Hur tar du dig till toppen?

Om man ska vara väldigt kategoriserade så finns det två typer av skid-/snowboardåkare. I alla fall när man pratar om att svänga sig ner från toppar som inte går att ta sig till via skidsystemet. De som tar sig dit på egen hand, och de som inte gör det. 

Många delar samma dröm när det kommer till offpiståkning. Att få ta sig till olika bergstoppar, långt bortanför allt vad skidsystem och civilisation heter, och sedan svänga sig ned därifrån. Helst ospårat, och väldigt gärna i djup, stabil, kallsnö.

Vad som däremot blivit till en vattendelare inom skidvärlden är hur man faktiskt tar sig upp på de där topparna.

Ett alternativ är heliskiing. Det innebär att man köper offpistguidning via helikopter och därmed låter en pilot flyga upp gruppen, och offpistguiden, till olika toppar som de sedan får svänga sig ned ifrån. Väl på botten väntar helikoptern, redo att plocka upp gänget och flyga dem till nästa åk.

Eller så gör man helt ”tvärtom” och tar sig upp på toppen med hjälp av den egna kroppen (vilket fint rim jag fick till där). Med andra ord; alternativet till heliskiing är att gå på topptur. Något som givetvis fortfarande går att göra med offpistguide, vilket är ett smart val om man inte riktigt känner att man har den kunskap som krävs för att vistas i den typ av terräng där åkningen man vill åt finns, men som också går att göra på egen hand.

Vilket alternativ är bäst?

Det säger sig ganska mycket självt att det finns flera rejält stora skillnader mellan de båda tillvägagångssätten. Själv har jag en tydlig åsikt kring vilket alternativ som är det bästa. Och det handlar egentligen inte så mycket om att heliskiing, rent ut sagt, är kasst ur miljösynpunkt. Även om det såklart är en tillräckligt viktig anledning för att de som drömmer om skidrelaterade helikopterupplevelser ska börja tänka om.

För mig är det upplevelsen som är avgörande. En topptur är så mycket mer än svängarna ned. Det krävs bland annat planering och kunskap för att hitta den bästa och minst exponerade vägen upp, erfarenhet för att kunna bedöma snöläget, vänner, eller en guide, man känner sig trygg med och fysisk styrka för att faktiskt orka hela vägen till toppen.

Att till slut stå där på toppen blir dessutom så mycket mer värt när man själv är anledningen till varför man står där.

Sedan är det en gigantisk bonus att få ett gäng sköna svängar ner. Turandet upp bidrar till en ökad insikt kring hur fantastiskt roligt det är att åka skidor eller bräda.

Så för mig är det givet att välja toppturande när jag vill ta mig upp på på berg/fjäll bortanför skidsystemen. Det finns liksom inget annat sätt; vill man åka det där sköna åket nedför den fina fjällsidan så får man se till att tura upp till toppen först.

Om det fortfarande lockar med heliskiing så får vi backa bakåt och tänka på den miljöpåverkan som de olika sätten har. Vilket säger sig ganska mycket själv. En helikopter släpper ut otroligt mycket mer koldioxid än vad du gör när du går uppför med din topptursutrustning. Och ett ökat utsläpp leder till en fortsatt global uppvärmning som i sin tur påverkar våra framtida vintrar. Bland annat genom färre snöfall, ett minskat antal skiddagar per år och smältande glaciärer. (Läs mer om klimatförändringarna och vinterns framtid på www.protectourwinters.se)

Fler hittar rätt

Det fina är att det har hänt någonting inom skid- och snowboardvärlden när det kommer till den här typen av åkning. Fler och fler införskaffar turutrustning (nästan alla av mina friåkningsvänner sitter på ett par turskidor eller en splitboard). Det märks att det finns ett växande intresse kring att utforska bergen bortanför skidanläggningarna, och då inte med hjälp av en helikopter.

Visst finns det säkert fortfarande en del som vill testa heliskiing, men jag är rätt övertygad om att många börjat tänka om och istället drömmer om rena toppturer. Skid-/snowboardåkare som vill åt naturupplevelsen och äventyret. Som vill förtjäna sina svängar.

Och framförallt – som vill att vi ska ha snörika vintrar med många skiddagar även i framtiden.

P.S. Ett tips för den som vill gå toppturer med guide på ett hållbart sätt (och dessutom få fantastisk åkning) är att vända sig till Skitouring Scandinavia och bergsguiden Carl Lundberg. Mer info hittar du här; http://www.skitouringscandinavia.com

Konsekvenserna av att krascha i knävridarsnö

Jag skulle vilja säga att jag försökte mig på något supercoolt trick eller liknande, men det var inte riktigt så det gick till… Och ja, när man kraschar i knävridarsnö så säger det säg självt vad som händer. Man vrider knät. 

Många skulle nog säga att jag, fram tills nu, har haft tur. Och jag håller helt med. Mina knän har hållit ihop. Vinter efter vinter. Tills i år.

De flesta av mina vänner inom friåkningsvärlden har haft/har fortfarande problem med sina knän, på olika sätt. Minisker som trasats sönder eller korsband som gått av hör litegrann till sporten. Så det är verkligen ingenting ovanligt, men det är alltid lika tråkigt när det händer.

Grejen är att jag har varit rätt medveten om mina skadefria år när det kommer till snowboardåkningen. För jag har i stort sett alltid varit hel i kroppen. Visst vred jag till knäna någon gång för fyra år sedan, men det var ingenting som höll i sig. Och jag har såklart, när jag var yngre, trillat på ansiktet och börjat blöda näsblod mitt i backen. Men annars har jag sällan kraschat hårt, och när jag gjort det har jag inte fått några riktiga skador som följd. Så jag blev, föga förvånande, rätt chockad när det faktiskt hände.

Det var verkligen ingenting spektakulärt eller coolt som jag försökte mig på. Jag fick helt enkelt världens tåhugg, alltså stålkanten intill mina tår satte stopp för mig och jag slungades ner i marken. I rätt hög fart (jag gillar att åka snabbt). Och det hände, förstås, i riktig knävridarsnö. Alltså vårsnö/tung slasksnö. Klassiker.

Sen låg jag där. Kände efter, märkte att jag blödde näsblod (precis som jag gjorde den där gången då jag faceplantade i Romme Alpin för över 10 år sedan) och hade ont i vänsterknät.

Jag är rätt envis och vill gärna att saker och ting löser sig av sig självt. Så jag åkte ner på mitt skadade knä, bandagerade det och tog mig till den, redan planerade, after-skin som vi skulle på. (En av säsongens enda after-skis vi faktiskt gått på, vi prioriterar ju åkningen och klättringen före drickandet ;)).

Det blev inget doktorsbesök till att börja med, jag tänkte att det skulle bli bättre efter några dagar. Men icke. Så till slut gick jag ändå till en specialist, fick veta att det var menisken, precis som jag misstänkte, och fick smärtstillande tabletter på recept tillsammans med orden ”You can do whatever your pain allows you to do”.

