Trollkarl/Trollkonstnär

Ibland börjar jag fundera över ord, deras uppbyggnad och kring vad de syftar på. En av många saker som jag aldrig slutar fascineras över är just språket. Hur det är uppbyggt av ord som någon en gång i tiden har format.

Troll är ett väsen ur den nordiska folktron (det står högst upp när man googlar just troll). Det skulle kunna betyda att ordet formats runt en lägereld som ett påhittat namn för en varelse som man sedan byggde en myt om. Eller så är de inte alls mytiska utan var verkliga tills de försvann iväg för några år sedan (enligt vissa på grund av kristendomen). Jag vill ju gärna tro att någon form av troll finns, små och helt okej-snälla varianter.

Spin-offs på trollen kommer i mängder. Tandtroll, internettroll, trolldeg och penntroll är några exempel. Men ett annat typ av troll kanske är trollkarlen. Eller om man bryter isär stavelserna så blir det snarare ett manligt troll, en troll karl. Trollkvinna skulle i så fall kunna vara någon form av motsats.

Ett annat snyggt och mångsidigt ord är trollkonstnär. Det skulle kunna syfta på en magiker, precis som trollkarl ju egentligen också gör, men det skulle också kunna vara en konstnär som skapar små figurer som ser ut som ett troll. Hur ett troll nu ser ut.

Om jag ska måla upp en bild i mitt inre ser jag svart hår som liksom yr åt akka möjliga håll. En något rund formad varelse med hål i örat och stor näsa. Sen är ju svansen given, kanske är den en anledning till att trollsländan fått sitt namn. Den har ju trots allt något som påminner om en lång svans.

Och Zlatan trollar med fotbollar. En riktig boll(och troll)konstnär

Nattfilosoferande när det är som bäst.

IMG_5869.JPG

 

Kategori

Vit december?

Julmarknader i mängder står redo för att sprida julstämning under helgen, men snön lyser med sin frånvaro och hittills har december enbart bjudit på en färgskala i alla tänkbara nyanser av grått. Suget efter att florera runt, dricka glögg, äta knäck och inhandla juldekorationer är nästintill obefintligt – en situation som inte ens den mest realistiskt utsmyckade tomte kan rädda.

För oss som tycker att snö är mer värt än guld svider det förmodligen lite extra att behöva inse hur vintrarna framöver kommer att bli kortare. Hur de där magiska puderdagarna med faceshots och snö upp till midjan kommer bli färre. Och den dagen skidanläggningar blir tvungna att lägga ner sina verksamheter kommer det att skära i hjärtat. I nuläget är det framtiden, en framtid som delvis redan är här.

Hur hamnade vi här? Jorden blir varmare med en ökande temperatur. Arktis smälter, snön uteblir och ändå fortsätter många av oss att leva som vanligt. Som om vi känner oss maktlösa, som om det är ett problem adresserat till högre makter och inte till gemene man. Och det ligger en del sanning i det. Vi behöver bli guidade åt rätt håll av någon vi litar på, det behövs tydliga vägvisare som leder oss rätt och kan skapa insikt kring hur vi räddar situationen. Någon måste prata i klartext. Tydlighet har aldrig varit viktigare.

Det är svårt att föreställa sig något som inte existerar, som en vinter utan snö i de allra nordligaste delarna av Sverige. Det känns orealistiskt och otänkbart, men i nuläget är det förmodligen dit vi är på väg. Om vi inte är villiga att förändra våra vanor och levnadsstandarder. Men där brister det ofta, kanske för att vår mentalitet numera är inställd på att vi ska ”unna oss”. Och visst ska vi få njuta av livet, det gäller bara att veta hur vi gör det på ett hållbart sätt.

För mig ligger den största motivationen i att få fortsätta uppleva snöiga vintrar. Att få fortsätta åka bräda på snöprydda berg där pudret känns sådär underbart bottenlöst. Jag vill få utmana mig själv med att droppa utför större klippor och veta att jag kommer att landa mjukt i fjäderlätt, dämpande och djup snö. Jag vill få fortsätta känna lyckan när de första snöflingorna sakta faller i december.

10969440_10205632612633166_760640833_o.jpg

Kategori

Den urbana jungeln

Självförverkligande ligger med största sannolikhet på en topplacering när det handlar om generella livsmål, och det skulle kanske vara konstigt om det vore på något annat sätt. Ordet innefattar det mesta och är vad vi i många fall ägnar oss åt när våra grundbehov är uppfyllda. Självförverkligande blir därmed kanske mer till ett samlingsbegrepp för en mängd mål på olika plan och med varierande vidder, men de alla strävar mot att uppnå en gemensam slutprodukt.

