en hel del idéer för reportage och artiklar som jag måste börja pitcha, intervjua aoch skriva. Allt tar tid, men det känns som hösten erbjuder en bra balans och balans är bra.

 

Vad ska jag göra nu då, nu när jag är klar med min utbildning?

År 2009 tog jag studenten. Sju år… Exakt för sju år sedan i maj månad, precis som det är nu, kan jag lova att jag fick samma fråga som jag får idag, en månad innan jag tar min kandidatexamen på GIH.

-Vad ska du göra nu då? Nu när du är klar med din utbildning?

Det är klart det är en relevant fråga, och jag klandrar ingen som frågar eftersom det bara visar att personen är intresserad. Jag är själv snabb med den typen av frågor, och även frågor som ”vad blir du efter att du har gått den utbildningen, vad kan du jobba med när du är klar?”. För just den frågan är också en som gått varm i tre år medan jag pluggat till Hälsopedagog. Och eftersom jag själv knappt vet exakt vad en hälsopedagog ska jobba med så är det inte så konstigt att den frågan dyker upp. Jag känner att det först är det senaste året som jag verkligen fått en känsla för vad jag kan jobba med. Vart jag hamnar beror lite på åt vilket håll jag väljer att röra mig, vilken riktning i branschen jag vill arbeta inom och vad jag anser vara min grej.

Och så var det ju det, med att hitta min grej. Det är svårt. Jättesvårt. Igår kväll fick jag en fråga av en inspirerande ”kollega” på Rawness. Han frågade ”vad är du bäst på Jennie?”.

Vad jag är bäst på? – hjälp, jag är inte bäst på något. Min hjärna gick på högvarv och att inte komma på något kändes såklart i första stund jäkligt misslyckat. Jag är så spretig i allt. I träning, musik, vart jag vill bo, filmer, mat osv…

Idag har jag grubblat lite på det där med att jag faktiskt inte kunde ge personen ett bra svar. Det jag har kommit fram till är att jag nog inte är bäst på något speciellt, just nu iaf, men jag är bra på väldigt mycket. Det är jag!

Och för att återgå till den första frågan, om mindre än en månad är jag inte längre student på GIH, vad ska jag göra då?! Jag vet faktiskt inte precis just nu, det är ingen spikrak väg jag har framför mig direkt, men det gör mig egentligen inte så mycket. Jag tror det ordnar sig. Just för att jag faktiskt är bra på många saker så väljer jag att gå in med inställningen där jag tror och hoppas att just det, min spretighet, ger mig fler möjligheter än om jag ”bara” varit bäst på en enda sak. Och som alltid så är det inställningen till problemet som avgör hur lösningen ser ut!

Så, med en lika spännande framtid som jag lämnade Wargentinsskolan för sju år sedan lämnar jag alltså GIH om en månad!

thumb_IMG_6072_1024Bild från min första vecka på GIH.

Taggar
Kategori
Annons

Mellanperioder

Ett mellanläge närmar sig. En period som betyder att något är på väg mot sitt slut medan någonting annat kommer att ta vid. Ibland vet man exakt hur bytet kommer att se ut och när det kommer ske. Man har planerat och sett till att ha framtiden utstakad. Andra gånger vet man inte alls. Och det är i de lägena som man faller ner i den djupaste typen av funderingar. Saker måste redas ut och man måste få koll på vad man egentligen vill göra. Och hur man tar sig dit.

Många gånger kommer orden att inte tänka så mycket. Man blir rådgiven att följa magkänslan. Det där i sig är i för sig en hel vetenskap – finns magkänslan eller är den bara placebo? Vill minnas mig ha läst något om hur det ligger till, men vad texten sa har jag glömt bort. Logiskt sätt borde den kanske inte existera, men om den hjälper oss att ta bra beslut på ett placebo-vis så är den väl mer än välkommen. Vi behöver all guidning vi kan få i djungeln av möjligheter.

Så om vi följer det där med att inte tänka för mycket, vad händer då? Förmodligen vågar vi oss på fler chansningar, tar fler spontana beslut och vågar testa de öppningar som dyker upp längs vägen. Hinner vi inte reflektera över om det kommer att generera några positiva konsekvenser för framtiden eller tvärtom så kommer vi istället att ta det beslut som känns rätt för stunden. Och det är ändå det viktigaste. Framtiden är trots allt oviss hur mycket vi än försöker påverka den. Vad den kommer att bestå av kan vi bara sia om medan vi istället kan bestämma, på ett ungefär, vad nutiden innehåller.

Samtidigt borde vi ha mål. Vi borde ställa in ett sikte och ha en tanke på vad vi vill göra om fem år. Eller tio. Eller bara någon gång längre fram. Och det är lite där vi kommer tillbaka till att fortfarande fokusera på stunden. För har vi väl ställt in det där siktet så kommer vi göra allt för att träffa vårt mål och varje beslut kommer att baseras på att nå dit. Magkänslan kommer att leda oss på rätt väg, ibland med några avstickare och ibland utan några som helst snedsteg.

Men vad händer om man saknar magkänslan? Det finns trots allt stunder då den tycks ha försvunnit. Som om den lämnat oss själva till vårt beslutstagande. Kanske är det placeboeffekten som avtagit. Återigen öppnar sig den där djupa avgrunden av funderingar. Man väger fram och tillbaka. Tar ett beslut, ångrar sig. Tar ett nytt, velar. Suddar ut allt och börjar om. Återigen är det dags att kontrollera det där siktet. Vad är det inställt på? Vad kan du göra för att närma dig det? Och framförallt – vad känns mest givande och roligast just nu?

Perioden som närmar sig sitt slut är den vinter som pågått sedan årsskiftet. Det första kvartalets dagar har spenderats med fokus på snöförhållanden, berg och åkning. Vi har letat äventyr och funnit dem. Om och om igen. En sådan period som man inte vill ska ta slut. När man kommer på sig själv med att röra sig lite långsammare, som om tiden skulle följa med i tempoväxlingen och få perioden att hålla på lite längre. Samtidigt vet man att det är omöjligt, att allt snart bara kommer att finnas kvar i minnesbanken. Men det är inte än. Och framtiden vet vi ingenting om. Allt som finns är nu. Så vad känns bäst?

Kategori