En perfekt fjällmåltid: Vegetarisk sojafärssås

När man ska ut på tur är vikten på packningen ofta någonting som väger tungt. Helst ska ryggsäcken kännas så lätt som möjligt. Något som man kan spara in ett antal gram på är bland annat maten. Därför testade vi laga lättviktsmat på gaskök – med ett väldigt gott resultat. 
Det är alltid roligt, och ett måste, att testa nyinköpta grejer. Så när Viktor fick sitt gaskök var det givet att vi skulle ta oss ut och provlaga en måltid med det. Platsen för köksinvigningen blev Stora Sjöfallets nationalpark, intill Sarek, vid ett av de många vattendrag som slingrar sig genom vildmarkerna.

När man lagar mat utomhus känns det svårt att misslyckas. Eller ja, mycket kan ju hända med själva köket, men maten tenderar alltid att smaka ännu bättre under bar himmel, vilket ju gör att eventuella smakmissar slätas över. Det är lite som att den där friska fjälluften man får i sig mellan tuggorna påverkar smakupplevelsen på något vis. Samtidigt är det en stor fördel att laga något relativt enkelt, framförallt om man är ute på tur, och dessutom planera måltiderna i förväg. Dessutom är låg vikt något att föredra.

Eftersom Viktors paradrätt under säsongen i Verbier var köttfärssås, där jag alltid serverades en vegetarisk variant, var det ett givet val. Dock på veganskt vis. Vilket en vegetarisk köttfärssås i de allra flesta fall blir. Och följande variant har både låg vikt, mycket protein och god smak, samtidigt som den värmer fint under kalla höstkvällar.

Perfekt fjällmåltid: Vegetarisk sojafärssås för två personer

75-100 gram torkad sojafärs

1 förpackning krossade tomater (med basilika)

1-2 gula lökar

lite olivolja

en buljongtärning

valfria kryddor + salt + peppar

ev. ett gäng soltorkade tomater (varianten som inte ligger i olja utan bara är torkade)

fullsizerender-1

 

Sojafärsen behöver kokas, gärna i buljong, innan den kan användas som vanlig färs. Därav är det viktigt att ha tillgång till lite extra vatten. Färsen kokas sedan i ca. tio minuter, eller tills den är mjuk, innan den är redo att användas i såsen. Hacka och stek löken i olivolja, tillsätt färsen och stek ihop en kort stund innan tomaterna hälls i kastrullen. Tillsätt de torkade tomaterna, eller något annat spännande, och krydda med valfria kryddor som tagits med. Servera med valfritt tillbehör så som quinoa, mathavre eller bönpasta.

Sojafärsen är ett väldigt bra alternativ när det kommer till proteinval gällande fjällturen. Dels väger den torkade varianten, vilket är den man bör ha med sig, extremt lite samtidigt som den innehåller mycket protein. Utöver det går den att variera på hur ett gäng olika sätt.

Att göra sojafärssås är ett enkelt, gott och alltid uppskattat alternativ. Det är en riktig klassiker som sällan slår fel. Att spetsa till rätten med lök, soltorkade tomater och kryddor som cayennepeppar, chiliflakes, basilika eller mixade varianter får den att nå nya höjder. Häller man dessutom i en del fett i form av olivolja (ta med en liten burk med fettet, eller köp de där riktigt små flaskorna i butik) får man en mer komplett måltid. Och är det kyligare temperaturer när man är ute blir det extra viktigt med det där extra fettet för att hålla värmen.

Sen gör ju en vacker utsikt, exempelvis fjälltoppar i höstskrud, sitt när det väl är dags att avnjuta måltiden. Något som vi hade lyxen att omges av när vi slevade i oss premiärmåltiden.

Kategori

Vandring på 67 dagar eller en bilresa på 16 timmar

Även om det snabbaste sättet (uppenbarligen gillar vi när det mesta har ett högt tempo) kan kännas lockande i de flesta fall, känns det ändå värt att tänka igenom alternativet att ta sig till den önskade platsen med egen maskin. Det vill säga exempelvis genom att gå. Skillnaden blir, givetvis, extrem och jag tänker att man kanske på något sätt ändå bromsar in lite grann när man inser vilka hastigheter vi faktiskt är uppe i. Och vilket tempo det egentligen är tänkt att vi ska färdas i.

Om vi bestämde oss för att gå överallt skulle det ta väldigt lång tid att komma fram. Ett, ganska extremt, exempel är tiden det tar att vandra Gröna Bandet. Från Treriksröset till Grövelsjön, eller vice versa. Turen landar på någonstans mellan 39-130 dagar. I alla fall om man kikar på hur lång tid det tagit för dem som utförde sträckan under år 2015. Att det skiljer uppemot 100 dagar har förmodligen att göra med vilken väg man valde, när på året man vandrade den och vilket mål man hade med turen.

Sträckan för Gröna Bandet ligger på runt 1266-1428 km, också det beroende på vilken väg man väljer. Ska man ta sig mellan samma platser med bil landar man på ca 1300 km. Och tidsskillnaden blir, givetvis, enorm. Med det motordrivna fordonet tar du dig från punkt A till punkt B på mindre än en dygn. Närmare bestämt på runt 16 timmar, om du inte gör något längre stopp.

Kollektivt blir det lite klurigare. Men ett exempel kan vara hur det tar dryga dygnet att resa från Grövelsjön till Riksgränsen. Resan landar på runt 27-30 timmar och förhoppningsvis slipper du övernatta på bänkarna vid tågstationen i Gävle. Och då har du i för sig inte rest till Treriksröset. Men ändå, totalen landar på under två dygn.

När vi ändå pratar sätt att ta sig mellan Grövelsjön och Treriksröset känns det värt att nämna mannen som cyklade Gröna Bandet på 18 dagar år 2014. Känns som ett nytt sätt att utföra turen på. Som något typ av mellan ting – det tar absolut inte längst tid jämfört med bil och kommunalt, men heller inte kortast.

Sen bjuder ju även årstidsskiften på nya metoder. Exempelvis att skida sig mellan platserna, något som istället går under benämningen Vita Bandet som år 2016 tog mellan 54-80 dagar för de som tog sig an utmaningen.

Grejen är att det känns enkelt att välla det mest tidseffektiva sättet att färdas. Och ibland kan det vara ett faktum som känns extremt svårt att argumentera emot. Det betyder dock andra sidan inte att man ska jämföra en 80 dagars vandringstur med en 16 timmars tågresa. Jag har svårt att tänka mig att man ens skulle landa på en sådan jämförelse eftersom man är ute efter två vitt skilda saker genom de båda alternativen.

Snarare tänker jag mig att om man inser vilket tempo vi är gjorda för att transporteras i så blir det rätt påtagligt att vi är uppe i extrema hastigheter. Det var i alla fall något som cirkulerade i mitt huvud sist jag rörde mig i flera hundra km/h.

Kanske kan man sakta ner ibland, eller prova att ta sig till en plats genom att gå, för att se hur alternativen känns. Dessutom kan det vara värt att tänka igenom vad som, inte bara på prislappen, kostar mest. Och även om det kan kännas svårt att argumentera med tiden så finns det andra aspekter värda att tas med i beräkningarna, de gånger det finns tid till att göra det.

Kategori

Vad vore Norrland utan snö?

Ända sedan jag var liten har min bild av Norrland präglats av snö. Meterdjup snö. Jag fantiserade om riktigt långa vintrar med mer brädåkning, fler ulltröjor och kallare väder. Men allt eftersom åren går minskar de där metrarna, både i mina drömbilder och i verkligheten. 

Sommaren har aldrig riktigt lyckats charma mig, åtminstone inte lika mycket som den kyligare tiden på året. Så fort det var fråga om att välja favoritårstid var vintern mitt givna svar. Faktiskt så skulle det kunna vara den enda saken jag någonsin varit riktigt säker på. Det ultimatumet, om något, har jag liksom alltid svarat relativt direkt på utan att fundera speciellt mycket. Även om jag erkänner att en värld med konstant snöfall någonstans ändå inte är en utopisk version i mitt huvud. Samtidigt så är en värld utan snö otänkbar. Ett riktigt skräckscenario.

Drömmen om Norrland har funnits hos mig sedan jag var liten. Skulle jag flytta någonstans så var det norrut, gärna så många mil som möjligt. Där kylan var påtaglig under en längre period och antalet decimeter med snö betydligt högre. Jag drömde om en plats med längre vintrar och kortare somrar. Mer snöänglar, brädsvängar och ulltröjor.
Den lever kvar än. Drömmen om att packa väskorna och flytta ett gäng mil norrut. Hittills har jag inte haft äran att kalla de norrländska vidderna för mitt andra hem. Istället har livet tagit mig till Göteborg under ett par år och Stockholm under ett par andra. Givetvis har det även fört mig till alperna, vilket någonstans bör inkluderas i drömscenariot som jag sedan länge målat upp. Men ändå, drömmen om de nordligare breddgraderna lever kvar.

Tid finns fortfarande, förhoppningsvis i mängder. Och jag är säker på att jag kommer att landa på en av mina drömmars plats i framtiden.

Saken är den att jag börjat tvivla på att bilden jag målat upp kommer att blekna. Att den kommer behöva målas om, tonas ner. Hur de där meterhöga snövallarna jag visualiserat inte längre kommer vara verklighet när framtiden är här. Att det där skräckscenariot jag nämnde tidigare är på väg att realiseras. Förhoppningsvis har jag väldigt fel.

