Sophie Odelberg

BAMM2018 och när inget slutar som man tänkt sig!

Idag är det onsdag och jag har precis förflyttat mig från mitt skrivbord och stationära dator till balkongen med laptopen i knät. Vissa dagar har jag verkligen ett otroligt stillasittande jobb och andra dagar rör jag på mig betydligt mer än de flesta. Men idag är en sån väldigt stilla dag. Jag sitter  och jobbarmed alla bilder från i sommar (ni kan ju tänka er att det är en hel del) och rensar och uppdaterar olika saker som borde gjorts för länge sedan. Helt enkelt en såkallad ”admin dag”. Det kliar förvånansvärt nog rejält i kroppen som vill ut och röra på sig trotts helgens bedrifter på BAMM. Ja, jag kan faktiskt säga att BAMM blev allt jag inte tänkt att det skulle bli. På ALLA sätt.

Jag vet att jag skrivit lite om det tidigare på bloggen, att jag har en höftskada sen gymnasietiden som hela tiden gör sig påmind och har gjort att jag begränsats en del både i vardagen men framförallt i träningen då jag har haft mycket ont. Varje dag. Bland annat har jag inte kunnat springa eller åka längdskidor sedan gymnasiet utan att få brutalt ont efter 1o minuter och trotts operation har jag inte blivit bra. En enormt stor del av min tid har gått åt att söka hjälp för det här. Jag har varit hos naprapater, ostiopater, sjukgymnaster och akupunktörer. Ringt runt och besökt halva läkarsverige och träffat kirurger, nevrospecialister, höftspecialister, ryggspecialister och många fler och gjort av med tusentals kronor i behandling. Jag har fått kortisonbehandlingar, stötvågsbehandlingar, mobiliseringsbehandlingar, massage, bedövningar i ryggen och bäcknet, ja fasiken allt för att hitta vad som orsakar smärtan men utan resultat. Och vad gör man när läkarna säger att de inte längre kan hjälpa dig?

Jag har gråtit, känt förtvivlan och velat ge upp så många gånger men alltid fortsatt därför att ”tänk om” och jag försökt hitta nya vägar och hela tiden sökt ny motivation för att orka fortsätta. Jag minns i maj förra året, då hade det gått 1 år sedan operationen och min kirurg sa att jag måste låta det gå ett helt år för att låta höften läka helt efter operationen för att kunna säga om den varit lyckad eller inte. Jag kämpade så mycket det året och rehabbade 5 gånger om dagen de första 3 månaderna och sedan i stort sätt varje dag resten av året. Allt för att äntligen kanske kunna få gå en lång promenad, ett år efter operationen. Så kom dagen och jag gick 25 minuter och sen hade jag så ont att jag grät. Jag grät i 3 dagar, sen köpte jag min MTB cykel och jag fick upp gnistan igen. Inte heller den gången gav jag upp för drömmen och önskan om att en dag kunna få röra min höft utan smärta, att få kunna dra ett löppass eller gå en lång promenad var starkare.

Inför BAMM har jag varit väldigt nervös. Jag har velat springa ett Fjällmara så länge men det har inte ens varit en ide att försöka för det kostar mycket och de pengarna vill man inte direkt i första taget lägga ut  om man ändå kommer bryta efter 45 minuter. Men så frågade Haglöfs om jag ville springa BAMM och först tänkte jag nej. Men när jag fick höra att det var uppdelat på två dagar tänkte jag att ”man kan ju i värsta fall gå runt” så jag tackade jag. För det skumma med det här är att jag får mindre ont när jag gått i kuperad terräng och framförallt när jag har haft en tyngre ryggsäck på mig och det har man under BAMM så jag tänkte att vi kunde försöka.

När vi åkte upp till Riksgränsen hade vi väldigt låga ambitioner. Vi skulle ta det superlugnt och brydde oss inte alls om placering. Vi skulle umgås och sköta Haglöfs sociala medier. That was it. Men chocken som följde efter dag 1 när vi nådde nattens campingplats och vi fick vet att vi gått in på en 7e plats och att jag inte hade ondare var helt otrolig men jag var helt säker på att jag bara haft tur och att bakslaget skulle komma dagen efter. Jag visste ju att jag haft väldigt ont hela sommaren när jag klättrat i Alperna och att det inte hade blivit något bättre alls under året over all. Men när vi sedan gick i mål, dag 2, hade höften inte blivit värre och då hade vi gå/sprungit 4 ish mil på två dagar och vi slutade på en 9 (!!?) placering var jag var helt chockad. Det är 9 år sedan jag slutade springa. 9!!!! ÅR!

Jag vet inte säkert ännu men det är mycket möjligt att all tung klättring i sommar med ryggsäck och all jädra rehab och behandlingar nu plötsligt gett mig ett genombrott! Första gången på 9 år! Jag vet inte än om jag bara hade tur i helgen och om det kommer hålla i sig eller inte men när jag skriver det här rinner tårarna långsamt ner för mina kinder. Min lycka inombords är total och jag är så glad att jag aldrig gett upp på att jag en dag kanske bli hel för om det här håller nu så har jag fått en enormt stor del av mitt liv tillbaka.

I måndags när jag väl kommit hem från Riksgränsen kunde jag inte hålla mig utan drog ut och sprang. Tror det  blev 4 km totalt (2 mer än jag planerat) och det blev min bästa löprundan någonsin. Nu ska jag verkligen skynda långsamt!

Ett ENORMT TACK till Sara Ölvestad Naprapatkliniken Åre som hjälpt mig så mycket i att försöka hitta förståelse och lösning till min skada och till min sjukgymnast Jeanette Berggren som är hjärnan bakom det senaste årets rehab och behandlingar och alltid haft idéer på nya spår när inget funkat. <3

BAMM var för övrigt otroligt roligt! Helt underbara miljöer att springa i och jag kan verkligen rekommendera det till andra! Jag och Jennie sprang BAMM 30 K för er som undrar. I ryggsäcken hade jag med mig min Canon EOS M50 som jag fotade de mesta av bilderna med när jag inte använde min Iphone 7.

Jag och Jennie väl i tältet när vi nått nattlägret. Jäklar va kalla vi var när vi kom dit! Var så skönt att krypa in i en varm sovsäck och komma bort lite från regnet vi hade på eftermiddagen. Två riktigt blöta katter haha!

Du kanske gillar
Hälsa