Saknad

Saknaden av sådant vi inte längre omger oss med kan vara påträngande. Den kan ligga som en tyngd över våra axlar när insikten om att tiden som flytt inte går att återvända till. Men den kan också vara motivationen som driver oss i rätt riktning. Utan en saknad skulle vi inte sträva efter något som kan stilla den längtan som tar upp vår tankeverksamhet. Om vi inte upplevt något värt att sakna skulle framtiden inte kännas lika lockande, vi skulle inte räkna med eller chansa på att det finns spännande äventyr eller vackra stunder att uppleva, och livsförändrande personer att möta, när vi inte stött på det tidigare.

Sökande skapas av upptäckarlust och längtan. Avsaknaden kan beröra något känt eller okänt, det kan vara dolt i dimma eller höjt till skyarna. Den som tror sig längta efter kärlek skapar ett konto på valfri nät-/mobildetjingsajt, medan den som redan har en kärlek att sakna söker efter nästa tillfälle att träffas på. Någon som fått lyckorus av att hajka upp längs bergsryggar kommer att boka en flygbiljett till bergen så snart chansen ges, medan den som aldrig äventyrat bland bergen inte vet vilken saknad som kan väckas till liv. Men om det är äventyr man längtar efter så leder sökandet åt samma riktning.

Precis det är en av saknadens vackraste sidor. Att den motiverar oss, får oss att upptäcka och driver oss mot stunder som kommer skapa nya saknader, men också de mest fantastiska minnen. Ibland krävs det att vi tar oss igenom svåra faser med en tyngd vi knappt tror att vi kan bära. Perioder som får kroppen att fyllas med känslor som river och hjärnan med spöken som härjar. När vi klarat oss igenom dem kommer saknaden att bli vackrare. Den kommer få oss att vilja göra något betydelsefullt.

Turbindningar & Vinter i P1

Springning har länge varit min problemhanteringsmetod. Eller egentligen kräver rundorna inte att det finns något som behöver lösas utan snarare tankar som behöver reflektering eller filosoferande. När den känslan kryper sig på så knyter jag mina Nike och springer ut i den stad jag befinner mig i.

När jag var yngre var det inte springning som gav mig den känslan jag eftersöker. Den som handlar om frihet, rörelse och att låta tankarna flyta. Det är det heller inte längre. Då var det snowboarden som var min terapeut, jag minns att jag kände mig fri och bekymmerslös med brädan fastspänd under fötterna. Jag kände mig så snabb att ingen kunde nå mig när jag susade nerför pisterna. Gjorde det ont i bröstet försvann det under de timmarna jag befann mig på berget. Visserligen kom det tillbaka efteråt, men jag intalade mig att det var i en mildare version.

Jag är duktigare nu. Och framförallt firiare. Men inte längre lika onåbar. Det ger mig så mycket att få åka brädan nedför bergens alla vinklar, i lika snöförhållanden och varje dag. Jag älskar det. Men när känslan av att låta tankarna flyta omkring utan att påverka mig, låta dem finnas men inte känna deras påverkan, så vänder jag mig till skidorna. Uppför. Jag har turen att få låna pjäxor och turutrustning, något som jag inte haft en tanke på att få göra. Så när den där känslan fyller mig kliver jag i pjäxorna, lägger hudarna i väskan och tar skidorna med mig till närmsta bestigbara pist. Sen går jag. Uppför. Gärna med Vinter eller Sommar i P1 i öronen. Eller P3 Dokumentär. Idag lyssnade jag på Olof Wretlings program som gör övrigt var väldigt fint att lyssna till. 

Under de här turerna, ofta kvällsturer, så snurrar det inte alltför mycket i mitt huvud. De fyller mig istället med inspiration och efteråt kommer ofta nya insikter. Om inte något av det infinner sig så har jag iallafall lärt nig hur helikopterrånet gick till eller att Mattias Klum blivit biten i huvudet av en skogskobra. Och får se kvällssolen måla alptopparna. Inte alls fel. 