Det handlar om att bli sitt idealjag, att göra sig själv till den person man vill vara både invändigt och utvändigt. För att bli det måste vi upptäcka, utforska och vara nyfikna. Vi måste sätta upp mål och drömmar, inspireras och fundera över hur vi blir den bästa versionen av oss själva. Vi använder oss av förebilder och ikoner, medvetet och omedvetet. Vi influeras av omgivningen och präglas av maktinnehavare, medvetet och omedvetet.

Allt som sätter sina spår formar oss och därför är det viktigt att vi hamnar i ett flöde där vi på något sätt kan få en egen plats. Att de spår som sätts är drag vi kan känns oss stolta över. När vi känner att inflödet får oss att skapa ett ännu bättre utflöde och får en plats där vi ges utrymme att utforska våra idéer och utöva våra passioner. Ett flöde där vi kan hitta den livsstil och livsfilosofi som vi vill följa.

Förebilder blir en viktig del, de trampar upp vägar som andra kan följa. Men ibland är en mindre stig mer lockande än en motorväg, stigar som inte alltid getts utrymme på kartan över möjligheter även om de existerar och erbjuder en alternativ väg. Men förses stigarna med sprakande eldar längs vägen kommer de ändå att bli funna.

Det är lite vad det handlar om, en del men inte allt. Tid för en tydligare vision finns senare. Men det är vad som formas nu. Resultatet blir en karta med fler valbara vägar, små som stora, öppna för vem som helst att följa. Och det kommer att finnas utrymme till att trampa upp egna varianter för att nå precis just dit man själv vill gå för att hitta platsen där den inre gnistan blir till en brinnande låga.

Projektet är på gång och kommer att förändra möjligheterna inom utövandet, upptäckandet och spridningen av urbana kulturer. För alltid (sådär lagom dramatiskt sagt).

 

IMG_6198

 

Kategori
Annons

The morning after

Tjusningen med nätter spenderade i tält är, som nämnt, bland annat morgonen efter. Du möter den nya dagen genom att dra upp dragkedjan och förundras över naturen runtomkring.

Under senhöstens vandring vaknade vi upp till ett glittrande landskap, frosten hade greppat tag i varenda grässtrå och kontrasten mot trädens höstskrud var slående. Vi bara stod, njöt och spanade utöver nejderna alltmedan solen började måla fjälltopparna med sina strålar.

En annan väldigt viktig och värmande del av att vistas ute i naturen är den gemenskap som byggs upp. Väl ute på fjället spelar allt vad det vanliga livet innebär inte längre någon roll och fokusen ligger på var man ska slå upp tältet, när man ska laga mat eller att tända en eld. Ungefär. Och man får en annan tillit till varandra, blir mer ödmjuk och samtalen blir ofta både fler och djupare. Speciellt under kvällarna när lägerelden sprakar under stjärnhimlen.

DSC_4740.jpg

Kategori

Under tältduken

Nätter spenderade under en tältduk går inte att jämföra med de nätter spenderade i en säng. Under somrarna är kyla inget problem, men under vintrarna och senhösten är det en betydande faktor. Kläder, sovsäck och underlag blir viktiga för att hålla värmen under kalla nätter. Dessutom lämnar ett tälts tunna väggar inte mycket till övers för vad som sker runtomkring. Äventyret är ett faktum och känslan av att vara i symbios med naturen en anledning till att slå ner tältpinnarna.

När ljuset från en ny dag sveper in över landskapet så letar det sig precis lika självklart in i tältets trygga vrå. För visst är det väl tryggt i ett tält? Den frågan gav mig ordentliga funderingar under mina första nätter spenderade i ett tält. Tyget som skiljer ute från inne är inte mycket att komma med om en björn skulle bestämma sig för att sätta klorna i det. För visst skulle väl en björn kunna få för sig att ge sig på ett tält?

Resultatet blev nätter till största del spenderade i vaket tillstånd med en kropp som fullständigt exploderade i skakningar. Och skakningarna var inte en effekt av den minusgradiga luften, jag hade tänkt till gällande kylan med en sovsäck lämpad för gradantalet och ett underställ i ull. Ändå vibrerade hela min kropp där i sovsäcken samtidigt som de harmoniska andetagen från min kompis som låg alldeles intill hördes i natten. Denne hade snabbt somnade och såg ut att ha det riktigt behagligt i sin sovsäck. Något som jag också tyckte mig ha, förutom tankarna på den där björnen.

Att skaka sig igenom nätterna som ovan tältsovare hör till vanligheten, något som jag lärt mig i efterhand. Det är en ovan situation och all den där trygghetskänslan som ett hus erbjuder är som bortblåst. Du är blottad och utelämnad till naturen, förmodligen relativt långt bort från civilisationen. Inte konstigt att hjärnspökena kryper in i huvudet.