Nice, tänkte jag, och började så småningom kunna gå relativt normalt igen. Jag provade till och med att klippklättra och åka bräda efter ytterligare några dagar (kunde inte låta bli).

Men det är fortfarande något som inte riktigt stämmer, över en månad efter kraschen. Och det tar väl tid. Förmodligen blir det inte bättre av att jag åkte iväg på en två veckor lång turtripp i Narvik/Hunddalen/Riksgränsen (kom precis tillbaka därifrån).

Så nu är det rehab som gäller så att knäet fortsätter hålla ihop i framtiden, för jag planerar såklart att åka snowboard i en jäkla massa fler år framöver. Och som sagt, någonstans har jag varit medveten om att mina knän till slut kommer få ta lite stryk, och jag har hela tiden påmint mig själv att vara glad så länge de håller ihop. Så nu gäller det bara att få dem ännu starkare. Och sen är det ju en fördel att inte krascha i knävridarsnö.

Kategori

Påskhelg i Åre

Jag fick snö i påsk!

Åre

Träffade upp vänner i Åre.

Spenderade påskhelgen i backen.

Så himla vackert!

Ni som följer mig på Instagram Stories vet lite vad jag har haft för mig i helgen. Ni andra… följ mig HÄR.

Tog en bild under löprundan. Hur vackert?

Svingod mat har vi ätit också.

Åre

Hej finingar!

Ledsen att jag inte uppdaterat bloggen på hela påskhelgen (ja, förutom Happiness Challenge så klart som jag tidsinställt). Jag kände att jag behövde lite ledigt från datorn några dagar.

I torsdags kväll tog vi husbilen upp mot Åre (ni som följer mig på Instagram Stories vet ju lite vad jag pysslat med). Och för er andra; vi har hängt med vänner, åkt skidor, varit ute och sprungit, ätit gott och softat. En riktigt bra påskhelg med andra ord. Nu är vi i alla fall hemma igen och jag har precis kommit hem från stallet med Embla. Därmed är bloggordningen återställd ;)

Hoppas att ni alla haft en fantastisk påskhelg!

Hello from the slopes in Åre!

Easter in Åre

Hello lovelies!

Sorry, I have not updated the blog throughout the Easter weekend (well, except from our ”Happiness Challenge” though that I timed). I felt I needed some time off from my computer for a few days.

On Thursday evening we drove the camper up to Åre (you who follow me on Instagram Stories know a little what I´ve been up to). And for the rest of you, we’ve been hanging out with friends, skiing, running, eating great food and just chilling. A really good Easter weekend in other words. Now we are back home and thus, the blog will be updated as usual again.

Hope you all had a great Easter!

Kategori
Annons

Fler kvinnor dras till extrema Red Bull Nordenskiöldsloppet

Outdoor, Rawness, Skidor, Stories Förra året återuppstod det 22 mil långa Red Bull Nordenskiöldsloppet på skidor, med start och mål i Jokkmokk. Det extrema distansloppet hade då legat i dvala sedan 1884. Inför årets lopp den 15 april slår man rekord - i antal anmälda till damklassen!

rekord i antalet anmälda till Nordenskiöldsloppet

Trots att det räknas som världens längsta och tuffaste skidlopp är förhandsintresset stort. Sedan förra året har det totala antalet startplatser ökats till 500. Extrema utmaningar lockar och nytt för i år är att antalet anmälda kvinnor blir fler. Dam- och herrklassen tävlar över samma distans och det görs inte heller någon skillnad på prissumman i klasserna. Tävlingsledningen ser ett ökat intresse bland kvinnliga åkare.

Redan förra året när vi återlanserade Red Bull Nordenskiöldsloppet så märkte vi att det fanns ett stort intresse. Att vi sedan fick ett så fantastiskt lopp med mindre än tio sekunder mellan vinnaren och andraplatsen både i dam- och herrklassen har knappast gjort intresset mindre. Lite extra kul är det att vi redan har fler toppåkare anmälda till damklassen än förra året, vilket borgar för ännu bättre resultat och mer spänning i årets lopp, säger Wolfgang Mehl, arrangör.

Bland de föranmälda finns fler toppatleter; Iron Man-atleten Ingela Gahne, svenska mästaren i skidorientering, Ingrid Hellberg och Olivia Hansson som var med 2016 och slutade fjärde plats. Totalt är 29 kvinnor anmälda, fler än antalet startande förra året. Siffran väntas dessutom öka när tävlingssäsongen för Ski Classic nu lider mot sitt slut.

En av de tävlande i damklassen som återvänder till Jokkmokk är Nina Lintzén, som förra året slutade trea bakom vinnaren Lina Korsgren och årets Vasaloppsvinnare Britta Johansson Norgren.

Jag har sett fram emot Red Bull Nordenskiöldsloppet ända sedan jag gick i mål förra året! Timmarna efter loppet ville jag bara fortsätta åka. Jag kände inte ens att jag var trött utan var bara så glad och nöjd med min prestation. Tröttheten kom senare. Dagen efter var jag fullständigt utpumpad! Säger Nina Lintzén.

Red Bull Nordenskiöldsloppet är öppet för både elit och motionärer. Starten går tidigt på morgonen den 15 april och målgången hålls öppen i 30 timmar, fram till lunch dagen efter. Ett unikt lopp för de allra tuffaste skidåkarna från världens hörn.

För anmälan och mer information om Red Bull Nordenskiöldsloppet besök www.redbullnordenskioldsloppet.se 

 

Mer om loppets historia

Den historiska bakgrunden till loppet börjar med en av Nordenskiölds expeditioner till Grönland. Efter att ha kört fast med tunga slädar i issörjan skickade vetenskapsmannen iväg två samiska expeditionsmedlemmar österut med uppdraget att söka efter oupptäckta gröna dalar i inlandet.

Efter att ha skidat nästan oavbrutet i två och ett halvt dygn kom de utmattade tillbaka. Utan att ha sett något annat än snö och is hade de avverkat 460 kilometer på 57 timmar. När expeditionen kom hem till Sverige igen togs Nordenskiölds uppgifter om skidåkarnas prestation emot som rena lögner.

För att bevisa uppgifterna och återupprätta sin heder anordnade polarfarare Nordenskiöld en tävling. Den 3 april 1884 klockan 18.00 ställde sig 18 samer och nybyggare bakom en startlinje i Purkijaur utanför Jokkmokk. I obanad terräng och utan nattvila skulle de skida 22 mil längs sjöarna i Lilla Luleälvens sjösystem.

Efter en tajt uppgörelse med Per-Olof Länta de sista två milen gick Pavva-Lasse Nilsson Tourda i mål efter 21 timmar och 22 min, bara fem sekunder före Länta.  Sedan dess har ingen gjort om bedriften!

