Sophie Odelberg

Annons

När ett helvete öppnar dörren till en ny värld!

För nästan exakt ett år sedan startade jag den här bloggen. Det var något jag funderat på att gör länge men aldrig riktigt haft tid för att dra igång. Men så ändrades mitt livsläge rätt realt för ett år sedan. Jag har haft en höftskada under flera år som jag äntligen skulle få operera i början av sommaren. Men med operation innebar kryckor i 6 veckor och sjukskrivning i nästan 3 månader. Jag har inte skrivit så mycket om det här medvetet för jag har inte velat göra det till en big deal för mig själv för att jag inte skulle tappa det mentala medan jag var tvungen att vara stilla. Men det var en big deal. Jag var på riktigt sjukt rädd för hur jag skulle hantera att delvis vara sjukskriven och inte få jobba men också att inte heller få röra sig. Skulle jag flippa? Jag är en väldigt rastlös person och insåg att jag behövde sysselsätta mig så gott det gick med andra saker för att lyfta fokus från det jobba till något annat. Istället för att grotta ner mig för att jag inte fick springa runt med kameran så köpte jag en drönare så jag kunde plåta och filma i alla fall. Jag såg det som den bästa mentala träningen och tog det som en utmaning och försökte hitta vad den upplevelsen kunde ge mig och satan va mycket idéer jag fick. Jag hade plötsligt så mycket tid att tänka. Ett resultat av den här tiden var att den här bloggen kom till liv. Det var ett perfekt sätt att fylla dagarna. Jag kunde fundera på kul saker att skriva om, få tänka kreativt och äntligen börja skriva igen som jag gjorde väldigt mycket förr.

Nu är det ett år senare. Jag, läkarna och sjukgymnasterna hade satt ett år som en rimlig tid att vara helt tillbaka från operationen. Den tidigare skadan hade tvingat mig avstå från flera saker i träningen som jag älskar absolut mest- bland annat att springa (jag har inte kunnat löpträna sen jag gick i gymnasiet) och gjort flera saker i jobbet väldigt tunga och svåra. Men nu står jag här, ett år senare och inser att bara en procentuell del har blivit bättre, trotts timmar på gymmet, rehab dag efter rehab dag, positivt tänkande och inställning så har det inte gått bra och jag får inse att jag måste lägga på ett år till som ett mål för att jag ska kunna få springa igen. Det är en fruktansvärt jobbit tanke- som att börja om igen och all tid man redan har lagga ner bara har varit förgäves. Ett helt år av sitt liv och ingen läkare förstår varför jag fortfarande har ont. Totalt är det 7 år av smärta.

Bland det tyngsta med att inte kunna få springa är att få vara ute, att det är så lättillgängligt, kompromisslöst och att man fylls av en sån enorm frihetskänsla. Att benen kan ta dig vart du än vill och att få lyssna på det sköna rytmiska smattrandet av fötter mot marken är bland det bästa som finns. Jag saknar det något oerhört. När jag väl förstod att jag kan glömma att börja springa den här sommaren sjönk hela jag ihop till en liten klump och tänkte först- jag orkar inte mer. Jag hade gjort ett upplägg för att testa, jag sprang några gånger, bara 1 km o sen två gånger 5 km sen hade jag så ont att jag fick avbryta. Men det var inte då jag bröt ihop. Jag älskar att ta promenader, ofta tidigt på morgonen innan alla andra vaknar och det är lugnt ute. Men jag har knappt kunnat göra det då jag brukar få väldigt ont. Konstigt nog går det bra att gå med tung ryggsäck, jag går mer sittande och det påfrestar inte höften på samma sätt. Men att gå plant utan tyngd har tidigare varit döden. Den här dagen ville jag verkligen, det var så fint väder och jag hade inte vågat ta en promenad på jättelänge för jag var rädd för hur det skulle gå. Jag skulle bara gå runt djurgården. Inget dramatiskt. Jag hade ju vilat länge och skött rehaben exemplariskt, det var ju bara 45 min gång. Jag kom halvvägs, sen gjorde det så ont att jag behövde sätta mig ner. Hjärtat blödde och jag hade så svårt att behärska mig. Jag funderade till och med på att ringa min Pappa och fråga om han kunde komma och hämta mig med bilen. Jag visste inte om jag skulle klara av att ta mig hem. Men efter lång tid kom jag tillslut hem och hamnade sen i en hög av sorg och ilska i soffan. Jag är 25 år gammal och kan inte ens ta en promenad runt Djurgården.

Jag gav mig själv två dagar att vara ledsen och tycka synd om mig själv. Jag stängde in mig och grät och ville inte träffa någon. Dag tre hade jag köpt en ny cykel. Min egen MTB, en Canyon Spectral som jag nu har haft i ca 2 månader. Jag hatar att köpa dyra saker, som jag har sagt många gånger förr så är jag ingen prylmänniska och jag avskyr att köpa ny kamerautrustning. Det är ett trauma varje gång. Men det här är första gången jag utan att ha ont i magen har spenderat den mängden pengar på en sak och bara är glad. Och nu, två månader senare är jag nöjdare än någonsin. Jag kan fortfarande inte springa men cyklingen ger nästan samma känsla fast man kan ta sig längre på kortare tid. Jag har upptäckt nya platser i Stockholm som jag aldrig har varit på tidigare och jag har fått så många nya kompisar tack vare cyklingen.

Vissa saker undrar man om det bara är meningen att de ska hända. De 20 000 :- jag lade på min cykel är den bästa investeringen jag någonsin har gjort.

Du kanske gillar
Hälsa