Att tända en eld

Passionerade människor har alltid fascinerat och inspirerat mig. De där som har hittat gnistan som startat deras egen eld. Och lyckats hålla den brinnande. 

När det är omöjligt att inte märka hur passionen blivit det aktuella samtalsämnet vill jag inget annat än att lyssna. Höra hur berättarens röst fylls med entusiasm. Se inlevelsen speglas i ögonen och ställa frågor för att få fortsätta svepas in i någon annans lågor så länge som möjligt. Mina ögon blir lika glänsande som den passionerade personens. 

Men passion behöver inte alltid berättas – den kan istället upplevas. En frisör som trivs bäst med hår mellan fingrarna ger rysningar. Någon som älskar att springa får mina ben att röra sig lättare. 

Den som smittar är den bästa. När den bubblar fram likt ett skratt som man spontant samstämmer med för att det är så glädjefyllt. Den som lämnar spår och en längtan. Som gör att man själv vill hitta det som blir till ens egen, eller som skapar en nyfikenhet av att få prova på just det som smittats. 

Om de inte sprider sig kanske de ändå är äkta. Eller så är det en eld som slocknat, med svagt rykande aska som inte går att tända på nytt även om en önskan fortfarande finns. En passion behöver inte vara för alltid, den kan vara flyktig men fortfarande väldigt levande och stark. Efter ett tag måste en ny eld tändas på en helt ny plats, kanske för att man själv inte längre står där man en gång befunnit sig. Förändrade förutsättningar. Eller så brinner lågor av flera olika anledningar. Eller för evigt.

Ofta behövs inget letande för att hitta det där som ligger närmast personens hjärta, inte om det är någon som hittat dit. Den som lyssnar kommer att höra  sprakandet i de orden som speglar passionen. Som ljuv musik. 

Kategori
Annons

Lite högre

För att utvecklas behöver vi utmanas. Vi behöver åka lite snabbare än vad vi brukar, kasta oss ut för högre höjder än vad vi tidigare gjort eller dela med oss lite mer av våra annars så väl dolda känslor. Step out of your comfort zone skulle en engelsman hävda. Röra sig utanför boxen lyder någon form av svensk motsvarighet. För att komma till den punkten där vi inte längre vet hur vi kommer att klara oss, där vi inte varit innan, så behöver vi en motivator. Kanske vill vi kunna ta ett större dropp. Kanske vill vi kunna berätta hur vi känner för någon. Kanske vill vi prova dela med oss av våra liv. Vi vet inte om vi kommer att landa droppet, få det gensvar som vi önskar eller om det vi gör egentligen kommer att ha någon betydelse, men ändå vill vi göra det om något motiverar oss till det.

Motivationen kanske vi kan hitta i oss själva. Genom att styra våra egna tankar åt det håll vi vill ha dem. Att visualisera och föreställa oss hur det kommer att se ut eller bli i våra egna huvuden innan någonting egentligen har hänt. Ibland räcker det långt, ibland räcker det inte hela vägen. Utmaningen kan fortfarande kännas för stor för att ta sig an om inte någon är där och säger att det kommer gå bra. Någon som säger att vi klarar det, att vi fixar det och som pushar oss till att prova igen när vi ändå inte räcker till vid första försöket. Det kanske inte behöver vara svårare än så. Att om vi delar med oss av våra visioner och utvecklingsidéer så finns det någon som ser fler möjligheter och kan vara den där handen som antingen håller i vår eller som knuffar oss lite närmare den där kanten som vi annars inte vågar ta oss över.

Kategori

Under Ytan

Ibland ligger de allra farligaste saker i skuggan, dolda för våra ögon. De gömmer sig i väntan på att vi ska befinna oss precis just där utan någon chans att kunna byta riktning. En teori kring laviner är att det finns olika hot spots i snöskikten. Det betyder att vissa punkter i snön är mer instabila än andra i sina lager och att det på de platserna finns en större chans att en lavin går. Att avgöra var en sådan hot spot finns på berget är i stort sett omöjligt vilket leder till att flera personer kan göra samma åk utan att en lavin triggas, tills en av dem åker precis just på den instabila punkten och får snömassorna att lossna.