Äntligen onsdag – varför inte åka lite skidor!

Snö. Snö. Mera snö. Ja, det har snöat och ja. Snön ligger kvar. Så varför inte ta vara på det vita guldet innan det försvinner? Här kan du åka skidor redan ikväll!

Nu när Vasaloppsveckan är över har trycket vid Stockholms konstsnöanläggningarna lagt sig lite. Det finns risk alltså att få spåren helt för sig själv om en råkar pricka in besöket rätt. Med två dagar av snöfall i Stockholm ligger det vita guldet kvar på marken och utanför stan är det ett nytt landskap som väntar.

För den som är sugen att ta tillvara på säsongens kanske sista åk har Rudans konstsnöspår precis fått full pott i betyg på Skidspår.se. Så varför inte förgylla kvällen med lite längdskidåkning. Det kommer jag göra.

Rudans Konstsnöspår
– Fri parkering
– Pendeltåget stannar precis intill
– Belysning till 22.00
– Längd ca.1.500m

Bild: Rudans konstsnöspår

Fina spår och belysning fram till 22.00. Kom och åk lite skidor ikväll. Bild: Rudans konstsnöspår

Kategori

Skidåkning, tinder-missions, Cool Cats och en jäkla massa snö – Hälsningar från Chamonix!

Bonjour!

Jag är precis hemkommen från Chamonix där jag varit i några dagar. Det har varit så otroligt skönt att bara få ta ett litet break från allt och komma dit ner, till bergen och till kompisar. Sist jag var där var i augusti (går att läsa om HÄR och HÄR) och redan då visste jag att jag skulle tillbaka, och det vet jag med säkerhet nu med!

Dagarna har varit bra, fina och härliga, dock liiiite otur med vädret. Eller, det har väl iofs inte varit någon supervinter för någon där nere, men lite sol fick jag, och så en jäkla massa härlig snö att surfa runt på! Nästa gång ska jag försöka pricka in några fler soliga dagar också!

Dessa dagar har varit skidåkning, massa god mat och trevliga middagar, gamla bekantskaper, nya bekantskaper, prosecco som nog faktiskt är den enda alkohol som jag verkligen verkligen gillar, massa prat om livet, tinder-missions åt kompis, bokläsning och väldigt lite sömn. Helt fantastiska dagar alltså! 

Första riktiga dagen var i princip hela liftsystemet stängt pga vindar, så då blev det en löprunda (i den smoggiga dalen) och sjukt god lunch på ett ställe som heter Cool Cats. Kan jag varmt rekommendera om ni är i Cham! Det är ett ”lyxigt” korvställe. På bilden är det skagenröra, falafel och en lammkorv (under all sallad) och så en avokadomacka!

Morgon över Mont Blanc från balkongen!
Vi åkte upp till Le tour!

Under nästa natt kom det massa snö så vi gav oss ut tidigt för att få det bästa! Det var ingen sikt över huvud taget och lavinrisken var 4/5. Så vi höll oss innanför pisten men med tanke på all snö så var det offpist i pisten, så galet med snö! Här är tomtetrion, i väntan på mat från Cool Cats!

Fina dagar ger fina minnen som lägger sig i kroppen och kan plockas fram när det behövs!

JN

Annons

Vad är väl ett Vasalopp mot att samla höjdmeter i alperna?

Man hör om det under hela sin uppväxt, det där mytomspunna Vasaloppet. Hur mängder av människor från hela Sverige, och även platser utanför landet, vallfärdar till oss i Dalarna för att genomföra 90 km (eller 45 km) på längdskidor mellan Sälen och Mora.

Man får också klart för sig att det är en riktig merit att genomföra loppet, så pass att det nästan är värt att ha med på CV:t. Och jag tänker verkligen inte säga emot; jag är imponerad av alla de tusentals längdskidsentusiaster, både erfarna och amatörer, som tar jag till startspåren.

Men trots att det på ett sätt känns lite som en skyldighet, som född och uppväxt i Dalarna, att någon gång åka till Sälen, spänna fast ett par välvallade längdskidor under fötterna och spendera ett antal timmar i spåren tillsammans med en stor skara andra åkare, så har jag fortfarande inte tagit mig dit. Även om planen definitivt är att jag ska göra det någon gång i livet.

För min del har de senaste åren inte inneburit speciellt många avverkade kilometrar, eller mil, på längdskidor. Men jag måste villigt erkänna att jag saknar det emellanåt. Att ta sig ut till närmsta längdskidspår och få både en naturupplevelse och ett träningspass samtidigt. Och kanske även en fika på valfri plats längs vägen.

Det är nämligen just den grejen, naturupplevelsen och utflyktskänslan, som, i mitt tycke, är charmen med längdskidåkningen. Det är ungefär som att ta en springtur i skogen, bara att man gör det på vintern. Och får lite extra mys, i form av en kaffetermos och vintriga landskap, på köpet.

Men som sagt, jag har inte samlat ihop speciellt många längdmeter de senaste åren. Istället har det, för min del, handlat om att samla höjdmeter.

Och det, att gå på tur, ger egentligen nästan precis samma sak (naturupplevelse, träning och mysiga fikastunder i vintriga landskap), men med en, oftast, flera gånger härligare betalning. Turandet gör också att man kan ta sig betydligt längre bort från alla andra skid- och brädåkare (vilket är fantastiskt skönt, speciellt nu i sportlovstider) och dessutom blir åket ned galet mycket mer värt. Även om man ibland kan vara rätt trött i benen när det väl är dags att åka utför.

Så trots att jag säger mig sakna längdskidåkningen skulle jag mot allt i världen inte välja bort splitboarden mot ett par längdskidor. Istället vill jag samla ännu fler höjdmeter. Jag vill fortsätta utforska och ta mig längre bort, bli mindre beroende av liftsystem och mer bekväm med min egen utrustning. Och planen är att de närmsta månaderna ska innehålla mer av just det.

Med andra ord – höjdmeter går före mil i längdskidspåren. Om man nu måste välja.

TEST: ALFA TRAC A/P/S GTX – en pjäxa full av överraskningar

ALFA TRAC A/P/S GTX är nykomlingen som har det mesta. Våra kära grannar i Norge har nu släppt en serie riktigt trevliga pjäxor för längdskidåkning. Jag har testat TRAC A/P/S GTX som både är lätt, snygg och varm. Men hur är den att åka i? 

Denna vinter har ALFA’s vinternyheter  inom längdskidåkning slagit igenom riktigt bra både här hemma i Sverige men också även i Norge. När jag för första gången fick se vinternyheter så blev jag riktigt glad över att hittat nyheter inom längdskidor som stack ut. Speciellt när det kom till längdpjäxor. ALFA har inför denna säsong släppt en serie med längdpjäxor som både kan tilltala den flitiga motionären men också den renodlade tävlingsåkaren som jagar placeringar. Jag har i vintern testat ALFA TRAC A/P/S GTX som är deras svar på tal när du vill kapa tid. Oavsett om det handlar om Vasaloppet eller nationell tävling.

