Hur tar du dig till toppen?

Om man ska vara väldigt kategoriserade så finns det två typer av skid-/snowboardåkare. I alla fall när man pratar om att svänga sig ner från toppar som inte går att ta sig till via skidsystemet. De som tar sig dit på egen hand, och de som inte gör det. 

Många delar samma dröm när det kommer till offpiståkning. Att få ta sig till olika bergstoppar, långt bortanför allt vad skidsystem och civilisation heter, och sedan svänga sig ned därifrån. Helst ospårat, och väldigt gärna i djup, stabil, kallsnö.

Vad som däremot blivit till en vattendelare inom skidvärlden är hur man faktiskt tar sig upp på de där topparna.

Ett alternativ är heliskiing. Det innebär att man köper offpistguidning via helikopter och därmed låter en pilot flyga upp gruppen, och offpistguiden, till olika toppar som de sedan får svänga sig ned ifrån. Väl på botten väntar helikoptern, redo att plocka upp gänget och flyga dem till nästa åk.

Eller så gör man helt ”tvärtom” och tar sig upp på toppen med hjälp av den egna kroppen (vilket fint rim jag fick till där). Med andra ord; alternativet till heliskiing är att gå på topptur. Något som givetvis fortfarande går att göra med offpistguide, vilket är ett smart val om man inte riktigt känner att man har den kunskap som krävs för att vistas i den typ av terräng där åkningen man vill åt finns, men som också går att göra på egen hand.

Vilket alternativ är bäst?

Det säger sig ganska mycket självt att det finns flera rejält stora skillnader mellan de båda tillvägagångssätten. Själv har jag en tydlig åsikt kring vilket alternativ som är det bästa. Och det handlar egentligen inte så mycket om att heliskiing, rent ut sagt, är kasst ur miljösynpunkt. Även om det såklart är en tillräckligt viktig anledning för att de som drömmer om skidrelaterade helikopterupplevelser ska börja tänka om.

För mig är det upplevelsen som är avgörande. En topptur är så mycket mer än svängarna ned. Det krävs bland annat planering och kunskap för att hitta den bästa och minst exponerade vägen upp, erfarenhet för att kunna bedöma snöläget, vänner, eller en guide, man känner sig trygg med och fysisk styrka för att faktiskt orka hela vägen till toppen.

Att till slut stå där på toppen blir dessutom så mycket mer värt när man själv är anledningen till varför man står där.

Sedan är det en gigantisk bonus att få ett gäng sköna svängar ner. Turandet upp bidrar till en ökad insikt kring hur fantastiskt roligt det är att åka skidor eller bräda.

Så för mig är det givet att välja toppturande när jag vill ta mig upp på på berg/fjäll bortanför skidsystemen. Det finns liksom inget annat sätt; vill man åka det där sköna åket nedför den fina fjällsidan så får man se till att tura upp till toppen först.

Om det fortfarande lockar med heliskiing så får vi backa bakåt och tänka på den miljöpåverkan som de olika sätten har. Vilket säger sig ganska mycket själv. En helikopter släpper ut otroligt mycket mer koldioxid än vad du gör när du går uppför med din topptursutrustning. Och ett ökat utsläpp leder till en fortsatt global uppvärmning som i sin tur påverkar våra framtida vintrar. Bland annat genom färre snöfall, ett minskat antal skiddagar per år och smältande glaciärer. (Läs mer om klimatförändringarna och vinterns framtid på www.protectourwinters.se)

Fler hittar rätt

Det fina är att det har hänt någonting inom skid- och snowboardvärlden när det kommer till den här typen av åkning. Fler och fler införskaffar turutrustning (nästan alla av mina friåkningsvänner sitter på ett par turskidor eller en splitboard). Det märks att det finns ett växande intresse kring att utforska bergen bortanför skidanläggningarna, och då inte med hjälp av en helikopter.