Även om jag inte flyttat uppåt så har jag numera haft möjligheten att besöka den del av Sverige som ligger norr om polcirkeln. Och även några delar som bara ligger norr om Dalarna. Riksgränsen, Hemavan, Gällivare, Umeå och Åre är några av de ytliga bekantskaper jag skaffat mig. Och precis som jag alltid misstänkt så har det varit fantastiska möten.

Sverige kan vara en sådan varierande och makalöst vacker plats. Från karga fjäll, till djupa skogar och öppna vidder. Och även om jag bara börjat upptäcka de nordligare delarna så har jag fått vad man brukar kalla för blodad tand. Jag vill ha mer. Och jag vill definitivt att det fortsatt ska finnas snö både där och här. I såväl mina drömbilder som i verkligheten.

Annons

Välja för nuet eller framtiden?

Att spendera vintrarna i alperna så som jag valt att göra de senaste åren, där fokus ligger på åkningen och jag har haft förmånen att kunna välja bort att jobba under den perioden, hade jag inte bytt bort mot något.

Att ha fått ägna drygt fyra månader per år åt att åka snowboard, varje dag, är ett typ av drömliv. För mig i alla fall. Men det har givetvis inte skett utan uppoffringar. Precis på samma sätt som med allt annat. Väljer du en grej, så åker en annan bort. Det gäller bara att veta att den grejen som du väljer är mer värd än den som försvinner för stunden.

Årets resterande månader då? Där skiftar fokus och allt handlar istället om att jobba. Helst så mycket som möjligt, men inte så mycket att det inte finns tid till någonting annat. Målet varje sommar och höst har varit att spara ihop pengar för att klara av ytterligare en säsong rent ekonomiskt. Så att de där fyra månaderna skulle handla om tur eller förmåner är lite att ta i. Jag har jobbat för vintrarna, varje dag, året runt.

Därför tog frågan jag fick härom veckan mig lite på sängen. ”Men, har du inte börjat tänka på pensionen än?” Alla mina tankar samlades ihop till ett stort frågetecken. Pensionen?! Så vuxen är jag inte än, var någon slags spontan reaktion. Vilket kanske inte är helt sant. För 18 fyllde jag för ett gäng år sedan. Så nog räknas jag som vuxen. Och visst har jag samlar på mig ett antal vuxenpoäng genom åren (på ett eller annat sätt), men när det gäller pensionsparande ligger jag snarare på minus.

Men det går inte att neka till att det var en bra fråga som ställdes. Pensionen. Den fick definitivt igång min hjärna. Samtidigt så kastade den mig ännu längre in i tankarna kring vad som är viktigt. Nuet eller framtiden. Är det bättre att spara för att kunna uppleva saker om ett år eller om femtio. Ständigt kommer jag tillbaka till att man aldrig vet hur livet kommer att se ut, speciellt inte när, och om, pensionsdagen närmar sig. Där är jag helt uträknad och utan någon som helst aning. Vad som däremot händer inom det närmsta året går åtminstone att gissa sig till. Och än mer ha makten över. Det är väl bättre att leva när man är säker på att man kan, än att hoppas på att kunna leva när man inte vet att det är så det kommer bli?

Samtidigt så ska pensionssparandet inte ignoreras. Inte för alltid åtminstone. Men för stunden känns det, för mig, allt för avlägset. Om några år kommer svaret på frågan förmodligen att vara ett annat. Men idag väljer jag att tänka på den snara framtiden. Pengarna jag sparar nu kommer därför inte att hjälpa mig den dagen jag kan kalla mig själv för pensionär. Däremot kommer de där vintrarna att skänka mig en svårslagen typ av glädje. Det är jag mer än säker på.

Kategori

Nintendo från åttiotalet – det går fortfarande att rädda liv

Från vilket år Nintendo Game & Watch Fire FR-27 härstammar har jag extremt svårt att gissa. Därför gjorde jag lite snabb research i ämnet. Google gav mig svaret att man har kunnat rädda barn från brinnande höghus sedan början av 80-talet. Alltså i snart 40 år. Hur många liv som skonats genom att man slussat in husets invånare i ambulanser under den perioden hittade jag däremot inget svar på. Säkert miljontals. 

Det är inte ovanligt att jag spelar en vända på Nintendot när jag besöker mormor och morfars sommarstuga i VärmNostalandsskogen. Spelet har funnits där så länge jag kan minnas och det hör liksom till att man plockar fram det under regniga dagar. Det här hände även under sommarens sommarstuga besök. Resultatet? Hundratals barn räddades från brinnande höghus.

Jag är inte någon spelfantast när det gäller digitala varianter. Eller mobilspel för den delen. Däremot tycker jag att brädspel är fantastiskt. Men det hör inte hit. I alla fall kan jag konstatera att Nintendo Game & Watch Fire FR-27 i princip är det enda digitala spel jag spelat under det gångna året. Jag har alltså inte ens provar Pokémon Go.

Däremot är det inte svårt att förstå varför det blivit en sådan hysteri kring det. Alltså Pokémon. Det bygger ju på lite samma sak som får mig att plocka upp Nintendot för en kort stund när jag sitter i den strömlösa stugan mitt i skogen. Nostalgi. Åtminstone för oss födda före 00-talet. I för sig så vet jag inte om Pokémon-kort var en barnrörelse även efter millenieskiftet. Men nostalgi blir ändå en gemensam nämnare.

Fascinationen ligger dock i någonting annat. För jag har svårt att tänka mig att dagens spel kommer ha lika lång livslängd. Eller ja, man kommer ju alltid att minnas sina barndomsspel, men eftersom de idag är så många fler så kanske det blir svårt att sortera ut de där extraordinära minnena. Som ett GameBoy eller ett Nintendo Game & Watch Fire FR-27. Fast å andra sidan kanske en iPad liggandes i en sommarstuga någonstans i skogen med Pokémon Go installerat kommer att väcka nostalgi hos många år 2060. Om man nu kan spela Pokémon Go på en iPad i skogen? Och om en iPad någonsin kan bli retro.

 

Kategori

Fred, kärlek och en återuppståndelse

Såhär en dryg månad efter Peace & Love känns det lägligt att fundera på vad som egentligen hände de där dagarna i juli. Och framförallt kring hur mycket en festival egentligen kan betyda för en stad. 

Foto: Elin Turpeinen

Foto: Elin Turpeinen

Det är svårt att nämna Borlänge utan att nämna Peace & Love. Och det är svårt att nämna Peace & Love utan att nämna Borlänge. Att festivalen blivit en tydlig markör för staden går inte att förneka. Säger man dess namn vet personen man möter oftast exakt vart man kommer ifrån. I många fall följs detta dessutom av att man får lyssna till minnen från motpartens tidigare festivalbesök. Den perfekta conversation startern med andra ord.

Men även om Peace & Love varit en stor del av festival-Sverige så är det Borlänge som den betytt mest för. Under dess storhetstid förändrades hela staden för ett par dagar. Befolkningen dubblerades, butikernas utbud anpassades och stämningen förändrades. Stora namn ställde sig plötsligt på stora scener i den lilla staden. Och någonstans samlades alla Borlängebor för att bara njuta av allt som festivalen innebar.

På stan var frågan ”ska du gå på Peace & Love?” när festivalen närmade sig om somrarna lika förekommande som att fråga hur någon mår. Och dess positivt klingande namn gav effekt. För jag tvivlar inte en sekund på att stadens mindre bra sidor hamnade i skymundan och glömdes bort till förmån för fred och kärlek. Något som levde kvar långt efter att den avslutande artisten klivit av scenen. Till slut var Borlänge så mycket Peace & Love att dess positiva verkan nästintill blev en ständig faktor i staden. Det är i alla fall min tanke på det hela.

Foto: Elin Turpeinen

Foto: Elin Turpeinen

När festivalen gick i konkurs var det lite som att slita loss en viktig del av stadens hjärta. Plötsligt kom sommaren utan att man kunde fråga ytliga bekantskaper man mötte på stan vilken artist de såg mest fram emot att se. Kanske sa man istället ingenting alls. Men den här saken har redan kommenterats i oändlighet, så jag låter det stanna där.

Att vara med när någonting reser sig ur askan är mäktigt. Det är speciellt på fler än ett sätt att se hur någonting har skapat så starka band att inte ens ett förfall kan klippa det helt. Att se hur en hel stad återigen börjar fyllas med hopp. Hur man går lite mer rakryggad, kan prata med de där ytliga bekantskaperna igen och börjar fundera på vilken scen man ska befinna sig framför vid vilken tidpunkt. Men det är inte en historia som upprepar sig.

Någonstans handlar det inte om musiken. Om att ha de bästa eller flesta artisterna. Givetvis är det ett viktigt inslag i en musikfestival, men det är inte det som är av största vikt när de gäller Peace & Love. Vad det istället handlar om är den mötesplats som skapas. Hur gemenskap och glädje präglar upplevelsen. En upplevelse som man får möjligheten att dela med varandra. Återigen är det som om allt negativt för ett par dagar suddas ut till förmån för fred, kärlek och hopp.