FÖRSTA INTRYCK
Efter att jag hade öppnade kartongen till ALFA TRAC A/P/S GTX så slogs jag direkt av hur pass lätta pjäxorna var när jag höll ena pjäxan i handen. Den välbalanserade känslan jag fick av pjäxan gav goda aningar om vad som väntade mig ute i spåren. Utöver en sleek och annorlunda design på ett bra sätt glänste också GORE-TEX märket fint i morgonljuset. I handen hade jag nu en riktig utmanare till dagens stora märkens toppmodeller.

ALFA TRAC A/P/S GTX

ALFA TRAC A/P/S GTX

MATERIAL
ALFA TRAC A/P/S GTX har en mycket följsamt och mjuk ovandel med elastisk baksida på skaftet av pjäxan. PRF Gaiter (PVC) som ovandelen är skapad av håller effektivt bort smuts, vatten och snö. ALFA TRAC A/P/S GTX har även GORE-TEX® PERFORMANCE COMFORT membran som levererar gott skytt mot vatten samtidigt som den ventilerar ut fukt. Tillsammans bidrar dessa komponenter en fin helhet både funktionellt men också även hög komfort åt foten. Innerskon hos TRAC är mjuk med anatomiskt stöd för foten men återger ändå något styv känslan. TRAC erbjuder inte direkt till fredagsmys i innerskon men komforten och materialet på insidan är ändå helt godkänd och i linje med liknande modeller från andra tillverkare. Känslan kring material ligger väldigt nära Alpina.

FUNKTION
När det kommer till funktion och tekniska lösningar så erbjuder ALFA TRAC A/P/S GTX några intressanta lösningar. Om vi börjar med innerskon så är den precis som flera liknande modeller väldigt låg i snittet vilket ger fin kontroll och balans i åkningen.  En annan trevlig funktion att den även har asymmetrisk snörning och kommer utan plös.  Känslan i åkningen blir helt klart något annat mot vad jag kanske är van vid men på ett bra sätt. ALFA FLEX L-BOARD är också en intressant egenskap hos TRAC. Funktionsmässigt ger den dig en fin kick och mina tår tackade mig efteråt efter distanspasset.

ALFA TRAC A/P/S GTX är kompatibel med NNN-system eller Salomons PROLINK-system. Sulan som är en XCELERATOR SOLE svarar ruggit bra i svängar och styvar till sig när det blir allvar. Bra egenskaper som behövs helt enkelt. Tack vare tillhörigheten till NNN-familjen ger det åkaren också en fin bredd på kompatibla bindningar för olika typer av åkning. Vikten som också är väldigt låg landar på hela 430g för storlek 42. Snyggt jobbat Alfa.

ALFA TRAC A/P/S GTX

ALFA TRAC A/P/S GTX är kompatibel med NNN-system eller Salomons PROLINK-system.

ANVÄNDNING
När jag först började att använda ALFA TRAC A/P/S GTX så kom jag inte riktigt överens med skaftet och ovandelen. Till skillnad från liknande modeller så kändes ovandelen (GAITER ELASTIC) något pösig när man gick omkring i pjäxorna och skaftet något smalt och stelt. Ovandelen veckade sig också ganska fult men komforten var enastående. Med tiden fick jag lära mig att plumsigheten i ovandelen hade en bra fördel. Den klämde inte mina tår vid kompression. Det gillade jag. Efter det passet tänkte jag inte så mycket mer på det. Skaftet däremot blev visserligen bättre med tiden men ändå inte helt bra när skidbyxorna/tightsen landade innanför skaftet. För min del blev känslan bättre med byxorna/tightsen utanför. Men det finns tydligen någon oskriven regel om att byxorna Ska vara innanför. Men men. Det blev på något sett för trångt och skapade obehag vid åkning så för egen del är det byxor utanför som gäller. Som ni kanske kan se på bilderna så har ovandelen små kratar vilket påminner väldigt mycket om Alpinas pjäxor. Konstruktionen är av liknande art och det går att se igenom hålen om man vill. Funktionellt, annorlunda och lite hippt tycker jag.

Prestationsmässigt sett så tycker jag pjäxan levererar och kan mycket väl mäta sig mot liknande modeller i samma klass. För långa distanspass eller hårda och korta pass fungerar pjäxan klanderfritt från start till mål. Jag har heller inte under testperioden haft speciellt mycket problem med att snörningen gått upp eller blivit för lös. Yttersulan håller även den en bra klass och trots ihärdiga försök till att misshandla den mot barmark men den lever än idag. Sammanfattningsvis så är ALFA TRAC en riktigt grym skidpjäxa men som kanske borde få en lite ansiktlyftning när det kommer till skaftet och ovandelens utformning vid skaftet. Passformen kunde vara lite mer ”race” men den återspeglar storlekstabellen bra men överraskade mig med sin fina bredd framtill utan att bli för glappig eller lös i hälen. För den som eftersöker en extra bred innersko finns samma modell i ett XL-utförande. Vattenskyddet iform av ovandelen och innerskon med Gore-Tex gör ett mycket bra jobb med att hålla foten fri från snö och väta. Temperaturmässigt klarar skon att hålla värmen vid låga temperaturer med endast en tunnare ullstrumpa på foten

ALFA TRAC

Vattentät, lätt och mycket tävlingskänsla i nya ALFA TRAC

ALFA TRAC APS GTX

ALFA TRAC APS GTX är en bra tävlingspjäxa men kunde ha haft en något mer följsam och åtsittande skaftparti.

SAMMANFATTNING
ALFA TRAC A/P/S GTX är vinterns stora nyhet på längdskidan. Det är en enastående pjäxa som kombinerar komfort och prestanda i ett ultralätt format som med små tekniska lösningar bjuder på många överraskningar i spåret. ALFA TRAC får högt betyg men prislappen kunde ha fått vara lite lägre.

ALFA TRAC A/P/S GTX
Betyg: 5/5 (Utmärkt produkt)
Pris: 3.500kr

Plus:
– Lätt
– Vattentät
– Vridstyv
– Bra åkkänsla

Minus: 
– Färgval
– Priset

Kategori

Vad är RECCO? Nytt utbildningspaket från säkerhetsjätten

Ja. Vad är då RECCO för något? Det är en fråga många kunder men också butikspersonal ställer sig. Nu har RECCO tagit fram ett utbildningspaket för att göra fler medvetna om hur systemet fungerar och vad det är för något.

