Vandring i Österrike

Vandring i Österrike
vandring i Österrike

Dags att vandra i Österrike.

Vi går upp för trappor kring ett vattenfall för att ta oss till sjön Klammsee.

vandring i Österrike

vandring i Österrike

Vid vackra fjällsjön Klammsee.

vandring i Österrike

En lätt men vacker vandring i Österrike.

vandring i Österrike

Naturen är slående!

vandring i Österrike

Sötaste Embla vandrar på bra.

vandring i Österrike

Allt är så osannolikt grönt!

vandring i Österrike

Lite vila på vägen.

vandring i Österrike

Självklart måste vi bada fötterna i den iskalla fjällsjön.

vandring i Österrike

Handståendetävling är kul!

vandring i Österrike

Mat i Zell am See efter hiking.

vandring i Österrike

Vacker vandring hem till campingen längs med sjön i Zell am See.

vandring i Österrike

Tidig kväll efter vandringsdag.

Tisdag 4 juli

Sover ut på morgonen, äter en god frukost och tar sedan bussen in till Zell am See, därifrån tar vi ännu en buss upp mot Kaprun och sjön Klammsee. Dags för vandring i Österrike. Vi hade tänkt åka högre upp på berget men eftersom vi inte skulle få besked om vi fick behålla vår pitch (campingplats) förrän klockan 11 på förmiddagen skulle det bli för ont om tid att hinna med den hikingleden vi först tänkt.
Vandringen kring Klammsee är lätt, inga stigningar eller kuperad terräng men den är fantastiskt vacker. Så gott som hela leden går kring en magiskt klarblå fjällsjö. Detta är en vandring som passar både nybörjarvandrare och barnfamiljer. Vi hade dock velat komma lite högre upp och fått se ännu fler mäktiga vyer men var ändå nöjda med turen.
På vägen tillbaka till campingen stannade vi inne i Zell am See för att äta en tidig middag. Maten var väl ingen höjdare men en dag på tur gör ändå att man är hungrig som en varg så den slank ner utan problem. Efter middagen tog vi en lång promenad hem till campingplatsen igen. Och solsken hade vi också hela dagen.
Älskar den här typen av semester. När man får vara ute och vara aktiv tillsammans med familjen. Imorgon satsar vi på en att ta oss högre upp på berget. Nu en glass och sedan tidigt i säng.
Pussåkram!
/Karin
Du kan läsa föregående inlägg HÄR.

Hiking in Austria

Sorry guys, today you need to use Google Translate. I´m too busy seeking adventures.

Mera autobahn och alpluft

Började morgonen med löpning.

Bästa lilla löparkompisen.

Snabblunch a la autobahn.

Jag överlevde natten! Ni som följer mig på instastories (HÄR) vet vad jag snackar om…

Söndag 2 juli

Startade dagen med löpning innan frukost. Jag och Embla värmde upp med jogging innan vi körde intervaller. Perfekt uppladdning för en hel dag på autobahn.
Tvättade av mig och drog en snabb frukost innan vi började köra i riktning mot München.

Kl. 20:44

Har suttit i bilen hela dagen. Bara stannat för att äta och tanka. Autobahn är verkligen ingen höjdare. Men vi har haft det mysigt ändå. Trots trist asfalt och regn, regn, regn.
Det mörknar vid 22-tiden och vi börjar, lite för sent, leta efter en plats att stå på över natten. Åker runt i små samhällen och in i de mörkaste skogarna. Hur kan någon vilja parkera på de platserna? (Ni som sett min instastorie vet vad jag pratar om) Fick kalla kårar bara av att åka igenom de p-fickorna. Noll service på mobilerna var det också! Det var bara att åka ut på Autobahn igen. Parkerade bredvid alla lastbilar på en kissluktande och dånande ställplats utmed motorvägen. Som tur var var vi alla så trötta att vi somnade bums.

Framme i Zell am See.

Den här löprundan alltså!

Måndag 3 juli

Sov till klockan 10! Vaknade upp i ett soligt Tyskland. Tog en kort promenad runt ställplatsen innan vi åt en snabb frukost och gjorde iordning kaffe i termosmuggarna. Idag går husbilen mot Österrike. Vi är sugna på lite alpluft och en dusch efter några dagar på väg.

Vi landar strax utanför Zell am See i Österrike under sen eftermiddag. Parkerar på en fin camping alldeles vid sjön. Såååå vackert! Knyter direkt på mig löparskorna och springer en runda längs sjön. Luften här är verkligen frisk och det känns lätt att springa. Benen vill fortsätta men klockan säger att det börjar bli dags för middag.
Efter löprundan går jag och Embla och duschar och klär om för restaurangmiddag. Vi blir serverade fantastiskt god mat och jag beställer ett glas Riesling som smakar så där helt perfekt. Utsikten? Vackra Lake Zell.
Det är så mysigt att vara här med familjen. Jag känner en enorm tacksamhet just nu. Jag har verkligen allt jag kan önska mig!
Imorgon hoppas vi kunna vandra lite i bergen men vi får se vad väder och vind säger om det då.
Kram på er!
/Karin
Du hittar föregående inlägg HÄR

Sunday, July 2

Started the day with a run before breakfast. Embla and I warmed up with jogging and then we ran some intervals. Perfect before a whole day at Autobahn.
Washed myself and had a quick breakfast before we headed towards Munich.
20.44 CET

Have been drivning all day. We have just stopped for gas and food. Autobahn is not amusing at all but we have had a good time anyway. Even with asphalt and rain, rain, rain.
It is getting darker around 22.00 CET and we starting, a little too late, looking for a place to stay overnight. Drivning around small villages and in dark woods. I can not believe anyone would choose to park there! (Those of you who follow my instastorie now what I am talking about). Got cold shivers just driving through those dark places. And the mobilephones were out of service too! We decided to continue out on autobahn and parked next to all lorries on a smelly and trafficked site along the highway. Fortunately, we were all so tired that we fell asleep immediately.

Monday, July 3

Slept until 10! Woke up in a sunny Germany. Took a short walk around the parkinglot before we had a quick breakfast. Today we are heading towards Austria. We are craving some alp air and a shower after a few days on the road.

We land just outside Zell am See, Austria during late afternoon. We park on a nice campsite right by the lake. Soooo beautiful! I put on my running shoes right away and run along the lake. The air here is really fresh and it feels easy to run. My legs want to continue but the clock says it’s time for dinner.
 
After the run Embla and I take a shower and get dressed for dinner. We are served amazingly good food and I order a glass of Riesling that tastes just perfect. The view? Beautiful Lake Zell.
 
It’s so cozy to be here with my family. I feel enormous gratitude right now. I really have everything I can wish for!
 
Tomorrow we hope to go hiking in the mountains, but we’ll see what the weather and wind say about that.
 
Hugs!
 
/Karin

Vad är väl ett Vasalopp mot att samla höjdmeter i alperna?

Man hör om det under hela sin uppväxt, det där mytomspunna Vasaloppet. Hur mängder av människor från hela Sverige, och även platser utanför landet, vallfärdar till oss i Dalarna för att genomföra 90 km (eller 45 km) på längdskidor mellan Sälen och Mora.

Man får också klart för sig att det är en riktig merit att genomföra loppet, så pass att det nästan är värt att ha med på CV:t. Och jag tänker verkligen inte säga emot; jag är imponerad av alla de tusentals längdskidsentusiaster, både erfarna och amatörer, som tar jag till startspåren.

Men trots att det på ett sätt känns lite som en skyldighet, som född och uppväxt i Dalarna, att någon gång åka till Sälen, spänna fast ett par välvallade längdskidor under fötterna och spendera ett antal timmar i spåren tillsammans med en stor skara andra åkare, så har jag fortfarande inte tagit mig dit. Även om planen definitivt är att jag ska göra det någon gång i livet.

För min del har de senaste åren inte inneburit speciellt många avverkade kilometrar, eller mil, på längdskidor. Men jag måste villigt erkänna att jag saknar det emellanåt. Att ta sig ut till närmsta längdskidspår och få både en naturupplevelse och ett träningspass samtidigt. Och kanske även en fika på valfri plats längs vägen.

