Elin Turpeinen

Annons

Konsekvenserna av att krascha i knävridarsnö

Jag skulle vilja säga att jag försökte mig på något supercoolt trick eller liknande, men det var inte riktigt så det gick till… Och ja, när man kraschar i knävridarsnö så säger det säg självt vad som händer. Man vrider knät. 

Många skulle nog säga att jag, fram tills nu, har haft tur. Och jag håller helt med. Mina knän har hållit ihop. Vinter efter vinter. Tills i år.

De flesta av mina vänner inom friåkningsvärlden har haft/har fortfarande problem med sina knän, på olika sätt. Minisker som trasats sönder eller korsband som gått av hör litegrann till sporten. Så det är verkligen ingenting ovanligt, men det är alltid lika tråkigt när det händer.

Grejen är att jag har varit rätt medveten om mina skadefria år när det kommer till snowboardåkningen. För jag har i stort sett alltid varit hel i kroppen. Visst vred jag till knäna någon gång för fyra år sedan, men det var ingenting som höll i sig. Och jag har såklart, när jag var yngre, trillat på ansiktet och börjat blöda näsblod mitt i backen. Men annars har jag sällan kraschat hårt, och när jag gjort det har jag inte fått några riktiga skador som följd. Så jag blev, föga förvånande, rätt chockad när det faktiskt hände.

Det var verkligen ingenting spektakulärt eller coolt som jag försökte mig på. Jag fick helt enkelt världens tåhugg, alltså stålkanten intill mina tår satte stopp för mig och jag slungades ner i marken. I rätt hög fart (jag gillar att åka snabbt). Och det hände, förstås, i riktig knävridarsnö. Alltså vårsnö/tung slasksnö. Klassiker.

Sen låg jag där. Kände efter, märkte att jag blödde näsblod (precis som jag gjorde den där gången då jag faceplantade i Romme Alpin för över 10 år sedan) och hade ont i vänsterknät.

Jag är rätt envis och vill gärna att saker och ting löser sig av sig självt. Så jag åkte ner på mitt skadade knä, bandagerade det och tog mig till den, redan planerade, after-skin som vi skulle på. (En av säsongens enda after-skis vi faktiskt gått på, vi prioriterar ju åkningen och klättringen före drickandet ;)).

Det blev inget doktorsbesök till att börja med, jag tänkte att det skulle bli bättre efter några dagar. Men icke. Så till slut gick jag ändå till en specialist, fick veta att det var menisken, precis som jag misstänkte, och fick smärtstillande tabletter på recept tillsammans med orden ”You can do whatever your pain allows you to do”.

Nice, tänkte jag, och började så småningom kunna gå relativt normalt igen. Jag provade till och med att klippklättra och åka bräda efter ytterligare några dagar (kunde inte låta bli).

Men det är fortfarande något som inte riktigt stämmer, över en månad efter kraschen. Och det tar väl tid. Förmodligen blir det inte bättre av att jag åkte iväg på en två veckor lång turtripp i Narvik/Hunddalen/Riksgränsen (kom precis tillbaka därifrån).

Så nu är det rehab som gäller så att knäet fortsätter hålla ihop i framtiden, för jag planerar såklart att åka snowboard i en jäkla massa fler år framöver. Och som sagt, någonstans har jag varit medveten om att mina knän till slut kommer få ta lite stryk, och jag har hela tiden påmint mig själv att vara glad så länge de håller ihop. Så nu gäller det bara att få dem ännu starkare. Och sen är det ju en fördel att inte krascha i knävridarsnö.

Kategori
Du kanske gillar

KÖPGUIDE – så väljer du rätt cykelskor

Damklocka från Victorinox för dagens alla utmaningar

LÖPSKOLAN del 5 – Inspiration och smultronställen i Stockholm

LÖPSKOLAN del 4 – Fem övningar som gör dig till en bättre löpare

LÖPSKOLAN del 3 – boosta din löpning! 3 tekniktips från elitlöparen Charlotte Schönbeck

Annons
Ladda mer innehåll
Hälsa