Flera av er har säkert sett logotypen för RECCO någon gång. Det är också med stor sannolikhet så att du någon gång ägt ett plagg med en RECCO enhet insytt. För er som inte känner till RECCO så handlar det ofta för konsumentens del om lavinsökningsprodukter. Man syr helt enkelt in en liten bricka/reflektor som ger utslag på en sökare som sökstyrkorna har när de letar efter försvunna personer i lavinområden. Systemet är väldigt smart, enkel att ha med sig och det finns även lösa 3D-liknande klisteretiketter att tillgå om man vill utrusta sig själv eller sin utrustning med taggar i efterhand.
RECCO’s utbildningsmaterial som tagits fram i syfte om att på ett enkelt sätt informera butikerna kring funktionalitet och hur man för detta vidare ut mot kunder. Utöver en lista på sju punkter som kortfattat går igenom funktionen så har även fyra filmer tagits fram som visar mer i praktiken hur systemet fungerar. Bra jobbat RECCO!

..

Kategori
Annons

Freeride World Quali… What?

Ofta när jag berättar om att man kan tävla i friåkning, och därmed den typ av snowboardåkning som sysslar med, möts jag av en mängd nyfikna frågor. Hur går det till? Vad går det ut på? Är det inte farligt? Freeride World Qualifier – vad är det? Så, här kommer svaren. 

Först och främst så handlar friåkning om att åka offpist. Man kan även kalla det för ”big mountain”-riding, alltså stora bergsåkning. Jag brukar, väldigt förenklat, förklara det såhär; ”vi ser en cool bergssida, väljer ut en linje vi vill åka, tar oss upp på berget och åker linjen vi tidigare spanat in”. Och ungefär på precis samma sätt går det till när man tävlar i friåkning. Skillnaden är dock att det inte är du själv som väljer ut den där coola bergssidan.

Istället är det domare, bergsguider och andra insatta personer som väljer ut vart tävlingen ska äga rum. Och vart de beslutar om att den ska köras handlar mycket om hur snöförhållandena ser ut, samt vilka risker som finns i form av exempelvis dolda stenar eller laviner. De väljer helt enkelt ut den bergssida som vid tävlingstidpunkten passar bäst utifrån de förutsättningar som ges. Sedan kan de också besluta om att spärra av vissa delar av bergssidan om de anser att det finns partier som är för exponerade eller steniga, vilket inte alls är ovanligt. Och då får man helt enkelt inte åka in i de avspärrade zonerna när man genomför sitt tävlingsåk.

När det bestämts vart tävlingen ska gå, så skickas en bild ut till samtliga deltagare. Utifrån den kan man sedan göra en första bedömning om vart man skulle vilja åka. Alltså välja en potentiell linje. Och den här bilden kan skickas ut några dagar innan tävlingen, men den kan likaväl delas ut på papper kvällen innan eller till och med samma dag. Det är lite olika.

”Jag deltar på egen risk”

Kvällen innan tävlingen, eller samma morgon, sker alltid ett riders meeting. Där sluter samtliga åkare upp, tillsammans med arrangörer/domare/skidpatrullen för att få information om snöläget på berget, samt vilket väder som förväntas och hur bedömningen genomförs. Dessutom får man skriva på papper som säger ungefär ”jag är medveten om att friåkning är en extremsport som kan vara livsfarlig och ge allvarliga, till och med dödliga, skador”, ”jag har erfarenhet av, och kan hantera, att åka på ytor med 45 graders lutning” och ”jag deltar på egen risk”. Med mera; det är i princip bara att skriva på. Sedan får man sin BIB (en tygväst med startnummer, som alltid lottas fram) innan det är dags att bege sig till dagens tävlingsarena.

Många gånger ser man tävlingsberget för första gången samma dag som tävlingen sker. Om man inte besökt orten tidigare, det vill säga. Så när man kommer dit gäller det att snabbt spana in vilka möjligheter som finns, vilka linjer man kan åka, utifrån den egna känslan och förmågan. Normalt sett har man mellan en timme, till tre, på sig att spana in berget innan det är dags att hajka upp. Det beror lite på vilket startnummer man har.

Viktigt att hitta tydliga riktmärken

För att kunna ”scouta” sin linje på bästa sätt är det en fördel med en kikare. Och det är också nu det är läge att memorera viktiga stenar och andra riktmärken för att enklare kunna hålla sin linje när man väl ska köra. Vilket är en punkt som jag själv måste bli betydligt bättre på att göra. I alla fall, när man väl valt sin linje gör man bäst i att hålla fast vid den när man väl lämnar spaningsplatsen. Annars är det lätt hänt att man blir förvirrad. Det är också en fördel att ta en ny bild med telefonen, som man kan ha med sig uppe på start.

Beroende på hur lång tid det tar att gå upp till start (det krävs ofta en hajk längs en bergsrygg, eller bara uppför bergssidan, för att komma dit) får man själv avgöra när det är dags att sluta spana efter linjer och ta sig till toppen. Sedan, väl däruppe, hinner man förhoppningsvis kolla efter sina riktmärken (om berget inte är alltför konvext) för att enklare kunna hitta sin linje och orientera sig. Och så småningom meddelar tävlingsarrangörspersonen på start att det är dags att göra sig i ordning. Sedan står man, plötsligt, på startkanten och hör ”3,2,1 – GO!”. Och ett par minuter senare passerar man mållinjen.

Men hur bestämmer man vem som vinner? 

Det hela är en bedömningssport, vilket betyder att den som tar hem förstaplatsen helt enkelt var den som lyckades charma domarpanelen. Utifrån fem olika bedömningsaspekter, det vill säga. Vad de tittar på när en tävlande kör sitt åk är följande; linjeval (vart du väljer att åka/vilken svårighetsgrad det är på din linje/hur exponerad du är), teknik (hur du åker din linje), kontroll (hur bra kontroll du har under ditt åk, det här är också en av de viktigaste punkterna då kontroll är extremt viktigt inom friåkning), flyt (du ska helst inte stanna upp eller tveka under ditt åk, då får du avdrag i poängen) och air&style (hur stora/många klippor du hoppar och vad du gör i luften, samt hur du landar).

Sedan får du poäng på en skala mellan 0–100, där 100 är bäst. Tappar du som skidåkare en, eller båda, skidorna under ditt åk får du DNF (det vill säga inga poäng alls) och om du sätter ned rumpan, eller armarna, får du poängavdrag. Så det gäller alltså att stå på benen för att få så mycket poäng som möjligt.

Freeride World Qualifier (FWQ) – vad är det?

Det finns inte jättemånga olika friåkningstävlingar, utan det är i princip FWQ som gäller. Förutom legendariska NM i Riksgränsen (Scandinavian Big Mountain Championships) förstås. I alla fall, i FWQ så handlar det om att samla poäng. Och det gör du genom att prestera i tävlingarna. Den som vinner får flest poäng, och den som kommer sist får minst eller DNF om den kraschade under sitt åk. Dessutom spelar det också roll vilken nivå på tävling du kör; en-, två-, tre- eller fyrstjärnigt. Den sistnämnda ger betydligt mer poäng än den förstnämnda, och är också den tuffaste svårighetsgraden.