Visst finns det säkert fortfarande en del som vill testa heliskiing, men jag är rätt övertygad om att många börjat tänka om och istället drömmer om rena toppturer. Skid-/snowboardåkare som vill åt naturupplevelsen och äventyret. Som vill förtjäna sina svängar.

Och framförallt – som vill att vi ska ha snörika vintrar med många skiddagar även i framtiden.

P.S. Ett tips för den som vill gå toppturer med guide på ett hållbart sätt (och dessutom få fantastisk åkning) är att vända sig till Skitouring Scandinavia och bergsguiden Carl Lundberg. Mer info hittar du här; http://www.skitouringscandinavia.com

Vad som händer i mig…

Vad som händer i mig när jag kommer till stugan i Ottsjö är något som jag under en ganska lång tid faktiskt försökt att förstå. 

Det börjar med att jag blir alldeles ivrig i bilen på väg dit och liksom gång på gång ropar ”men guuuud vad fint det är” och ”JÄÄVLAR, kolla fjällen NU DÅ”. Mmm, ungefär så låter det ett tag och jag vänder och vrider mig åt alla håll för att se precis allt samtidigt. Sen när jag är framme, gått in i stugan och känner alla dofter och sen ställt mig i fönstret för att kolla på Ottfjället ytterligare en gång så försvinner ivern och ersätts av ett lugn. Här går det rätt fort för helt plötsligt finns det bara där. Det här lugnet får jag inte någon annanstans, jag kanske är i närheten av det, men aldrig så tydligt som i Ottsjö.

Jag saknar ju dessa fjäll så oerhört jäkla mycket när jag bor i Stockholm. Jag saknar att ha en natur som ger mig en chock eller får mig att tappa hakan av beundran. Jag saknar att se solen gå ner över fjällen och jag saknar vindarna och underlaget som i takt med att vädret ändras också gör detsamma. Jag saknar en natur som så starkt visar att den är fullt levande och inget annat!

Därför… Med tanke på alla känslor och saknaden, så var det himla härligt att komma hem till Jämtland för ett tag. Påsken har väl inte precis bjudit på det allra ”påskigaste” vädret, men det har inte spelat någon roll.

Lite såhär har mina dagar hemma sett ut, imorgon bitti händer en sista rolig grej, och sen drar jag till stora staden igen, jag är redo:)

Jag fick ett superfint armband av mamma i mitt påskägg. Det är Jämtlandsfärgerna. Grönt, vitt och blått! Åre för en dag!

JN

Kategori

Hur utmanar man sig själv?

Det är något visst med att befinna sig i en situation där man känner hur adrenalinet pumpar och inser att det man har framför sig kommer bli en riktig utmaning. För på samma gång som man kanske helst skulle lägga ner hela grejen och avbryta allting, främst på grund av rädsla, så vill man ändå se om man klarar av det. Men hur gör man för att komma dit och faktiskt våga möta den där utmaningen? 

Under de senaste åren har jag gång på gång chockerat mig själv genom att befinna mig i, och söka mig till, utmanande situationer där jag kanske inte alltid känt mig helt bekväm eller helt säker på hur jag ska hantera dem. Det är ju väldigt individuellt vad en utmaning faktiskt handlar om och innebär. Det kan vara jobbrelaterat, handla om familjen eller, som jag syftar på nu, betyda att man provar på aktiviteter som ibland kan kännas något extrema. Och väldigt utmanande.

Varje gång jag står i en sådan situation så tänker jag något i stil med ”men vad i h-lvete, hur f-n lyckades jag hamna här?”. Charmigt? Nja, men det är den där rädslan som sprider någon form av skräck i min hjärna. Men efter en kort stund handlar det främst om hur någon typ av envishet kickar igång som får mig att känna ungefär ”jaha, nu lyckades jag hamna här. Det är bara att bita ihop och köra på. Det här fixar jag”.

”Man biter ihop, laddar om och bestämmer sig för att anta utmaningen”

Den där rädslan kan ibland bita sig fast extra mycket. Oftast beror det på att man inte befunnit sig i en liknande situation tidigare och inte känner att man har full kontroll på hur man ska ta sig igenom den. Men det är även den som triggar igång det där j-vlaranammat som gör att man biter ihop, laddar om och bestämmer sig för att anta utmaningen.