Det är nämligen just den grejen, naturupplevelsen och utflyktskänslan, som, i mitt tycke, är charmen med längdskidåkningen. Det är ungefär som att ta en springtur i skogen, bara att man gör det på vintern. Och får lite extra mys, i form av en kaffetermos och vintriga landskap, på köpet.

Men som sagt, jag har inte samlat ihop speciellt många längdmeter de senaste åren. Istället har det, för min del, handlat om att samla höjdmeter.

Och det, att gå på tur, ger egentligen nästan precis samma sak (naturupplevelse, träning och mysiga fikastunder i vintriga landskap), men med en, oftast, flera gånger härligare betalning. Turandet gör också att man kan ta sig betydligt längre bort från alla andra skid- och brädåkare (vilket är fantastiskt skönt, speciellt nu i sportlovstider) och dessutom blir åket ned galet mycket mer värt. Även om man ibland kan vara rätt trött i benen när det väl är dags att åka utför.

Så trots att jag säger mig sakna längdskidåkningen skulle jag mot allt i världen inte välja bort splitboarden mot ett par längdskidor. Istället vill jag samla ännu fler höjdmeter. Jag vill fortsätta utforska och ta mig längre bort, bli mindre beroende av liftsystem och mer bekväm med min egen utrustning. Och planen är att de närmsta månaderna ska innehålla mer av just det.

Med andra ord – höjdmeter går före mil i längdskidspåren. Om man nu måste välja.

Annons

Fyra årstider på fyra dagar

Höst, vår, sommar och vinter. På fyra dagar. Fascinerande, eller?

Det är svårt att inte prata om väder när det handlar om skid-/snowboardåkning, det påverkar ju våra dagar mest av allt. Därför sitter vi dagligen (ofta flera gånger under samma dygn) och kikar på olika vädersajter för att få den senaste uppdateringen kring hur förhållandena kommer att vara på bergen.

Utifrån hur prognosen ser ut planerar vi för vad vi ska fylla dagarna med.

Hittills har den här säsongen bjudit på rätt varierande åkning, vilket inte är något ovanligt i sig, och som jag tidigare skrivit om så har vi nästintill haft vårväder under de senaste veckorna. Men nu har det där förändrats. Istället för att det känns som att tiden spolats fram till april har vi under de senaste dagarna fått uppleva samtliga årstider. Förutom vinter.

Det började i tisdags. Ett riktigt höstrusk drog in i dalen och bjöd på regntunga skyar med en nästintill konstant nederbörd. Då givetvis i form av regn, inte snö, i byn. Antalet paraplyer på gatorna var enormt. På topparna, allra högst upp, kom det däremot ett par efterlängtade decimetrar med nysnö.

När tisdagen sedan övergick till onsdag blev det dags för nästa årstid. Solen gjorde åter entré, tillsammans med det fågelkvitter som vi kunnat lyssna till under i stort sett hela vintern hittills, och vi kastades tillbaka till april. En riktigt blåsig aprildag, det vill säga.

Och idag, torsdag, trappades det hela upp ytterligare. Plötsligt kunde vi nästan känna någon slags försommarvärme. Och fågelkvittret hördes nog mer än någonsin. På bergen kändes fanns vårkänslorna fortfarande kvar, men i byn syntes människor iklädda både shorts och t-shirts = klassiska sommartecken.

Så, hittills har vi haft tre årstider på tre dagar. Och nu håller vi alla tummar för att morgondagen ska bjuda på en fjärde; nämligen vinter. Och det ser lovande ut. Enligt prognoserna ska det dra in både moln och minusgrader under natten, vilket under fredagen ska göra landskapet vitt och vackert på nytt. Åtminstone har vi blivit lovade ett par decimeter snö, och dessutom nästan tio minusgrader (!!).

Så kallt har vi inte haft det på flera, flera, veckor.

Men det kommer bli ett kort snöfall, på lördag ser solen ut att vara tillbaka. Förhoppningsvis stannar åtminstone minusgraderna kvar.

Kategori

Nytt i ryggsäcken: En längre och tåligare sond

Förra året gick en riktigt stor slasklavin rätt ner i pisten här i St Anton. Det var eftermiddag och pisten som drabbades var en av de allra folktätaste. Vi kom till platsen, av en slump, drygt femton minuter efter att lavinen gått. Vi bestämde oss snabbt för att åka ner och hjälpa till, eftersom vi hade med oss vår lavinutrustning. 

Ett transceiversök hade redan genomförts, utan resultat. Men man befarade att det kunde finnas människor, som åkt utan utrustning, begravda. Därav bildade vi sondkedjor och sökte igenom käglan.

Som tur var skördade den över tre meter djupa lavinen inga offer. Något som däremot hände medan vi sökte var att mina två vänners sonder gick sönder. Båda två. De var av helt olika märken och gick sönder på olika sätt. Dock blev det tydligt att ingen av dem klarade av den tunga slasksnön särskilt väl.

Båda två köpte nya, stabilare, sonder direkt efter händelsen.

Själv behöll jag min sond från år 2014. Den hade hållit ihop under sökandet och jag tänkte att jag måste ha köpt en tåligare modell än mina vänner. Men det visade sig inte riktigt vara sant.

När jag, för tre år sedan, köpte sonden så skaffade jag även spade och transceiver. De två senare är jag nöjd med än idag. Sonden, däremot, har jag bytt ut.

Jag minns att jag valde en något längre sond än vad mina vänner hade vilket resulterade i en 265 centimeter lång variant. Den verkade både tålig, stabil och lättmonterad. Något som den också varit, fram tills för en dryg vecka sedan då vi var ute och lavintränade.

Det var inte speciellt tung snö, och heller inte många isklumpar, men när vi precis hade genomfört den verklighetstrogna övningen i ett närliggande område och jag gjorde sista sondtaget så flög handtaget iväg. När jag kollade närmare såg jag att stålvajern hade gått av.

Dagen efter köpte jag mig en ny sond som på papperet ska vara riktigt tålig. Dessutom är den ännu längre, hela 320 centimeter, något jag märkt kan behövas om det handlar om riktigt stora käglor.

Som tur är har våra tre sonder gått sönder under tillfällen då det inte varit skarpt läge (även om vi trodde det under slasklavinsöket). Men faktum kvarstår – de alla har gått sönder. På något sätt blir det här till en superviktigt påminnelse om att kontinuerligt se över sin utrustning, och uppdatera den om så behövs. För att undvika att liknande saker händer under tillfällen då allting bara måste fungera.

Kategori

Har du koll på hur du använder din lavinutrustning?

Spade, sond och transceiver. Och kanske en lavinrygga. Sen är man redo för att ge sig ut på bergens opreparerade sidor. Eller?

Är man, som snowboard- eller skidåkare, intresserad av att röra sig utanför pisterna är det oundvikligt att laviner kommer på tal. Man blir medveten om att de existerar, och förstår att man ska hålla sig undan dem. Den enorma kraften som de kan innebära tror jag däremot att man aldrig riktigt kommer kunna förstå fullt ut.

Förhoppningsvis får man i alla fall snabbt koll på att det krävs en del utrustning för att öka sannolikheten att överleva eventuella, och oönskade, snöras. Och medvetenheten om lavinernas förödande konsekvenser, som ständigt strider mot längtan efter orörd snö, borde räcka för att införskaffa lavinutrustning i form av åtminstone spade, sond och transciever innan man fortsätter sina äventyr bortanför pisterna. Har man möjligheten är även en lavinrygga en väl värd investering om det där som aldrig ska inträffa trots allt skulle ske.

Anyhow. Som nämnt, gillar man att leta sig utanför pisterna så blir laviner automatiskt ett ständigt återkommande samtalsämne och en konstant risk. Och vill man göra upplevelsen något säkrare så ser man snabbt till att, innan passionen för offpiståkningen tar en allt för långt utanför pistkanterna, införskaffa lavinutrustning.

