Nu, snart eller om två veckor?

Att leva i nuet, eller fånga morgondagen. Vilket är bäst?

Jag tänker att det är lite tudelat, det där med att fånga en dag. Dels för att det är helt omöjligt att fysiskt greppa tag i en sådan, men kanske framför allt om man kopplar ihop det med att leva i nuet. För just de två grejerna, fånga dagen (även känt som carpe diem) och att leva i nuet går ju ofta hand i hand när det kommer till välanvända (klyschiga) citat.

Om vi bara, hela tiden, tänker på att göra det som känns bäst här och nu, blir det lätt att glömma morgondagen. Och jag tycker faktiskt inte att vi ska glömma den, för den är minst lika viktigt.

Såklart håller jag dock med om att vi givetvis ska ta till vara på här och nu också, göra det vi mår bra av precis i den här stunden. Samtidigt tror jag att vi måste våga planera för det som händer sen. Imorgon, om två veckor och om ett år. Och det blir himla svårt att göra det om vi konstant lever i nuet.

Så jag antar att det måste finnas någon balans. För om vi bommar att tänka framåt, så kommer vi heller inte att sätta upp mål för vad vi vill göra och uppnå, och på så sätt kommer vi inte kunna ta oss vidare. Då kommer vi förmodligen att stanna av. Förvisso i det fantastiska nuet, men ändå.

Samtidigt, om vi inte lever i nuet, så kommer vi glömma bort att uppskatta platsen vi befinner oss på just nu. Vi kommer inte att visa uppskattning till de personerna i vår närvaro som förtjänar det och inte glädjas åt de små bragderna vi lyckas med i det dagliga livet. Som att fixa en ny led i klätterhallen, skriva en riktigt bra artikel på jobbet eller lyckas stå i en ny yogaposition.

Balans med andra ord. Vi kan inte konstant fånga dagen i rädsla för att missa den, men kan heller inte fastna i att planera för morgondagen.

Själv vet jag att jag är rätt duktig på att planera för morgondagen. Jag sätter ofta upp mål och har massor med saker jag vill göra och klara av. Och någonstans så är nog det min främsta drivkraft. Så för min del ligger nog den största utmaningen i att hitta nuet och uppskatta det lite oftare än vad jag gör idag. Det får bli dagens mission i klätterhallen!

 

 

Kategori

Hur tar du dig till toppen?

Om man ska vara väldigt kategoriserade så finns det två typer av skid-/snowboardåkare. I alla fall när man pratar om att svänga sig ner från toppar som inte går att ta sig till via skidsystemet. De som tar sig dit på egen hand, och de som inte gör det. 

Många delar samma dröm när det kommer till offpiståkning. Att få ta sig till olika bergstoppar, långt bortanför allt vad skidsystem och civilisation heter, och sedan svänga sig ned därifrån. Helst ospårat, och väldigt gärna i djup, stabil, kallsnö.

Vad som däremot blivit till en vattendelare inom skidvärlden är hur man faktiskt tar sig upp på de där topparna.

Ett alternativ är heliskiing. Det innebär att man köper offpistguidning via helikopter och därmed låter en pilot flyga upp gruppen, och offpistguiden, till olika toppar som de sedan får svänga sig ned ifrån. Väl på botten väntar helikoptern, redo att plocka upp gänget och flyga dem till nästa åk.

Eller så gör man helt ”tvärtom” och tar sig upp på toppen med hjälp av den egna kroppen (vilket fint rim jag fick till där). Med andra ord; alternativet till heliskiing är att gå på topptur. Något som givetvis fortfarande går att göra med offpistguide, vilket är ett smart val om man inte riktigt känner att man har den kunskap som krävs för att vistas i den typ av terräng där åkningen man vill åt finns, men som också går att göra på egen hand.

Vilket alternativ är bäst?

Det säger sig ganska mycket självt att det finns flera rejält stora skillnader mellan de båda tillvägagångssätten. Själv har jag en tydlig åsikt kring vilket alternativ som är det bästa. Och det handlar egentligen inte så mycket om att heliskiing, rent ut sagt, är kasst ur miljösynpunkt. Även om det såklart är en tillräckligt viktig anledning för att de som drömmer om skidrelaterade helikopterupplevelser ska börja tänka om.

För mig är det upplevelsen som är avgörande. En topptur är så mycket mer än svängarna ned. Det krävs bland annat planering och kunskap för att hitta den bästa och minst exponerade vägen upp, erfarenhet för att kunna bedöma snöläget, vänner, eller en guide, man känner sig trygg med och fysisk styrka för att faktiskt orka hela vägen till toppen.

Att till slut stå där på toppen blir dessutom så mycket mer värt när man själv är anledningen till varför man står där.

Sedan är det en gigantisk bonus att få ett gäng sköna svängar ner. Turandet upp bidrar till en ökad insikt kring hur fantastiskt roligt det är att åka skidor eller bräda.

Så för mig är det givet att välja toppturande när jag vill ta mig upp på på berg/fjäll bortanför skidsystemen. Det finns liksom inget annat sätt; vill man åka det där sköna åket nedför den fina fjällsidan så får man se till att tura upp till toppen först.

Om det fortfarande lockar med heliskiing så får vi backa bakåt och tänka på den miljöpåverkan som de olika sätten har. Vilket säger sig ganska mycket själv. En helikopter släpper ut otroligt mycket mer koldioxid än vad du gör när du går uppför med din topptursutrustning. Och ett ökat utsläpp leder till en fortsatt global uppvärmning som i sin tur påverkar våra framtida vintrar. Bland annat genom färre snöfall, ett minskat antal skiddagar per år och smältande glaciärer. (Läs mer om klimatförändringarna och vinterns framtid på www.protectourwinters.se)

Fler hittar rätt

Det fina är att det har hänt någonting inom skid- och snowboardvärlden när det kommer till den här typen av åkning. Fler och fler införskaffar turutrustning (nästan alla av mina friåkningsvänner sitter på ett par turskidor eller en splitboard). Det märks att det finns ett växande intresse kring att utforska bergen bortanför skidanläggningarna, och då inte med hjälp av en helikopter.

Visst finns det säkert fortfarande en del som vill testa heliskiing, men jag är rätt övertygad om att många börjat tänka om och istället drömmer om rena toppturer. Skid-/snowboardåkare som vill åt naturupplevelsen och äventyret. Som vill förtjäna sina svängar.