Att jag har fått möjligheten att vara en del av den här stora apparaten är jag otroligt tacksam över. Överallt möts man av positivitet, festivalglädje och kärlek. Tänk att någonting som en gång startade som en liten och lokal grej blivit till en sådan betydande del av Borlänge. Hur det nästan blivit stadens identitet. Igen.

 

Annons

Det är väl bara att falla?

Vad som vid en första tanke borde handla om höjdskräck är förmodligen snarare kopplat till en rädsla över att falla. Och trots att man vet att man är säkrad är det så galet läskigt att ens tänka tanken. Fallträning? Skojar du?

”Okej Elin, nu kan du testa att falla när som helst!”
Min vän och instruktör ropar nerifrån att det är dags för lite fallträning. Jag kikar ner mot repet som jag har inknutet i min sele. Det här är första gången någonsin som jag ledklättrar utomhus och jag har kommit halvvägs upp för den drygt 20 meter höga väggen. Min sista säkring sitter ett par meter ner och jag är på väg upp på en liten hylla för att sätta nästa säkring. Det här betyder att ett fall härifrån skulle resultera i cirka tre-fyra meter fritt fall innan repet spänns. Nog för att jag har hjälm och litar på min säkrare som håller i repet, men fallträning härifrån? Inte en chans i världen, tänker jag och sneglar istället upp mot nästa bult. Efter ännu en uppmaning så sätter jag mig motvilligt bakåt i ett halvhjärtat fallförsök, hänger en kort stund i repet och fortsätter sedan mot nästa bult.

Det är den där rädslan för att falla. Även med vetskapen om att man är säkrad så känns det fel på precis alla sätt att släppa taget om klippväggen. Och när man dessutom har repet löpandes neråt och vet att man kommer att falla förbi sin senaste säkring innan repet spänns så blir det ännu värre rent psykiskt. Har man istället topprep så löper repet upp till toppankaret och ner till personen som säkrar, som förhoppningsvis håller repet någorlunda spänt. Ett fall i ett sådant läge blir betydligt mindre dramatiskt. Även om jag personligen helst undviker dem också.

Men höjdrädslan då? Är man rädd för höjder så är den given, i alla fall om man börjar med att repellera/fira ned från toppen av klippan. Det där första steget utför klippkanten skulle lätt kunna vara det mest onaturliga och motsträviga i hela världen. Jag menar, vem kliver frivilligt ut för ett stup? Samtidigt så vet man, förhoppningsvis, att ens säkringar sitter, man kommer inte falla fritt mot marken. Ändå är det ett hisnande steg det handlar om, men när man sen står där i en 90 graders vinkel med fötterna mot klippväggen försvinner det mesta av rädslan. Men som sagt, det här gäller om man väljer att börja ovanifrån. Startar man istället från marken är det en helt annan grej och man slipper den där svindlande känslan. Däremot kan den komma sen, när man väl tagit sig en bit upp på väggen och spanar ner. Och då blir man förmodligen så motiverad av att inte vilja ramla så att man fortsätter uppåt av ren rädsla. Så var det åtminstone för mig, inte minst när jag nedklättrade. Med andra ord så borde jag ägna mig åt mer fallträning.

Jag tänker att det är bra att utsätta sig för sina rädslor. Inte på en ohanterlig nivå, men nästan. Sen beror det i för sig på vilken typ av rädsla det handlar om, men det är just det där att när man väl klarar av någonting som man varit rädd för att prova tidigare så följer en oslagbart härlig känsla. Det har förmodligen lite med adrenalin att göra också, i alla fall när det gäller extremsporter. Sen tänker jag mig att man får ett starkare psyke av att befinna sig i situationer som känns väldigt utmanande. Och med utmanande menar jag självklart inte osäkert eller riskfyllt, vilket är en grej som är väldigt fin med klättring – du har alltid minst en stabil säkring, men många gånger har du dubbla. Alltså, du har två oberoende säkringar. Som min vän sa; det är ju bättre än i verkliga livet.

Kategori

Recension: Häggstaklippan

Dalarnas vackra landskap i all ära, men över en helg så lämnade jag det kuperade landskapet för att testa klättra närmare huvudstaden. Vi åkte till Häggstaklippan, en oas mitt bland höghusen i Huddinge, med vacker utsikt och många leder. Bättre än Dalarna? Nja, men definitivt värt ett besök.

Har man varit i Dalarna så vet man att landskapet är milt sagt kuperat. Det betyder i sig inte att länet stoltserar med skyhöga toppar och djupa dalar, snarare handlar det om en mer böljande karaktär med många låga kullar. Hög mysfaktor med andra ord och står man på en höjd så ser man det tydlig, hur omgivningen liksom höjs och sänks, men även om man är på marknivå så är det svårt att missa hur de där milsvida åkermarkerna ofta uteblir. Det verkar helt enkelt inte finnas tillräckligt stora platta ytor för den typen av landskap.

Man kan tänka att en kuperad terräng med många höjder borde kunna bjuda på ett stort antal klättervänliga klippor. Men återigen, det är mjukt formade kullar vi pratar om, inte höga toppar med många stup. Givetvis finns det dock klättring i Dalarna och utifrån de klippor som jag hunnit med att prova så är den grym. Kan tillägga att jag har ett gäng ställen som ligger högt upp på prova-på-listan. Förhoppningsvis kan några bockas av under sommaren. Det till trots så valde jag att emigrera över en helg och sätta topprep strax utanför vår huvudstad istället. Och trots det betydligt mindre kuperade landskapet så visade sig klättringen vara både utmanande och naturskön.

Häggstaklippan, Stockholm

Jag skulle vilja skriva att det är enkelt att hitta dit, men med tanke på antalet felkörningar från vår sida så känns det inte riktigt rätt. Det har i för sig inte med klätterklippans placering att göra, utan det var snarare vi som gjorde för lite förarbete kring navigeringen. När man väl kollat upp rätt plats att skriva in i navigeringssystemet så gick det supersmidigt. Så hur hittar man då? Knappa in Häggstavägen i Huddinge på mobilen, eller annan GPS, och ta dig dit på det sätt som funkar bäst för dig. Sista biten får du oavsett (om du inte kommer vattenvägen) gå längs med Sankt Botvids Kyrkogård tills du når fram till ängen och då har klippan på din högra sida. Så om man bortser från vår förvirrade navigering så är det enkelt inte några större svårigheter att hitta rätt. Och bor man i Stockholm med omnejd blir placeringen givetvis ännu bättre.

Foto 2016-05-21 14 41 56
Leder

Nu är det inte så att vi klättrade igenom samtliga leder, det vore väldigt ambitiöst, utan vi provade på några få. Men en genomgående känsla var att lederna är väl omhändertagna, bultar och ankare var inte speciellt slitna. Det fanns också många alternativ till leder med svårighetsgrader från nybörjarvänligt till mer avancerat, klassikern ”det finns något för alla” passar bra in här. Längdmässigt så går det att hitta från runt 15 meter långa slingor till uppemot 40 meters varianter. För den som vill tradklättra så finns det bra med möjligheter och vill man istället ledklättra så är det bara att välja led efter önskad svårighet. Dessutom är det möjligt att ta sig till toppen av klippan genom att gå runt den och, istället för att trad- eller ledklättra, sätta ett topprep ovanifrån. Vi provade lite olika varianter, några av oss tradklättrade, andra växlade mellan att fira från toppen och att ledklättra.

Foto 2016-05-21 17 48 59
Miljö

När vi var där, under en helg med vackert väder, så var vi långt ifrån själva på klippväggarna. Det kom och gick flera replag under tiden, vilket kanske egentligen inte spelar så stor roll. För trots platsens popularitet så kändes det enkelt att hitta avskildhet, något som på något sätt känns betydande för att få en helhetsupplevelse. Är man där för första gången kan det också vara smidigt att fråga andra om de har koll på vart lederna går, fast å andra sidan är det där med att hitta dem själv en del av charmen. Placeringen av klippan gör den dessutom lättillgänglig och det är inte bara klättrare som rör sig i området. Visst blir det mer av en naturupplevelse om man är ensam på en kläterplats, men så här nära huvudstaden, och på ett så passa bra klätterställe en solig helg, är det ingenting man förväntar sig.
Foto 2016-05-21 13 10 33

Slutsats
Häggsta är en otroligt vacker plats med härlig utsikt och en lummig skogsmiljö, samtidigt som man kan se ut över höghusen på andra sidan vattnet. Det är lite som en oas i all bebyggelse och trots att klippan ligger så pass nära Stockholm så känns det helt och fullt som att man kommer bort från storstadspulsen. Vattnet som ligger alldeles intill gör också sitt och även om man inte är såld på klättring så är det en bra idé att åka till Häggsta för att gå upp på toppen, dricka kaffe och njuta av utsikten. Så länge man kommer ihåg att hålla minst två meters avstånd från klippkanten.

Klättringsmässigt så finns leder i alla tänkbara svårighetsgrader och det var enkelt att hitta passande alternativ oavsett vilken grad man vill klättra. Det var smidigt att sätta topprep och fira sig ner, när vi gjorde det så byggde vi även egna ankaren vilket kan vara smart för att inte slita på bultarna om man planerar att topprepsklättra. Vi ledade också och har man inte ledat så mycket tidigare så fanns det bra och relativt lätta leder att öva på.