Och det är givetvis ett måste att varje friåkare har åtminstone spade, sond och transciever med sig på bergen, men utan kunskap om hur du använder utrustningen blir den nästintill värdelös.

Därför krävs övning, övning och åter övning.

Jag har mött personer som inte haft koll på hur de sätter ihop sin sond, eller hur de faktiskt tyder vad som står på sin transceiver. Och det är verkligen inte konstigt. Hat man aldrig har testat sakerna på riktigt vet man givetvis inte hur de fungerar, men det är också därför det är så otroligt viktigt att man faktiskt övar.

Många skidanläggningar, åtminstone här i alperna, har lavinträningsområden som gör det enkelt att öva med sin utrusning. Och det är en självklarhet att spendera några dagar per säsong där för att fräscha upp sina kunskapar. Har närmsta skidanläggning inget övningsområde? Skicka ut en vän tillsammans med en transceiver och be den begrava sändaren, i en ryggsäck, under snön. Följ sedan efter och sök efter ryggsäcken med din egen transceiver.

För jag tror verkligen inte att någon vill hamna i ett skarpt läge med rätt utrustning, utan att veta hur man använder den.

Så, ska du ägna dig åt offpiståkning (det är klart du ska, det är fantastiskt!), se till att skaffa rätt utrusning och framförallt – se till att du vet hur du använder den. Själv spenderade vi ett par timmar på övningsområdet för några dagar sedan, och avslutade även kvällen med en mer verklighetstrogen övning på ett närliggande snöfält.

Kategori
Annons

Och så blev allting vitt – äntligen!

När vi kom hit, till St Anton, för en dryg vecka sedan såg det ut råda allt annat än vinter i byn. Det kändes snarare som att säsongen redan hade passerat och vi befann oss i aprils sista skiddagar. Givetvis låg det en del snö på bergen, men majoriteten bestod av konstsnö som lagts i pisterna. I övrigt var bergssidorna mest sten- och gräsbeklädda. 

Och egentligen kan man väl inte kalla det här med snöfattiga säsongsstarter för någonting ovanligt längre. Förra året var läget exakt detsamma, liksom för två år sedan i Verbier. Och det tycks vara en trend som råder över i stort sett hela alperna (Kanada verkar dock inte lida av samma problem). Från flera olika håll syns bilder på steniga berg, tillsammans med frågor om när snön ska anlända.

Men nu har vintern, på riktigt, kommit till Österrike. Äntligen. Hela byn är snötäckt, och bergen likaså. Ett par dagars ihållande snöfall har resulterat i över ett cirka 50 centimeter tjockt snölager. Vårkänslorna är totalt bortspolade.

När jag får frågan om hur det är i alperna brukar jag givetvis prata om snön och de fantastiska bergen. Hur de dramatiska topparna syns vart man än vänder blicken. Men jag brukar också nämna temperaturen, hur den oftast känns mildare än den hemma i Sverige. Att det aldrig blir riktigt lika kallt här (inga – 35 grader med andra ord), utan att graderna istället ligger på runt -5 till -10. Det är åtminstone min erfarenhet, och självklart kan det förekomma dagar med ännu lägre temperaturer. Något som faktiskt inträffat under de senaste dygnen. – 20 grader, och en betydligt kallare köldfaktor när man åker utför, hör inte direkt till vanligheterna här.

Framöver, enligt väderprognoserna som skulle kunna kallas för en friåkares bästa vän, tycks det vara ytterligare snöfall på väg in (och temperaturerna tycks återvända till runt –10/–5). Något som behövs. För trots att allting ser så otroligt mycket vackrare ut nu, med ett gnistrande snötäcke, så är terrängen utanför pisterna inte i toppskick. Sprickbildningar syns lite här och var, ”woumph”-ljud hörs från kollapsande snölager och på brantare sluttningar har snön på flera ställen redan släppt.

Men även om snötäcket känns rejält instabilt, och temperaturen tycks ha fått fnatt, så har det varit fantastiskt att äntligen få lägga säsongens första pudersvängar. Verkligen. Nu ska jag bara se till att montera bak mina bindningar, sen är jag helt redo för fler snöfyllda och vintriga dagar på en av världens vackraste platser.

Kategori

Drömlikt, men också väldigt mörkt – så var 2016

Jag vet inte på hur många ställen jag läst meningar i stil med ”2016 – vilket jäkla år”. I negativ bemärkelse. Och på flera sätt kan jag hålla med. Framför allt gällande olika klimatrelaterad frågor. Som att 2016 blev ett rekordvarmt år eller hur USA:s presidentval inte riktigt slutade på bästa sätt. Vår planets potentiellt kolsvarta framtid har givetvis påverkat mig och  gjort upplevelsen av 2016 betydligt mörkare.

Men om jag räknar bort klimatfrågorna (som givetvis aldrig ska uteslutas) kan jag inte hitta många negativa saker med året som passerat.

Jag fick börja med att spendera 3,5 månad i snowboardåkandes i Österrike med fantastiska vänner. Väl tillbaka i Sverige väntade två friåkningstävlingar, där den ena var Nordiska Mästerskapen. Jag vann båda. Något som fortfarande känns overkligt, främst med tanke på att jag tidigare fantiserat om hur det skulle vara att ställa upp. Att det skulle kunna gå så bra hade jag aldrig kunnat drömma om.

När vintern var slut väntade flera månaders arbete. Och av en ren slump lyckades jag knipa ett riktigt drömjobb. Som allmänreporter/multijournalist på Dalarnas Tidningar. En helt magisk, och otroligt lärorik, tid som jag är galet tacksam för.

Jag har även fått vässa mina klätterkunskaper, blivit en del av världens bästa organisation Protect Our Winters Sweden, både som styrelsemedlem och ambassadör, upplevt den svenska naturen och fått många nya vänner längs vägen. Dessutom har jag fått fantastisk support inom friåkningen (snowboardåkningen). Känslan av att andra tror på det man gör, och vill att man ska fortsätta med det, är grym och obeskrivlig.

Så på det personliga och privata planet har jag svårt att hitta någonting att klaga på. Alls. 2016 har varit ett riktigt drömår.

Men globalt finns det massvis med mörker.

2017 kommer att bli ett avgörande år för vår planets framtid. Det är, bokstavligen, nu eller aldrig. Och det är fint att se att mycket börjar vända, att vi är på väg i rätt riktning. Och jag ser fram emot att göra vad jag kan för att vara en del av den positiva kraften. För planetens skull, och för våra framtida vintrar, är det en given fokuspunkt för 2017.

Utöver det ser jag fram emot att få spendera kommande månader här, i St Anton, Österrike. Det kändes helt fantastiskt att få vakna upp till ett nytt år omgiven av alptoppar. Och på något sätt känns det svårt att se på framtiden på något annat sätt än med positivism. För på samma sätt som jag läst många meningar om ett negativt 2016, så har jag läst minst lika många om ett ljusare 2017. Och där kan jag inte annat än att hålla med – det här året kommer bli magiskt.

Kategori

Djup snö, fantastisk åkning och höga berg – därför borde du åka på säsong

Den som har någon form av passion för skid- eller brädåkning har förmodligen också tänkt tanken på att göra en vintersäsong någonstans. Men att faktiskt åka iväg kan kanske kännas svårt. Därför kommer här lite extra motivation till varför det är fantastiskt att packa väskan, dra till bergen och stanna i flera månader. 