Och framförallt – som vill att vi ska ha snörika vintrar med många skiddagar även i framtiden.

P.S. Ett tips för den som vill gå toppturer med guide på ett hållbart sätt (och dessutom få fantastisk åkning) är att vända sig till Skitouring Scandinavia och bergsguiden Carl Lundberg. Mer info hittar du här; http://www.skitouringscandinavia.com

Konsekvenserna av att krascha i knävridarsnö

Jag skulle vilja säga att jag försökte mig på något supercoolt trick eller liknande, men det var inte riktigt så det gick till… Och ja, när man kraschar i knävridarsnö så säger det säg självt vad som händer. Man vrider knät. 

Många skulle nog säga att jag, fram tills nu, har haft tur. Och jag håller helt med. Mina knän har hållit ihop. Vinter efter vinter. Tills i år.

De flesta av mina vänner inom friåkningsvärlden har haft/har fortfarande problem med sina knän, på olika sätt. Minisker som trasats sönder eller korsband som gått av hör litegrann till sporten. Så det är verkligen ingenting ovanligt, men det är alltid lika tråkigt när det händer.

Grejen är att jag har varit rätt medveten om mina skadefria år när det kommer till snowboardåkningen. För jag har i stort sett alltid varit hel i kroppen. Visst vred jag till knäna någon gång för fyra år sedan, men det var ingenting som höll i sig. Och jag har såklart, när jag var yngre, trillat på ansiktet och börjat blöda näsblod mitt i backen. Men annars har jag sällan kraschat hårt, och när jag gjort det har jag inte fått några riktiga skador som följd. Så jag blev, föga förvånande, rätt chockad när det faktiskt hände.

Det var verkligen ingenting spektakulärt eller coolt som jag försökte mig på. Jag fick helt enkelt världens tåhugg, alltså stålkanten intill mina tår satte stopp för mig och jag slungades ner i marken. I rätt hög fart (jag gillar att åka snabbt). Och det hände, förstås, i riktig knävridarsnö. Alltså vårsnö/tung slasksnö. Klassiker.

Sen låg jag där. Kände efter, märkte att jag blödde näsblod (precis som jag gjorde den där gången då jag faceplantade i Romme Alpin för över 10 år sedan) och hade ont i vänsterknät.

Jag är rätt envis och vill gärna att saker och ting löser sig av sig självt. Så jag åkte ner på mitt skadade knä, bandagerade det och tog mig till den, redan planerade, after-skin som vi skulle på. (En av säsongens enda after-skis vi faktiskt gått på, vi prioriterar ju åkningen och klättringen före drickandet ;)).

Det blev inget doktorsbesök till att börja med, jag tänkte att det skulle bli bättre efter några dagar. Men icke. Så till slut gick jag ändå till en specialist, fick veta att det var menisken, precis som jag misstänkte, och fick smärtstillande tabletter på recept tillsammans med orden ”You can do whatever your pain allows you to do”.

Nice, tänkte jag, och började så småningom kunna gå relativt normalt igen. Jag provade till och med att klippklättra och åka bräda efter ytterligare några dagar (kunde inte låta bli).

Men det är fortfarande något som inte riktigt stämmer, över en månad efter kraschen. Och det tar väl tid. Förmodligen blir det inte bättre av att jag åkte iväg på en två veckor lång turtripp i Narvik/Hunddalen/Riksgränsen (kom precis tillbaka därifrån).

Så nu är det rehab som gäller så att knäet fortsätter hålla ihop i framtiden, för jag planerar såklart att åka snowboard i en jäkla massa fler år framöver. Och som sagt, någonstans har jag varit medveten om att mina knän till slut kommer få ta lite stryk, och jag har hela tiden påmint mig själv att vara glad så länge de håller ihop. Så nu gäller det bara att få dem ännu starkare. Och sen är det ju en fördel att inte krascha i knävridarsnö.

Kategori
Annons

Fördelarna med att vara ensam snowboardåkare i ett skidgäng

Jag har upptäckt att det finns några riktigt bra fördelar med att vara ensam snowboardåkare bland ett gäng skidåkare (vilket jag är i stort sett varje dag den här vintern). Här är några av dem! 

Du får (nästan) alltid låna en stav 

Den mesta givna fördelen. Medan andra snowboardåkare kämpar för att ta sig fram på transportsträckorna så kommer jag många gånger stakandes förbi med en stav i vardera hand. De gångerna känner jag mig lite som en hybrid mellan en brädåkare och en skidåkare. Nu för tiden har jag dessutom egna stavar som ibland ligger nedpackade i ryggsäcken, men de gånger som jag inte har med mig dem så är det ibland ovärderligt att få låna ett par stavar av en skidåkande vän. Utöver det så får man även lite välbehövd armträning av stakandet, vilket annars kan vara svårt att få som brädåkare.

En annan väldigt fin grej som händer med ojämna mellanrum (och i princip enbart på transportsträckor i pisten) är hur det plötsligt kan sträckas fram en stav av en helt okänd skidåkare. Speciellt när det går riktigt långsamt. Men oftast så tillhör den där utsträckta staven en vän på skidor, vilket är en annan fördel med att vara brädåkare bland skidåkare.

Du behöver sällan lägga spår

Om man ska passera ett plattare parti med nysnö säger det sig självt att det är dumt att skicka den enda snowboardåkaren i gänget först. Med största sannolikhet kommer denne nämligen att stanna av halvvägs utan möjlighet att trampa eller staka sig vidare. Därför är det mer logiskt att skicka iväg en, eller flera, skidåkare som får lägga spår fram till branten för att snowboardåkaren sedan ska kunna glida dit på ett smidigt sätt. Utan att behöva pulsa.

Du kan be en skidåkare åka först (och kolla hur mycket fart du själv behöver)

Ännu en användbar fördel. Jag menar givetvis inte att en skidåkare alltid ska åka först, men att en sådan med fördel kan få göra det när du själv är osäker på hur mycket fart som behövs för att exempelvis ta sig upp på nästa krön. På så vis, genom att kolla hur mycket fart skidåkaren behövde, kan du avgöra hur många svängar du kan lägga innan du måste satsa på att få fart. Och, likt föregående punkt, så kan du om det behövs glida in i skidåkarens spår för att få lite extra fart.

