Elin Turpeinen

Annons

Freeride World Quali… What?

Ofta när jag berättar om att man kan tävla i friåkning, och därmed den typ av snowboardåkning som sysslar med, möts jag av en mängd nyfikna frågor. Hur går det till? Vad går det ut på? Är det inte farligt? Freeride World Qualifier – vad är det? Så, här kommer svaren. 

Först och främst så handlar friåkning om att åka offpist. Man kan även kalla det för ”big mountain”-riding, alltså stora bergsåkning. Jag brukar, väldigt förenklat, förklara det såhär; ”vi ser en cool bergssida, väljer ut en linje vi vill åka, tar oss upp på berget och åker linjen vi tidigare spanat in”. Och ungefär på precis samma sätt går det till när man tävlar i friåkning. Skillnaden är dock att det inte är du själv som väljer ut den där coola bergssidan.

Istället är det domare, bergsguider och andra insatta personer som väljer ut vart tävlingen ska äga rum. Och vart de beslutar om att den ska köras handlar mycket om hur snöförhållandena ser ut, samt vilka risker som finns i form av exempelvis dolda stenar eller laviner. De väljer helt enkelt ut den bergssida som vid tävlingstidpunkten passar bäst utifrån de förutsättningar som ges. Sedan kan de också besluta om att spärra av vissa delar av bergssidan om de anser att det finns partier som är för exponerade eller steniga, vilket inte alls är ovanligt. Och då får man helt enkelt inte åka in i de avspärrade zonerna när man genomför sitt tävlingsåk.

När det bestämts vart tävlingen ska gå, så skickas en bild ut till samtliga deltagare. Utifrån den kan man sedan göra en första bedömning om vart man skulle vilja åka. Alltså välja en potentiell linje. Och den här bilden kan skickas ut några dagar innan tävlingen, men den kan likaväl delas ut på papper kvällen innan eller till och med samma dag. Det är lite olika.

”Jag deltar på egen risk”

Kvällen innan tävlingen, eller samma morgon, sker alltid ett riders meeting. Där sluter samtliga åkare upp, tillsammans med arrangörer/domare/skidpatrullen för att få information om snöläget på berget, samt vilket väder som förväntas och hur bedömningen genomförs. Dessutom får man skriva på papper som säger ungefär ”jag är medveten om att friåkning är en extremsport som kan vara livsfarlig och ge allvarliga, till och med dödliga, skador”, ”jag har erfarenhet av, och kan hantera, att åka på ytor med 45 graders lutning” och ”jag deltar på egen risk”. Med mera; det är i princip bara att skriva på. Sedan får man sin BIB (en tygväst med startnummer, som alltid lottas fram) innan det är dags att bege sig till dagens tävlingsarena.

Många gånger ser man tävlingsberget för första gången samma dag som tävlingen sker. Om man inte besökt orten tidigare, det vill säga. Så när man kommer dit gäller det att snabbt spana in vilka möjligheter som finns, vilka linjer man kan åka, utifrån den egna känslan och förmågan. Normalt sett har man mellan en timme, till tre, på sig att spana in berget innan det är dags att hajka upp. Det beror lite på vilket startnummer man har.

Viktigt att hitta tydliga riktmärken

För att kunna ”scouta” sin linje på bästa sätt är det en fördel med en kikare. Och det är också nu det är läge att memorera viktiga stenar och andra riktmärken för att enklare kunna hålla sin linje när man väl ska köra. Vilket är en punkt som jag själv måste bli betydligt bättre på att göra. I alla fall, när man väl valt sin linje gör man bäst i att hålla fast vid den när man väl lämnar spaningsplatsen. Annars är det lätt hänt att man blir förvirrad. Det är också en fördel att ta en ny bild med telefonen, som man kan ha med sig uppe på start.