  • Du får åka jäkligt mycket skidor/bräda!
    Det här är givetvis det överlägset bästa argumentet och det finns heller ingenting att motargumentera med. Säsongar du på en skidort så kommer du helt enkelt att samla på dig rejält med skid-/bräddagar och känslan av att kunna dra ut på bergen varje dag är helt oslagbar. Punkt.
  • Passionerade personer på samma plats
    Många av mina allra närmsta och bästa vänner har jag funnit genom skid-/brädvärlden och säsongarlivet. När personer som delar samma passion möts, så slår det sällan fel. Och det är alltid fantastiskt att få dela det man själv brinner för med någon annan.
  • Kollektivt boende är tio gånger bättre än att bo ensam
    Väldigt få säsongare väljer att bo ensamma. Istället landar det ofta i att man bor mellan 3-7 personer under samma tak, och inte allt för sällan på ett minimalt antal rum. Det här är också en av de många fantastiska fördelarna med att säsonga. För det är tio gånger trevligare att bo ihop med andra än att bo ensam, oavsett om man känner personerna man bor med från början, eller lär känna dem under vinterns gång. Det hela är som upplagt för mysigt och skönt häng efter en dag på berget.
  • Fler möjligheter när du blir en vassare åkare
    Det säger sig kanske lite av sig självt. Åker du betydligt mycket mer än vad du tidigare gjort, så kommer du bli en jäkligt mycket duktigare åkare. Och i samband med att du utvecklas kommer du också kunna uppleva bergen på ett annat sätt, exempelvis genom offpiståkning och turande.
  • Miljön – bergen, snön och känslan av att var otroligt liten
    Jag kommer ALDRIG att tröttna på att blicka ut över snötäckta, spetsiga, knöliga, kuperade och magiskt vackra berg. Det är en omöjlighet. Att stå på en topp, bland hundratals andra likadana toppar runtomkring sig är en mäktig och annorlunda känsla. Samtidigt som man känner sig liten och maktlös, känner man sig också levande och fri. Det är så otroligt häftigt.
  • Själva kulturen kring åkningen sträcker sig bortanför bergen
    Att åka iväg på säsong betyder inte bara skid- och brädåkning med likasinnade. Det öppnar även upp för utforskande av andra aktiviteter runtomkring. Många som sysslar med skid-/brädåkning utövar ofta även andra sporter så som cykling och klättring, vilket är perfekt om man själv är nyfiken på att lära sig mer om dem. Dessutom tillkommer en rad andra aktiviteter som på olika sätt hör till själva kulturen. Som att sitta på en after-ski i vårsolen och utbyta upplevelser från bergen till exempel. Fantastiskt.
Kategori
Annons

Vintertecken – och frågan på allas läppar

Man hör om snöfall i Dalarna, skridskoturer på Blanktjärn och premiärsvängar på Åreskutan. Samtliga är tecken på hur vintern sakta, men fortfarande väldigt säkert, närmar sig. Och med det så börjar man även söka svaret på säsongens kanske viktigaste fråga.

Snösportsvärlden har skid- och brädabstinens i stort sett året runt. Kanske att det finns ett glapp på några månader där de flesta landar i något sorts mellansäsongsläge och faktiskt njuter av andra mindre snöfyllda aktiviteter. Men generellt så ligger abstinensen kvar i bakhuvudet från dess att åkdonen ställts på förvaring, tills att de plockas fram på nytt. Och på höstkanten är det inte alls ovanligt att den eskalerar. Och då väldigt kraftigt.

”Vart ska du i vinter/hur ser dina vinterplaner ut?”

Även innan de där första tecknen som meddelar att vintern är på intåg så börjar det liksom bubbla inom snösportsvärlden. Plötsligt, oftast på en och samma vecka, kommer frågor med samma innebörd från en mängd olika håll: ”Vart ska du i vinter/hur ser dina vinterplaner ut?”. Som om alla plötsligt slagit av en och samma insikt – att det inte är långt kvar till säsongen börjar.

Kanske har vi alla, som delar samma passion, liknande inställningar. Det vore inte helt otänkbart. Att vi på många sätt fungerar likadant och går efter samma ”snöklocka”. Förmodligen är det så, vi påverkas ju ofta av samma saker eftersom vi rör oss inom samma kultur.

”Har du någonsin upptäckt världen av skid- och brädåkning så släpper du den inte i första taget”

Svaren på frågan angående hur vinterplanerna ser ut varierar givetvis in i oändligheten, utifrån vem den tillfrågade är. Eller ja, i alla fall mellan en mängd olika orter. Vissa är givetvis populärare än andra, de där klassikerna som alltid är säkra kort.

Men oavsett hur ens vinterplaner ser ut så ligger det fina i att vi är så många som faktiskt har dem. Och även om man lämnat säsongslivet för studier eller jobb, eller om man fortfarande lever för att få spendera vintrarna på snöiga berg, så kommer abstinensen. För har du någonsin upptäckt världen av skid- och brädåkning så släpper du den inte i första taget.

Kategori

Här äter jag middag ikväll!

Salut!

Nu är jag i Chamonix, alperna! Jag hälsar på en kompis som bor här nere och eftersom hon bor här så jobbar hon också här. Så just nu, medan hon jobbar kväll så sitter jag på balkongen och äter lite middag och kollar på utsikten! 

Älskar att ha allt det här runtom mig, berg och toppar med lite snö!


JN 

 

Ett fjäll är väl ett berg på vintern?

Av någon anledning började jag fundera över vad ett berg är, och när ett berg övergår till att vara ett fjäll istället. När jag var yngre kan jag mycket väl tänka mig att min definition av ett fjäll var när ett berg var täckt med snö, i min värld låter nämligen fjäll mycket vintrigare än benämningen berg. Sedan minns jag Plupp, en barnbokskaraktär med knallblått hår som levde i fjällvärlden, och i mina minnesbilder var fjällen han vistades på i de flesta fall vitklädda. Det här räckte förmodligen för att motivera mitt resonemang.

Dessutom misstänker jag att Romme Alpin, min hemmabacke, i min värld ansågs vara beläget på ett berg. I ärlighetens namn har jag nog fortfarande tänkt på det som ett sådant. Jag menar, vad skulle det annars vara? En…kulle? Sen har vi ju Sälen där bland annat Hundfjället ligger. Lägg märke till ordet fjäll i namnet. Här har vi alltså en vintrigare miljö än hos Romme Alpin om man ska följa spåret jag var inne på tidigare. Och Sälen ligger trots allt mer norrut så det känns inte helt ologiskt.

Något som jag inte tänkte på när jag var yngre var höjden. Alltså antal meter över havet. Och här hittar vi stora skillnader. Även om Romme Alpin stoltserar med 275 fallhöjdsmeter mot Hundfjället som erbjuder motsvarande 240, så är höjdskillnaden betydligt mer än så. Romme Alpin har en högsta punkt på 407 m.ö.h (lägsta punkten är 132 m.ö.h) medan Hundfjället är hela 925 m.ö.h. Det blir alltså en skillnad på 518 meter.

Men det är inte höjden som är den främsta orsaken till varför ett berg kallas för fjäll. Istället har det att göra med hur berget skapades, vegetationen på fjället samt dess utseende. Man säger att det är inlandsisen som skapat de fjällmiljöer som vi har både här i Norden, men även på andra platser i världen. (Här känner jag att min tanke på fjäll som mer vintriga ändå får någon sorts substans.) Isen har påverkat fjällens utseende och de är oftast mer platta i sina toppar, har något flackare terränger och mer rundade former jämfört med andra typer av berg. Dessutom är definitionen även att ett fjälls topp når över trädgränsen vilket betyder att det inte växer några träd uppe på topparna.

Göteborgarna verkar i för sig tycka annorlunda och här tycker man att exempelvis Alefjäll är just ett fjäll. Andra skulle förmodligen kalla det för en skogsklädd kulle. Och följer man definitionen av ett fjäll som nämnt tidigare så återfinns dom främst i de norra delarna av Sverige med start i de nordliga delarna av Dalarna. Alltså vid Sälenfjällen.

Växer det träd på Romme Alpins topp? Ja. Är berget skapat av inlandsisen? Oklart, men förmodligen inte. Är det ens ett berg? Nej.

Romme Alpin är alltså inte ett fjäll. Och det är inte heller ett berg. Ett berg är nämligen en geografisk punkt som sträcker sig högre upp än sin omgivning, men med en minsta höjd på 600 m.ö.h. Någon övre gräns finns däremot inte, men världens högsta berg Mt Everest på 8848 m.ö.h. får väl agera någon form av högsta version. Och Romme Alpin med sina 407 m.ö.h. faller därmed inte in i höjdspannet som definierar ett berg.