Kategori

Vad är väl ett Vasalopp mot att samla höjdmeter i alperna?

Man hör om det under hela sin uppväxt, det där mytomspunna Vasaloppet. Hur mängder av människor från hela Sverige, och även platser utanför landet, vallfärdar till oss i Dalarna för att genomföra 90 km (eller 45 km) på längdskidor mellan Sälen och Mora.

Man får också klart för sig att det är en riktig merit att genomföra loppet, så pass att det nästan är värt att ha med på CV:t. Och jag tänker verkligen inte säga emot; jag är imponerad av alla de tusentals längdskidsentusiaster, både erfarna och amatörer, som tar jag till startspåren.

Men trots att det på ett sätt känns lite som en skyldighet, som född och uppväxt i Dalarna, att någon gång åka till Sälen, spänna fast ett par välvallade längdskidor under fötterna och spendera ett antal timmar i spåren tillsammans med en stor skara andra åkare, så har jag fortfarande inte tagit mig dit. Även om planen definitivt är att jag ska göra det någon gång i livet.

För min del har de senaste åren inte inneburit speciellt många avverkade kilometrar, eller mil, på längdskidor. Men jag måste villigt erkänna att jag saknar det emellanåt. Att ta sig ut till närmsta längdskidspår och få både en naturupplevelse och ett träningspass samtidigt. Och kanske även en fika på valfri plats längs vägen.

Det är nämligen just den grejen, naturupplevelsen och utflyktskänslan, som, i mitt tycke, är charmen med längdskidåkningen. Det är ungefär som att ta en springtur i skogen, bara att man gör det på vintern. Och får lite extra mys, i form av en kaffetermos och vintriga landskap, på köpet.

Men som sagt, jag har inte samlat ihop speciellt många längdmeter de senaste åren. Istället har det, för min del, handlat om att samla höjdmeter.

Och det, att gå på tur, ger egentligen nästan precis samma sak (naturupplevelse, träning och mysiga fikastunder i vintriga landskap), men med en, oftast, flera gånger härligare betalning. Turandet gör också att man kan ta sig betydligt längre bort från alla andra skid- och brädåkare (vilket är fantastiskt skönt, speciellt nu i sportlovstider) och dessutom blir åket ned galet mycket mer värt. Även om man ibland kan vara rätt trött i benen när det väl är dags att åka utför.

Så trots att jag säger mig sakna längdskidåkningen skulle jag mot allt i världen inte välja bort splitboarden mot ett par längdskidor. Istället vill jag samla ännu fler höjdmeter. Jag vill fortsätta utforska och ta mig längre bort, bli mindre beroende av liftsystem och mer bekväm med min egen utrustning. Och planen är att de närmsta månaderna ska innehålla mer av just det.

Med andra ord – höjdmeter går före mil i längdskidspåren. Om man nu måste välja.

Fyra årstider på fyra dagar

Höst, vår, sommar och vinter. På fyra dagar. Fascinerande, eller?

Det är svårt att inte prata om väder när det handlar om skid-/snowboardåkning, det påverkar ju våra dagar mest av allt. Därför sitter vi dagligen (ofta flera gånger under samma dygn) och kikar på olika vädersajter för att få den senaste uppdateringen kring hur förhållandena kommer att vara på bergen.

Utifrån hur prognosen ser ut planerar vi för vad vi ska fylla dagarna med.

Hittills har den här säsongen bjudit på rätt varierande åkning, vilket inte är något ovanligt i sig, och som jag tidigare skrivit om så har vi nästintill haft vårväder under de senaste veckorna. Men nu har det där förändrats. Istället för att det känns som att tiden spolats fram till april har vi under de senaste dagarna fått uppleva samtliga årstider. Förutom vinter.

Det började i tisdags. Ett riktigt höstrusk drog in i dalen och bjöd på regntunga skyar med en nästintill konstant nederbörd. Då givetvis i form av regn, inte snö, i byn. Antalet paraplyer på gatorna var enormt. På topparna, allra högst upp, kom det däremot ett par efterlängtade decimetrar med nysnö.

När tisdagen sedan övergick till onsdag blev det dags för nästa årstid. Solen gjorde åter entré, tillsammans med det fågelkvitter som vi kunnat lyssna till under i stort sett hela vintern hittills, och vi kastades tillbaka till april. En riktigt blåsig aprildag, det vill säga.

Och idag, torsdag, trappades det hela upp ytterligare. Plötsligt kunde vi nästan känna någon slags försommarvärme. Och fågelkvittret hördes nog mer än någonsin. På bergen kändes fanns vårkänslorna fortfarande kvar, men i byn syntes människor iklädda både shorts och t-shirts = klassiska sommartecken.

Så, hittills har vi haft tre årstider på tre dagar. Och nu håller vi alla tummar för att morgondagen ska bjuda på en fjärde; nämligen vinter. Och det ser lovande ut. Enligt prognoserna ska det dra in både moln och minusgrader under natten, vilket under fredagen ska göra landskapet vitt och vackert på nytt. Åtminstone har vi blivit lovade ett par decimeter snö, och dessutom nästan tio minusgrader (!!).

Så kallt har vi inte haft det på flera, flera, veckor.

Men det kommer bli ett kort snöfall, på lördag ser solen ut att vara tillbaka. Förhoppningsvis stannar åtminstone minusgraderna kvar.

Kategori
Annons

Snöläget just nu: Våråkning i februari

Det är mitten av februari och just nu ser våra dagar ut som de normalt sett gör i slutet av säsongen. Och på ett sätt är det fantastiskt härligt, men på ett annat känns det väldigt, väldigt, fel. 

I januari fick vi riktigt bra med snö; de två stora stormarna som träffade Arlberg förde med sig uppemot 100 centimeter. Och när vi pratade med vänner på andra håll i alperna fick vi ganska snart koll på att vi låg riktigt bra till snömässigt. Många hade knappt fått någon bas (ett snötäcke som fungerar som grund och täcker upp det mesta av marken/stenarna så att man inte går igenom till botten när man åker), medan vi faktiskt lyckats skrapa ihop både en sådan och ett fint lager med pudrigt nysnö.

