Elin Turpeinen

Annons

Hur utmanar man sig själv?

Det är något visst med att befinna sig i en situation där man känner hur adrenalinet pumpar och inser att det man har framför sig kommer bli en riktig utmaning. För på samma gång som man kanske helst skulle lägga ner hela grejen och avbryta allting, främst på grund av rädsla, så vill man ändå se om man klarar av det. Men hur gör man för att komma dit och faktiskt våga möta den där utmaningen? 

Under de senaste åren har jag gång på gång chockerat mig själv genom att befinna mig i, och söka mig till, utmanande situationer där jag kanske inte alltid känt mig helt bekväm eller helt säker på hur jag ska hantera dem. Det är ju väldigt individuellt vad en utmaning faktiskt handlar om och innebär. Det kan vara jobbrelaterat, handla om familjen eller, som jag syftar på nu, betyda att man provar på aktiviteter som ibland kan kännas något extrema. Och väldigt utmanande.

Varje gång jag står i en sådan situation så tänker jag något i stil med ”men vad i h-lvete, hur f-n lyckades jag hamna här?”. Charmigt? Nja, men det är den där rädslan som sprider någon form av skräck i min hjärna. Men efter en kort stund handlar det främst om hur någon typ av envishet kickar igång som får mig att känna ungefär ”jaha, nu lyckades jag hamna här. Det är bara att bita ihop och köra på. Det här fixar jag”.

”Man biter ihop, laddar om och bestämmer sig för att anta utmaningen”

Den där rädslan kan ibland bita sig fast extra mycket. Oftast beror det på att man inte befunnit sig i en liknande situation tidigare och inte känner att man har full kontroll på hur man ska ta sig igenom den. Men det är även den som triggar igång det där j-vlaranammat som gör att man biter ihop, laddar om och bestämmer sig för att anta utmaningen.

För övrigt tror jag att det är en väldigt viktig egenskap att kunna motivera sig själv till att fortsätta. Speciellt om man ibland befinner sig i utsatta situationer där det kan kännas väldigt tufft att ta sig vidare. Då krävs en stark vilja. Framför allt i de lägen då man inser att det inte finns någon ESC-knapp, hur mycket man än önskar att så var fallet. För vissa gånger kan det kännas precis så. Att man skulle vilja ”starta om spelet” och börja om från början. Men i verkligheten är den utvägen tyvärr inget alternativ, beroende på hur skarpt läge man befinner sig i.

Utmaningarna utan ESC-knapp är kanske den extremaste varianten och det är förmodligen vanligare att man hamnar i lägen där man faktiskt kan avbryta den pågående situationen. Det sistnämnda alternativet kan till exempel innebära hur man väljer att kliva av cykeln en stund när man kör downhill på fjället, för att det på något sätt känns för läskigt. Det kan även innebära att man inte kliver ut över klippkanten, bygger ett ankare och firar sig 25 meter ner till marken eftersom man inte vågar när man väl står där. Trots att man bestämt sig för att göra det.

Det kan också betyda att man väljer att ta vägen runt myrmarken, som man kommit fram till under sin springtur i skogen, istället för att springa rätt över den.

Att veta hur det finns ett alternativ är en trygghet och att alltid ha flera valmöjligheter är att eftersträva. Samtidigt ger det så otroligt mycket att faktiskt fortsätta cykla, trots att det känns både brant och väldigt stenigt längs stigen. Att våga ta klivet över kanten, bygga ankaret och fira sig ner. Eller att testa springa över myrmarken, i sällskap av någon som sprungit där förut, för att se hur mycket man faktiskt sjunker ner.

”Det är en svårbeskrivlig känsla, den som infinner sig när man plötsligt står där på andra sidan och har genomfört någonting som fått adrenalinet att pumpa”

Och känns det fortfarande läskigt när man väl har börjat, så kan man ju välja att avbryta. Då har man ändå testat. Men med största sannolikhet kommer man att fortsätta. För så fort man tagit det första klivet så brukar nämligen den där totala fokusen infinna sig, tillsammans med en känsla av att vilja avsluta det man påbörjat. Dessutom kanske insikten kommer att det trots allt är en rätt häftig upplevelse, även om den fortfarande känns lite skrämmande.

Det är en svårbeskrivlig känsla, den som infinner sig när man plötsligt står där på andra sidan och har genomfört någonting som fått adrenalinet att pumpa och som till en början kändes alldeles omöjligt att klara av. Och det är precis den känslan som gör att man gång på gång hamnar i de där situationerna där man börjar tänka ”men vad i h-lvete” och känner hur det pirrar som tusan i magen samtidigt som hjärtat börjar slå lite snabbare

Du kanske gillar

Cheerleading är en av världens mest krävande sporter

Recept: Raw Food Kanelbullar

STHLM Heartbeat – vilket fantastiskt träningsevent!

Fler kvinnor dras till extrema Red Bull Nordenskiöldsloppet

Tre appar som gör vardagen lite smidigare

Annons
Ladda mer innehåll
Hälsa