Men en stor del av charmen kring att sova i tält ligger också i precis samma sak som rädslan. Den ligger i närheten. I hur en ny dags ljus signalerar om att morgonen anlänt (om man inte är ute under en tidpunkt och på en plats där mörkret är konstant, tänk väldigt långt norrut). Och upplevelsen finns också i hur det så tydligt hörs vad som händer runtomkring, hur en vindby kan greppa tag i några löv som prasslar till eller hur en räv som stryker förbi kan råka gå på en torr kvist mitt i natten. Man reflekterar över det. Hör det. Men istället för att låta sig skrämmas upp är man en del av det.

Åter till skrämselfaktorn som björnar inbringat. Det där övervinns till största del med kunskap. Att vi ska attackeras av dem är inte speciellt troligt (heller inte av något annat vilt djur) och statistiskt sett springer de hellre än stöter på oss. Däremot ligger de något i att de kan vilja ta del av medhavd matsäck. Den bör därför placeras på säkert ställe innanför tältduken.

Det bästa med tältande är nog ändå morgnarna. När man drar upp dragkedjan och möts av naturens förundrande uppsyn glömmer man både allt skakande och eventuella rädslor. Istället förstår man precis varför man valde att bege sig iväg på äventyret. Och varför man kommer att bege sig iväg på fler efter det.

 

DSC_4613

Kategori

Fjällfrukost

Det är något visst med att äta ur en kåsa. Kanske sitter det i sen svunna tider med utflykter i skog och mark under skoltiden. Mysiga sådana som lämnat fina spår.

Att vara ute och omgiven av en vacker miljö samtidigt som man greppar en kåsa med ett så fantastiskt innehåll som under vår senaste tur (se bilden) är oslagbart. Och att hälla upp morgonkaffet ur termosen har en precis lika hög mysfaktor.

Dessutom är det vida känt att ALLT smakar bättre i det fria, när man är ute på äventyr. Att få lyxa till det med egentorkade aprikoser emellanåt ger såklart extra pluspoäng. 

Den här frukosten serverades en frostig morgon i norra Dalarna under senhösten i goda vänners lag.  Solen lyste på fjälltopparna och bäcken porlade framför oss. Naturen var en färgexplosion och gröten smakade fantastiskt. En svårslagen start på dagen! 

 

Kategori
Annons

Rentrion are showing off

På fjällen i norra Dalarna hör det inte till ovanligheten att stöta på ett gäng renar. Kring bilvägarna rör de sig gärna nära och har inte några problem med att ställa sig mitt på körfältet. Frigående tamdjur. Det har sin charm, det gäller bara att inte ha bråttom när de väljer att stanna till på vägbanan och därmed blockera framkomsten. Är så ändå fallet så räcker signalhornet ofta till för att få dem att kliva åt sidan.

Men på själva fjällmarkerna är det något annorlunda. Där är de skyggare och svåra att komma nära. De ger ett vildare intryck. Att de rör sig i stora grupper är inte ovanligt, men de kan även ströva om kring i mindre konstellationer.

Något som däremot kändes väldigt udda skedde under en fjällvandring vi var ute på i höstas. Plötsligt ser vi hur den ena renen efter den andra kliver upp på ett krön alldeles intill oss. Sakta men målmedvetet ställer sig den rentrio som tagit sig upp på toppen bredvid varandra och blickar rakt mot oss. Rakt under månen som syns på den klarblåa himlen. Det kändes som ett tecken, men vi har fortfarande inte listat ut vad de ville säga oss. Förhoppningsvis var det deras väldigt stiliga och artiga sätt att ge sitt godkännande om att låta oss vistas på deras marker.

Högtidligt är ett bra ord. För det var lite så. Och jag kastade upp kameran för att försöka föreviga deras uppställning. Direkt efter att jag tagit ner den vandrade de ner från sin plats. Som om de bara ställde sig på det viset för att jag skulle få ta en snygg bild. Showing off? Kanske. Men snyggt var det.

DSC_4143

Kategori

Kram

Min fina vän kramar sina fina (och väldigt praktiska) röda väska.

Den där glädjen och det där pirret som kryper in i kroppen när man är på väg mot något spännande och efterlängtat. Känslan som sprider sig när äventyr som kommer att bli ett minne för livet närmar sig. När en betydande milstolpe kommer att passeras. Något som man vet om redan innan man börjat gå, det känns i varje andetag.

Det där lyckoruset som gör att leendet sprider sig på både insidan och utsidan. Man vill hoppa, studsa. Göra volter om man kunde. Skrika lite, göra en dans eller bara sprida glädjen vidare till den närmsta person man kan hitta.