Ska det slängas in något minus så får det bli att stället inte är riktigt så långt ut i skogen som man hade önskat. Går vi tillbaka till Dalarna och jämför så ser man hur själva naturupplevelsen blir att skilja sig åt ganska rejält, men återigen så förväntar man sig inte samma typ av upplevelse i Stockholmstrakten. Att det är flera andra klättrare på plats blir också en skillnad, men så länge det inte bildas köer till lederna så gör det inte så mycket.

Betyg; 3 av 5. Grym, Stockholmsnära, klättring med både fin miljö och många leder. Jag skulle kanske inte åka från Dalarna för att klättra där (om det inte som nu var en klätterhelg med ett gäng vänner), men hade jag bott i Stockholm så hade det absolut varit ett bra alternativ. Hade naturupplevelsen varit bättre, utan höghusen som bidrar till att stadskänslan inte suddas ut helt, hade betyget blivit högre.

Foto 2016-05-21 13 16 25

Kategori

Några av vinterns höjdpunkter

Trots att sommarvärmen har varit svår att missa under den gångna veckan så svävar mina tankar ändå tillbaka till vintern. Och det har knappast med solsting att göra utan snarare att den varit helt fantastisk. Vad jag minns? Min tomahawk med galet mycket airtime, Pontus stora flyg till plattlanding, Rikards skrik när han flög ut över vinddrivan i Stuben och några drömlika dagar i Schweiz. Bland så mycket annat. 

Bästa (oväntade) Åk
Ibland åker man ut på berget utan varken förväntningar eller planer. Snön kanske är halvbra och inställningen är förmodligen att låta dagen bli lite som den blir. Och det är just de här dagarna som brukar kunna bli de absolut bästa. Det är det där med att inte ha några förväntningar som är nyckeln och om man i ett sådant läge lyckas hitta ett riktigt bra åk så blir det värt tio gånger mer än om man hade förväntat sig så bra åkning.

Det var kaffe som gjorde att dagen blev som den blev. Pontus stod vid liften med min termos och väntade på mig och Viktor när en argentinare kommer fram och frågar om han får smaka. Och där började allting. Det visade sig att argentinaren och hans vän (en medelålders kvinna som kan vara den coolaste person jag någonsin träffat) hade stenkoll på bergen St Anton och mer än gärna visade oss några av sina bästa åk. Så vi hakade på och det resulterade i några av säsongens toppåk med orörda svängar, nya bergssidor och världens bästa guidning. De båda var superhärliga och vi var otroligt tacksamma. En overklig, oväntad och obeskrivligt bra dag. En såndär dag som man alltid kommer att bära med sig i ett härligt skimmer, ett minne som för med sig en känsla som man liksom bara myser in sig i varje gång man väljer att blicka tillbaka på det.

Bästa (oväntade) Åk 2
Eftersom jag gillar att anstränga mig, läs gå, för att få ett åk (utflyktskänslan!) så är jag ofta entusiastisk till den typen av förslag och föreslår det ganska ofta själv. Så när vi, säg sex-sju dagar efter snöfall, funderade på vart vi skulle ta oss sa jag ”vi hajkar!”. Det visade sig att Pontus och Viktor hade spanat in en ränna åt det hållet vi var på väg, så vi valde att testa den. Vi gick kanske i 30-45 min innan vi var på toppen av berget vi skulle ned från. Första branten visade sig ha kallsnö, vilket inte var helt enkelt att hitta vid den här tidpunkten (vi hade svettats som galningar i solens värmande strålar när vi gått uppför), och när vi korsade platån under och kom fram till rännan insåg vi att det låg kallsnö även där. Och den var i princip orörd. En oväntad vändning på en planlös dag ledde till att vi fick åka en brant ränna med kallsnö och upptäcka ett nytt åk. Dessutom gick vi dit och fick traversera (snowboardvänlig sådan) tillbaka därifrån. Oslagbar kombination.

 

IMG_7292

En av många rännor vi kört under vintern. Den här hade dock allt annat än pudersnö i sig. Foto: Elin Turpeinen

Bästa Vrål
Ibland ser man inte riktigt hur terrängen framför sig ser ut. Det kan vara för att den är väldigt kuperad eller bara konvex. Så var fallet när vi kom ner från ett åk i Stuben och skulle ta oss tillbaka över ett ganska kuperat område. Vi andra hade åkt där förut och hade lite koll på hur det såg ut, framförallt så var vi medvetna om vinddrivan med superplatt landning. Den ligger liksom rakt i åkriktningen, om man siktar på pisten, men går enkelt att svänga runt vilket vi valde att göra. Om inte annat så hinner man väja för den när man kommer ovanifrån, det vill säga om man inte kommer med ganska mycket fart.

Det gjorde Rikard. Vi hade inte nämnt den utan tänkte nog att han skulle upptäcka den i tid och svänga runt, men han kom med snabb fart på sin bräda, hann inte med att notera vinddrivan och fick sig istället ett flyg. Han skrek rakt ut av ren förvåning när han plötsligt befann sig i luften. Sen landade han skönt på rumpan i den mjuka snön under. Oväntade flyg, som slutar bra, blir sällan annat än väldigt roliga. Lägger utövaren även till ett skrik blir det bara ännu bättre.

SONY DSC

En av många vinddrivor i Stuben. Foto: Viktor Edeblom

Bästa Felsväng
Det var väl kanske inte riktigt en genuin felsväng, men den får ändå räknas in här då åket var totalt orekat när vi valde att svänga ner i det. Vi var i Aletsch, Schweiz, och såg hur ett gäng lokala barn (ungdomar eller någonstans däremellan) svängde ner över fältet och vidare in i skogen som låg framför oss där vi satt och lunchade.

”Kan man åka där?”
”Uppenbarligen.”
”Ska vi åka där?”
”Varför inte?”

Det räckte med det för att vi, Marilyn, Magnus, Viktor och jag, skulle bestämma oss för att ta åket. Kunde dem åka där, så borde ju vi också kunna det. Och enligt kartan ledde åket ner till byn i dalgången under oss som verkade ha en lift som vi skulle kunna ta tillbaka. Så när vi lunchat klart svängde vi ut över fältet och in i skogen.

Grejen är att det var en otroligt varm dag. Och det hade varit flera sådana dagar i rad. Det här betyder att snögränsen hade klättrat en bra bit upp från dalgången och lämnat snöfri mark nedanför sig. Men första biten av åket gick bra, sedan blev det fler och fler gräsfläckar och slutligen, efter att ha tagit av sig brädan/skidorna ett antal gånger för att passera snöfria partier på den grusväg vi kom fram till, var det bara barmark framför oss. Så från där och ner till liftstationen, som vi kunde se från var vi stod, blev det till att gå.

Men jag gillar det där. Det blir liksom som en helhetsupplevelse. Och när man hamnar åkandes mellan gamla fäbodar och dylikt känns det ungefär som att vara ute på sightseeing med brädan som färdmedel. Däremot hade det varit ännu bättre om vi kunnat åka hela vägen till liften och om vi hade spanat in åket nerifrån så hade vi sett den där snöremsan som gick betydligt längre ner i dalen än vad den gjorde på stället som vi hamnade på. Men det spelar mindre roll, det blev som sagt ändå ett roligt och mysigt äventyr av det hela.

Bästa Flyg
Pontus får nog ta hem den här. Sindre och Elias var på besök och dem körde en dag med galet mycket ladd och många stora klippor. Vad jag gjorde? Körde klipporna där de inte var fullt lika stora. I alla fall så blev det någon sorts längd- och höjdhoppstävling av det hela där den vars landningsspår som låg längst bort från klippan var lite extra nöjd efter just det åket. Pontus avslutade dock den tävlingen på ett smidigt sätt när han laddade på något enormt inför en stor klippa dem inte provat tidigare. Han flög som tusan, förbi landningen, och hamnade där terrängen börjat plana ut. Men han stod det som måste ha varit säsongens största flyg. Sen är det en annan sak hur hans knän mådde efteråt, men efter det flyget var det i alla fall lite som att det sattes punkt på den där ”tävlingen”. På ett snyggt sätt med galet mycket ladd.

Pontus hoppar

Pontus i ett annat snyggt flyg. Foto: Christoffer Aabol

Bästa Avstickare
De där dagarna i Riederalp, Schweiz, som Viktor och jag spenderade tillsammans med Marilyn och Magnus  var fantastiska. Vi bodde i en superfin alpstuga som låg charmigt placerad mitt på en bergssida med en getbonde som enda granne. Bastukvällar, vårskidåkning i galen värme, mysig ort, promenader, alpernas största glaciär och världens bästa sällskap. Sen öppnade vi ju upp åken Marilyns Ränna och Elins Brant, inte för att någon annan hakade på efter oss – vi var i princip de enda åkarna som rörde sig utanför pisterna och hade dessutom tajmat in ett snöfall.

Bästa Krasch
Vi återvänder till vinddrivornas värld här. Den här gången var det jag som fick mig en flygtur, men den var åtminstone planerad. Kraschen var dock inte riktigt med i planen. Också den här vinddrivan låg i Stuben, men till skillnad från Rikards variant så erbjöd den en superbra landning – skön lutning, mycket snö och inga stenar. Och jag hade hoppat den tidigare, visste hur den såg ut och kändes. Då hade jag dessutom landat den. Därför ville jag ju utmana nu, ladda lite mer och ta den större än tidigare. Så jag tog fart.

