Bec des Rosses – den oundvikliga hajken

FullSizeRender-1

Hysterin kring Bec des Rosses gick inte obemärkt förbi mig, den är oundviklig. Men äventyret var långt ifrån givet och det var inte förrän jag stod på den första ryggen, på väg att göra minivarianten av åket från den punkten, som jag inser att hajken inte ser så skrämmande ut som jag trott att den skulle vara. Åken nedför det legendariska berget har jag redan spanat in otaliga gånger, jag har stenkoll på dem (vet var alla stenar som bör undvikas är placerade), men lutningen på ett av dem ser nästintill konvext ut ur vinkeln jag ser det från. Vi bestämde oss ändå för att fortsätta hajken uppför ryggen på det mest hajpade berget i byn. Berget skulle bestigas och den konvexa korridoren åkas.

FullSizeRender

Vandringen gick smärtfritt och smidigt, det var som jag misstänkt inte några konstigheter längs den sträckan som vi valde att gå. Vilket inte var riktigt hela vägen till toppen då en bit kräver klippklättrande och därmed mer utrustning. Hjärtat kanske slog lite snabbare, men det var knappt märkbart, när jag begav mig ned och in i den smala och branta passagen. Som visade sig vara både bredare och mindre brant än vad jag trott. Att kalla det en besvikelse känns för hårt, men jag fick inte den adrenalinrush som jag hoppats på och vi fortsätter nedför fältet under det stenklädda berget.

FullSizeRender-3

Hajken gav mersmak och följande dag bestegs giganten igen i en annan variant och åket ned blev en ny korridor. Vi började helt enkelt att utforska berget från olika vinklar. Den här gången stod jag ensam kvar på det berg som har flertalet artiklar skrivna om sig och dessutom en egen dokumentärfilm. Jag ville åka ned sist och tog tid på mig innan jag droppade in, kände på känslan av att vara ensam på ett mytomspunnet ting. Hjärtat började slå snabbare, på riktigt den här gången. Åket ned var brantare och snön hårdpackad med flera partier av steniga passager längs vägen. Jag droppade in och svängde mig nedför den välkända ”Dogleg”-korridoren. Väl nere fick jag adrenalinet och en känsla av att ha genomfört ett av de häftigaste åken i byn. Även om jag fått betydligt skönare åk under säsongen så förde Bec de Rosses med sig en annan känsla. Och jag förstår prestigen i det, men framförallt är det ett äventyr. Och facet ser ju riktigt ballt ut när man spanar på det.

FullSizeRender-2