Ibland är uppbyggnaden bättre än själva äventyret. Ni vet klyschan ”det är inte målet som är det viktiga, det är resan dit”. Men andra gånger samverkar äventyret, uppbyggnaden och efterdyningarna i en vacker symbios som gör att allting fastnar på riktigt. Att resan och målet spelar lika viktiga roller. Och när utlovad snö istället faller som regn är det precis de minnena man ska plocka fram ur arkivet. De där som kan frammana ett litet rus vart man än befinner sig. Och bilder är ett fantastiskt hjälpmedel.

DSC_4095.jpg

Kategori

Flyktigt

Det är ett hett ämne. Flykt, och framförallt flyktingar. Det är också ett väldigt viktigt ämne som jag lämnar för senare reflektioner. Det här flykten är av ett annat slag.

Att ständigt känna sig jagad skapar ett mönster av att alltid vara på flykt. Man kastar vaksamma ögon över axeln, går lite snabbare och söker ingen ögonkontakt. Vem man jagas av är oklart, ibland är det en specifik individ medan det andra gånger kan vara vem som helst. Det är givetvis ofta egenskapade hjärnspöken, men när deras jakt väl börjat går oron inte att bota på andra sätt än genom miljöombyten. Flykten blir ett måste.

Vad som skapar behovet varierar. För otrygga relationer, eller oönskade sådana, så blir det ett enkelt avslut. Att bara försvinna kräver inget känslofyllt hejdå. Andra orsaker kan vara en för oattraktiv tillvaro, en för stabil sådan där varje dag är förutbestämd och äventyren uteblir. Det kan vara mönster som behöver brytas, även om det innebär att många bra saker också blir kvar på platsen som lämnas.

Men det måste hända något.

Vi har alla våra egna krigshärjade platser. Ställen där känslor svallat, strider utkämpats och slagfältet lämnats blodigt. Fienden som skapar ett minfält som vi aldrig kommer kunna ta oss levande igenom. Det är då vi flyr, när vi vet att vi kommer trasas sönder om vi stannar. Men den här gången handlar det inte om att fly i samma benämning som det gjorde förr. Nu handlar det mer om att lämna den nuvarande platsen för att hamna rätt.

DSC_4268.jpg

 

Kategori
Annons

Tidpunkter

Vissa saker sparar vi på med anledningen att vi kan få användning för dem vid ett senare tillfälle. Vi tror att ett starkt behov kanske kommer dyka upp längre fram. Vi vill vara säkra på att hålla möjligheterna öppna och undvika ångesten som följer med ett felaktig beslut om att göra oss av med dem.

Väljer vi att skaffa barn har vi därför ett lager med gamla leksaker, kläder och böcker som ligger redo att plockas fram. Och den som var med på 70-talet kan ha sparat ett gäng utsvängda byxor på vinden. If so, plocka fram dem – de är helt rätt just nu. Men där händer någonting.

Vi minns byxorna på ett sätt. Förmodligen har vi förskönat och förfinat dem i våra minnen. Bilder av hur snygga de var sveper förbi, stunder då vi bar dem och var lyckliga likaså. Vi plockar ner kartongen märkt med ”kläder”. Letar i högarna och hittar dem. De där coola utsvängda byxorna i vinröd velour. Men när vi håller upp dem framför oss slår det oss varför vi plockade undan dem från början. Och när vi får på oss dem (om vi får det) inser vi att de borde ha fått stanna i kartongen. Eller rättare sagt, att de borde ha fått leva kvar i minnena från 70-talet.

Men om vi byter ut det mot den. Något blir istället till någon. För det är inte bara saker vi sparar inför eventuella framtida behov. Vissa berör oss mer än andra och dem vill vi inte släppa taget om även fast vi i vissa fall borde. Det hela kan vara en effekt av att det alltid är smart med en plan B ifall plan A inte skulle fungera. En osäkrare plan A föder ett större behov av en plan B.

Förmodligen är det ett ex. Någon vi känt sen tidigare, som varit en vän och älskare. En person som känner oss väl. Som fortfarande lever med ett hopp, en relation där en låga konstant hålls levande för att kanske kunna flamma upp igen. Någon gång i framtiden, om ett behov av en plan B skulle uppstå. Allt vi behöver göra då är att hitta en tändsticksask. På samma sätt som när vi plockade ner kartongen från vinden.

Men allt vi sparar slutar inte på samma sätt som de där utsvängda byxorna. Ibland döljer det sig sparade ting vi glömt, som kanske var före sin tid och som först senare kommer till sin rätt. Som när de plockas fram igen passar perfekt.

Så hur vet man vad man ska spara? Vad som kommer att väcka starka känslor i ett senare skede och vad som redan gjort sitt? Mycket handlar om timing, rätt tid för rätt sak. För rätt person. Och om tiden är fel så måste det ju sparas, så att vi inte ångrar oss den dagen vi inser att det är precis vad vi vill ha. När tanke, tid och känsla hunnit ikapp oss vill vi stå redo med en tändsticksask i händerna och starta den intensivaste elden någonsin. När tiden är rätt.