Har du inte kört någon FWQ innan så måste du börja på en- eller tvåstjärniga tävlingar, om du inte får ett ”wildcard”. Det beror på att du inte har några poäng sedan tidigare, vilket gör att du inte är tillräckligt högt rankad för att få delta i de svårare tävlingarna. Men så snart du kört ett par stycken kan du jobba dig uppåt i systemet.

Och det hela, FWQ, är en kvaltävling till FWT (Freeride World Tour) som är det högsta du kan tävla i inom friåkning. De/den (beroende på kategori) som samlar ihop flest poäng under en säsong i FWQ får en inbjudan till kommande säsongs FWT. Och för att samla ihop flest poäng måste du i princip köra fyrstjärniga tävlingar, då de som nämnt ger mest poäng.

Dina poäng blir även vad som avgör din ranking, både inom Europa men också i världen. Det går nämligen en FWQ i Europa, en i USA/Kanada och en i Nya Zeeland. Och det är alltså den/de som har mest poäng av ALLA hos de olika kontinenterna som får en plats till FWT.

Glasklart, eller hur?

P.S. Vill du ha ännu mer info? Spana in www.freerideworldtour.com och missa heller inte att se FWT-tävlingarna som sänds live (men också går att se i repris) via nämnda länk. Själva sitter vi ALLTID bänkade när det är dags för ett FWT-stopp (eller ser reprisen när vi kommer hem efter en dag på berget).

Kategori

TURNAMIC – Let’s twist again

Mitt uppe i vintersäsongen kommer nu nyheten många väntat på. Det nya bindningsystemet TURNAMIC. Utvecklad av Fischer tillsammans med Rossignol och visst blev det bra?

Fischer har tillsammans med Rossignol utvecklat en ny standard som visserligen är kompatibel med dagens NNN-sulor men som med fördel används tillsammans med nyutvecklade pjäxor från företagen. Både Fischer och Rossignol kommer under nästa säsong att lansera linjen som är tänkt att säljas tillsammans med respektive tillverkares skidor. Utöver en rad olika TURNAMIC® modeller kommer det även finnas en juniorversion. Det är riktigt roligt att det händer en del saker på längdsidan. Efter en period med ganska få produktsläpp har nu både Rossignol och Fischer tagit sig i kragen nu med Turnamic. Senaste inovationen kom från Salomon med deras ProLink-system men även en rad mindre uppdateringar på befintliga modeller har vi sett under året vilket är Riktigt roligt som sagt.

Race Pro Classic IFP [P] Fischer

Lättmanövrerad
Den nya designen gör att Turnamic bindningarna ska vara otroligt enkla att hantera. Istället för en bygel som ska öppnas vrider man nu istället den främre delen för att låsa upp eller stänga. Perfekt när man inte vill ta av sig handskarna.

Control Step-In IFP, White [P] Fischer

Anpassa
Precis som många nyare bindningssystem idag går det även på Turnamic att justera bindningen fram eller bak utan verktyg. Perfekt när förhållandet är lite lurigt.

Race Jr Skate IFP [P] Fischer

Fördelar
Tack vare en ny optimal monteringspunkt kan det nya systemet enligt tillverkarna leverera en ännu bättre skidupplevelse i form av mindre flex, bättre kraftöverföring och mer kontroll. Det nya bindningsystemet kommer monteras på en ny typ av platta på skidorna med namnet IFP som inte ska påverka skidans naturliga beteende.

rossignol racepro classic

Rossignol racepro classic

Hela sortimentet beräknas lanseras vintern 16/17. Men redan till VM lär en del åkare ha på sig dessa nya prylar. Håll utkik på VM som sagt för en försmak av vad som kommer.

Kategori

Engelberg!

Showing my happy face when I start to realise that I will probably make it to the top! On half way up I managed to loose my googles haha, they fell of a cliff by accident when Anja helt my helmet so did the rest of the climbing and skiing in sunglasses.:P

Så var jag tillbaka i Sverige! Jag hade hoppats på att jag skulle ha hunnit uppdatera mera i Engelberg men life kom emellan. Ja, det är svårt att hinna med allt hur mycket man än vill. Det var verkligen magiska dagar i Engelberg med plåtning och filmning. Jag kan inte visa för mycket då grejerna kommer senare men magiskt var det verkligen. Och aldrig har jag tidigare klättrat i pjäxor och tumvantar på en vertikal vägg med en fotorygga fullproppad med utrustning + skidor på ryggen! Haha det var en utmaning kan man lugnt säga. Jag kan inte direkt påstå att jag kände mig smidig och omöjligt var det också att se fötterna på vägen upp så jag hade sjukt svårt att se vart jag skulle placera fötterna på lämpliga grepp. Eftersom vi klättrade med pjäxor gick det inte heller att som vanligt annars kunna känna sig för vart greppen fanns haha. Det var som att famla i blindo men på något underligt sätt kom vi upp i alla fall och jag kände mig rätt superhuman efteråt!

Nu sitter jag som sagt i Stockholm och nej, känns inte superkul när man tittar ut genom fönstret, så grått som det är just nu. Förmodligen bär det av igen på söndag och det känns väldigt bra men jag har sinnessjukt mycket att göra tills dess för då blir jag borta omkring 5 dagar, sen är jag hemma tre dagar o sen åker jag igen. Då ska jag runt i Sverige och en vända i Norge för att hålla föredrag på Scandinavian Photo. Jag kommer vara i Oslo, Malmö, Göteborg, Bankeryd och sedan Stockholm två dagar. Kommer posta exakt plats och tid när jag har det klart om ni vill komma och lyssna.

Nu ska jag iväg och hämta upp min nya gimbal som jag har beställt (yeey!!)! Kommer bli så kul att testa runt den och jag är så taggad börja använda den!


Back in Sweden! I had hoped I would be able blog more in Engelberg than I did but ”life” came in the way. To much to do. It’s hard to manage everything you wanna do, even dough you really want to. We really had amazing days in Engelberg with filmning and shooting. I can’t show you to much cuz it will be published later but yes, it was really magic. And never have I ever before climbed a vertical cliff in ski boots, a huge backpack filled with photo equipment and a pair of skis strapped to the backpack. It was so hard!! haha a real challenge! At one point I actually doubted that I would make it. It was almost impossible to se were to put my feet and I couldn’t feel anything because of the ski boots. It was like climbing in the dark. But I managed to get everything to the top and I felt superhuman afterwards!

Right now I’m in Stockholm and no, I don’t enjoy it. Everything is grey and the weather is shit. I probably will leave again on Sunday wich feels really good but I have a million things to do before that. I will probably be away for 5 ish days and then be here again for three days and then I’m leaving again. I will have lectures at Scandinavian Photo in Oslo, Malmö, Göteborg, Bankeryd and then Stockholm two times so there will be a lot of traveling now. I will post when, were and time when I have all the info if you would like to see the lectures!