Men det var då. Nu, en månad senare, har vi fått totalt runt 10-20 centimeter snö utöver den som föll där i januari. Istället för dimmiga, och snöiga, dagar har vi nu ett konstant solsken och relativt varma temperaturer. Vilket betyder att bergen blir allt mindre vita och att gräsytor börjar synas på en hel del sydsidor. Det ser, ungefär, ut som det brukar göra i slutet av säsongen. Trots att vi knappt kommit halvvägs.

Något som på ett sätt är positivt med den här situationen är att vi kan gå på längre turer. Snöläget känns så pass stabilt (även om vi, liksom resten av alperna, har gammal snö, i form av fasetter, i botten) att vi vågar leta oss längre bort från skidsystemet. Dessutom finns det fortfarande fin snö att hitta på sina ställen; de senaste dagarna har varit fantastiska.

Och jag gillar att gå på tur. Dels för att det känns mer som en härlig utflykt (speciellt om man låter det ta hela dagen), men också för att det ger en helt annat upplevelse. Sen är det såklart en stor bonus om man får ett riktigt skönt åk på vägen ned.

Så – jag tycker verkligen att det är bland det bästa som finns att få ta med mig splitboarden, smörja in ansiktet med solskyddsfaktor och, turandes, utforska nya dalar under en klarblå himmel.

Problemet är bara att det känns alldeles för tidigt på säsongen för den här typen av dagar. Turandet i sig kan, såklart, göras när som under vintern. Men att göra det i, vad som känns som, riktigt vårväder med uppvärmd snö när det bara är februari känns inte riktigt rätt. Och att det inte snöat ordentligt på en månad gör inte situationen bättre. Dessutom visar väderprognosen inte några tecken på att en ny större storm är på väg in under de närmsta veckorna.

Samtidigt kan jag inte påstå att läget var så väldigt mycket annorlunda förra året, förutom att antalet soliga dagar känns som betydligt fler nu än då. Och jag tippar på att nästa vinter inte kommer att bryta trenden. Det är trots allt ingen slump att snöläget ser ut som det gör.

Det är svårt att inte måla upp situationen som negativ och någonstans börjar det bli omöjligt att inte se att någonting har förändrats i grunden. Vintrarna är inte lika långa som de var förr och den mängd snö vi brukade förväntade oss, kan vi inte längre räkna med att få.

Men. Den här vintern är långt ifrån förbi, och snöläget kommer givetvis att förändras fram och tillbaka flera gånger. Och tills dess att nästa större storm anländer (för den kommer att komma) så jobbar vi på gogglesbrännan och fortsätta utforska bergen med vår turutrustning under fötterna.

Kategori

Freeride World Quali… What?

Ofta när jag berättar om att man kan tävla i friåkning, och därmed den typ av snowboardåkning som sysslar med, möts jag av en mängd nyfikna frågor. Hur går det till? Vad går det ut på? Är det inte farligt? Freeride World Qualifier – vad är det? Så, här kommer svaren. 

Först och främst så handlar friåkning om att åka offpist. Man kan även kalla det för ”big mountain”-riding, alltså stora bergsåkning. Jag brukar, väldigt förenklat, förklara det såhär; ”vi ser en cool bergssida, väljer ut en linje vi vill åka, tar oss upp på berget och åker linjen vi tidigare spanat in”. Och ungefär på precis samma sätt går det till när man tävlar i friåkning. Skillnaden är dock att det inte är du själv som väljer ut den där coola bergssidan.

Istället är det domare, bergsguider och andra insatta personer som väljer ut vart tävlingen ska äga rum. Och vart de beslutar om att den ska köras handlar mycket om hur snöförhållandena ser ut, samt vilka risker som finns i form av exempelvis dolda stenar eller laviner. De väljer helt enkelt ut den bergssida som vid tävlingstidpunkten passar bäst utifrån de förutsättningar som ges. Sedan kan de också besluta om att spärra av vissa delar av bergssidan om de anser att det finns partier som är för exponerade eller steniga, vilket inte alls är ovanligt. Och då får man helt enkelt inte åka in i de avspärrade zonerna när man genomför sitt tävlingsåk.

När det bestämts vart tävlingen ska gå, så skickas en bild ut till samtliga deltagare. Utifrån den kan man sedan göra en första bedömning om vart man skulle vilja åka. Alltså välja en potentiell linje. Och den här bilden kan skickas ut några dagar innan tävlingen, men den kan likaväl delas ut på papper kvällen innan eller till och med samma dag. Det är lite olika.

”Jag deltar på egen risk”

Kvällen innan tävlingen, eller samma morgon, sker alltid ett riders meeting. Där sluter samtliga åkare upp, tillsammans med arrangörer/domare/skidpatrullen för att få information om snöläget på berget, samt vilket väder som förväntas och hur bedömningen genomförs. Dessutom får man skriva på papper som säger ungefär ”jag är medveten om att friåkning är en extremsport som kan vara livsfarlig och ge allvarliga, till och med dödliga, skador”, ”jag har erfarenhet av, och kan hantera, att åka på ytor med 45 graders lutning” och ”jag deltar på egen risk”. Med mera; det är i princip bara att skriva på. Sedan får man sin BIB (en tygväst med startnummer, som alltid lottas fram) innan det är dags att bege sig till dagens tävlingsarena.

Många gånger ser man tävlingsberget för första gången samma dag som tävlingen sker. Om man inte besökt orten tidigare, det vill säga. Så när man kommer dit gäller det att snabbt spana in vilka möjligheter som finns, vilka linjer man kan åka, utifrån den egna känslan och förmågan. Normalt sett har man mellan en timme, till tre, på sig att spana in berget innan det är dags att hajka upp. Det beror lite på vilket startnummer man har.

Viktigt att hitta tydliga riktmärken

För att kunna ”scouta” sin linje på bästa sätt är det en fördel med en kikare. Och det är också nu det är läge att memorera viktiga stenar och andra riktmärken för att enklare kunna hålla sin linje när man väl ska köra. Vilket är en punkt som jag själv måste bli betydligt bättre på att göra. I alla fall, när man väl valt sin linje gör man bäst i att hålla fast vid den när man väl lämnar spaningsplatsen. Annars är det lätt hänt att man blir förvirrad. Det är också en fördel att ta en ny bild med telefonen, som man kan ha med sig uppe på start.