För övrigt tror jag att det är en väldigt viktig egenskap att kunna motivera sig själv till att fortsätta. Speciellt om man ibland befinner sig i utsatta situationer där det kan kännas väldigt tufft att ta sig vidare. Då krävs en stark vilja. Framför allt i de lägen då man inser att det inte finns någon ESC-knapp, hur mycket man än önskar att så var fallet. För vissa gånger kan det kännas precis så. Att man skulle vilja ”starta om spelet” och börja om från början. Men i verkligheten är den utvägen tyvärr inget alternativ, beroende på hur skarpt läge man befinner sig i.

Utmaningarna utan ESC-knapp är kanske den extremaste varianten och det är förmodligen vanligare att man hamnar i lägen där man faktiskt kan avbryta den pågående situationen. Det sistnämnda alternativet kan till exempel innebära hur man väljer att kliva av cykeln en stund när man kör downhill på fjället, för att det på något sätt känns för läskigt. Det kan även innebära att man inte kliver ut över klippkanten, bygger ett ankare och firar sig 25 meter ner till marken eftersom man inte vågar när man väl står där. Trots att man bestämt sig för att göra det.

Det kan också betyda att man väljer att ta vägen runt myrmarken, som man kommit fram till under sin springtur i skogen, istället för att springa rätt över den.

Att veta hur det finns ett alternativ är en trygghet och att alltid ha flera valmöjligheter är att eftersträva. Samtidigt ger det så otroligt mycket att faktiskt fortsätta cykla, trots att det känns både brant och väldigt stenigt längs stigen. Att våga ta klivet över kanten, bygga ankaret och fira sig ner. Eller att testa springa över myrmarken, i sällskap av någon som sprungit där förut, för att se hur mycket man faktiskt sjunker ner.

”Det är en svårbeskrivlig känsla, den som infinner sig när man plötsligt står där på andra sidan och har genomfört någonting som fått adrenalinet att pumpa”

Och känns det fortfarande läskigt när man väl har börjat, så kan man ju välja att avbryta. Då har man ändå testat. Men med största sannolikhet kommer man att fortsätta. För så fort man tagit det första klivet så brukar nämligen den där totala fokusen infinna sig, tillsammans med en känsla av att vilja avsluta det man påbörjat. Dessutom kanske insikten kommer att det trots allt är en rätt häftig upplevelse, även om den fortfarande känns lite skrämmande.

Det är en svårbeskrivlig känsla, den som infinner sig när man plötsligt står där på andra sidan och har genomfört någonting som fått adrenalinet att pumpa och som till en början kändes alldeles omöjligt att klara av. Och det är precis den känslan som gör att man gång på gång hamnar i de där situationerna där man börjar tänka ”men vad i h-lvete” och känner hur det pirrar som tusan i magen samtidigt som hjärtat börjar slå lite snabbare

Annons

En perfekt fjällmåltid: Vegetarisk sojafärssås

När man ska ut på tur är vikten på packningen ofta någonting som väger tungt. Helst ska ryggsäcken kännas så lätt som möjligt. Något som man kan spara in ett antal gram på är bland annat maten. Därför testade vi laga lättviktsmat på gaskök – med ett väldigt gott resultat. 
Det är alltid roligt, och ett måste, att testa nyinköpta grejer. Så när Viktor fick sitt gaskök var det givet att vi skulle ta oss ut och provlaga en måltid med det. Platsen för köksinvigningen blev Stora Sjöfallets nationalpark, intill Sarek, vid ett av de många vattendrag som slingrar sig genom vildmarkerna.