Plötsligt känns det som att allt egentligen handlar om tur och otur. Ett livsfarligt spel som ingen strateg kan bemästra oavsett kunskapsnivå. Baserat på att beslutet kring att åka på platsen har tagits. En sväng som läggs lite för långt till höger kan vara avgörande åt båda hållen. Du kommer inte att veta om du råkar röra vid den dominobricka som får hela partiet av snö att kollapsa förrän det är försent. Du kommer inte att veta om du varit en decimeter från att få en hel bergssida att släppa om det inte händer. Någonstans gör teorin kring hot spots att berget blir en starkare spelare och snön svårare att förstå.

Någonstans i oss bor ofta ett ”det händer inte mig”-tänk som vi plockar fram i de situationer som vi är osäkra på hur vi ska ta oss igenom. Vi förlitar oss på tur och att vi är ämnade för något större. Att just vårt öde och liv inte slutar här. Kanske är det en mentalitet som det är dags att byta ut. Vi borde hitta något annat att lita på när våra ögon inte längre kan guida oss.

Andra saker som snön döljer är stenar. Det är inte alltför otippat eller överraskande i och med att berg är platsen för åkningen. Medvetenheten om dem är väldigt hög, men deras exakta position går inte att utläsa. Återigen är det tur som spelar sin roll. Spelet påminner dock mer om Minesweeper där du får välja din nästa sväng genom att kolla var de synliga stenarna finns. Kanske smäller det, men förhoppningsvis var det i alla fall en rolig omgång.

Kategori

Skuggspel

Ruset sitter kvar i kroppen och ryggen står tryckt mot den skrovliga husväggen. Den stjärnklara januarinatten övergår snart till morgon och berget på andra sidan dalen blir något att låta tankarna springa fritt över. De små ljuspunkterna på bergssidan är inte längre bara lampor från husen utan också en belysning och led för allt som rör sig i natten. Det är stilla och kylan biter inte tag i den rusande kroppen. Allteftersom insidan sprider ut sig i skogen, snön och under stenarna så blir allt annat ännu mer orörligt. Längs topparna på andra sidan rör sig skuggfigurer, alla utan att fundera eller planera vilken riktning deras nästa steg kommer att föra dem åt. Det spelar ingen roll och kommer inte att påverka hur allting någonstans någon gång kommer att formas. Hur ord kommer att beskriva situationer som redan är försena att styra åt någon annan riktning än utför det stup som några av skuggorna sakta dansar längs kanten på. En del av allt rör sig efter en tid tillbaka. Sådant som den här vinternatten inte kunde svepa med sig, sådant som kräver fler skuggspel längs bergssidorna för att kunna följa med de frostiga vindarna som sakta sätter grantopparna i gungning.

En del av allt som för bara några ögonblick sedan stod samlade, men samtidigt utspridda, mot husväggen finns inte längre, natten har låtit dem frigöras. Låtit dem släppa taget när de inte längre har någon roll att spela. Av de som återigen samlas mot väggen har förutsättningar ändrats, skuggor försvunnit och vägar bytt riktning. Några av ljuspunkterna som tidigare var en del av berget finns inte längre kvar, de lyser istället upp några av de mörka delar som husväggen tidigare dolde.

Utan att egentligen ha förklaringar eller uttänkta meningar att fylla de rum som finns innanför väggarna så öppnas dörren. Berget på andra sidan dalen är tystare än det någonsin varit och alla de hemligheter och tankar som nyss dansade runt längs dess sida har inte lämnat några synliga spår. Utsidan är stilla och natten har dolt allt som inte överlever morgonens solljus. Kylan kryper innanför kläderna och rör sig längs huden. Plötsligt lyckas den greppa tag och bita sig fast i det som inte längre rusar i olika riktningar. Stillheten låter kylan komma in, ryggen lämnar väggen och dörren stängs igen. Allt är tillbaka på insidan.

Kategori
Annons