Beroende på hur lång tid det tar att gå upp till start (det krävs ofta en hajk längs en bergsrygg, eller bara uppför bergssidan, för att komma dit) får man själv avgöra när det är dags att sluta spana efter linjer och ta sig till toppen. Sedan, väl däruppe, hinner man förhoppningsvis kolla efter sina riktmärken (om berget inte är alltför konvext) för att enklare kunna hitta sin linje och orientera sig. Och så småningom meddelar tävlingsarrangörspersonen på start att det är dags att göra sig i ordning. Sedan står man, plötsligt, på startkanten och hör ”3,2,1 – GO!”. Och ett par minuter senare passerar man mållinjen.

Men hur bestämmer man vem som vinner? 

Det hela är en bedömningssport, vilket betyder att den som tar hem förstaplatsen helt enkelt var den som lyckades charma domarpanelen. Utifrån fem olika bedömningsaspekter, det vill säga. Vad de tittar på när en tävlande kör sitt åk är följande; linjeval (vart du väljer att åka/vilken svårighetsgrad det är på din linje/hur exponerad du är), teknik (hur du åker din linje), kontroll (hur bra kontroll du har under ditt åk, det här är också en av de viktigaste punkterna då kontroll är extremt viktigt inom friåkning), flyt (du ska helst inte stanna upp eller tveka under ditt åk, då får du avdrag i poängen) och air&style (hur stora/många klippor du hoppar och vad du gör i luften, samt hur du landar).

Sedan får du poäng på en skala mellan 0–100, där 100 är bäst. Tappar du som skidåkare en, eller båda, skidorna under ditt åk får du DNF (det vill säga inga poäng alls) och om du sätter ned rumpan, eller armarna, får du poängavdrag. Så det gäller alltså att stå på benen för att få så mycket poäng som möjligt.

Freeride World Qualifier (FWQ) – vad är det?

Det finns inte jättemånga olika friåkningstävlingar, utan det är i princip FWQ som gäller. Förutom legendariska NM i Riksgränsen (Scandinavian Big Mountain Championships) förstås. I alla fall, i FWQ så handlar det om att samla poäng. Och det gör du genom att prestera i tävlingarna. Den som vinner får flest poäng, och den som kommer sist får minst eller DNF om den kraschade under sitt åk. Dessutom spelar det också roll vilken nivå på tävling du kör; en-, två-, tre- eller fyrstjärnigt. Den sistnämnda ger betydligt mer poäng än den förstnämnda, och är också den tuffaste svårighetsgraden.

Har du inte kört någon FWQ innan så måste du börja på en- eller tvåstjärniga tävlingar, om du inte får ett ”wildcard”. Det beror på att du inte har några poäng sedan tidigare, vilket gör att du inte är tillräckligt högt rankad för att få delta i de svårare tävlingarna. Men så snart du kört ett par stycken kan du jobba dig uppåt i systemet.

Och det hela, FWQ, är en kvaltävling till FWT (Freeride World Tour) som är det högsta du kan tävla i inom friåkning. De/den (beroende på kategori) som samlar ihop flest poäng under en säsong i FWQ får en inbjudan till kommande säsongs FWT. Och för att samla ihop flest poäng måste du i princip köra fyrstjärniga tävlingar, då de som nämnt ger mest poäng.

Dina poäng blir även vad som avgör din ranking, både inom Europa men också i världen. Det går nämligen en FWQ i Europa, en i USA/Kanada och en i Nya Zeeland. Och det är alltså den/de som har mest poäng av ALLA hos de olika kontinenterna som får en plats till FWT.

Glasklart, eller hur?

P.S. Vill du ha ännu mer info? Spana in www.freerideworldtour.com och missa heller inte att se FWT-tävlingarna som sänds live (men också går att se i repris) via nämnda länk. Själva sitter vi ALLTID bänkade när det är dags för ett FWT-stopp (eller ser reprisen när vi kommer hem efter en dag på berget).

Kategori

Svenskhäng, pallplats och POW-möte – oj, vilken vecka!

Just nu sitter jag här, i vår lägenhet i Arlberg, spanar ut genom fönstret mot de snötäckta bergen som omringar oss och försöker smälta den gångna veckan. Den har verkligen varit fantastisk på så många sätt. Och otroligt intensiv. 

Det började med att vi, jag, Viktor (skidåkande pojkvän) och Pontus (skidåkande vän) packade in oss i bilen och åkte iväg till Frankrike under förra söndagen. GPS:en ställdes in på Les Arcs och det tog runt 8-9 timmar att åka dit. Tanken var att vi skulle hinna gå på kvällens riders meeting, men vi blev lite sena. Så vi installerade oss direkt i lägenheten i Montchavin, som ligger på berget intill Les Arcs, och började ladda inför måndagens första FWQ (Freeride World Qualifier).

MÅNDAG – FWQ-tävling, svenskhäng & champagne 

Vi gick upp tidigt, klädde på oss våra ställ och åkte till Les Arcs 1850. Där väntade ett riders meeting och arrangörerna berättade något i stil med att dagens tävling skulle bjuda på halvbra snö och sämre sikt, men att de flesta stenar på tävlingsberget var synliga.Dessutom fick vi träffa resten av svenskgänget som tagit sig till orten för att tävla. KUL.

Sen var det bara att ta liften upp, glida bort mot tävlingsfacet (delen av berget där FWQ-tävlingen skulle ske) och spana efter en linje. Sikten var mjölkig, berget stenigt och snön riktigt hårdpackad. Jag valde en ränna, med valbara dropp längs vägen och en smal passage i slutet. Eftersom jag hade startnummer åtta så begav jag mig till hajken upp till starten rätt snabbt. Det tog cirka 30 minuter att gå upp, och sedan fick jag av oklar anledning starta som nummer fyra istället. Förmodligen för att personerna med BIB 4, 5, 6 och 7 inte hade hunnit upp än.

Jag kan inte påstå att jag gjorde något superåk (det blev riktigt skumpigt på grund av det hårda föret), men under kvällens prisceremoni visade det sig räcka till en andraplats. Vilket innebar att jag fick kliva upp på mitt allra första FWQ-podium (jag har inte tävlat i FWQ tidigare) på en scen mitt i byn. COOLT – och det hela firades med riktig champagne (som jag vann)!

