Sophie Odelberg

Ibland tar det en utbrändhet för att lära sig bli lite snällare mot sig själv

Jag sitter på en stol på mitt kontor med blicken på min 27″ skärm. Ute skiner solen från en klarblå himmel. Jag startade morgonen med en löptur och nu flyger fingrarna över tangentbordet när mejlkorgen långsamt checkas av. Det är en bra morgon. Jag är inne i en riktig planeringsperiod just nu med många timmar framför datorn för att få ihop de kommande veckornas projekt och logistik. I rummet bredvid rasslar det och låter från målaren som precis börjat renovera vår lägenhet.

I ett års tid nu har jag haft en kreativ blockering. En blockering som kommit efter sviterna av att jag gick in i väggen för exakt ett år sedan. Det är inte så många som vet om. Jag har valt att inte prata öppet om det för att jag inte har velat, inte varit redo för det. Jag har behövt processa, läka och lära mig hantera en ny vardag utan intryck, tankar och åsikter från alla. Jag delar med mig mycket i sociala medier men håller de mest privata delarna för mig själv. För ja, liksom vänner och familj så är nog jag inte heller så förvånad att jag small in i väggen. Det har varit ett mycket turbulent år som varit fruktansvärt jobbigt. Hade det inte varit för all glädje jag också haft turen att bli pumpad med samtidigt i form av Gustav hade jag aldrig kommit tillbaka så fort som jag gjorde. Kroppen och hjärnan har inte alls fungerat. Jag har haft fruktansvärda migränanfall, varit otroligt kraftlös, haft svårt att formulera mig, tappat ord, inte alls kunnat skriva (det är som om jag glömt bort helt hur man gör) och haft ett minne sämre än en guldfisks. Jag har fått lära mig att bli betydligt snällare mot mig själv och jobba betydligt mindre. I det här har bloggen som en hel del andra, fått lida. Jag har inte uppdaterat lika frekvent och jag har hållit mig från att skriva för jag har liksom inte kunnat. Jag har inte fått ut några ord. Bloggat har jag bara gjort när jag längtat efter det och tyckt det varit kul för att få en bra, positiv  upplevelse till det och inte ett tvång eller måste.

Idag mår jag oerhört mycket bättre och flowet i skrivandet börjar äntligen långsamt släppa liksom minnet som långsamt kommit tillbaka vilket gör mig så glad. Tanken var att jag skulle hållit bloggen betydligt mer uppdaterad i sommars när jag besteg Mt Blanc och klättrade i alperna men kroppen sa nej så den delen fick sättas på paus tills det fanns tid och energi vilket jag äntligen har nu så jag tänkte att jag skulle köra några blogginlägg de närmaste dagarna och berätta om veckorna i alperna och såklart bestigningen av Mt Blanc för ja jäklar, de va några mycket intensiva veckor med känslomässig berg och dahlbana. Så stay tuned!

Du kanske gillar
Hälsa