IMG_5867

Kategori

Utsikter

De ständiga försöken till att sia om framtiden. Vi går till spådamer, frågar oss själva, betalar en psykolog eller låter någon nära ge sina bästa råd. Samtidigt skyr vi känslan av att veta vad nästa steg är (en väldig generalisering där, kan mycket väl finnas många som älskar att alltid ha stenkoll på alla möjliga utgångar av ett aktivt val) och uppskattar slumpen de gånger den gynnar oss.

Balans är i de flesta fallen ultimat. Att ha en del uttänkt och en del oplanerat. Den som planerar för mycket missar impulser och spontana infall när de ständigt följer den väg de blint styrt in sig på. Den som inte planerar förlorar tid när saker som kunde ha förberetts, för att underlätta eller spar tid, inte ordnats.

Men vi spanar. Efter andra vägar, utgångar och möjligheter. Som om vi ständigt vill åt ett annat håll än det vi är på väg. Om gräset är grönare till höger eller vänster (eller snarare om det finns lite mer puder på nästa berg). Men snön är inte alltid vitare i nästa ort. Frågan är hur man når insikten av att vara på rätt plats precis i den här stunden. Hur man slutar spana, inte för alltid men för stunden, när man hittat något/nått något som man strävat efter. Som man önskade.

Om vi finner oss själva på en plats där leendet är konstant oavsett vilken riktning vi spanar så måste vi ha hamnat på någon sorts ultimat plats. Som på en fjälltopp en vacker höstdag. Jag lovar att spanandet, åtminstone för en stund, byts ut mot ett leende som liksom kryper sig på. Slående utsikter sviker aldrig.

DSC_4509

Kategori

Hand i hand

Ett tydligt minne från ett av mina tidiga förhållanden, under högstadieåren, har att göra med handhållning. Jag ville inte hålla hans hand, vi gick på en väg i mina barndomskvarter och jag höll min egen nära kroppen för att undvika att de skulle flätas samman.

Det är intimt, betydande och betryggande. Tröstande och stärkande. En handtryckning från någon som vill ge omtanke kan verka stärkande, att hålla hand med den du vill kalla för din skapar en känsla av tillhörighet och intimitet.

Att jag beslutade om att inte hålla hand med honom var ett sätt att ta avstånd. Jag ville inte visa att vi hörde ihop, för jag tyckte inte att vi gjorde det. Det var en tydlig hint. Och jag ser det lite på samma sätt nu. Den vars hand vi väljer att inte hålla när andra ser är någon som vi inte vill bli ihoppusslade med. Ett enkelt sätt att se vad som håller utanför stängda dörrar, på platser där andra kan skapa sina egna uppfattningar. Händer som inte söker efter varandra, i stunder då de kanske borde, är kanske inte menade för varandra.

Att erbjuda någon en hand när någonting är svårt ses som någonting vackert och omtänksamt. En hjälpande hand som betyder att den andra handen inte längre är ensam. Här går det även att ta till en kram som på ett sätt kan kännas mindre intim en en handhållning. Kanske för att händerna ofta sitter sammansvetsade längre än den tid som en genomsnittlig kram varar.

Givetvis är handhållning inte bara till för kärleksförhållanden. Det är också en perfekt symbol för att visa på hur flera parter står sammansvetsade och enade. Något som visar på en styrka baserad på omtanke, skapad av kärlek och gemenskap. Det om något känns viktigt.
IMG_4059 - version 3

Kategori
Annons

Satelliter eller stjärnbilder

En del drar liknelser med satelliter och hur de kretsar kring en specifik planet. Översättningen blir, om jag vore en satellit, att mitt liv enbart och konsekvent handlar om att ligga i en omloppsbana runt den jag väljer att leva tillsammans med. Alltså att det enda jag egentligen är intresserad av är min planet. Den blir mitt allt, det enda som min existens är beroende av. Utan planeten skulle jag inte ha någon anledning till min sysselsättning, jag skulle inte längre ha varken funktion eller mening. Och det är väl där någonstans jag ser sprickor i liknelsen.

Det är fint att välja att vara någon hängiven. Att sätta en annan person i det första rummet och stt välja sin väg utifrån dennes val av riktning. Men om jag istället vore planeten blir resonemanget skrämmande. Center of attention. Då handlar det om hur en person, den jag väljer att vara med och som väljer att vara med mig, låter sitt liv ligg i mina händer. Att alla beslut fattas genom hur jag rör mig, dit jag är på väg följer min satellit. Skulle jag sluta existera så skulle denne göra detsamma. Men det mest avskräckande ligger i att jag inte ger speciellt mycket tillbaka. Jag är upphovet till dennes existens, men den är knappast anledningen till min.