TISDAG – regning, men lovande

En ”in between competitions”-dag. I Montchavin, där vi bodde, regnade det. Men vi åkte ändå till Les Arcs för att kolla in läget på bergen där. Och möttes av ett fortsatt regn, samt dålig sikt. Vi tog ändå några åk och kände på snön, som nästan var okej på hög höjd. Något som gav oss anledning att tro att onsdagens tävling skulle bli av. Vilket även var fallet, något som vi fick veta under tisdagskvällens riders meeting med arrangörer och domare. Dessutom fick vi veta att det kommit mellan 10-20 centimeter snö på tävlingsfacet, vilket innebar att de stenar som tidigare varit synliga nu täckts med ett tunt lager snö.

Efta det lottades våra BIB:s fram. Jag fick nummer 10 av totalt ca 100. Sedan åkte vi tillbaka till lägenheten för att ladda inför onsdagens FWQ.

ONSDAG – andra FWQ-tävlingen & ännu en pallplats

Dags för veckans andra, och min tredje någonsin, FWQ-tävling. Till skillnad mot måndagen så möttes vi av riktigt bra förhållanden. Förutom att det, som nämnt, fanns en hel del sten som täckts av ett tunt lager snö. På samma sätt som under måndagen så åkte vi bort till tävlingsområdet för att scouta våra linjer. Återigen valde jag en ränna, men den här gången med några twister och fler drop. Planen var att köra en enkel linje, med bra flyt och fart. Vilket jag tycker att jag lyckades med (efter att ha hajkat upp i riktigt sockrig snö).

Eftersom jag hade ett så tidigt nummer, betydde det att jag fick så de flesta andra åkarnas åk. Vilket alltid är sjukt roligt, speciellt när det är soligt och man hänger med ett grymt gäng (bestående av ca 20 andra svenska friåkande säsongare, de flesta med basen i Nendaz).

Under kvällens prisceremoni var vi två svenskar som fick kliva upp på prispallen. Jag på en tredjeplats, och Irma (skidor) på en andraplats. Återigen – sjukt coolt att få stå på prispallen i mina första FWQ-tävlingar. Och dessutom väldigt inspirerande att se alla andra, både skid- och brädåkare, ta sig an tävlingsfacet.

TORSDAG – många timmar i bil

Resdag. Les Arcs – St Anton. Ca 8-9 timmar i bil.

FREDAG – guidning, klätterhäng & Houdini-middag

Ännu en helt fantastisk dag, även om vi var något slitna från veckans tävlingar. Johnn och Johan, från POW (Protect Our Winters) Sverige, och Ragnhild och Örjan, Pow Norge, kom till Arlberg på morgonen och vi spenderade dagen med att visa dem runt på våra favoritberg. Det blev en hel del branta rännor, några kortare hajker och några oväntat bra svängar. Det hade nämligen regnat en del i byn medan vi varit i Frankrike, och under den fredagen var temperaturerna dessutom rätt höga. Men vi hittade som sagt en del bra åkning. Och POW-gänget visade galet mycket entusiasm, vilket gjorde det fantastiskt roligt och tacksamt att agera guide!

Mot eftermiddagen hoppade våra besökare in i sin bil och åkte tillbaka mot Innsbruck för att förbereda sig inför helgens POW Global Gathering (det första någonsin). Själv stannade jag kvar, och vi tog en sväng till klätterhallen där vi mötte upp Houdini-Axel som också valt att svänga förbi Arlberg den här dagen. Kul!

Efter klätterhänget väntade en Houdini-middag med Axel, Marie (butikschef för Houdinis Årebutik) samt österrikiska Martin. Den sistnämnda är, precis som jag, åkare för, och vän till, Houdini. Som för övrigt verkligen är ett fantastiskt företag som jag är otroligt stolt och tacksam över att få representera.

LÖRDAG – POW Global Gathering 

05.30 ringde mitt larm på mobilen. Ungefär tio minuter senare klev jag upp upp ur sängen och gjorde mig i ordning för att en timme senare ta tåget från Arlberg mot Innsbruck.

Där väntade ett 48 timmar långt möte med POW-representanter från hela världen. Något som vi valt att kalla för POW Global Gathering. Ett möte som blev det första någonsin, tidigare har all kontakt nämligen bara skett över Skype. Så det här mötet var verkligen något helt unikt, supercoolt och viktigt. Till och med Chris från POW USA var på plats. Och jag fick dessutom höra rykten om att Jeremy Jones, POW:s grundare, befann sig i närheten, på något berg någonstans i Österrike.

Utöver det deltog Finland, Norge, Sverige (vi), Frankrike, Österrike och Tyskland, vilket är samtliga länder som i dagsläget har egna POW-organisationer.

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva mötets första dag mer än genom orden inspirerande, fascinerande och fantastiskt. Vi lärde känna varandra och började planera och samordna oss, för att hitta gemensamma mål och en strategi för att nå dem. Något som vi lyckades med under helgens intensiva sessioner.

På kvällen åt vi vegansk middag i Innsbruck (på en restaurang som jag definitivt måste besöka snart igen), och efteråt var vi bjudna till snowboardtävlingen Air & Styles riders after-party. Något som jag för X antal år sedan skulle ha tyckt varit störtcoolt. Vilket det i för sig också var.

SÖNDAG – det globala mötet fortsätter…

Ännu en lång, intensiv och givande mötessession. Det känns helt fantastiskt att vi nu har en plan på hur vi ska fortsätta bygga organisationen, både globalt och nationellt, samt även inom Europa. Jag kan verkligen inte uttrycka hur häftigt det är att få vara en del av Protect Our Winters!

På kvällen vandrade jag till tågstationen i Innsbruck för att återvända till Arlberg, helt överfylld av intryck, idéer och inspiration.

Och här sitter jag nu. Fylld av intryck, nya upplevelser, många nya fantastiska vänner och massvis med inspiration. Samtidigt har jag tjänat in tillräckligt med poäng i FWQ för att ligga på topp 20-listan i Europa, i ”snowboard women”-klassen, för den här säsongen.

Det här är givetvis inte en ”normal” vecka för mig när jag hänger i alperna om vintrarna. Och jag inser, nu när jag skriver allt det här, att jag inte delar med mig av mina dagar tillräckligt ofta. Så jag ska bli bättre på att berätta. För även om inte varenda vecka ser ut som den här, så är dagarna här i alperna rätt fantastiska.