När man lagar mat utomhus känns det svårt att misslyckas. Eller ja, mycket kan ju hända med själva köket, men maten tenderar alltid att smaka ännu bättre under bar himmel, vilket ju gör att eventuella smakmissar slätas över. Det är lite som att den där friska fjälluften man får i sig mellan tuggorna påverkar smakupplevelsen på något vis. Samtidigt är det en stor fördel att laga något relativt enkelt, framförallt om man är ute på tur, och dessutom planera måltiderna i förväg. Dessutom är låg vikt något att föredra.

Eftersom Viktors paradrätt under säsongen i Verbier var köttfärssås, där jag alltid serverades en vegetarisk variant, var det ett givet val. Dock på veganskt vis. Vilket en vegetarisk köttfärssås i de allra flesta fall blir. Och följande variant har både låg vikt, mycket protein och god smak, samtidigt som den värmer fint under kalla höstkvällar.

Perfekt fjällmåltid: Vegetarisk sojafärssås för två personer

75-100 gram torkad sojafärs

1 förpackning krossade tomater (med basilika)

1-2 gula lökar

lite olivolja

en buljongtärning

valfria kryddor + salt + peppar

ev. ett gäng soltorkade tomater (varianten som inte ligger i olja utan bara är torkade)

fullsizerender-1

 

Sojafärsen behöver kokas, gärna i buljong, innan den kan användas som vanlig färs. Därav är det viktigt att ha tillgång till lite extra vatten. Färsen kokas sedan i ca. tio minuter, eller tills den är mjuk, innan den är redo att användas i såsen. Hacka och stek löken i olivolja, tillsätt färsen och stek ihop en kort stund innan tomaterna hälls i kastrullen. Tillsätt de torkade tomaterna, eller något annat spännande, och krydda med valfria kryddor som tagits med. Servera med valfritt tillbehör så som quinoa, mathavre eller bönpasta.

Sojafärsen är ett väldigt bra alternativ när det kommer till proteinval gällande fjällturen. Dels väger den torkade varianten, vilket är den man bör ha med sig, extremt lite samtidigt som den innehåller mycket protein. Utöver det går den att variera på hur ett gäng olika sätt.

Att göra sojafärssås är ett enkelt, gott och alltid uppskattat alternativ. Det är en riktig klassiker som sällan slår fel. Att spetsa till rätten med lök, soltorkade tomater och kryddor som cayennepeppar, chiliflakes, basilika eller mixade varianter får den att nå nya höjder. Häller man dessutom i en del fett i form av olivolja (ta med en liten burk med fettet, eller köp de där riktigt små flaskorna i butik) får man en mer komplett måltid. Och är det kyligare temperaturer när man är ute blir det extra viktigt med det där extra fettet för att hålla värmen.

Sen gör ju en vacker utsikt, exempelvis fjälltoppar i höstskrud, sitt när det väl är dags att avnjuta måltiden. Något som vi hade lyxen att omges av när vi slevade i oss premiärmåltiden.

Kategori

Vandring på 67 dagar eller en bilresa på 16 timmar

Även om det snabbaste sättet (uppenbarligen gillar vi när det mesta har ett högt tempo) kan kännas lockande i de flesta fall, känns det ändå värt att tänka igenom alternativet att ta sig till den önskade platsen med egen maskin. Det vill säga exempelvis genom att gå. Skillnaden blir, givetvis, extrem och jag tänker att man kanske på något sätt ändå bromsar in lite grann när man inser vilka hastigheter vi faktiskt är uppe i. Och vilket tempo det egentligen är tänkt att vi ska färdas i.

Om vi bestämde oss för att gå överallt skulle det ta väldigt lång tid att komma fram. Ett, ganska extremt, exempel är tiden det tar att vandra Gröna Bandet. Från Treriksröset till Grövelsjön, eller vice versa. Turen landar på någonstans mellan 39-130 dagar. I alla fall om man kikar på hur lång tid det tagit för dem som utförde sträckan under år 2015. Att det skiljer uppemot 100 dagar har förmodligen att göra med vilken väg man valde, när på året man vandrade den och vilket mål man hade med turen.