Jag tänker att om man nu vill följa rymdtemat i kärleksmetaforer så kanske stjärnor är bättre. De lyser lika mycket var för sig och alla är precis lika vackra i sin ensamhet. De fungerar på egen hand (även om de påverkas av andra yttre omständigheter, en fakta jag väljer att bortse från) utan att vara beroende av sina jämlikar. Förrän det blir tal om stjärnbilder. För plötsligt kan de skapa något betydelsefullt genom att slå sig samman. De bildar något som får en annan betydelse, ett annat namn. Fortfarande kan de ses var för sig, samtidigt som de kan länkas ihop för att bli något mer.

Nu tänkte jag använda Orions Bälte som exempel, men eftersom det är tre stjärnor som skapar stjärnbilden blir det en mindre bra metafor för parrelationer. Men ändå. Någonting ditåt, med två stjärnor. På en och samma himmel. 

  

Kategori

Fastnålad

Det var inte mycket som gick enligt plan. För jag hade en sådan den här gången, kanske inte planerad in i detaljnivå men fortfarande så fanns den där. Och det ska tilläggas att planer inte är min starka sida, jag drömmer och bygger scenarion men jag gör inte några avancerade och verklighetstrogna agendan av dem. Att jag lämnade de otrygga och oupptrampade stigarna som jag planerat att vandra när okända vidder öppnade upp sig i motsatt riktning hade kanske att göra med den terräng som till synes såg mer lättvandrad ut. Men oplanerade vägar kan bjuda på oväntade hinder och de kommer garanterat inte sluta på den plats du var på väg mot innan du spontant bytte riktning. Så nu, när vägvalet kommit ikapp och börjat ifrågasatts är frågan vart den egentligen kommer sluta? Är det en återvändsgränd eller väntar fler gröna ängar? Hur höga berg kommer behöva bestigas och kommer det någonsin en nedförsbacke? Kanske slutar allt i träskmark med fötter som inte bär vattentäta kängor.

Du kan alltid vända om. Nordmans visa ord lever kvar inom mig, jag plockar fram dem ibland för att analysera och reflektera över dem. Ofta på vandring, senast på ett fjäll tillsammans med ett par vänner. Vi gick nynnandes och skulle vi vilja så skulle vi kunna vända. Efter mer än halva turen konstaterade vi att det, givetvis, inte längre skulle vara lönt att vända om och gå samma väg tillbaka. Det skulle ta längre tid. Men när det gäller livsval tappar orden plötsligt sin betydelse. Att vända om när man redan valt en väg är sällan en attraktiv möjlighet, om det alls är genomförbart.

Planen, som var diffus men ändå ganska klar, hade mest att göra med mellanspelsperioden. Hur den skulle spenderas, med vem och var. Idéer, tanker och möjligheter. Grunden var att tjäna pengar. Och gärna stora summor. Hur gör man det? I Norge eller på ett lager. Om man inte är ingenjör eller något annat fantastiskt. Det är inte jag. Så – Norge Vs. Lagerjobb. Det spelade egentligen inte någon större roll, vilket som kändes okej och görbart. Moroten skulle vara nästa vinter tillsammans med rätt person på en plats med mycket snö. Men plötsligt visade sig den där smala stigen som ledde till en av mina drömmars platser. Utan att tänka svängde jag av.

Sedan liksom sprang jag över ängen, utforskade olika delar av den och plockade ett gäng av dess vackra blommor. Trivdes i det öppna landskapet. Metaforiskt. Men visst var allt lite extra skimrande och vackert. Det blev en magisk sommar med många spännande erfarenheter och upplevelser. Nu är det höst och insikten om att den där moroten trots allt skulle smaka jäkligt gott har kommit ikapp. Det var ju där kartnålen fästs och det är där den fortfarande sitter. Men istället för att närma mig målet har jag skapat en alltför stor distans genom att följa en annan dröm som plötsligt kunde förverkligas. Att nå fram kanske inte längre är en möjlighet. Och vänder jag om är jag där till nästa vinter, men inte på samma sätt som det var tänkt. Så då är frågan om det någonstans finns en smal, snårig och svår stig som på något sätt ändå leder fram eller om kartnålen ska omplaceras samtidigt som en ny plan får ta form. Men den sitter jäkligt hårt fastnålad och hålet skulle för alltid synas och finnas kvar. Det kanske är dags att spana efter den där nästintill osynliga vägen.

Kategori

Kärleksbrev

I natt var jag vaken länge. Jag satt i sängen och skrev kärleksbrev. Det handlade egentligen om att jag inte kunde sova, mina tankar vandrade åt olika håll. Klockan blev två när jag greppade en av mina bästa pennor och min fina bok för att skriva. Det blev tre brev.