Now I’m heading to Scandinavian Photo to pick up my new gimbal that I bought! So hyped about this, it’s gonna be great! Can’t wait to start using it! 

Annons

Bloppis! Skynda fynda!

Så, har tänkt rensa hemma länge men inte blivit av men nu är det dags. Jag ska sälja alla mina skidor. Behöver nytt och lite nytänk pga jobb. Lite lättare grejer, behöver inte mina GS race skida längre (tyvärr:/) så skynda fynda! Allt finns i Stockholm.

Salomon Lumen
All-mountain/Freeski skida i superfint skick.
Längd: 170 cm
Midja: 96 cm

Pris: 2 000 kr

Head GS RD
Storslalomskida i jättefint skick med mycket stålkant kvar.
Längd: 178 cm
Radie: 25,4

Pris: 2 000 kr

Head Supershape
Längd: 160 cm
Radie: 10,7

Pris: 1500 kr

Crazies days in a long time!!

De här senaste dagarna har verkligen varit bland det roligaste och bland det ballaste på länge. Helt slut i kroppen är jag, fötterna behöver få lite kärlek men oj så lycklig jag är! Det var tur att de första dagarna var lite lugnare haha. Annars vet jag inte hur jag hade orkat! Det har varit så fullt upp här att jag knappt kollat mailen därav varför bloggen också bara fått få inlägg men mer kommer snart! Stay tuned!


Wow! These last days has been so amazing and fun! It was so physically hard but so fun and totally worth it! My body is extremely tired but I am so happy. Tomorrow I’m going to take care of my body and give it a little love so it can heel a bit. I will post more pictures soon! It’s been so crazy here so I’ve barely have had time to check my email. 

Legs like spagetti!

Efter att vi kollat sista stället satte vi oss och njöt i den varma solen med varm choklad. Alla är skönt röda i ansiktet idag. Solen tar redan rätt bra!

Fotat med Canon EOS 5D Mark IV, 50 mm1,2

Nu har jag precis krypet ned i sängen och kommer strax att somna. Idag är jag lagom mör i kroppen och benen var som spagetti när vi kom tillbaka till hotellet efter åkningen idag. Det tar ett bra tag att komma in i åkningen med all fotoutrustning på ryggen och jag har fortfarande inte riktigt vant mig. Benen var som spagetti idag när vi kom tillbaka till hotellet. Inte helt lätt att hålla jämt tempo med några av sveriges bästa skidåkare med ryggan full till bredden med utrustning.

Idag har vi spenderat dagen med att förbereda för filmning och plåtning i morgon. Vi har reka spots, testplåtat, kollat vinklar och lines inför i morgon. Det kommer bli så kul! Men nu kommer jag somna vilken sekund som helst! God natt!

Annons

Finally arrived in…

Engelberg! Så trött är jag nu! Blev en riktigt tidig morgon som höll på att gå åt helvete på ren svenska. Trotts Mount Everest i packning så bestämde jag mig för att inte ta taxi till Arlanda därför att jag tycker Arlanda Express är så himla smidig att åka med och för att spara lite på miljön. 04:15 var jag uppe och stack 45 minuter senare till tunnelbanan. I god tid och i lugn och ro. Trodde jag. När jag kom ned till ingången till tunnelbanan visade det sig att allas vårt älskade SL har bestämt sig för att låsa ingången till tunnelbanan mellan vissa tider på natten och jag kom därför inte in. Hade jag inte haft packning med mig hade det inte varit något enormt problem. Jag hade bara fått gå till den andra uppgången och gå ner den vägen och nog ändå hunnit med den Arlanda Express jag tänkt ta. Men med 70 kg bagage uppdelat i en enorm ryggsäck, rullväska och skidfodral är den sträckan INTE pice of cake. Det är uppförsbacke absolut hela vägen.

Mängden svett jag hade producerat för att ta mig dit går att likställa med hur jag skulle se ut efter ett spinningpass och så arg jag var när jag möte upp Tove på Arlanda var inte kul haha. Tur att det känns bättre nu när vi äntligen är på plats och jag kan somna till den här vyn. För satan vad vackert det är här!

Taggar
Kategori

Vintern fortsätter i Rudan – konstsnöspåret förlängt

Det går nog inte en dag nu för alla anmälda till Vasaloppsveckan när man inte tänker ”var kan jag åka skidor”? Snöläget är rätt fattigt i Stockholm och flera av konstsnöanläggningarna i stan har varit sena med att få igång verksamheten eller haft tekniska problem som förhalat produktionen. Någon som däremot öppnade tidigt trots en del bakslag med frusna vattenslangar och trasig utrustning är konstsnöspåret i Rudan. Nu har anläggningen som drivs av kommunen med stort stöd från den lokala föreningen IKJ Haninge tryckt på gasen och förlängt konstsnöspåret.

I ett soligt Rudan står nu den nya slingan klar. Några meter från mig står föreningens två snökanoner och arbetar för fulla muggar. Snön ligger vit på marken och små små kullar av den nyslungade snön börjar att ta form. Lite längre bort hör jag någon säga ”spåret är klart”, ”vi har 1500 meter”. Mycket riktigt, den tidigare slingan som mestadels gick bort till målvagnen hade nu fått ny profil och även Boklövsbacken fanns med i den nya bansträckningen. Den stora nyheten är att snögänget fått med delar av skogsslingan också vilket gör en del för upplevelsen. Nu får man inte bara bra spår utan också lite miljöombyte och höjdmetrar. Hur snögänget har lyckats skapa en så fin bana är en gåta samtidigt som stockholms brunnar blir överfulla av smältvatten. Hatten av till er och för er som ska åka något skidlopp i vinter – Rudan is the place!

Rudans Konstsnöspår
Dagskort: 60kr
Säsongskort: 600kr
Belysning: Fram till 22.00
Omklädningsrum: Ja (20kr i dagshyra/300 kr säsong)
Värmestuga och Toalett: Ja, 09.00-16.00
Servering: Finns i anslutning till området
Parkering: Fri parkering
Pendeltåg: Gå av vid Handen
Längd: ca.1500 meter
Spårstatus: Skidspår
Övrigt: Torsdagar bedriver IKJ Haninge ungdomsverksamhet mellan 18.30-20.00

Rudans skidspår

Rudans skidspår

Kategori

Nytt i ryggsäcken: En längre och tåligare sond

Förra året gick en riktigt stor slasklavin rätt ner i pisten här i St Anton. Det var eftermiddag och pisten som drabbades var en av de allra folktätaste. Vi kom till platsen, av en slump, drygt femton minuter efter att lavinen gått. Vi bestämde oss snabbt för att åka ner och hjälpa till, eftersom vi hade med oss vår lavinutrustning. 