Sträckan för Gröna Bandet ligger på runt 1266-1428 km, också det beroende på vilken väg man väljer. Ska man ta sig mellan samma platser med bil landar man på ca 1300 km. Och tidsskillnaden blir, givetvis, enorm. Med det motordrivna fordonet tar du dig från punkt A till punkt B på mindre än en dygn. Närmare bestämt på runt 16 timmar, om du inte gör något längre stopp.

Kollektivt blir det lite klurigare. Men ett exempel kan vara hur det tar dryga dygnet att resa från Grövelsjön till Riksgränsen. Resan landar på runt 27-30 timmar och förhoppningsvis slipper du övernatta på bänkarna vid tågstationen i Gävle. Och då har du i för sig inte rest till Treriksröset. Men ändå, totalen landar på under två dygn.

När vi ändå pratar sätt att ta sig mellan Grövelsjön och Treriksröset känns det värt att nämna mannen som cyklade Gröna Bandet på 18 dagar år 2014. Känns som ett nytt sätt att utföra turen på. Som något typ av mellan ting – det tar absolut inte längst tid jämfört med bil och kommunalt, men heller inte kortast.

Sen bjuder ju även årstidsskiften på nya metoder. Exempelvis att skida sig mellan platserna, något som istället går under benämningen Vita Bandet som år 2016 tog mellan 54-80 dagar för de som tog sig an utmaningen.

Grejen är att det känns enkelt att välla det mest tidseffektiva sättet att färdas. Och ibland kan det vara ett faktum som känns extremt svårt att argumentera emot. Det betyder dock andra sidan inte att man ska jämföra en 80 dagars vandringstur med en 16 timmars tågresa. Jag har svårt att tänka mig att man ens skulle landa på en sådan jämförelse eftersom man är ute efter två vitt skilda saker genom de båda alternativen.

Snarare tänker jag mig att om man inser vilket tempo vi är gjorda för att transporteras i så blir det rätt påtagligt att vi är uppe i extrema hastigheter. Det var i alla fall något som cirkulerade i mitt huvud sist jag rörde mig i flera hundra km/h.

Kanske kan man sakta ner ibland, eller prova att ta sig till en plats genom att gå, för att se hur alternativen känns. Dessutom kan det vara värt att tänka igenom vad som, inte bara på prislappen, kostar mest. Och även om det kan kännas svårt att argumentera med tiden så finns det andra aspekter värda att tas med i beräkningarna, de gånger det finns tid till att göra det.

Kategori

Miljöombyte – från sommar till höst!

Igår morse tog jag en tidig flight till Östersund. Resorna hem är väldigt sällan planerade i förväg utan oftast åker jag hem för att jag själv känner att jag måste byta miljö. Och nu hade jag långhelg från skola och annat så det passade väldigt bra, dessutom är hösten här hemma något som jag gärna har lite mer av så tanken på att faktiskt åka hem har funnits ett tag. Så då blev det så! 

Överraskade mamma utanför hennes gym där hon tränar, och jag visste att hon skulle vara där så precis när hennes pass var klart såg hon mig sitta i entrén. På eftermiddagen åkte vi upp till Ottsjö, och det är här jag är just nu! img_0218Från Stockhoms varma dagar till Jämlands friska och kyligare luft… Igår när vi tog en kvällspromenad hade jag två tröjor och en tunn dunjacka på mig. Idag är det dimma och jag tog en tur upp till Hållfjällets topp och tillbaka. Just den biten sprang jag uppför förra sommaren, huuh det var ju brant kände jag idag!! Hade faktiskt en tanke på att springa längre idag först men tar det imorgon istället och hoppas på lite klarare sikt då! SAMSUNG CSCSAMSUNG CSCPå toppen, mest bara dimma, men som ni ser… Väldigt härligt ändå! SAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCNu är jag i stugan igen och njuter. Alltså att duscha efter träning eller en dag utomhus kommer nog på min ”topp-10 bästa känslor”. Nu sitter jag i soffan och är sådär skönt halvslö i hela kroppen som jag sällan annars är, och mumsar dessutom på en chokladbit. Mint…

Avslappnad ja… Minst sagt.. SAMSUNG CSC

JN

Kategori
Annons

Galning på fjället – Vad miljön gör med min kropp!

