Elin Turpeinen

Annons

Extrema äventyr – triggande eller ouppnåeliga?

Skidbackar är inte riktigt lika bra på sommaren som de är på vintrarna, men nästan. Och jag hänger gärna vid dem året runt. Det är alltid härligt att komma upp på en höjd, och att köra intervaller uppför branterna blir till ett jäkligt tufft (och bra!) träningspass.

Dessutom är det fantastiskt roligt att köra downhill.

Men jag tänkte inte prata så mycket om varför jag tycker att fler borde söka sig till skidbackarna och bergen även under sommarhalvåret för att upptäcka vilka aktiviteter som funkar då.

Och jag tänkte inte heller prata om hur roligt det var att upptäcka downhill-lederna i Järvsö tidigare i somras (åk dit och testa!). Eller dela med mig om hur mina löppass på senare tid slutat med blåbärsplockning i den lokala skidanläggningens brantaste backe.

Istället vill jag, lite kort, nämna något som en kvinna jag mötte under ett av mina löppass uppför skidbacken (grymt bra träning inför skid-/brädsäsongen) sa.

Hon berättade nämligen att hon tränade inför ett ultralopp som snart skulle gå i de italienska alperna. Och det var inte första gången hon skulle anta en sådan utmaning – hon hade gjort det förr och fått mersmak.

Sedan förklarade hon att många ser på det hon gör som extremt. Något som hon själv tycktes hålla med om till viss del.

Hon menade att fler och fler verkar, liksom hon själv, söka sig till allt större utmaningar. Och yttrade därefter en oro över att det kanske leder till att helt vanliga motionärer och entusiaster, istället för att motiveras, struntar i att ens försöka.

Att alla berättelser om extrema, tuffa, och nervkittlande äventyr och utmaningar kanske bara triggar ett fåtal, medan det får andra att inte ens vilja ta ett enda löpsteg.

En effekt som jag uppfattade att hon inte ville att det hon gjorde skulle ha, men som hon misstänkte att det kanske hade.

Om det ligger någon sanning i det hon sa kan jag inte svara på. Men jag tycker definitivt att det är värt att fundera över.

Vi behöver ju de där trappstegen mellan det ouppnåeliga och vår utgångspunkt för att kunna röra oss närmare det vi är nyfikna på att utforska.

Utöver de där kittlande äventyrshistorierna (jag vill verkligen inte vara utan dem) så måste vi också få läsa, och höra, om mer vanliga äventyr (eller andra prestationer så som löplopp, simturer osv). Sånt som känns inom räckhåll, som man tror att man själv klarar av.

För om vi hela tiden möts av saker vi upplever som ouppnåeliga blir det svårt att sätta upp de där små målen som gör att vi klarar av sånt som vi från början aldrig trodde att vi skulle fixa. Och om vi inte sätter upp de där små målen så blir det svårt att sträva någonstans alls, vilket förmodligen skulle leda till att vi inte längre är i rörelse.

Och jag får väl ändå säga att jag förespråkar rörelse. Det är bra att vara på väg någonstans (även om man inte alltid behöver veta exakt vart), exempelvis till närmsta skidbacke för ett tufft löppass, en skön utflykt – eller blåbärsplockning. Eller till Italien för ett ultralopp, för den delen.

Kategori
Du kanske gillar
Hälsa