Bec des Rosses – den oundvikliga hajken

FullSizeRender-1

Hysterin kring Bec des Rosses gick inte obemärkt förbi mig, den är oundviklig. Men äventyret var långt ifrån givet och det var inte förrän jag stod på den första ryggen, på väg att göra minivarianten av åket från den punkten, som jag inser att hajken inte ser så skrämmande ut som jag trott att den skulle vara. Åken nedför det legendariska berget har jag redan spanat in otaliga gånger, jag har stenkoll på dem (vet var alla stenar som bör undvikas är placerade), men lutningen på ett av dem ser nästintill konvext ut ur vinkeln jag ser det från. Vi bestämde oss ändå för att fortsätta hajken uppför ryggen på det mest hajpade berget i byn. Berget skulle bestigas och den konvexa korridoren åkas.

FullSizeRender

Vandringen gick smärtfritt och smidigt, det var som jag misstänkt inte några konstigheter längs den sträckan som vi valde att gå. Vilket inte var riktigt hela vägen till toppen då en bit kräver klippklättrande och därmed mer utrustning. Hjärtat kanske slog lite snabbare, men det var knappt märkbart, när jag begav mig ned och in i den smala och branta passagen. Som visade sig vara både bredare och mindre brant än vad jag trott. Att kalla det en besvikelse känns för hårt, men jag fick inte den adrenalinrush som jag hoppats på och vi fortsätter nedför fältet under det stenklädda berget.

FullSizeRender-3

Hajken gav mersmak och följande dag bestegs giganten igen i en annan variant och åket ned blev en ny korridor. Vi började helt enkelt att utforska berget från olika vinklar. Den här gången stod jag ensam kvar på det berg som har flertalet artiklar skrivna om sig och dessutom en egen dokumentärfilm. Jag ville åka ned sist och tog tid på mig innan jag droppade in, kände på känslan av att vara ensam på ett mytomspunnet ting. Hjärtat började slå snabbare, på riktigt den här gången. Åket ned var brantare och snön hårdpackad med flera partier av steniga passager längs vägen. Jag droppade in och svängde mig nedför den välkända ”Dogleg”-korridoren. Väl nere fick jag adrenalinet och en känsla av att ha genomfört ett av de häftigaste åken i byn. Även om jag fått betydligt skönare åk under säsongen så förde Bec de Rosses med sig en annan känsla. Och jag förstår prestigen i det, men framförallt är det ett äventyr. Och facet ser ju riktigt ballt ut när man spanar på det.

FullSizeRender-2

Legendariskt

Det finns en legend, högre i status än andra, i Verbier. Ett mytomspunnet ting vars uppenbarelse bringar skräckblandad förtjusning hos de som vågar röra vid tanken på att vistas nära. Antalet är minimalt. Bara synen ger de flesta rysningar. Bland de modiga som vågat sig på tanken så blir stämningen pulshöjande när dess namn nämns. Varje gång. När det dessutom närmare sig den tid på säsongen då det är fysiskt möjligt att röra sig längs dess rygg börjar hetsen. 

Bec des Rosses är en omtalad legend, en status som nåtts då finalen av Feeride World Tour, Extreme Verbier, äger rum på det gigantiska och skräckinjagande berget. De tävlande har beskrivit nervositeten deras kroppar fylls med inför utmaningen att hitta sin väg ned från det stenbeklädda ansiktet. Deras kreativitet sätts på prov och det gäller att inte falla på fel ställe, vilket innefattar i stort sett att de inte bör falla alls. Åskådarna biter på naglarna när åkare efter åkare droppar in på den branta bergssidan.

Efter finalen ökar hetsen bland säsongarna i byn. Det är oftast bara de som vågat tänka. Bara de brantaste åkarna bestiger Bec, är du inte en av dem blir du istället åskådare och åhörare. Många är inte intresserade av att anta utmaningen, hajken uppåt är minst lika mytomspunnen som berget och alltför skrämmande för att våga sig ut på. För de som tar sig både upp och ned handlar det sällan om snön utan prestige. Att kunna uttala orden ”Jag har åkt Bec des Rosses” är en eggande tanke. Men bland de som varit med förr låter det sällan likadant. Ofta vet du inte att de sett legenden i ansiktet förrän du frågar. Och de entusiastiska ord som förväntas uteblir. Istället beskriver de hur de fyllda av dödsångest bestiger berget, rädda i varje steg. Åket är inte värre än någonting annat, om du inte väljer en svårare linje eller om det är för lite snö. Och ner tar man sig. Men om det är värt hajken upp? Det är där de oftast skakar på sina huvuden. 

Att vara prestigelös bland bergen innebär att all åkning handlar om något annat än att bevisa sig själv. Om att välja sin snö baserat på hur man helst vill att den ska vara och var den helst ska finnas. I samla korridorer, branta bergssidor eller i pisten. Så länge åkglädjen finns och smarta beslut tas så kommer det bli precis så där fantastiskt som man önskar. Men Bec handlar om någonting annat. Visa att man är brantast i byn, att man tagit det häftigaste åket och att vara uppe och nudda vid världselitens nivå. Hetsen har alltid funnits och kommer inte att lämna byn. Just nu är den på sin peak, det våras för Bec och om du är tillräckligt brant i dina åk är det dags för en av säsongens största utmaningar. Annars kan du ju alltid se när andra rör sig längs ryggen på den mytomspunna jätten. Prestigen till trots. 