Tidig morgon. Prognosen visar regn men solen är starkare än molnen som drar fram om vartannat. Känner statusen på kroppen och min vakenhet, den säger ut på fjället. Ut nu! Lyssnar, och svarar med att snabbt svira om och på tre minuter står jag utanför stugan och bara andas, och ler. Sen bara kör jag, full fart upp på fjället…

Imorse sprang jag till Hållfjället och tillbaka, det tog ca 1,5 timma inklusive njutartid och fototid. Sträckan är första delen av AXA Halvmaraton som består av tre toppar (just Hållfjället är nummer 1) som jag sprang förra året. Det är en lång lång lång backe uppför i början och sen planar det ut lite för att sedan bli lite brantare igen. Det går alltså bra mycket fortare på tillbakavägen.

Att få springa i en annan miljö än Stockholm kan inte uttryckas bättre än att säga att det var HELT JÄKLA UNDERBART. Nog för att jag gillar att springa i Stockholm också, men…. Det var längesen jag och min kropp njöt såhär mycket av en löptur.

FullSizeRender-3

Utsikten, skogen, tystnaden, trallen, ledkryssen, leran, bäckarna, gräset, stigarna och fjälltopparna. Det var det som gjorde min morgon. Det är det som finns här.

Det kändes som jag ägde fjället, på riktigt. Bara jag så långt jag kunde se. Min kropp fick sån kraft och energi att jag vid vissa partier kände att nu flyger jag snart in i skogen eller rakt ner i leran. För idag flög jag verkligen fram!

FullSizeRender-2

Komiskt va, vad lite Jämtland kan göra med en…

Jag tänker såhär, och har skrivit lite om det förut, att miljön kan ha sån stor påverkan på själva upplevelsen av aktiviteten. Tex har jag aldrig lockats av att springa Stockholm Maraton. Jag har tänkt att det kanske inte är min grej att springa så långa lopp eftersom sträckan mest bara skrämde mig och kändes som en lång plåga. Men nä, det kan visst vara min grej bara det att jag vill/behöver göra det i en annan miljö för att känna glädje inför det.

Och det gäller nog alla träningsformer. Variera och pröva dig fram. Tänker du att du vill börja springa men känner att det känns motigt så kanske du bara inte hittat din miljö där du kan prestera. Tänker du att du vill styrketräna men kommer på tusen ursäkter för att gå till skivstängerna i ditt lokala gym, jamen då kanske det inte är just skivstängerna på gymmet du ska använda för att träna, även om många andra gör det.

Här är min träningsmiljö för stunden!SAMSUNG CSC

JN

Ett fjäll är väl ett berg på vintern?

Av någon anledning började jag fundera över vad ett berg är, och när ett berg övergår till att vara ett fjäll istället. När jag var yngre kan jag mycket väl tänka mig att min definition av ett fjäll var när ett berg var täckt med snö, i min värld låter nämligen fjäll mycket vintrigare än benämningen berg. Sedan minns jag Plupp, en barnbokskaraktär med knallblått hår som levde i fjällvärlden, och i mina minnesbilder var fjällen han vistades på i de flesta fall vitklädda. Det här räckte förmodligen för att motivera mitt resonemang.

Dessutom misstänker jag att Romme Alpin, min hemmabacke, i min värld ansågs vara beläget på ett berg. I ärlighetens namn har jag nog fortfarande tänkt på det som ett sådant. Jag menar, vad skulle det annars vara? En…kulle? Sen har vi ju Sälen där bland annat Hundfjället ligger. Lägg märke till ordet fjäll i namnet. Här har vi alltså en vintrigare miljö än hos Romme Alpin om man ska följa spåret jag var inne på tidigare. Och Sälen ligger trots allt mer norrut så det känns inte helt ologiskt.