Kategori
Annons

Det tar tid att hitta rätt…

Min första bräda fick jag under mellanstadiet. Tidigare hade jag stått på skidor under familjesemestrarna till Idre, och hos skidskolan i Nybrobacken. Jag började med åkningen i rätt tidig ålder. Och jag åkte alltid utan stavar. Förstod aldrig riktigt vad man skulle med dem till,  jag höll ju balansen ändå.

Det kanske är därför min stavföring är under all kritik under de få dagar då jag byter brädan mot skidor om vintrarna. Och det är kanske också därför brädan passade mig bättre, samt varför jag i stort sett aldrig riktigt vevar med armarna när jag åker bräda. Jag vet liksom inte riktigt vad jag ska göra med dem, så jag låter dem oftast vila längs kroppen.

I alla fall. Den där brädan jag fick var röd och svart, med ett mönster innehållandes både dödskallar och sablar. Det var en juniorvariant från den lokala sportbutiken och den fungerade alldeles utmärkt att lära sig åka på. Efter att ha vandrat upp några gånger för den minsta backen i Romme Alpin började jag förstå vad det handlade om och vågade till och med prova på att åka knappliften. Krampaktigt lyckades jag stå på fötterna hela vägen upp till toppen av den korta barnpisten.

Sedan var jag fast. Varje vinter skaffade jag säsongskort i Romme Alpin och åkte så fort jag fick chansen. Lyckades till och med få följa med på niornas skidresa till Trysil när jag gick i åttan. Och skidor hade jag inte en tanke på; det dröjde tio år innan jag stod på ett par sådana igen. Och då, som nu, var det bara tillfälligt, brädan är fortfarande mitt primära åkdon på berget.

Efter den där dundercoola brädan med det barocka mönstret har jag haft ett antal andra varianter under fötterna. Nummer två i ledet var också köpt hos den lokala sportbutiken. Det var ingen speciell bräda, men den passade bra för den typen av åkning jag ägnade mig åt då. Och jag är otroligt glad över just den brädan, och den första. Utan dem hade jag inte haft möjligheten att fortsätta med åkningen.

Nu för tiden är jag betydligt noggrannare med vad jag väljer att åka på. Det har framför allt att göra med hur jag har bättre koll på vilken typ av åkning jag gillar och vad jag söker hos en bräda för att kunna utföra just den åkningen.

Jag åker gärna aggressivt och tekniskt, gillar fart och vill ha stabilitet. Och jag ägnar mig främst åt friåkning. Det är viktigt med en bräda som svarar snabbt och klarar av varierande snöförhållanden. Därför väljer jag gärna en styvare variant som jag sedan bakmonterar. Detsamma gäller bindningar och boots. Just nu kör jag på en Jones Snowboards Women’s Flagship med ett par Burton Lexa bindningar. Det är verkligen en helt fantastisk uppsättning som jag är otroligt nöjd med. Brädan passar min åkstil och jag gillar hur den presterar i alla olika typer av snöförhållanden.

När jag ska ut på tur byter jag uppsättningen mot en Jones Snowboards Women’s Solution Split Board och ett par Karakoram Women’s Connect bindningar. Också det en set-up som jag är grymt nöjd med.

Men grejen är att det tar tid att komma fram till vad man gillar och trivs med, oavsett om det gäller skidor, brädor eller någonting helt annat. De brädor jag har haft tidigare skulle jag inte välja att åka på idag, men de funkade där och då. Givetvis ska man alltid sträva efter att hitta utrustning man trivs med och lägga ned tid på att hitta rätt. Men samtidigt är det viktigt att utvecklas tillsammans med sina prylar, och därmed inte välja för avancerade grejer som man inte kan hantera till fullo. Och vice versa, kan man åka så behöver man inte en nybörjarbräda utan snarare en bräda som man kan lära sig ännu mer med.

Sedan är det betydande om man vet vilken typ av åkning man gillar, något som man förmodligen inte har koll på i början. Då funkar det mer än fint med en klassisk all-mountain variant. Det är ett ”safe card” som går att använda både i pisten, parken och i off-pisten. När man sedan har börjat lista ut vilken typ av åkning man helst ägnar sig åt börjar det bli dags att nischa sin bräda; freestyle, freeride eller pist. Men som sagt, innan man kan svara tydligt och klart på den frågan är det alltid bäst att välja en variant som funkar överallt. Så slipper man åka med en för hård bräda i parken, för mjuk bräda i off-pisten eller en bräda utan stålkanter (finns det ens?) i pisten. Om man nu inte trivs med det, förstås.

För den som är taggad på en ny bräda, exempelvis en Jones Flagship, så passar jag på att varmt rekommendera webbutiken Inlandet.se. Killarna bakom butiken har verkligen valt ut guldkornen i bräddjungeln, vilket gör det enkelt att hitta rätt. Det är också dem som förser mig med utrustning, något som jag är galet tacksam för.

Inlägget har sponsrat innehåll.

Kategori

Nytt i ryggsäcken: En längre och tåligare sond

Förra året gick en riktigt stor slasklavin rätt ner i pisten här i St Anton. Det var eftermiddag och pisten som drabbades var en av de allra folktätaste. Vi kom till platsen, av en slump, drygt femton minuter efter att lavinen gått. Vi bestämde oss snabbt för att åka ner och hjälpa till, eftersom vi hade med oss vår lavinutrustning. 

Ett transceiversök hade redan genomförts, utan resultat. Men man befarade att det kunde finnas människor, som åkt utan utrustning, begravda. Därav bildade vi sondkedjor och sökte igenom käglan.

Som tur var skördade den över tre meter djupa lavinen inga offer. Något som däremot hände medan vi sökte var att mina två vänners sonder gick sönder. Båda två. De var av helt olika märken och gick sönder på olika sätt. Dock blev det tydligt att ingen av dem klarade av den tunga slasksnön särskilt väl.

Båda två köpte nya, stabilare, sonder direkt efter händelsen.

Själv behöll jag min sond från år 2014. Den hade hållit ihop under sökandet och jag tänkte att jag måste ha köpt en tåligare modell än mina vänner. Men det visade sig inte riktigt vara sant.

När jag, för tre år sedan, köpte sonden så skaffade jag även spade och transceiver. De två senare är jag nöjd med än idag. Sonden, däremot, har jag bytt ut.