Så vad är det då? En kulle, helt enkelt. Hur mycket jag än skulle vilja kalla det för berg så fattas drygt 200 höjdmeter för att det ska vara okej. Så jag är helt enkelt upplärd på en kulle, men det verkar ju ha gått bra det med.

Om flera berg sitter ihop faller det sig naturligt att det bildats en bergskedja. I Europa är Alperna ett exempel. Sen växer det inte några träd på alptopparna heller, men min gissning är att det inte låg någon inlandsis där utan att bergen skapats av att jordens plattor kolliderat och fått massan att skjuta i höjden som enda utväg. Spetsigheten, som skiljer sig från våra plattare svenska fjäll, skvallrar om det.

Kategori
Annons

Snowboardyoga

What better place to do yoga then at your favorite location? Well, that’s what we thought and one day while hiking up a mountain at springtime we got the idea to combine our passion for snowboarding with our passion for yoga. So we just skipped the part of strapping out of our bindings and kept them on during the entire yoga session. This is what became of it. 

Man blir aldrig van vid de oslagbart vackra vyerna som ständigt är närvarande när man vistas i bergsmiljöer. Fascinationen lever ständigt kvar och terrängen bjuder in till så mycket mer än den åkning som ofta är anledningen till varför vi väljer att befinns oss bland dem. Det är inte sällan man finner sig själv reflekterandes, filosoferandes eller bara förundrandes. Och insikten om att det är en perfekt plats för yoga är inte svår att komma till, men att däremot strunta i att knäppa loss brädan från fötterna var en ny tanke för oss. En ny och väldigt spännande tanke. Vi bestämde oss för att prova och upptäckte att det funkade alldeles utmärkt. I filmen ser ni resultatet – vackra miljöer, stillhet och en väldigt vig Marilyn.

 

Kategori

Recension: Vårskidåkning

Våren har gjort en storstilad entré i alperna. Snön smälter, fåglarna kvittrar och solterasserna är överfyllda. Liftsystemen är fortsatt öppna trots ett, på sina platser, bristande snötäcke och vårskidåkningen är ett faktum. It’s all about the slush!

Först reder vi ut vad vårskidåkning innebär. I all enkelhet handlar det om smältande snö, soligt väder och värme. Lite som en skön kombination av sol- och vintersemester med andra ord. Vet man inte vad man ska välja för typ av semesterresa är det alltså det perfekta valet. Om man inte ställer några speciella krav på snön det vill säga, den blir nämligen av en helt annan karaktär när solen får den att gå från kall till varm. På gott och ont.

Skidåkningen

När fryspunkten skjuter i höjden blir det svårt att hitta kallsnö även på nordsidor. Det betyder att du får räkna med slushåkning i stort sett överallt. Slush syftar för övrigt på snö i samma konsistens som den frysta drycken med samma namn. Föret blir tyngre, risken för vridna knän ökar och du kommer att känna hur det bränner i benen mot dagens slut. Samtidigt blir det också mjukare om du trillar på rumpan. Thumbs up, det gör nämligen våren till en perfekt tid för att öva tricks, hänga i parken och våga sig på fler utmaningar. Visst är det inte lika mjukt som att dimpa ner i en meter puder, men det är ändå näst bäst när det kommer till stötdämpande snö.

I pisterna bildas även pucklar större än någonsin, men efter påsk minskar de igen i takt med att mängden skidåkare avtar. Bered dig dock på att skumpa runt en hel del, speciellt om du är brädåkare, mellan knölarna. Förbered dig också på gräsfläckar – nu kan nämligen snöfria partier dyka upp lite varstans på berget.

Vädret

Vår + sol = sant. På våren är antalet soliga dagar betydligt fler vilket skapar perfekta möjligheter för att jobba på gogglebrännan. Eller bara brännan om man så vill. Solterasserna är populärare än någonsin, ölen flödar på after-skin och solen tycks locka fram gladare miner och härligare stämning rent generellt. Förmodligen är det boosten av D-vitamin som gör det. Men ja, vädermässigt kan det kännas svårt att klaga. Tills man inser att snön som borde falla oftast inte kommer i den formen längre, istället är det snarare regn som dimper ner vid nederbörd. Förutom när det legendariska vårdumpet anländer vilket innebär en större mängd snö som faller sent på säsongen när en kallfront plötsligt drar in på nytt. Vanligtvis sker det i början på april. Och när det slutar snöa och åter blir soligt har man plötsligt några av säsongens bästa dagar framför sig.

Slutsats

Snö och sol är en jäkligt bra kombination som sällan slår fel. Men samtidigt som det är vårens styrka så är det också dess svaghet. Den ökade temperaturen skapar ett minskat snötäcke och gräset börjar så småningom att kika fram på sina ställen. Puder blir svårt att finna och slushåkningen är ett faktum.

Det till trots så får vårskidåkningen en stark fyra med motivationen att det helt enkelt alltid är roligt att åka skidor eller snowboard. Och solens närvaro gör det hela ännu lite bättre. Den gör som sagt något med humöret. Som om allt blir lite bättre när solen värmer och fåglarna kvittrar i takt med att snön smälter bort. Det där senare är alltid en sorg i sig och drar ner betyget något, men har man en snörik vinter bakom sig kan man ändå lyckas bita ihop och ta det med ro. Nästan.

Betyg: 4 av 5

Recensera vårskidåkning, kan man göra det? Självklart. Mina vänner i Recensionspodden har lärt mig att precis allt går att recensera och jag sjunger till deras melodi där. Har ni inte lyssnat in deras fantastiskt roliga stämmor i podcasten där de recenserar precis allt och ingenting så hittar ni den HÄR 

Kategori

Påminnelserna man inte vill ha

Att vara medveten om vad som gäller är en sak. Det innefattar att ha koll på risker och konsekvenser och vad man gör för att undvika dem. Medvetenhet, kunskap och erfarenhet är en bra kombo. Trots det så dyker de upp förr eller senare, de där påminnelserna som sveper bort marken under ens fötter.  

Ibland behöver man bli påmind. Man behöver få känna sig liten och maktlös. Helst skulle man slippa och för alltid lyckas hålla sig ifrån den typen av påminnelser. Det är målet. Men det är i stort sett oundvikligt och förr eller senare dyker de upp med effekten att man slungas in i verkligheten efter att ha tagit sig för långt ifrån den. Likt en käftsmäll inser man vilka krafter som kan verka utom ens kontroll. Ett wake-up call som förhoppningsvis bara slutar som ett uppvaknande utan fatala konsekvenser.

I världen av friåkning kommer påminnelsen oftast i formen av laviner. Det är något som ständigt är en faktor om man vill bort från piskade nedfarter. Och jobbar man för att få så många skiddagar som möjligt kommer man att stöta på dem förr eller senare. Givetvis finns ingenting annat än att man tar kloka beslut för att minimera riskerna och på så vis undvika laviner, men hur mycket man än vrider och vänder så kommer påminnelserna ändå att dyka upp. Och ibland behöver du inte ens vara utanför pisten för att bli varse dem.

Här i St. Anton gick det en massiv lavin som en effekt av nyligen fallen snö, regn och varma temperaturer. Mot eftermiddagen blev snön för tung på en brant sluttning med resultatet att den började glida nedför bergssidan. Släppet skedde på en markerad ski route, en utmärkt offpistrepa, och rörde sig långsamt ned mot pisten i dalgången inunder. Den enorma massan nådde pisten där den stannade efter att ha färdats nedför hela bergssidan.

Vi kom till platsen bara ett fåtal minuter efter att lavinen gått och var med i det räddningspådrag som drogs igång genom att bilda sondkedjor. Hela käglan sonderades och söktes av, även med lavinhundar, utan några funna offer. Där och då visste vi inte hur läget var, om någon eller några begravts och om man redan lyckats rädda någon. Vi sökte bara på och hoppades att ingen låg begravd under massorna. Efter att käglan sökts igenom och man konstaterat att ingen rapporterats saknad avbröts sonderingen. Vi fick senare rapporter om att ingen skadats i snöraset.