Något som jag inte tänkte på när jag var yngre var höjden. Alltså antal meter över havet. Och här hittar vi stora skillnader. Även om Romme Alpin stoltserar med 275 fallhöjdsmeter mot Hundfjället som erbjuder motsvarande 240, så är höjdskillnaden betydligt mer än så. Romme Alpin har en högsta punkt på 407 m.ö.h (lägsta punkten är 132 m.ö.h) medan Hundfjället är hela 925 m.ö.h. Det blir alltså en skillnad på 518 meter.

Men det är inte höjden som är den främsta orsaken till varför ett berg kallas för fjäll. Istället har det att göra med hur berget skapades, vegetationen på fjället samt dess utseende. Man säger att det är inlandsisen som skapat de fjällmiljöer som vi har både här i Norden, men även på andra platser i världen. (Här känner jag att min tanke på fjäll som mer vintriga ändå får någon sorts substans.) Isen har påverkat fjällens utseende och de är oftast mer platta i sina toppar, har något flackare terränger och mer rundade former jämfört med andra typer av berg. Dessutom är definitionen även att ett fjälls topp når över trädgränsen vilket betyder att det inte växer några träd uppe på topparna.

Göteborgarna verkar i för sig tycka annorlunda och här tycker man att exempelvis Alefjäll är just ett fjäll. Andra skulle förmodligen kalla det för en skogsklädd kulle. Och följer man definitionen av ett fjäll som nämnt tidigare så återfinns dom främst i de norra delarna av Sverige med start i de nordliga delarna av Dalarna. Alltså vid Sälenfjällen.

Växer det träd på Romme Alpins topp? Ja. Är berget skapat av inlandsisen? Oklart, men förmodligen inte. Är det ens ett berg? Nej.

Romme Alpin är alltså inte ett fjäll. Och det är inte heller ett berg. Ett berg är nämligen en geografisk punkt som sträcker sig högre upp än sin omgivning, men med en minsta höjd på 600 m.ö.h. Någon övre gräns finns däremot inte, men världens högsta berg Mt Everest på 8848 m.ö.h. får väl agera någon form av högsta version. Och Romme Alpin med sina 407 m.ö.h. faller därmed inte in i höjdspannet som definierar ett berg.

Så vad är det då? En kulle, helt enkelt. Hur mycket jag än skulle vilja kalla det för berg så fattas drygt 200 höjdmeter för att det ska vara okej. Så jag är helt enkelt upplärd på en kulle, men det verkar ju ha gått bra det med.

Om flera berg sitter ihop faller det sig naturligt att det bildats en bergskedja. I Europa är Alperna ett exempel. Sen växer det inte några träd på alptopparna heller, men min gissning är att det inte låg någon inlandsis där utan att bergen skapats av att jordens plattor kolliderat och fått massan att skjuta i höjden som enda utväg. Spetsigheten, som skiljer sig från våra plattare svenska fjäll, skvallrar om det.

Kategori

Sommar? Nej, nej, det finns fortfarande snö här!

Det är maj och skidanläggningarnas liftar har stannat för säsongen. Till och med här, ovanför polcirkeln, har pistmaskinerna stämplat ut för att inte startas förrän nästa vinter anländer. Men det ligger fortfarande snö kvar på fjällen…

Gällivare förknippas med gruvarbete, en följd av att man hittade järnmalm på orten för ett gäng hundratals år sedan. Att det blev ett samhälle är ett resultat av fyndet. Gruvorna är fortfarande en stor bidragande anledning till att de som bor i staden en gång sökt sig hit. Och anledningen till att nyinflyttade packat sina väskor och bosatt sig här. Tillfälligt kan tänkas, gruvarbete känns inte som ett permanent arbete. Även om det för vissa är precis så.FullSizeRender-1Själv hade jag inte passat speciellt bra som gruvarbetare då jag förmodligen konstant skulle vara väldigt medveten om den otroliga mängd massa jag skulle ha runtomkring mig då jag befunnit mig i någon gruvgång. Skrämmande tanke. Att det dessutom kan förekomma ras känns inte heller speciellt lockande. Antar att dem som väljer att spendera dagarna i gruvorna är helt befriade från klaustrofobi. Typiska hissåkare.