Den var större på mitten och mindre på sidorna, så jag siktade lite mer mot mitten. Sedan är det ganska oklart vad som gick snett, men när jag landade så stod jag i en kort sekund och trodde att jag landat den. Sen föll jag. Eller ja, jag tomahawkade nerför branten. I vinter har det varit ganska få sådana tumlande fall för min del, men den här var en av de galnaste jag gjort någonsin. Det var den där varianten då man får en flygtur mellan varje varv, något jag aldrig testat tidigare. Airtime! Kullerbytta… Airtime! Kullerbytta…

Bästa Avslut
Kunde inte ha blivit ett bättre säsongsavslut än att få besöka både Hemavan och RideTheCow samt Rikgränsen och NM. Bäst var att få möta alla andra som körde tävlingarna, eller bara hängde där under dem. Helt magiskt. Att dessutom vinna båda premiärtävlingarna var en bonus som gjort mig taggad på att fortsätta tävla nästa vinter. Och sen var det ju något alldeles extra att få höra sitt namn skrikas på banketten, få en mikrofon i handen och hålla ett tal… Som sagt, bättre säsongsavslut känns omöjligt att få och trots att värmen är skyhög längtar jag redan efter första snöfallet!

SONY DSC

Kategori
Annons

Hey, fellow runner!

Det funkar lite på samma sätt som inom MC-världen och båtlivet. När man möter någon som kör ett likvärdigt fordon som en själv så hejar man. Nu kör man i för sig inget fordon när man springer, men tanken borde väl ändå vara densamma?

MC-förare möter MC-förare och två händer höjs från styret, en hand per knutte, i en respektfull och gillande gest. På samma sätt nickar, vinkar eller hejar två kaptener mot varandra när den enes båt passerar den andres på havet, sjön eller i Göta Kanal. Det är liksom något som följer med livsstilen och det handlar om tillhörighet. Genom att ge varandra de gillande och välkomnande gesterna som visar på att man har något gemensamt så kommer också känslan av gemenskap. Man är en del av en grupp vilket är något som alla mår bra av att få vara. Och i min värld så borde det här vara en självklarhet även mellan löpare och joggare som möts i spåret eller på gångvägen.

Det handlar om ett hej och ett leende. Mer än så är det inte, men betydelsen är desto större. Återigen så är det gemenskapen, förståelsen och även motivationen som är anledningen. När du är ute på din spring- eller joggingrunda och möter en annan motionär som är ute på exakt samma sak så uppstår den där känslan av att förstå varandra. Ni har båda valt att ge er ut och när ni möts längs stigen eller vägen så blir aktiviteten till en uppenbar gemensam nämnare. Och där kommer den. Den där nicken, ofta kombinerad med ett leende, som betyder ”keep it up”, ”snyggt jobbat” eller bara ”vi gör det tillsammans”. Ibland kommer även ett muntligt hej, lite beroende på hur det ser ut med hörlurar på respektive löpare.

När jag är ute på mina rundor och möter andra löpare eller joggare så kommer det lite av sig självt, det där leendet, den där nicken eller rent utav ett ”hej, hej”. Återigen så är det den där känslan av gemenskap, förståelse och att vilja peppa som uppstår genom att mötas andra likasinnade. Förhoppningen är att de känner samma sak och får en ökad motivation till att klara sin utmaning. Själv gör det där leendet att en glädjefylld känsla sprider sig och får mina steg att bli både lite lättare och snabbare. Det här är extra effektivt under de rundor då man själv inte riktigt har hittat sin egen motivation.

Ett exempel på hur det fungerar är hur man bokstavligen blir fulladdad med löparglädje när man springer ett lopp. Det känns som att en hel stad hejar på medan man springer längs gatorna och på något sätt blir man lite mindre trött och orkar lite längre. Samtidigt så har man alla medlöpare som springer mot samma mål. Nu är ju inte en löpare att jämföra med en hel stad eller klunga med andra löpare, men någonstans kommer en liknande känsla ändå genom möten med andra längs vägarna. Ett annat exempel som jag fick uppleva när jag var ute på en runda förra sommaren var hur ett gäng som stod och grejade i en trädgård plötsligt vänder sig mot mig när jag springer förbi och leendes ger mig en våg med sina händer uppsträckta i luften. Jag förstod ingenting, men jag log brett tillbaka, fick en riktig boost och började klappa händerna. Det verkar för övrigt vara någonting jag tar till när jag inte riktigt vet vad jag ska göra med mina händer – applåder.

Och jag har lite svårt att hitta motargument till varför vi inte skulle heja på andra löpare eller joggare som vi möter under vår egen runda. Det blir liksom bara trevligare, bättre och gladare åt båda hållen. För på samma sätt som en MC-förare tycker att det är roligt att det finns andra som också gillar att köra MC borde ju vi, som löpare, tycka att det är roligt att andra också är ute på springturer och vilja uppmuntra valet av aktivitet. Hur? Det där leendet, ett hej eller en liten nick räcker gott och väl.

Kategori

Dream a little

Det är den där stunden då man bestämt att det är sovdags. Man har tvättat ansiktet och borstat tänderna, släckt lampan och krupit ner under täcket. Man myser in sig, gungar lite fram och tillbaka. Man väljer vilken sida som är skönast, ibland höger, andra gånger vänster. Temperaturen kontrolleras och man avgör om fötterna ska vara innanför eller utanför täcket. Man lägger in lite täcke under varje sida om kroppen, speciellt om man blivit lite uppskrämd på något sätt – en kvarleva från när man i alldeles för ung ålder råkade se The Ring (eller The Grudge, same, same) på fritidsgården och fasades över scenen då den svarthåriga tjejen kom krypandes under täcket från sängens fotände.

När sängen känns sådär mjuk och välkomnande och man har lagt sig tillrätta så börjar det. Man sluter ögonen och låter tankarna vandra. Stunden mellan vakenhet och sömn är magisk, speciellt om man är inspirerad och motiverad, då går det att skapa precis vad som helst innan man släpper taget om verkligheten och överlämnar sitt medvetande till sömnen. Jag vet inte vad som är vanligt att göra när man utfört sin kvällsritual och lagt sig i sängen, eller det är ganska självklart att man har siktet inställt på att somna in, men jag har alltid använt mig av den stunden för att drömma.

Det handlar om kvällsversionen av dagdrömmeri. Man låter tankarna sväva och bygger upp platser, scenarion och stunder för sitt inre. För mig är det under de här stunderna jag sätter mina mål. Det kan handla om fem år framåt i tiden lika mycket som det kan handla om morgondagen. Någonstans har det alltid funnit realism i drömmarna, även om de givetvis har inslag av overklighet många gånger. Lite som klyschan att sikta mot stjärnorna och landa på molnen. Översatt blir det att jag siktar mot det ouppnåeliga i mina drömmar för att kunna nå det uppnåeliga i verkligheten. Men ibland är det ”go for the gold” som gäller.

Jag har gjort så galet mycket. Jag har varit på otroligt många platser i världen, hängt med personer jag både känner och inte känner och jag utfört en hel del supercoola saker. Innan jag körde NM (Scandinavian Big Mountain Championships) så hade jag till exempel redan vunnit minst fem gånger. I mina kvällsdrömmar. Och det är bara ett av många exempel på hur det fungerar. Egentligen handlar det kanske mest om psykologi. Genom att drömma, visualisera och utföra saker i det inre så blir det jäkligt mycket enklare att göra det i verkligheten. För när du väl befinner dig i den där situationen som du målat upp flera kvällar i rad så har du redan varit där förut och vet exakt vad du ska göra.

Att ha mål är väsentligt. Alla borde alltid ha något de strävar efter, ett mål de vill uppnå. Sen kan dem handla om allt från att klara av morgondagens utmaning, en treårig utbildning, att flytta utomlands eller att stå ett grymt åk på brädan. En skön mix av stora och små varianter känns som en bra grund, för om man får nå några mindre mål lite titt som tätt ökar motivationen att nå de där större målen som man får kämpa lite mer för. Och sen är det ju en galet härlig känsla när en dröm blir verklighet och man plötsligt befinner sig på en plats eller i en stund då man precis har klarat av någonting som man tidigare bara byggt upp och visualiserat i sina drömmar. Då inser man hur mycket motivation och kraft som faktiskt finns att hämta från de där stunderna då man ligger, mellan sömn och vakenhet, i mörkret om kvällarna och skapar sina mål och drömmar.

Kategori

Ett fjäll är väl ett berg på vintern?

Av någon anledning började jag fundera över vad ett berg är, och när ett berg övergår till att vara ett fjäll istället. När jag var yngre kan jag mycket väl tänka mig att min definition av ett fjäll var när ett berg var täckt med snö, i min värld låter nämligen fjäll mycket vintrigare än benämningen berg. Sedan minns jag Plupp, en barnbokskaraktär med knallblått hår som levde i fjällvärlden, och i mina minnesbilder var fjällen han vistades på i de flesta fall vitklädda. Det här räckte förmodligen för att motivera mitt resonemang.