Att naturens krafter är mäktiga och okontrollerbara är något vi bör känna till vid det här laget. Den gör som den vill med stormar som drar in, jordbävningar som skakar om och laviner som raserar allt i sin väg. Och när vi väljer att bege oss ut på snötäckta berg så vet vi att det inte är vi som bestämmer spelreglerna, istället ska vi anpassa oss efter dem. Vi ska tyda de tecken som ges, analysera den snö som ligger och ta beslut därefter. Och vi ska veta om riskerna som kommer med utövandet.

Men i det här fallet ändrades spelreglerna. Nog för att även piståkare bör vara medvetna om snöläget som råder på skidorten, men någonstans ser de flesta pisterna som safe. Om de är öppna så ska det innebära riskfri åkning utifrån lavinaspekter, det är vad man förväntar sig. Man räknar alltså inte med att snön på bergssidan till vänster ska rasa ned ut på pisten, man är alltför koncentrerad på att navigera sig mellan de pucklar som bildats efter den stora mängd skidåkare som passerat under dagen. Man vet att det är en varm dag och har sett några släpp på solpåverkade sidor, men man är i pisten och där ska man vara utom fara.

Man tappar en del entusiasm efter sådana här händelser. Att vid varje sondtag inte veta om man ska få bottenkänn eller träffa en begravd kropp. Med vetskapen om att ingen faktiskt låg därunder kan man dock andas ut den där hemska känslan som fyllt kroppen. Men faktum kvarstår att lavinen faktiskt gick och man kan enkelt räkna ut hur illa det kunde ha slutat. Ett sug skapas samtidigt, en törst efter att lära sig mer. Samla kunskap och öva för att alltid kunna ta de beslut som är bäst för situationen och för att i nödsituationer kunna göra de räddningsinsatser som krävs. För att återfå makt när man känner sig maktlös. För att växa när man känner sig liten.

Annons

4 saker jag lärt mig om Österrike

Att skidåkningen i Österrike skulle vara bra hade jag förväntat mig. Likaså att landskapet skulle vara sådär otroligt vackert som det visade sig vara. Däremot har tiden lärt mig nya saker om landet så som att man inte förstår vegetarianer, låter barnen klättra på väggarna och tycker att tysk après-ski musik är svängigast.

Vegetarisk mat? Vad menar du?

Jag äter sällan på restaurang med motiveringen att jag gillar att få bestämma vad som ska ligga på min tallrik. Känner mig ofta begränsad av restaurangernas menyer. Givetvis finns undantag där utbudet matchar min smak perfekt. Men så är inte fallet i Österrike, i alla fall om man ska kika på de karaktäristiska rätterna. Här är det nämligen kött, ost, pasta och… Kött som är grejen. Och jag är vegetarian.

Det här borde jag kanske ha kunnat räkna ut innan mitt första restaurangbesök på en typisk österrikisk, väldigt charmigt inredd, restaurang, men det gjorde jag inte. Så där satt jag med menyn i min hand och en rätt att välja på. Ost med ost, ost, ost, lite brynt smör och pasta. Dom måste ha glömt att skriva med grönsakerna tänkte jag och la min beställning medan mina bordskamrater valde en rätt med getkött. Det hade dom inte, det fanns inga grönsaker. Jag smakade på den där ostknödeln och började snabbt smutta på vinet istället. Nästa gång vi gick på restaurang här i Österrike blev det asiatiskt istället.

Klättring für alles

Ni vet hur alla berättar hur de har spelat fotboll som unga hemma i Sverige? Glöm det, i Österrike är det klättring som är grejen och i hallarna kryllar det av barn med så mycket energi att de i stort sett flyger uppför väggarna. Och det faller sig liksom naturligt för dem, det är inte konstigt att bollen bytts ut mot bouldering. För en annan är det perfekt då populariteten innebär fler, och riktigt bra, klätterhallar.

Möjligheterna till klippklättring är också många och för en klätterentusiast är bergen rena drömvärlden. Österrike är även platsen där du kan stöta på väderbitna alpinister som känner bergen utan och innan, ni vet alpvärldens urtyp. Ibland dyker de upp på mer välbefolkade platser och delar med sig av sina inspirerande och otroliga livshistorier, men oftast befinner de sig på någon klippvägg långt bort från civilisationen.

De är naturliga navigatörer

Att köra bil i Österrike bör inte göras utan vägkarta, GPS eller annan navigationsutrustning om man vill nå sin destination med så få felkörningar som möjligt. Anledningen ligger i att vägarna många gånger saknar skyltar. Här är det lätt att undra varför, men likt det mesta så har det antagligen sin naturliga förklaring. Den skulle kunna vara att österrikarna helt enkelt är bättre navigatörer och besitter en inre kompass som leder dem rätt.

En annan förklaring skulle kunna vara att man helt enkelt bortprioriterat skyltningen. Oavsett så leder det här till att det blir lite svårare att hitta rätt i landet. Däremot så får man öva sin orienteringsförmåga, något som är både nyttigt och roligt.

Tysk après-ski musik är grejen

Ni vet de där svängiga tonerna som får tyskarna att svepa öl och dansa loss i timtal med pjäxorna på fötterna? Det är inte bara i Tyskland man uppskattar dem. På österrikiska après-ski ställen ljuder ofta musik i samma genre och pjäxdansen kan pågå långt efter liftstängning. Och det är inte speciellt konstigt då det är en stor mängd tyskar som varje vinter tar sig till de österrikiska alporterna för att åka skidor och gå på après. Influensen är oundviklig då de där dansanta och lite småtokiga tonerna oftast leder till glada miner.

För den som gett sig ut på vägarna, trots bristen på vägskyltning, finns även en radiokanal som för det mesta sänder ut precis den där tyska apres-ski musiken. Du kommer garanterat glädjas åt den, finna den lustig och på något sätt uppskatta bilfärden lite mer. Har du aldrig hört den här typen av musik? Klicka här och njut av de svängiga tonerna.

Bonus: Här skulle jag vilja skriva att jag lärt mig tyska, men det vore en överdrift. Jag kan ursäkta mig, undra över vad något är och säga att allt är bra. Inte mycket mer än så. Däremot har ögonen fått vila på riktigt vackra vyer. Det är i för sig inte så otippat då Österrike trots allt är ett alpland och den som vistats i sådana vet hur magisk utsikten allt som oftast är. Och någonstans är det väl en anledning till att landet lyckats charma sig in hos mig. Finns det alper eller vackra och åkbara berg i allmänhet, mycket snö och mysiga byar hamnar man på plussidan och då Österrike har både det samt mycket mer är det inte svårt att tänka tanken på att återvända till landet fler gånger.

3 klassiska puderåk värda svängarna

Det finns åk och så finns det ÅK. I den senare kategorin hittar du dem som går under benämningen klassiker och som bör bockas av på varenda puderentusiasts åklista. Här kommer en trio med klassiska puderåk utöver det vanliga som du inte vill missa. 

Följande åk är riktiga klassiker inom skidvärlden, sådana åk som det pratats om i åratal och som varenda puderentusiast bör ha svängt sig nedför minst en gång. Det är åk som är mycket mer än bara pudersvängar och det är inte för inte som de förs vidare från den ena skidåkaren till den andre. Du bjuds på helhetsupplevelser med många fallhöjdsmeter i ett svep, overkligt vackra miljöer och lättillgängliga äventyr utanför liftsystemen. Här kommer tre av de absolut mest klassiska puderåken i alperna som du inte vill missa.

Backside, Mont Fort, Verbier, Schweiz

Klassikernas klassiker i de schweiziska alperna och ett av toppåken i Verbier. Ett långt och vackert åk med en brant början som senare mynnar ut i en mysig dalgång. För att hitta hit åker du hela vägen upp till Mont Fort med kabinbanan för att sedan droppa in på toppens baksida och skråa ut åt vänster för att hitta vägen ner mot dalen. Hela åket bjuder på ett landskap utanför liftsystemet och du lämnas ensam med de snöiga bergen. Det finns mysiga platser att avnjuta medhavd matsäck på längs vägen och åket bör inte stressas igenom.