Ett transceiversök hade redan genomförts, utan resultat. Men man befarade att det kunde finnas människor, som åkt utan utrustning, begravda. Därav bildade vi sondkedjor och sökte igenom käglan.

Som tur var skördade den över tre meter djupa lavinen inga offer. Något som däremot hände medan vi sökte var att mina två vänners sonder gick sönder. Båda två. De var av helt olika märken och gick sönder på olika sätt. Dock blev det tydligt att ingen av dem klarade av den tunga slasksnön särskilt väl.

Båda två köpte nya, stabilare, sonder direkt efter händelsen.

Själv behöll jag min sond från år 2014. Den hade hållit ihop under sökandet och jag tänkte att jag måste ha köpt en tåligare modell än mina vänner. Men det visade sig inte riktigt vara sant.

När jag, för tre år sedan, köpte sonden så skaffade jag även spade och transceiver. De två senare är jag nöjd med än idag. Sonden, däremot, har jag bytt ut.

Jag minns att jag valde en något längre sond än vad mina vänner hade vilket resulterade i en 265 centimeter lång variant. Den verkade både tålig, stabil och lättmonterad. Något som den också varit, fram tills för en dryg vecka sedan då vi var ute och lavintränade.

Det var inte speciellt tung snö, och heller inte många isklumpar, men när vi precis hade genomfört den verklighetstrogna övningen i ett närliggande område och jag gjorde sista sondtaget så flög handtaget iväg. När jag kollade närmare såg jag att stålvajern hade gått av.

Dagen efter köpte jag mig en ny sond som på papperet ska vara riktigt tålig. Dessutom är den ännu längre, hela 320 centimeter, något jag märkt kan behövas om det handlar om riktigt stora käglor.

Som tur är har våra tre sonder gått sönder under tillfällen då det inte varit skarpt läge (även om vi trodde det under slasklavinsöket). Men faktum kvarstår – de alla har gått sönder. På något sätt blir det här till en superviktigt påminnelse om att kontinuerligt se över sin utrustning, och uppdatera den om så behövs. För att undvika att liknande saker händer under tillfällen då allting bara måste fungera.

Kategori
Annons

Har du koll på hur du använder din lavinutrustning?

Spade, sond och transceiver. Och kanske en lavinrygga. Sen är man redo för att ge sig ut på bergens opreparerade sidor. Eller?

Är man, som snowboard- eller skidåkare, intresserad av att röra sig utanför pisterna är det oundvikligt att laviner kommer på tal. Man blir medveten om att de existerar, och förstår att man ska hålla sig undan dem. Den enorma kraften som de kan innebära tror jag däremot att man aldrig riktigt kommer kunna förstå fullt ut.

Förhoppningsvis får man i alla fall snabbt koll på att det krävs en del utrustning för att öka sannolikheten att överleva eventuella, och oönskade, snöras. Och medvetenheten om lavinernas förödande konsekvenser, som ständigt strider mot längtan efter orörd snö, borde räcka för att införskaffa lavinutrustning i form av åtminstone spade, sond och transciever innan man fortsätter sina äventyr bortanför pisterna. Har man möjligheten är även en lavinrygga en väl värd investering om det där som aldrig ska inträffa trots allt skulle ske.

Anyhow. Som nämnt, gillar man att leta sig utanför pisterna så blir laviner automatiskt ett ständigt återkommande samtalsämne och en konstant risk. Och vill man göra upplevelsen något säkrare så ser man snabbt till att, innan passionen för offpiståkningen tar en allt för långt utanför pistkanterna, införskaffa lavinutrustning.

Och det är givetvis ett måste att varje friåkare har åtminstone spade, sond och transciever med sig på bergen, men utan kunskap om hur du använder utrustningen blir den nästintill värdelös.

Därför krävs övning, övning och åter övning.

Jag har mött personer som inte haft koll på hur de sätter ihop sin sond, eller hur de faktiskt tyder vad som står på sin transceiver. Och det är verkligen inte konstigt. Hat man aldrig har testat sakerna på riktigt vet man givetvis inte hur de fungerar, men det är också därför det är så otroligt viktigt att man faktiskt övar.

Många skidanläggningar, åtminstone här i alperna, har lavinträningsområden som gör det enkelt att öva med sin utrusning. Och det är en självklarhet att spendera några dagar per säsong där för att fräscha upp sina kunskapar. Har närmsta skidanläggning inget övningsområde? Skicka ut en vän tillsammans med en transceiver och be den begrava sändaren, i en ryggsäck, under snön. Följ sedan efter och sök efter ryggsäcken med din egen transceiver.

För jag tror verkligen inte att någon vill hamna i ett skarpt läge med rätt utrustning, utan att veta hur man använder den.

Så, ska du ägna dig åt offpiståkning (det är klart du ska, det är fantastiskt!), se till att skaffa rätt utrusning och framförallt – se till att du vet hur du använder den. Själv spenderade vi ett par timmar på övningsområdet för några dagar sedan, och avslutade även kvällen med en mer verklighetstrogen övning på ett närliggande snöfält.

Kategori

Safe on snow

Jag har åkt skidor sen jag var tre år gammal och har nog aldrig varit rädd. Jag respekterade inte snön, körde där jag ville och tänkte alltid ingenting kommer hända mig. På senare år (thank god!) så har jag blivit klokare och kör alltid med lavinutrustning i lavinterräng. Men jag har aldrig ägt min egen utrustning, något jag skämts för lite utan jag har alltid hyrt eller fått låna av någon snäll kompis. Det har ju varit så himla dyrt att köpa. Dock billig livförsäkring…

Men så önskade jag mig ett kit i julklapp och fick det till min stora glädje. Så igår sprang jag ner till Alpingaraget och köpte det och det känns så bra. Jag har fått ännu mer respekt för snön på sistone på grund av alla olyckor som skett. Det blir ett litet wake up call…

Så för den som var lika dumsnål som jag har varit så kan jag tipsa om kitet jag köpte som var för superpris hos Alpingaraget för ca 2800. Sjukt värda pengar. Och nej det här är inte ett sponsrat inlägg. Be safe on snow!


I’ve been skiing since I was 3 yrs old and I’ve probably never been afraid. I didn’t respect the snow, I skied wherever I wanted to and I always thought that nothing would happen to me. When I grew older I became wiser and smarter (thank god!) and today I never ski without avalanche equipment in avalanche terrain. But I’ve never owned my own kit. I’ve always been renting equipment or lent it from a friend. I didn’t wanna by one because it’s so expensive, but I knew I needed to.

For Christmas I got financially support to bye one so yesterday I went down to Alpingaraget to get it. Feels so good! There has been so many accidents lately that really gives you a wake up call.

So if you are just as ridicules cheap as me and don’t wanna bye one because their to expensive you can by the same one that I got which was on a great prise, about 2800. This is not a sponsored post- just wanna say, be safe on snow. It’s better to be safe than sorry.

Kategori
Ladda mer innehåll