Dessutom misstänker jag att Romme Alpin, min hemmabacke, i min värld ansågs vara beläget på ett berg. I ärlighetens namn har jag nog fortfarande tänkt på det som ett sådant. Jag menar, vad skulle det annars vara? En…kulle? Sen har vi ju Sälen där bland annat Hundfjället ligger. Lägg märke till ordet fjäll i namnet. Här har vi alltså en vintrigare miljö än hos Romme Alpin om man ska följa spåret jag var inne på tidigare. Och Sälen ligger trots allt mer norrut så det känns inte helt ologiskt.

Något som jag inte tänkte på när jag var yngre var höjden. Alltså antal meter över havet. Och här hittar vi stora skillnader. Även om Romme Alpin stoltserar med 275 fallhöjdsmeter mot Hundfjället som erbjuder motsvarande 240, så är höjdskillnaden betydligt mer än så. Romme Alpin har en högsta punkt på 407 m.ö.h (lägsta punkten är 132 m.ö.h) medan Hundfjället är hela 925 m.ö.h. Det blir alltså en skillnad på 518 meter.

Men det är inte höjden som är den främsta orsaken till varför ett berg kallas för fjäll. Istället har det att göra med hur berget skapades, vegetationen på fjället samt dess utseende. Man säger att det är inlandsisen som skapat de fjällmiljöer som vi har både här i Norden, men även på andra platser i världen. (Här känner jag att min tanke på fjäll som mer vintriga ändå får någon sorts substans.) Isen har påverkat fjällens utseende och de är oftast mer platta i sina toppar, har något flackare terränger och mer rundade former jämfört med andra typer av berg. Dessutom är definitionen även att ett fjälls topp når över trädgränsen vilket betyder att det inte växer några träd uppe på topparna.

Göteborgarna verkar i för sig tycka annorlunda och här tycker man att exempelvis Alefjäll är just ett fjäll. Andra skulle förmodligen kalla det för en skogsklädd kulle. Och följer man definitionen av ett fjäll som nämnt tidigare så återfinns dom främst i de norra delarna av Sverige med start i de nordliga delarna av Dalarna. Alltså vid Sälenfjällen.

Växer det träd på Romme Alpins topp? Ja. Är berget skapat av inlandsisen? Oklart, men förmodligen inte. Är det ens ett berg? Nej.

Romme Alpin är alltså inte ett fjäll. Och det är inte heller ett berg. Ett berg är nämligen en geografisk punkt som sträcker sig högre upp än sin omgivning, men med en minsta höjd på 600 m.ö.h. Någon övre gräns finns däremot inte, men världens högsta berg Mt Everest på 8848 m.ö.h. får väl agera någon form av högsta version. Och Romme Alpin med sina 407 m.ö.h. faller därmed inte in i höjdspannet som definierar ett berg.

Så vad är det då? En kulle, helt enkelt. Hur mycket jag än skulle vilja kalla det för berg så fattas drygt 200 höjdmeter för att det ska vara okej. Så jag är helt enkelt upplärd på en kulle, men det verkar ju ha gått bra det med.

Om flera berg sitter ihop faller det sig naturligt att det bildats en bergskedja. I Europa är Alperna ett exempel. Sen växer det inte några träd på alptopparna heller, men min gissning är att det inte låg någon inlandsis där utan att bergen skapats av att jordens plattor kolliderat och fått massan att skjuta i höjden som enda utväg. Spetsigheten, som skiljer sig från våra plattare svenska fjäll, skvallrar om det.

Kategori
Annons

Scandinavian Big Mountain Championships 2016

Nordiska Mästerskapen i extrem skid- och snowboardåkning låter precis lika häftigt som det är. Här samlas Skandinaviens bästa åkare inom sporten för att åka snabbt, hoppa stort och göra upp om titeln. Själv har jag mest följt livesändningarna från tävlingen de senaste åren, men i år blev det annorlunda och jag stod plötsligt med skakiga ben och bultande hjärta på starten till det legendariska mästerskapet. Rider ready, Rider go!

Du hör om dess branthet, svårighetsgrad och extrema karaktär. Bara det är saker som får dig att tvivla på din förmåga som åkare, hur mycket du än tycker dig ha åkt tidigare. Men trots legenderna som kretsar kring platsen så vill du uppleva den, känna brantheten och anta utmaningen. Det är lite som ett oskrivet måste inom friåkningsvärlden – du har inte åkt på riktigt förrän du har åkt i Riksgränsen.

”Det är jäkligt brant.”

Flatljus och hårda snöförhållanden kombinerat med branta och konvexa fjäll är den beskrivning som nått mina öron. Resultatet har blivit att jag skapat en inre bild av en plats där bara de extremaste och duktigaste åkarna håller till. Det här var för övrigt den beskrivning som fortfarande gavs när jag väl hade betalat in anmälningsavgiften till årets NM (Scandinavian Big Mountain Championships) tre veckor innan tävlingsdags. Ett spontant beslut baserat på en längtan efter att få se och upptäcka det där stället som hela skidsverige pratar om.

IMG_7398Det blev tre dagar, den 10-12 maj, med bultande hjärta, skakiga ben och extrem åkning. Någonstans längtade jag konstant till torsdagens bankett, som skulle innebära att tävlingen avslutats och att jag klarat mig igenom den, för att få bli av med nervositeten. Men det skulle dröja tre åk tills dess, och ett åkarmöte på kvällen den 9de som inte direkt lugnade känslorna. Här visades bilder på hur fjällen såg ut med fler synliga stenar än på många år, det var ungefär två meter mindre snö än under fjolårets upplaga. Den natten sov jag inte speciellt många timmar.

NM, och andra friåkningstävlingar som RideTheCow, handlar om bedömning. Du får en del av ett berg som du ska ta dig nedför och väljer själv hur du gör det. Domare bedömer sedan linjeval, kontroll, flyt, teknik och aggressivitet, resultatet blir en poängsättning baserat på totalen av de olika kriterierna. Under årets upplaga var kontrollen extra viktig baserat på snöläget som bjöd på ännu mer exponerad åkning.

IMG_7386Det här var min tävlingspremiär och att jag slutade på en förstaplats, efter att ha klarat mig vidare från kvalet och vunnit båda finalåken, är helt enormt. För mig som tidigare bara spanat på NM via SVTs livesändningar känns det helt galet stort. Det betyder att jag under ett års tid får bära titeln Nordisk Mästare inom extrem snowboardåkning, på damsidan. Men det bästa av allt är ändå själva evenemanget som samlar Skandinaviens, och en del åkare från andra platser i Europa och världen, bästa åkare. Det blir liksom alltid bra när människor som delar samma passion samlas på en och samma plats – stämningen, gemenskapen och peppen som uppstår är fantastisk.

När det kommer till de där myterna och legenderna kring Riksgränsen som plats för friåkning så kan jag numera konstatera att de sällan är överdrifter det har handlat om. Här finns branta fjäll, tekniska linjer och snö av varierande slag. Och jag misstänker att jag själv numera kommer vara en av de där som fortsätter sprida ordet om platsen som erbjuder kanske Sveriges bästa, och mest utmanande, åkning. Att jag längtar tills nästa års NM är bara förnamnet.

Kategori

Vad är väl en morgon utan kaffe…

Vissa klarar sig inte utan kaffe och kräver minst tre koppar varje morgonen innan de är redo att ta sig an den begynnande dagen. Själv blir jag alldeles luddig i huvudet om jag dricker tre koppar på rad, än så länge räcker en kopp. Och den koppen, däremot, är jag helst inte utan. 

Morgonkaffet är kanske det viktigaste. Den där koppen som förgyller frukosten, den som fullbordar hela morgonrutinen. Handen liksom trevar automatiskt över bordet efter koppen, resultatet av en väl inbiten vana. Man grabbar tag i örat som varierar beroende på vilken kopp man har att tillgå. Helst dricker man ur sin favoritkopp, men ibland äter man ju frukost på andra platser och då tar man den kopp som erbjuds. När man väl för koppen till munnen och tippar den lite lätt så fylls munnen återigen med den värmande och smakrika drycken. Så fort man låtit kaffet rinna ner genom halsen så känner man hur kroppen liksom stärks och förbereds på vad som än komma skall. Det påminner lite om när Clark Kent plötsligt förvandlas till Superman.

Sen har vi eftermiddagskaffet som är nästintill lika magiskt. Och någonstans där kanske min normalkonsumtion ligger. En kopp på morgonen och en kopp på eftermiddag, alternativt så intas den där andra koppen vid en annan tidpunkt som för dagen lämpat sig bättre. Vissa dagar blir det givetvis fler koppar, medan det andra dagar inte blir någon kopp alls. Speciellt de gånger då jag befunnit mig på platser utan kaffekokare (ja, den typen av platser existerar). Då intalar jag mig själv att jag inte behöver kaffet och struntar helt enkelt i både morgonkaffet och eftermiddagskaffet.

Men jag har kommit till insikt. Under de senaste månaderna har det varit någon form av konstant kaffebrist. Egentligen har den faktiskt pågått under hela året, alltså sedan årsskiftet. Det här betyder inte att jag gått kaffelös, men jag har varit utan kaffemaskin. Lösningen har varit pulverkaffe. Gott tänker vissa, avskyvärt tänker andra. Gångbart hävdar jag, men inte optimalt. Dessutom har jag insett att om det är den smidigaste temporära lösningen så funkar det. Hellre frystorkat kaffe än inget kaffe alls.