  

Kategori

Turbindningar & Vinter i P1

Springning har länge varit min problemhanteringsmetod. Eller egentligen kräver rundorna inte att det finns något som behöver lösas utan snarare tankar som behöver reflektering eller filosoferande. När den känslan kryper sig på så knyter jag mina Nike och springer ut i den stad jag befinner mig i.

När jag var yngre var det inte springning som gav mig den känslan jag eftersöker. Den som handlar om frihet, rörelse och att låta tankarna flyta. Det är det heller inte längre. Då var det snowboarden som var min terapeut, jag minns att jag kände mig fri och bekymmerslös med brädan fastspänd under fötterna. Jag kände mig så snabb att ingen kunde nå mig när jag susade nerför pisterna. Gjorde det ont i bröstet försvann det under de timmarna jag befann mig på berget. Visserligen kom det tillbaka efteråt, men jag intalade mig att det var i en mildare version.

Jag är duktigare nu. Och framförallt firiare. Men inte längre lika onåbar. Det ger mig så mycket att få åka brädan nedför bergens alla vinklar, i lika snöförhållanden och varje dag. Jag älskar det. Men när känslan av att låta tankarna flyta omkring utan att påverka mig, låta dem finnas men inte känna deras påverkan, så vänder jag mig till skidorna. Uppför. Jag har turen att få låna pjäxor och turutrustning, något som jag inte haft en tanke på att få göra. Så när den där känslan fyller mig kliver jag i pjäxorna, lägger hudarna i väskan och tar skidorna med mig till närmsta bestigbara pist. Sen går jag. Uppför. Gärna med Vinter eller Sommar i P1 i öronen. Eller P3 Dokumentär. Idag lyssnade jag på Olof Wretlings program som gör övrigt var väldigt fint att lyssna till. 

Under de här turerna, ofta kvällsturer, så snurrar det inte alltför mycket i mitt huvud. De fyller mig istället med inspiration och efteråt kommer ofta nya insikter. Om inte något av det infinner sig så har jag iallafall lärt nig hur helikopterrånet gick till eller att Mattias Klum blivit biten i huvudet av en skogskobra. Och får se kvällssolen måla alptopparna. Inte alls fel. 



Annons

Snowboarding

Innerskon spänns åt följt av att snörningen på utsidan fästs. Täckbyxorna med snölås dras ned över skorna. Fötterna vickas fram och tillbaka för att se till att allt sitter som det ska och känns bra. Allt stämmer.

Kabinbanan plockar upp väntande skid- och snowboardåkare för att föra dem upp till en av många bergstoppar i skidsystemet. Brädan plockas upp och bärs under höger armen ut genom dörrarna. Den tunna och klara alpluften fyller de exalterade och förväntansfulla lungorna samtidigt som bootsen kliver ut i den nyanlända snön. En punkt på berget med sluttning spanas ut och stegen leder dit. Brädan läggs ned på marken och landar med ett litet dunk i den tillplattade snön som många vaxade ytor rört under morgonen. Vänsterfoten förs ned i bindningen och spänns fast med de båda remmarna. Sluttningen på marken under för att brädan sakta glider nedåt. Högerfoten spänns fast i den andra bindningen samtidigt som balansen testas. Båda fötterna är nu fastspända i en bred dusckstance, vinklade utåt i varsin riktning. Skidglasögonens gummiband stretchas ut när de placeras runt ögonen. Jackan rättas till. Fronten på brädan vinklas nedåt och skråspåren är nu under den 147cm långa snowboarden.

Den smala vägen leder, med puckliga partier och stenar, runt bergssidan och längs dess rygg bort till en skuggsida. De båda skidåkarna väntar på krönet. Vägen till nästa sten ser säker ut och blir till nästa stopp. En och en nedför den orörda snön. Partiet med stenar på krönet nedanför branten blir mötesplatsen efter åket. En plats som eventuella laviner inte bör kunna nå. Lavinrisken är satt till en trea för dagen, men risken bedöms för varje åk. Åkordningen bestäms och en skidåkare vänder tipparna nedåt för att sedan lägga sina linjer på berget. Snowboarden manas på genom att fötterna trycker till lite i bindningarna. Den glider framåt, ut i den orörda snön och börjar sedan göra S-formade linjer i pudret. Ett litet stenparti närmar sig och blir en spännande utmaning genom att göra svängarna mellan de som syns ovanför snön.

Alla linjer är lagda och nu börjar traverseringen längs bergssidan för att komma bort från den dal som åket ledde ned till. Dopamin och adrenalin samsas och sprids ut i kroppen. De är alla överens över att åket, i och med rådande snöförhållanden, var fantastiskt. Fyra skidor och två snowboards rör sig längs med ett av många berg, samtliga med ett leende lekandes på läpparna. Bindningarna spänns loss och kabinliftens dörrar öppnas.

Kategori