Väl nere i dalgången väntar så småningom en längre transportsträcka som leder först till en dammlucka och sedan, genom skogen, tillbaka till liftsystemet. Tänk på att åket är svårt att spana på i förväg vilket gör det svårt att avgöra snöförhållandena som råder. Lyssna med bergsguider och erfarna åkare, kolla snön på andra platser på berget och gör en bedömning innan du ger dig av.

Bonus: Det går att göra en mängd varianter av Backside, Mont Fort, och en annan riktig klassiker är att gå på tur över glaciären Rosablanche. Turen tar runt 3-4 timmar om du siktar på att ta dig upp till toppen av Rosablanche som ligger på 3 336 m.ö.h (hela 7 meter högre än Mont Fort som är skidsystemets högsta topp). Det är en riktigt mystur och början är densamma som för Backside. När du tagit dig nedför den branta början av åket så väljer du, istället för att följa salen neråt vänster, att skråa ut åt höger. När din fart avtar så klickar du ur skidorna, sätter på hudarna och börjar tura uppför. Du åker sedan tillbaka över glaciären och återkommer till Backsideåket. Perfekt dagsutflykt som under rätt förhållanden även bjuder på härlig åkning.

Osäker på glaciärer? Läs mer om den fascinerande ismassan här!

Langenskogen, Stuben, St. Anton, Österrike

Ett av de mest välrenommerade åken på orten och ett riktigt måste för alla puderentusiaster. Här kan du välja mellan två varianter, men starten är densamma för båda där du börjar med att ta dig till Stuben och toppen av liften Albonagrat. Från restaurangen tar du dig utåt vänster och kan där välja att antingen bestiga Maroikopf eller traversera runt bergets högersida. Väljer du traversen så fortsätter du längs bergssida en bra bit för att sedan bjudas på skön fältåkning innan då når fram till Langens skogsprydda sluttningar. Har du tagit dig till bergets topp åker du ner mot Langen och bjuds på ett längre åk än om du valt traversen, innan du når fram till skogspartiet. Hajken till toppen av Maroikopf tar mellan 45 minuter uppemot en timme medan vägen runt berget tar cirka tio minuter. Att bestiga toppen blir ännu mer av en utflykt vilket höjer mysfaktorn, men under molniga dagar med sämre sikt är den nedre vägen att föredra.

När du tagit dig till skogsbrynet är det valfri väg som gäller. Härlig skogsåkning med stora granar där du ofta får lägga egna spår i orörd snö. Du kommer efter ett tag ner till ett skidspår som leder ner till botten av dalen där du får gå en liten bit tills du kommer till buss- och tågstationen. Bussen är gratis, tåget kostar och du kan även beställa taxi. Antingen åker du hela vägen till St. Anton eller tillbaka till Stuben och kör åket en gång till.

Har du koll på snöläget i alperna? I Österrike har puderlarmet gått varmt den senaste veckan!

Lac du Lou, Val Thorens, Frankrike

Ännu ett klassiskt och mysigt åk där du får åka en bergssida helt ren från pister och liftar ner i en dal som leder tillbaka mot byn. Du kan välja att ta åket från liftarna Bois Mint eller Cime de Caron, alternativt från bergstoppen Point de La Masse som ligger i granndalen Les Menuires. Det sistnämnda ger ett otroligt långt och härligt åk med öppna ytor och många möjligheter, medan du från andra sidan får en något mer stenbeklädd och teknisk terräng. Väl nere i dalen väntar en fin travers tillbaka till Bois Mint. Förslagsvis börjar du med att ta åket från Point de La Masse och tillbaka till Bois Mint för att sedan köra från den sidan. Mellan varven finns flertalet vackra platser att stanna till och öppna kaffetermosen på.

Bonus: Är det vårskidåkning och varma väderförhållanden så går det att åka vattenskidor över själva sjön, Lac du Lou, som ligger i botten av åket. Ladda en hel del fart, åk och luta dig bakåt när du når vattenytan. Kläder som tål att bli blöta är ett smart val då det inte alltid är helt lätt att bedöma farten som krävs för att nå andra sidan av sjön.

 

Foto: Christoffer Aabol
Åkare: Viktor Edeblom

När är det värt risken?

Vandring i en schweizisk alpby och att kalkylera risker med snötäckta decimaler. Ibland är det enkelt att fatta beslut baserat på riken kontra värdet. Andra gånger är det inte riktigt lika lätt. 

Vi var i Aletsch, Schweiz, under förra veckan. Det är en fantastisk liten by med spännande berg som bjuder på skön skidåkning. Den beskrivningen får räcka för stunden, mer detaljer dyker upp senare. Att vi vandrade betyder att vi gick på en vandringsled längs en av de många berg som alporten består av. Vi gick uppför och följde leden i några timmar. Vädret bjöd inte på några makalösa förhållanden för skidåkning just den dagen, men det var perfekt för att utforska bergens snöfria delar till fots.

Den här leden var relativt snöfri, förutom på sina ställen där marken ännu var vitklädd trots det varma vädret som rådde. I början låg leden i skogen, men snart lämnade vi trädgränsen bakom oss och kom ut på mer öppen terräng. Där gick vi med ibland så lite som 10-20 cm tillgodo i bredd innan stupen tog vid. Stup som vi inte såg botten på även fast vi försökte. Och på många ställen fanns inget skyddsräcke.

Vi vände när vi kom fram till ett parti där snön låg relativt djup vilket skapade en, vad vi ansåg, för stor risk om vi skulle välja att passera. Stupet var dramatisk, snön blöt och leden smal. Vandringen var helt enkelt inte värd risken och vi var ändå mer än nöjda med vägen vi gått. Så vi vände om. Och just det här med risken kontra värdet är en ekvation som vi ständigt löser när vi vistas på snötäckta berg utförandes extrem skidåkning. Vilka är riskerna och hur bra kommer åket att vara om vi väljer att utföra det?

Just vandringsexemplet är ett i mängden. Passagen hade nog gått att passera med stor försiktighet, men vägen krökte sig precis där och sannolikheten att leden skulle fortsätta vara snötäckt även efter svängen (vi såg inte längre) var hög. Dessutom skulle ett snedsteg eller en fot som halkat få väldigt allvarliga konsekvenser genom stupet som låg alldeles intill. Vi hade gått i ett par timmar och tanken var bara att ta en skön promenad i vacker miljö, därmed var inte målet att göra något mer utmanande än så och beslutet om att vända var givet för oss att fatta.

Saker som antagligen fått oss att fortsätta utan att tveka skulle kunna vara ett räcke längs ledens kant som agerat skydd mot fall, något fäste att hålla i som suttit ankrat i berget eller en spade för att skyffla bort snön som låg på vägen och därmed kunde leda till ett potentiellt fall. Hade vi dessutom vetat att vägen framöver låg snöfri samt haft en belöning som väntat (exempelvis storslagen utsikt eller ett riktigt nära möte med ett gäng bergsgetter) så hade vi förmodligen gjort om vår bedömning. Nu var dock inte det här faktorer som fanns med i beräkningen så valet föll sig enkelt. Men under skidåkningen är det inte alltid riktigt lika lätt.

Faktorerna som spelar in är flera när det gäller riskbedömning inför kommande åk och vägen dit. Snöförhållanden, svårighetsgrad, väder, exponering och konsekvenser av eventuella laviner är några av dem. Det är mycket som ska synka för att svåra och utsatta åk ska genomföras och det gäller att inte blunda för alla potentiella risker som det kan innebära. Samtidigt är kroppen fylld av en längtan efter att komma åt snön, känslan och utmaningen som åket skulle innebära.

Balansgången är lika spännande varje gång och ekvationen går inte att lösa i förväg. Något som däremot förenklar är att söka de nyckeltal som krävs för att den ska bli enklare när den väl ställs och för att få en större förståelse av dess helhet. Däremot så går det sällan att få ett exakt tal. Det är lite som att räkna med en hel drös decimaler. Det är också vad som gör det hela ytterligare lite mer spännande när beslutet resulterar i ett genomförande. Och när vi vandrade där längs bergssidan i Aletsch var det vad vi kom fram till. Att det är den där spänningen, de där decimalerna, som är en anledning till varför vi håller på med det vi gör. Och varför vi älskar att göra det. Givetvis med så låg risk, och så få nummer efter kommatecknet, som möjligt.