Saken är den att jag tänkte strunta i pulverkaffet den här gången. Jag har återigen tillfälligt packat upp väskorna på ett ställe utan kaffebryggare, dessutom är jag den enda kaffedrickaren i sällskapet, och eftersom jag inte klassar mig själv som kaffeberoende på något sätt så tänkte jag överge de där frystorkade små fyrkantiga bitarna och klara mig utan koffeinet. Det gick väl sisådär och dag fyra kapitulerade jag vilket resulterade i en tur till närmsta café där jag snabbt gjorde en beställning på en kopp kaffe. Första klunken var magisk och eftersom kopparna var små så blev det även en påtår. Sen svängde jag förbi närmsta matbutik och köpte med mig pulverkaffe.

Kaffeberoende klingar negativt i mina öron. Att någonting kan påverka en så pass mycket att man inte fungerar som vanligt utan att det känns inte lockande. Och jag är säker på att jag skulle klara mig utan drycken, det är snarare en vanefråga, men jag tycker alldeles för mycket om att sitta och skriva med en kopp nära tillhands för att vilja vänja mig av med den vanan. Att kaffe dessutom har visat sig ha goda effekter rent hälsomässigt motiverar inte till avvänjning. Framförallt om man dricker det svart (och håller sig till en lagom konsumtionsmängd). Och för den som undrade så är pulvervarianten i princip i samma klass som bryggkaffet, det är bara lite mindre koffein i de frystorkade bitarna vilket betyder att en större mängd behövs för att uppnå samma effekt. Smaken är däremot en helt annan grej, men det får man lite bortse från emellanåt.

Kategori

Sommar? Nej, nej, det finns fortfarande snö här!

Det är maj och skidanläggningarnas liftar har stannat för säsongen. Till och med här, ovanför polcirkeln, har pistmaskinerna stämplat ut för att inte startas förrän nästa vinter anländer. Men det ligger fortfarande snö kvar på fjällen…

Gällivare förknippas med gruvarbete, en följd av att man hittade järnmalm på orten för ett gäng hundratals år sedan. Att det blev ett samhälle är ett resultat av fyndet. Gruvorna är fortfarande en stor bidragande anledning till att de som bor i staden en gång sökt sig hit. Och anledningen till att nyinflyttade packat sina väskor och bosatt sig här. Tillfälligt kan tänkas, gruvarbete känns inte som ett permanent arbete. Även om det för vissa är precis så.FullSizeRender-1Själv hade jag inte passat speciellt bra som gruvarbetare då jag förmodligen konstant skulle vara väldigt medveten om den otroliga mängd massa jag skulle ha runtomkring mig då jag befunnit mig i någon gruvgång. Skrämmande tanke. Att det dessutom kan förekomma ras känns inte heller speciellt lockande. Antar att dem som väljer att spendera dagarna i gruvorna är helt befriade från klaustrofobi. Typiska hissåkare.

Men även om gruvorna är en stor del av Gällivare så finns det något annat här. Fjäll. Det mest besökta av dem som finns i nejden är Dundret som med sina 823 m.ö.h klassas som ett lågfjäll. Anledningen till dess popularitet har förmodligen med placeringen att göra. Fjället ligger på ett nära avstånd från stadens centrum och är i princip konstant synligt. Det är lite som ett tjusigt backdrop och en påminnelse om att man befinner sig i fjällmiljö. Sedan är skidanläggning som erbjuder åkning i form av nio preparerade pister givetvis en faktor. Det till trots så kanske Dundret inte känns speciellt lockande som långväga resmål, mycket på grund av sin låga karaktär, men är man på plats är det svårt att inte vilja ta sig till toppen. Trots att liftarna numera stängt för säsongen. Och väl däruppe får man en utsikt som är svårfunnen.IMG_7318Passande nog så befinner jag mig just nu i Gällivare och har därmed en nästintill konstant vy över Dundret. Dessutom är fjället fortfarande helt vitt, snön ligger kvar från toppen till botten, och jag har snowboarden med mig. Trots att liftarna stannat för den här gången, det är trots allt maj numera, känns det givet att ta sig upp på toppen av fjället för att få ett åk. Eller två. Det blir bara en något mer pulshöjande väg upp.

Det är inte bara Dundret som hunnit stänga igen. Nästintill samtliga skidanläggningar har låtit liftarna stanna för säsongen vilket i för sig inte är speciellt konstigt. Även om snön ligger kvar på sina ställen så har turisternas fokus flyttats från skidåkning till sommarens kommande solsemestrar. Skidorna har därmed lagt på förvaring till nästa vinter. Om man inte befinner sig i Riksgränsen där säsongen är igång i ett par veckor till. Eller om man väljer att ta sig upp på topparna för egen maskin.

Som sagt så befinner jag mig i Gällivare. Jag ser Dundret, som är snötäckt, och jag har min bräda. Finns det någonting annat än att pulsa upp till toppen? Inte i min värld – bra träning och ett skönt åk är en kombination jag aldrig tackar nej till. Och det har blivit ett par vändor upp på fjället. Hittills. Båda gångerna pulsade jag/vi (var ensam första gången och hade sällskap under andra vändan) upp längs skidanläggningens backar. Mestadels i liftspåren. Behöver jag säga att det blir väldigt tydligt hur galet effektivt det är att åka lift upp?FullSizeRender-3Liftåkning ger dock inte den där ökade pulsen som pulsandet gör, och det var ju delvis det som var grejen. Och väl däruppe erbjuder Dundret en utsikt som vid klart väder innebär att hela 11% av Sveriges yte (!!) hamnar inom ditt synfält. Bara en sådan sak. Dessutom fick vi fina åk ner i den soluppvärmda snön som numera inte fryser under nätterna. Oväntad bra åkning faktiskt. Kanske för att det dröjt drygt en vecka sedan sist jag stod på brädan, men framförallt för att det alltid är roligt att åka. Och att få göra det i skenet från en pannlampa (det är ljust här i princip dygnet runt, men med gogglesen på kändes det som att åka mitt i natten) höjer mysfaktorn rejält.

Annons

Just read me a story

Det finns en bild där jag står och plockar med någonting i bokhyllan. Jag använder den förmodligen som stöd för att lära mig att gå, jag var inte speciellt gammal vid det här tillfället, men man skulle ju kunna leka med tanken att jag egentligen spanar in utbudet. Det vore inte konstigt om så var fallet, jag har diggat böcker sedan jag var liten och i perioder läste jag en bok om dagen. För att förtydliga så var det inte några speciellt svårlästa böcker det handlade om under den tiden, det var lättlästa varianter som kom hemlevererade via en hästbokklubb som jag var medlem hos. Väldigt smidigt och även om jag vill minnas att böckerna var snarlika varandra (de handlade om hästar på olika sätt, typ spökhästar, favorithästar eller bara superbra hästar som kunde hoppa över hur höga hinder som helst) så läste jag bok på bok på bok.

Där borde man ha förstått att jag gillade böcker. Och det gör jag fortfarande, men nu går mina läsvanor snarare att likna med någon sorts periodares. Har jag en galet bra bok så läser jag ut den snabbt. Garanterat. Men ibland har jag svårt att hitta inspirationen till att få tag i en sådan bok. Eller en bok som jag vill läsa över huvudtaget, trots att det egentligen finns miljontals böcker som jag mer än gärna skulle hålla i mina händer. De perioderna skulle kunna kallas för lässvackor och kan även förekomma under perioder då jag helt enkelt väljer andra aktiviteter framför bokläsandet (!!). Och jag misstänker att det är lite så de flesta fungerar – ibland har man ett gäng böcker som man bara längtar efter att få läsa, andra gånger har man ingen bok alls som pockar på ens uppmärksamhet.

Grejen är att jag lyssnade på ett radioprogram där de pratade om barns läsvanor. Jag känner väl inte direkt att det är mitt expertområde på i stort sett något sätt överhuvudtaget, men det väcker ändå någonting att höra hur svårt det blivit att få barn att vilja börja läsa. Jämförelsen mellan lockelsen hos surfplattor och TV-program som sprudlar av färg och redan färdigskapade fantasivärldar och böcker med svarta bokstäver på vitt papper känns väldigt pricksäker. För visuellt är det precis vad som erbjuds från de olika världarna och att det kan kännas mer lockande att låta sig uppslukas av någon annans uppmålade universum än att måla upp sitt eget kanske är förståeligt. Om man inte öppnat upp för sin egen fantasi genom att öppna upp en bok.

Någonstans där ligger problematiken. Fantasin. Om vi inte får använda den – hur ska vi då kunna utveckla den? Dessutom ger läsandet så mycket mer. Det ger oss ett större ordförråd, ger oss upplevelser (som visat sig vara ännu starkare hos barn) och låter oss försvinna iväg till en annan värld för en stund. Och för oss att förstå den verkliga världen. Nu låter det som om jag predikar kring läsande och böcker. Och av någon anledning även barns läsvanor. Men återigen, böcker ger oss så mycket och jag är övertygad om att vi mår bra av att byta lite skärmtid mot lästid.

Kategori

Färglöst? Nej, bara lite gråare.