Boken jag läser just nu heter, kanske inte lustigt nog, Sista Brevet Från Din Älskade och handlar inte enbart men delvis om en kärlekshistoria uttryckt i skrift via brev. Den utspelar sig i London på 60-talet och är en sådan sak som får mig tänka att det nog hade sina fördelar att leva då, romantiken tog sådana annorlunda och mer genuina uttryck. Om man hade turen att träffa någon att älska istället för någon att bara vara fru åt. Med det menar jag inte att kärleken nu är mindre äkta, saknar styrka eller har bristande passion.

Mängden kärleksbrev som skickas är med största sannolik mycket högre idag. Jag testade google i frågan. Tydligen så får Mathias från Hudiksvall en hel del. Och personer som stått i rampljuset verkar få sin beskärda del, de flesta i Sverige verkar gå till Persbrandt. Dessutom blir ju bönderna i Bonde Söker Fru överösta med kreativa och fyndiga varianter. Och jag tvivlar inte på att det finns en brist på kärleksbetygelser och vackra ord i dem.

Kanske är det att världen kändes mindre förr, att breven hade större makt eller att det var det enda sättet att kommunicera skriftligt på om man ville bevara en hemlighet, som gör att jag finner dem mer genuina. Även om det har visat sig att de, säkert ofta, var korta och kanske inte alltför målande. Jag kan tänka mig dagens versioner som både längre och mer tårdrypande. Och väldigt betydande.

Jag tycker definitivt att kärlek alltid borde försöka skrivas i ord. Oavsett om man anser sig skriva bra eller något sämre. Personligheten avgör vad som skrivs och hur känslorna yttras. Om vi berättar om hjärtan som slår dubbla slag, första gången vi sågs eller varför vi tycker att mottagaren passar väldigt bra i marinblått. Det finns ingen mall, rätt eller fel. Mina kärleksbrev är inte unika. De speglar inte alla mina känslor i superlativ, men det är mina ord. Och de sitter kvar i skrivboken.

Kategori
Annons

Hur gömmer man ett ord?

Mörkret är en bra plats för hemligheter. Orden försvinner och döljs av en skyddande svärta, de hörs men går inte att ta på. Att skicka ut dem där är säkrare än i dagsljus. En hemlighet trivs bättre när månen skymtar på himlen. Ju tyngre desto mörkare omgivning krävs, när varken talare eller ord syns blir innebörden synligare.

När ett av våra sinnen inte kan användas spetsas de som fortfarande fungerar. Försvinner synen lyssnar vi tydligare. Dramatiken blir större under nätterna, spänningen också. Ljuset kommer och sveper med sig allt som är kusligt, mystiskt eller hemlighetsfullt. På dagen lever inga spöken, på nätterna finns de överallt.

På en plats där ljuset ständigt är närvarande finns ingen mystik, ingen otrygghet eller dygnsuppfattning. Där bor istället urvisheten, den bergfasta och tvärsäkra grunden till allt som natten tagit över. Kanske är det därför norrlänningar uppfattas som lugna och trygga.

Kategori

Lapptäcken och Lappland

Det är precis som molnen det studsas runt på i filmer. Som om man trillade ner på dem skulle man omfamnas av bomull eller pudersnö i en skön himmelssäng. Jag vill tro att det är så man skulle tänka om man någongång föll mot dem. I för sig kanske man gör det när man hoppar fallskärm.

Lapptäcke är perfekt för de sydliga delarna där åkrarna vävts samman mil efter mil. Det finns en del mindre varianter norrut, men där blir sjöarna mer präglande för landskapet som visar sig tusentals meter ned. De tusen sjöarnas land är betäckningen för Finland, men här uppe skulle beskrivningen passa in minst lika bra. Fast jag har ju inte sett Finland ovanifrån. 

Propellrarna snurrar och bullrar. Att tänka på hur det skulle sluta om man skulle vidröra dem är för skrämmande. Men det är oundvikligt när de är ett fåtal meter bort och synliga genom fönsterrutan. Att istället tänka sig att en lucka skulle öppna sig under sätet är inte speciellt värmande, även om det kan tänkas att färden skulle kittla en del i magen. 

Flygrädsla är ofta något som kommer på tal när någon klamrar sig fast i armstöden, frenetiskt tuggar tuggummi eller ser allmänt förstelnad ut i flygstolen. Alltid med tillhörande uppspärrade ögon. Men att inte vara rädd för att flyga borde vara det som uppbringar nyfikenhet eller i alla fall höra mer till ovanligheten. För det är inte normalt att befinna sig jäkligt långt uppe i luften, buren av ett par vingar (som alltid kontrolleras med rädsla över att upptäcka något som ser suspekt ut) med noll kontroll över situationen. Eller ja, för en del hör det säkert till vardagen numera, men knappast någon majoritet.