Kategori
Annons

El Niño – ett av våra mest kraftfulla väderfenomen

I Kanada har det bokstavligen talat vräkt ner snö under den nuvarande vintern. Alperna har däremot drabbats av ett väder som pendlat fram och tillbaka mellan alla möjliga temperaturer. Och i Japan uteblev snöfallen under december som annars lägger en bra bas till drömskidåkningen i landets skogar. Svaret på dessa väderprognoser runtom i skidvärlden har dock en gemensam nämnare. El Niño. 

Att väderförhållandena spelar en stor roll i en snöentusiast liv är inget att hymla med. Hör du till dem som nästintill lever för att åka skidor i snö som når upp till midjan och sveper över ansiktet som en våg vid varje sväng så agerar väderprognoserna guide för att hitta dit. För det första gäller det att hitta en pålitlig vädersajt vilket bara det visat sig vara en utmaning. Du vill givetvis tro på prognosen som visar det största snöfallet, men det gäller att vara realist i sådana lägen. Vilken har visat sig stämma flest gånger? Vem har väderstationer och gör sina prognoser från platsen du befinner dig på?

Men väderprognoserna visar bara vädret för en kortare tidsperiod, vill du veta hur det ser ut för en längre tidsperiod eller bara längre fram i kalendern så får du snarare vända dig bakåt för att jämföra med tidigare säsonger. Nu tänker vi att det här gäller vinterklimat och snöfall, därav kikar du på snösäkerheten och de temperaturer som varit på platsen under samma period föregående år. Det ger dig givetvis inte någon slags forma av garanti på hur årets prognos kommer att te sig, men kanske kan du få en liten hint. Något som däremot inte går att läsa sig till varken framåt eller bakåt förrän den slår till med full kraft är fenomenet som i år härjar över skidvärldens alla berg. El Niño.

Vad är väderfenomenet El Niño?

El Niño slår normalt sett till kring juletider och håller sedan i sig i mellan 12 till 17 månader. En lång tidsperiod med andra ord. Frekvensen för fenomenet varierar men ligger vanligtvis mellan att det uppstår vart 4de till vart 7de år. Under senare tid har det dock skett med tätare intervaller och vissa hävdar att det framöver kan uppstå så ofta som vartannat år.

Under El Niño höjs vattentemperaturen runt många kuster, främst vid Indiska Oceanien och Stilla Havet där fenomenet uppstår, och en ökad medeltemperatur över hela jorden är ofta en följd. Det uppvärmda ytvattnet, som kan upptäckas ända upp till Alaska, leder till en ökad nederbörd på land vilket givetvis blir positivt för snöentusiaster i bland annat Kanada och Kalifornien där det varit väldigt märkbart under pågående vinter med snömängder uppemot 7-8 meter. Men i andra delar av  världen innebär det istället kraftiga regnperioder med stormbyar, exempelvis längs Sydamerikas kust.

Alperna och El Niño

Det finns inget vetenskapligt tydligt och hävdat samband mellan väderförhållandena i alperna och El Niños närvaro (än), men många väljer att dra slutsatsen till fenomenets påverkan i den europeiska bergskedjan. Och visst har vintern hittills varit spektakulär genom det svängande vädret som inneburit värme, kyla, regn och snö om vartannat. Italien blev utan snö fram tills nyligen och januari spenderades i stort sett under ett grått lock som visade sig vara väldigt snöfattigt. Sambandet blir därmed att alperna får mindre snö under de åren som El Niño är ett faktum medan man får en överdos av varan på platser i USA och Kanada.

Japan och El Niño

Här har man dragit slutsatsen att det förmodligen är El Niños förtjänst att snöfallen uteblev under december. Japan är känt för sin lätta snö som faller nästintill dagligen och därmed bjuder på magisk skogsåkning. I år, på grund av decembers brist på snö, så har någon bra snöbas inte lagts och därmed är åkningen inte riktigt på den nivå som den vanligtvis är. Däremot har det funnits dagar med precis den där snön som man förväntar sig, men de har varit färre och allt pekar på att det är effekten av El Niño.

Kanada och El Niño

Som nämnt så har snön bokstavligen vräkt ner i Kanada under vintern. Det är även läget för vissa delar av Kalifornien. Man har registrerat ett totalt snöfall på uppemot 8 meter, en siffra som med största sannolikhet kommer fortsätta öka. Det här betyder givetvis att vinnaren, snömässigt, under El Niño är korad. Valde du Kanada som årets skiddestination? Grattis!

Så hur är det då att sitta i alperna och läsa om alla de metrar snö som vräker ner i Kanada medan man själv kikar ut genom fönstret och möts av regniga skyar? Tja, nu har vi ju vridit upp nivån lite väl mycket. För även om alperna har drabbats av ett svajigt väder så har det funnits riktigt snöiga dagar runt om i bergskedjan, och fler kommer att komma framöver. Det är inte några sju meter, men totalt sett närmar vi oss ett totalt snöfall på fyra meter hos vissa skidorter. Och än är inte vintern över, en kallfront är på väg in över alperna med snöfyllda moln som kommer att pudra bergen på nytt. Sen får vi kanske använda någon slags avslutande mening; Det är inte mängden som räknas, utan det är vad du gör med det som erbjuds som skapar mest glädje.

Tips: Är snön som erbjuds verkligen på lågprisnivå? Gör det bästa av situationen. Inspiration hittar du här.

 

Foto: Viktor Edeblom
Åkare: Pontus Lindahl Rosén

En helg i det schweiziska paradiset

DSC_0693

DSC_0694

DSC_0698

DSC_0724

DSC_0730

DSC_0738

DSC_0741

Idag bytte vi ut Alp-badet mot något än mer naturnära, nämligen ett berg här i Schweiz som går under namnet Mettmen och som jag tidigare aldrig besökt. Det var nog en av de vackraste kulisserna jag någonsin har upplevt – en otroligt mäktig plats med de höga, dramatiska bergen och de vackra små sjöarna skyddade i bergens famn. Så grönt, så fint, så rofyllt – en perfekt plats att slappna av på med familj och vänner.

Det tar ett tag att ta sig dit upp men det är verkligen värt resan som ändå är kort i förhållande till vad man får uppleva. Jag är så glad över att vi har tagit oss tid att, tillsammans med våra vänner och deras barn, avnjuta en heldag med våra minsta som fullkomligt njöt av den underbara naturen. Det känns få förunnat att få uppleva en så vacker plats som denna; jag tackar och bockar för att jag bor här och att det fortfarande finns så otroligt mycket som jag kan upptäcka när det kommer till natur.

Nicolas älskade den här platsen, han kunde röra sig relativt fritt utan att vi hela tiden skulle titta till honom eller varna honom att han inte får gå för långt osv… Han kunde lufta sina små ben, springa ikapp med vännerna och kusinerna, försöka bada i en av sjöarna (iskallt) och så äta den goda maten från grillen. Det goda här i Schweiz är att de har gjort utomhusgrillstänger typ precis överallt i den vackra naturen; på så sätt kan man njuta av härliga picknickar mest hela helgerna. Det gäller som sagt bara att ta sig upp för de mäktiga bergen (det är de kurviga vägarna och inte sällan även gondolerna som leder dit) och sedan kan du få uppleva platser som lugnar själen, ger frisk och fräsch luft, är som inget annat du tidigare upplevt – och du känner dig fri. Det var precis det här jag behövde när jag nu, idag, går in i vecka 32 i min graviditet. Nu är det lugn och harmoni hädanefter och det här var en perfekt början på det hela.

Jag dör av den sista bilden, den på Nicolas på ängen. Så himla söt. Älskade lillkille, blivit så stor och så kärleksfull, så lekfull och så glad, alltid så tacksam och så gullig att gulla med.

Instagram: @andreagrue

Ladda mer innehåll