Beroende på hur lång tid det tar att gå upp till start (det krävs ofta en hajk längs en bergsrygg, eller bara uppför bergssidan, för att komma dit) får man själv avgöra när det är dags att sluta spana efter linjer och ta sig till toppen. Sedan, väl däruppe, hinner man förhoppningsvis kolla efter sina riktmärken (om berget inte är alltför konvext) för att enklare kunna hitta sin linje och orientera sig. Och så småningom meddelar tävlingsarrangörspersonen på start att det är dags att göra sig i ordning. Sedan står man, plötsligt, på startkanten och hör ”3,2,1 – GO!”. Och ett par minuter senare passerar man mållinjen.

Men hur bestämmer man vem som vinner? 

Det hela är en bedömningssport, vilket betyder att den som tar hem förstaplatsen helt enkelt var den som lyckades charma domarpanelen. Utifrån fem olika bedömningsaspekter, det vill säga. Vad de tittar på när en tävlande kör sitt åk är följande; linjeval (vart du väljer att åka/vilken svårighetsgrad det är på din linje/hur exponerad du är), teknik (hur du åker din linje), kontroll (hur bra kontroll du har under ditt åk, det här är också en av de viktigaste punkterna då kontroll är extremt viktigt inom friåkning), flyt (du ska helst inte stanna upp eller tveka under ditt åk, då får du avdrag i poängen) och air&style (hur stora/många klippor du hoppar och vad du gör i luften, samt hur du landar).

Sedan får du poäng på en skala mellan 0–100, där 100 är bäst. Tappar du som skidåkare en, eller båda, skidorna under ditt åk får du DNF (det vill säga inga poäng alls) och om du sätter ned rumpan, eller armarna, får du poängavdrag. Så det gäller alltså att stå på benen för att få så mycket poäng som möjligt.

Freeride World Qualifier (FWQ) – vad är det?

Det finns inte jättemånga olika friåkningstävlingar, utan det är i princip FWQ som gäller. Förutom legendariska NM i Riksgränsen (Scandinavian Big Mountain Championships) förstås. I alla fall, i FWQ så handlar det om att samla poäng. Och det gör du genom att prestera i tävlingarna. Den som vinner får flest poäng, och den som kommer sist får minst eller DNF om den kraschade under sitt åk. Dessutom spelar det också roll vilken nivå på tävling du kör; en-, två-, tre- eller fyrstjärnigt. Den sistnämnda ger betydligt mer poäng än den förstnämnda, och är också den tuffaste svårighetsgraden.

Har du inte kört någon FWQ innan så måste du börja på en- eller tvåstjärniga tävlingar, om du inte får ett ”wildcard”. Det beror på att du inte har några poäng sedan tidigare, vilket gör att du inte är tillräckligt högt rankad för att få delta i de svårare tävlingarna. Men så snart du kört ett par stycken kan du jobba dig uppåt i systemet.

Och det hela, FWQ, är en kvaltävling till FWT (Freeride World Tour) som är det högsta du kan tävla i inom friåkning. De/den (beroende på kategori) som samlar ihop flest poäng under en säsong i FWQ får en inbjudan till kommande säsongs FWT. Och för att samla ihop flest poäng måste du i princip köra fyrstjärniga tävlingar, då de som nämnt ger mest poäng.

Dina poäng blir även vad som avgör din ranking, både inom Europa men också i världen. Det går nämligen en FWQ i Europa, en i USA/Kanada och en i Nya Zeeland. Och det är alltså den/de som har mest poäng av ALLA hos de olika kontinenterna som får en plats till FWT.

Glasklart, eller hur?

P.S. Vill du ha ännu mer info? Spana in www.freerideworldtour.com och missa heller inte att se FWT-tävlingarna som sänds live (men också går att se i repris) via nämnda länk. Själva sitter vi ALLTID bänkade när det är dags för ett FWT-stopp (eller ser reprisen när vi kommer hem efter en dag på berget).

Kategori
Du kanske gillar
Hälsa