För att lugna dessa skrämmande tankar finns något mycket praktiskt att ta till (om man inte väljer att sova bort hela resan). Fascination. Över att det faktiskt fungerar, över lapptäcken och tusen sjöar, moln och bebyggelse. Vara glad att utsikten är så magiskt vacker och världen fantastisk. Börja tänka på evolutionen, hur jorden skapades och hur andra platser i världen ser ut uppifrån. Så länge motorn eller eventuell fallucksteori lämnas så kan rädslan hållas i schack. Fly on the wings of loove (and fascination)!

Kategori

Who’s there?

En dörr utsatt för hårda och ständiga knackningar kommer förr eller senare att öppnas. Den som hör kan inte stå emot för evigt, eller så är det dörren som inte klarar av bultandet. Den som knackar behöver nödvändigtvis inte vilja komma in, även om den vore välkommen. Att den befinner sig där kan vara framkallat av det som vistas innanför dörren. Det som en gång såg till att låsa den med dubbla lås.

Vi öppnar inte för främlingar när vi är små, men oftare när vi blir äldre. Det är inte någon okänd person som skapar det konstanta ljudet av en knuten hand som möter rustikt trä. Om och om igen. Bilen som svängde in på uppfarten har varit där förr och kändes igen redan när den var utom synhåll. Lamporna blinkade och dörren låstes med ytterligare ett lås. När stegen hördes mot gruset utanför låses ett fjärde. Men varje knackning får dem att öppna sig, lite mer för varje slag. 

Snart är dörren till allt som stängts ute öppen med trasiga lås och en trött fasad. Det ser dessutom ut att bli storm och paraplyet är trasigt, ingen borde vara utomhus i sådant väder…

Kategori
Annons

Isär/Ihop/Ifrån/Igen

Många längtade bort, vissa gjorde något åt det och försvann. Andra, de som kanske helst ville iväg, är fortfarande kvar. Inget beslut är bättre än något annat, inte om det är självvalt. Andra dyker upp lite då och då, besökare som en gång var en del av befolkningen. Sedan åker de iväg för att upptäcka nya vidder på exotiska, eller bara mer spännande, platser. Och de tänker, pratar och lider med dem vars rötter rotat sig ordentligt i stadens asfaltsbelagda vägar. Ser sig själva som en slagskämpe som lyckades befria sig från allt som slingrat sig runt dem under uppväxten.

När de återvänder efter en tid så händer det. Ögonen ser vad som tidigare var dolt i längtan av att vara någon annanstans, öronen hör det som förut bara var ett dovt surrande i bakgrunden och känslan som fyller kroppen är annorlunda. Tiden som skiljer då från nu åt har gjort sitt och plötsligt är staden inte lika omöjlig längre.

Kategori

Saknad

Saknaden av sådant vi inte längre omger oss med kan vara påträngande. Den kan ligga som en tyngd över våra axlar när insikten om att tiden som flytt inte går att återvända till. Men den kan också vara motivationen som driver oss i rätt riktning. Utan en saknad skulle vi inte sträva efter något som kan stilla den längtan som tar upp vår tankeverksamhet. Om vi inte upplevt något värt att sakna skulle framtiden inte kännas lika lockande, vi skulle inte räkna med eller chansa på att det finns spännande äventyr eller vackra stunder att uppleva, och livsförändrande personer att möta, när vi inte stött på det tidigare.

Sökande skapas av upptäckarlust och längtan. Avsaknaden kan beröra något känt eller okänt, det kan vara dolt i dimma eller höjt till skyarna. Den som tror sig längta efter kärlek skapar ett konto på valfri nät-/mobildetjingsajt, medan den som redan har en kärlek att sakna söker efter nästa tillfälle att träffas på. Någon som fått lyckorus av att hajka upp längs bergsryggar kommer att boka en flygbiljett till bergen så snart chansen ges, medan den som aldrig äventyrat bland bergen inte vet vilken saknad som kan väckas till liv. Men om det är äventyr man längtar efter så leder sökandet åt samma riktning.

Precis det är en av saknadens vackraste sidor. Att den motiverar oss, får oss att upptäcka och driver oss mot stunder som kommer skapa nya saknader, men också de mest fantastiska minnen. Ibland krävs det att vi tar oss igenom svåra faser med en tyngd vi knappt tror att vi kan bära. Perioder som får kroppen att fyllas med känslor som river och hjärnan med spöken som härjar. När vi klarat oss igenom dem kommer saknaden att bli vackrare. Den kommer få oss att vilja göra något betydelsefullt.

Ladda mer innehåll