Ibland glömmer man bort saker. Det kan vara saker man tänkt göra, något man borde köpt eller prylar man glömt att packa med sig när man ska åka iväg. Vissa gånger är det som att hjärnan själv väljer att radera bort de där grejerna från våra mentala ”to-do”-listor. Kanske för att jäklas lite med oss eller för att våra medvetanden någonstans inte tycker att just de grejerna är av intresse för någon form av helhetstänk. Som om vårar djupare jag redan förstått att den där extrajackan bara hade tagit plats i packningen och aldrig egentligen kommit till användning.

Men bäst kanske vi är på att plocka bort, eller kanske snarare försköna, saker som vi bär med oss som sämre minnen. Det här med att vi polerar upplevelser och händelser för att ge dem något sorts skimmer som de egentligen inte hade, men som får oss att minnas dem på ett vackrare sätt. Funktionen som får oss att påstå att fisken vi fångade för fem somrar sedan, som egentligen vägde 500 gram, var en bjässe på 1,5 kilo. Den som får oss att minnas regniga somrar som soliga dagar, som får oss att komma till uttrycket att det var bättre förr. För att fem år senare hävda att det var bättre för fem år sedan. Osv.

I alla fall så har jag förträngt en sak. Eller förträngt är väl att ta i, men jag har åtminstone låtit bli att tänka på det och på vissa sätt förskönat det. Men nu är jag tillbaka och verkligheten har gjort sitt. Det är nämligen lite så det kan bli när man har försett något med det där skimret. Det kan vara en plats man varit på som man alltid burit med sig i minnet som en vacker sådan. Ett ställe man trivts på, där alla miner var glada och omgivningens skönhet slående. Fine, det är väl jättefint att vi kan minnas det så. Det skapar en mental plats att ta sig till när verkligheten inte riktigt känns lika skimrande. Men här kan det bli problematiskt om man förskönat det hela lite väl mycket och sedan faktiskt återvänder till platsen. Besvikelsen kan vara som ett slag i ansiktet. Eller så är det precis så som vi minns det.

Färgglatt i St. Antons boulderhall.

Färgglatt i St. Antons boulderhall.

Skillnaden dem emellan (förutom färgsättningen)? Where do I begin… Polerade och slitna grepp (vilket ger väldigt lite friktion), en trästege upp till en del av bouldering, mattor fastspända i stegar, sektionen liksom intryckt på läktaren till en bandyplan, låga väggar… Samtidigt blir det hela lite charmigt och påminner kanske mer om ett hemmabygge än klätterdelen hos ett modernt idrottskomplex. Det känns som att någon verkligen kämpat för att få till en klätterhall och kommit med den ena kreativa lösningen efter den andra. Och någonstans har de hittat en lösning som ändå funkar. Det finns många linjer av varierande svårighetsgrad, precis som man efterfrågar. Så klättringsmässigt lämnar hallen kanske inte så mycket att önska, förutom nya grepp. Det kan jag ändå inte släta över, de behöver bytas ut.

IMG_7304

Andra våningen i boulderdelen.

Och jag har varit i betydligt knepigare hallar. Till exempel den i Verbier förra vintern. Här handlade det om ett litet, litet, rum intill hockeyhallen i byns sportcentra. Det kändes som att gå in i typ ett maskinrum. Eller ventilationsrum. I alla fall inte en klätterhall, eller boulderhall som det ju faktiskt var. Väl där inne var det, ett inte speciellt högt, snedtak åt båda riktningar och en matta över hela golvet. Det var litet och källarlikt, men återigen – klättringen fanns där. Fönster, däremot, var det inte någon fråga om. Instängt? Något enormt.

Det är svårt att låta bli jämförelser. Och i sådana här lägen är det svårt att inte lägga på det där skimret. Hallen i St. Anton glittrar redan. Samtidigt förnöjer variation och även om skillnaderna är markanta hallarna emellan så ger de ändå utmaningarna som efterfrågas. På sina egna, unika, sätt. Grått eller färgglatt, högt eller lågt. Sedan kanske man föredrar det ena eller det andra, men hellre att det finns en charmiga hall med vrår och vinklar än ingen hall alls.

IMG_7310

Kategori

Brant åkning på svenska fjäll

Alperna är lämnat och jag befinner mig numera på svensk mark. Hur det känns? Well, den halvtaskiga snön i alperna gjorde det något enklare att packa väskan. Och när man möts av betydligt bättre snö och härligt vårväder i de svenska fjällen känns det plötsligt inte alls fel att vara tillbaka.

Det blev några dagar utan snö innan jag packade om väskan för att få ihop några fler åkdagar innan säsongen är förbi på riktigt. Nu befinner jag mig i Hemavan (för närvarande med snöstorm utanför fönstret) och vi har hunnit med ett gäng turer med fint väder och bra snö under veckan som varit. En av dem ledde oss till en brant hajk och ett skönt åk i Kobåset – häng med.

IMG_7287

Vi började med att ta oss upp på Jungfruvårtan. Det är en kort hajk och bra utgångspunkt för vidare åkning. Egentligen hade vi inte någon plan på vad vi ville ta oss an efter den första hajken utan tänkte spana runt därifrån. Väl uppe kollar vi omkring och fastnar direkt på en ränna vi har rakt framför oss. Den ser brant ut, kan med stor sannolik ha kall snö och är ett av de svåraste åken vi kan hitta. Vi behöver inte fundera så mycket längre än så utan bestämmer oss för att ta oss dit för att inspektera snön och avgöra om den är åkbar.

IMG_7292IMG_7290

Väl framme vid rännan inser vi att den innehåller ett hårt skarlager. Men det spelar mindre roll, snön verkar sitta bra och vi ser ändå att åkningen ner kommer vara helt okej. Dessutom är hajken upp, som vi väljer att göra i själva rännan, en brant och utmanande historia. Jobbigt? Som tusan, men det är lite tjusningen med det. Att få kämpa sig upp för att få åka ner.

IMG_2391På väg upp för rännan. Foto: Sam Robertson

Väl uppe fick vi vår belöningen i form av sol och utsikt. Och någonstans så räcker det mer än väl efter att ha kämpat sig upp. Det är någonting med att kunna ta sig till platser med egen kraft. Varje gång kommer en känsla av att ha klarat av någonting. Man blir nöjd, fylls av endorfiner och klappar sig själv mentalt på axeln. Att dessutom, utöver utsikten, sällskapet och solen, få sig ett skönt åk ner (snön var bättre än vi trodde, och det är alltid roligt att åka branta rännor) gör en smått salig. Det är lite som att få en guldstjärna på ett skolarbete. Man var nöjd med betyget innan, men stjärnan gör det där lilla extra. Den sätter den där berömda guldkanten på tillvaron.

IMG_7288

Kategori
Annons

Heading north

Väskan har packats, alperna lämnats och många avsked har tagit. Men säsongen är inte riktigt slut. Än. 

Man kommer dit med en känsla av att ha mycket tid framför sig. Tid att spendera åkandes, äventyrandes och upptäckandes med både nya och gamla vänner. Man tänker att de närmsta månaderna kommer att bli fantastiska och man längtar efter att samla in de där upplevelserna som står alldeles runt hörnet. Sen börjar allt.

Och när det väl dragit igång så går det galet snabbt. Dagarna susar förbi, fyllda med precis de äventyr man längtat efter, och plötsligt står man där i april med en färdigpackad väska bredvid sig. Vintern i alperna är över och det är dags att ta flyget tillbaka till en annan verklighet. Men det är inte slut riktigt än.

Även om många alporter redan stannat, eller snart kommer att stanna, sina liftar för säsongen så betyder det inte att vintern är förbi överlag. I Sverige snurrar liftarna fortfarande och många tar sig till de nordliga delarna av landet för att skrapa ihop fler åkdagar innan skidor och brädor läggs på hyllan för sommarförvaring. Och jag är en av dem som lämnat alperna för att uppleva de svenska fjällen i norr innan vintersäsongen officiellt kan benämnas som förbi.

Två kommande friåkningstävlingar står på agendan under våren. De ger också perfekta tillfällen för återträffar och uppslutningar för att dela med sig av alla upplevelser man haft under den gångna säsongen. Själv kommer jag åtminstone att ställa upp i den förstnämnda:

  • Ride The Cow i Hemavan den 21-23 april 2016
  • NM, även kallad Scandinavian Big Mountain Championship, i Riksgränsen den 10-12 maj 2016
Kategori

Snowboardyoga

What better place to do yoga then at your favorite location? Well, that’s what we thought and one day while hiking up a mountain at springtime we got the idea to combine our passion for snowboarding with our passion for yoga. So we just skipped the part of strapping out of our bindings and kept them on during the entire yoga session. This is what became of it. 

Man blir aldrig van vid de oslagbart vackra vyerna som ständigt är närvarande när man vistas i bergsmiljöer. Fascinationen lever ständigt kvar och terrängen bjuder in till så mycket mer än den åkning som ofta är anledningen till varför vi väljer att befinns oss bland dem. Det är inte sällan man finner sig själv reflekterandes, filosoferandes eller bara förundrandes. Och insikten om att det är en perfekt plats för yoga är inte svår att komma till, men att däremot strunta i att knäppa loss brädan från fötterna var en ny tanke för oss. En ny och väldigt spännande tanke. Vi bestämde oss för att prova och upptäckte att det funkade alldeles utmärkt. I filmen ser ni resultatet – vackra miljöer, stillhet och en väldigt vig Marilyn.

 

Kategori
Ladda mer innehåll