Men även om gruvorna är en stor del av Gällivare så finns det något annat här. Fjäll. Det mest besökta av dem som finns i nejden är Dundret som med sina 823 m.ö.h klassas som ett lågfjäll. Anledningen till dess popularitet har förmodligen med placeringen att göra. Fjället ligger på ett nära avstånd från stadens centrum och är i princip konstant synligt. Det är lite som ett tjusigt backdrop och en påminnelse om att man befinner sig i fjällmiljö. Sedan är skidanläggning som erbjuder åkning i form av nio preparerade pister givetvis en faktor. Det till trots så kanske Dundret inte känns speciellt lockande som långväga resmål, mycket på grund av sin låga karaktär, men är man på plats är det svårt att inte vilja ta sig till toppen. Trots att liftarna numera stängt för säsongen. Och väl däruppe får man en utsikt som är svårfunnen.IMG_7318Passande nog så befinner jag mig just nu i Gällivare och har därmed en nästintill konstant vy över Dundret. Dessutom är fjället fortfarande helt vitt, snön ligger kvar från toppen till botten, och jag har snowboarden med mig. Trots att liftarna stannat för den här gången, det är trots allt maj numera, känns det givet att ta sig upp på toppen av fjället för att få ett åk. Eller två. Det blir bara en något mer pulshöjande väg upp.

Det är inte bara Dundret som hunnit stänga igen. Nästintill samtliga skidanläggningar har låtit liftarna stanna för säsongen vilket i för sig inte är speciellt konstigt. Även om snön ligger kvar på sina ställen så har turisternas fokus flyttats från skidåkning till sommarens kommande solsemestrar. Skidorna har därmed lagt på förvaring till nästa vinter. Om man inte befinner sig i Riksgränsen där säsongen är igång i ett par veckor till. Eller om man väljer att ta sig upp på topparna för egen maskin.

Som sagt så befinner jag mig i Gällivare. Jag ser Dundret, som är snötäckt, och jag har min bräda. Finns det någonting annat än att pulsa upp till toppen? Inte i min värld – bra träning och ett skönt åk är en kombination jag aldrig tackar nej till. Och det har blivit ett par vändor upp på fjället. Hittills. Båda gångerna pulsade jag/vi (var ensam första gången och hade sällskap under andra vändan) upp längs skidanläggningens backar. Mestadels i liftspåren. Behöver jag säga att det blir väldigt tydligt hur galet effektivt det är att åka lift upp?FullSizeRender-3Liftåkning ger dock inte den där ökade pulsen som pulsandet gör, och det var ju delvis det som var grejen. Och väl däruppe erbjuder Dundret en utsikt som vid klart väder innebär att hela 11% av Sveriges yte (!!) hamnar inom ditt synfält. Bara en sådan sak. Dessutom fick vi fina åk ner i den soluppvärmda snön som numera inte fryser under nätterna. Oväntad bra åkning faktiskt. Kanske för att det dröjt drygt en vecka sedan sist jag stod på brädan, men framförallt för att det alltid är roligt att åka. Och att få göra det i skenet från en pannlampa (det är ljust här i princip dygnet runt, men med gogglesen på kändes det som att åka mitt i natten) höjer mysfaktorn rejält.

Annons

Location: Hemavan

One of my favorite places to be is Hemavan and Tärnaby nearby.
The mountains are just perfect for skiing or going for long rides with the snowmobiles (what we did).

IMG_1015

We rented a little cabin this time, on ”hyllan”. Great view and still some snow left around it.

 

IMG_1105”All together now” trying to do some great poses. (At least we were together)

 

Processed with VSCO with f2 preset

Somewhere here, or similar, is were we are meant to be as humans I believe. In alignment with nature, let them free spirits out and get rid of your boxes!

IMG_0988

No broken bones this time – Hah! Happy days.

 

 

Kategori