Jag minns att jag valde en något längre sond än vad mina vänner hade vilket resulterade i en 265 centimeter lång variant. Den verkade både tålig, stabil och lättmonterad. Något som den också varit, fram tills för en dryg vecka sedan då vi var ute och lavintränade.

Det var inte speciellt tung snö, och heller inte många isklumpar, men när vi precis hade genomfört den verklighetstrogna övningen i ett närliggande område och jag gjorde sista sondtaget så flög handtaget iväg. När jag kollade närmare såg jag att stålvajern hade gått av.

Dagen efter köpte jag mig en ny sond som på papperet ska vara riktigt tålig. Dessutom är den ännu längre, hela 320 centimeter, något jag märkt kan behövas om det handlar om riktigt stora käglor.

Som tur är har våra tre sonder gått sönder under tillfällen då det inte varit skarpt läge (även om vi trodde det under slasklavinsöket). Men faktum kvarstår – de alla har gått sönder. På något sätt blir det här till en superviktigt påminnelse om att kontinuerligt se över sin utrustning, och uppdatera den om så behövs. För att undvika att liknande saker händer under tillfällen då allting bara måste fungera.

Kategori

Har du koll på hur du använder din lavinutrustning?

Spade, sond och transceiver. Och kanske en lavinrygga. Sen är man redo för att ge sig ut på bergens opreparerade sidor. Eller?

Är man, som snowboard- eller skidåkare, intresserad av att röra sig utanför pisterna är det oundvikligt att laviner kommer på tal. Man blir medveten om att de existerar, och förstår att man ska hålla sig undan dem. Den enorma kraften som de kan innebära tror jag däremot att man aldrig riktigt kommer kunna förstå fullt ut.

Förhoppningsvis får man i alla fall snabbt koll på att det krävs en del utrustning för att öka sannolikheten att överleva eventuella, och oönskade, snöras. Och medvetenheten om lavinernas förödande konsekvenser, som ständigt strider mot längtan efter orörd snö, borde räcka för att införskaffa lavinutrustning i form av åtminstone spade, sond och transciever innan man fortsätter sina äventyr bortanför pisterna. Har man möjligheten är även en lavinrygga en väl värd investering om det där som aldrig ska inträffa trots allt skulle ske.

Anyhow. Som nämnt, gillar man att leta sig utanför pisterna så blir laviner automatiskt ett ständigt återkommande samtalsämne och en konstant risk. Och vill man göra upplevelsen något säkrare så ser man snabbt till att, innan passionen för offpiståkningen tar en allt för långt utanför pistkanterna, införskaffa lavinutrustning.

Och det är givetvis ett måste att varje friåkare har åtminstone spade, sond och transciever med sig på bergen, men utan kunskap om hur du använder utrustningen blir den nästintill värdelös.

Därför krävs övning, övning och åter övning.

Jag har mött personer som inte haft koll på hur de sätter ihop sin sond, eller hur de faktiskt tyder vad som står på sin transceiver. Och det är verkligen inte konstigt. Hat man aldrig har testat sakerna på riktigt vet man givetvis inte hur de fungerar, men det är också därför det är så otroligt viktigt att man faktiskt övar.

Många skidanläggningar, åtminstone här i alperna, har lavinträningsområden som gör det enkelt att öva med sin utrusning. Och det är en självklarhet att spendera några dagar per säsong där för att fräscha upp sina kunskapar. Har närmsta skidanläggning inget övningsområde? Skicka ut en vän tillsammans med en transceiver och be den begrava sändaren, i en ryggsäck, under snön. Följ sedan efter och sök efter ryggsäcken med din egen transceiver.

För jag tror verkligen inte att någon vill hamna i ett skarpt läge med rätt utrustning, utan att veta hur man använder den.

Så, ska du ägna dig åt offpiståkning (det är klart du ska, det är fantastiskt!), se till att skaffa rätt utrusning och framförallt – se till att du vet hur du använder den. Själv spenderade vi ett par timmar på övningsområdet för några dagar sedan, och avslutade även kvällen med en mer verklighetstrogen övning på ett närliggande snöfält.

Kategori
Annons

Och så blev allting vitt – äntligen!

När vi kom hit, till St Anton, för en dryg vecka sedan såg det ut råda allt annat än vinter i byn. Det kändes snarare som att säsongen redan hade passerat och vi befann oss i aprils sista skiddagar. Givetvis låg det en del snö på bergen, men majoriteten bestod av konstsnö som lagts i pisterna. I övrigt var bergssidorna mest sten- och gräsbeklädda. 

Och egentligen kan man väl inte kalla det här med snöfattiga säsongsstarter för någonting ovanligt längre. Förra året var läget exakt detsamma, liksom för två år sedan i Verbier. Och det tycks vara en trend som råder över i stort sett hela alperna (Kanada verkar dock inte lida av samma problem). Från flera olika håll syns bilder på steniga berg, tillsammans med frågor om när snön ska anlända.

Men nu har vintern, på riktigt, kommit till Österrike. Äntligen. Hela byn är snötäckt, och bergen likaså. Ett par dagars ihållande snöfall har resulterat i över ett cirka 50 centimeter tjockt snölager. Vårkänslorna är totalt bortspolade.

När jag får frågan om hur det är i alperna brukar jag givetvis prata om snön och de fantastiska bergen. Hur de dramatiska topparna syns vart man än vänder blicken. Men jag brukar också nämna temperaturen, hur den oftast känns mildare än den hemma i Sverige. Att det aldrig blir riktigt lika kallt här (inga – 35 grader med andra ord), utan att graderna istället ligger på runt -5 till -10. Det är åtminstone min erfarenhet, och självklart kan det förekomma dagar med ännu lägre temperaturer. Något som faktiskt inträffat under de senaste dygnen. – 20 grader, och en betydligt kallare köldfaktor när man åker utför, hör inte direkt till vanligheterna här.

Framöver, enligt väderprognoserna som skulle kunna kallas för en friåkares bästa vän, tycks det vara ytterligare snöfall på väg in (och temperaturerna tycks återvända till runt –10/–5). Något som behövs. För trots att allting ser så otroligt mycket vackrare ut nu, med ett gnistrande snötäcke, så är terrängen utanför pisterna inte i toppskick. Sprickbildningar syns lite här och var, ”woumph”-ljud hörs från kollapsande snölager och på brantare sluttningar har snön på flera ställen redan släppt.

Men även om snötäcket känns rejält instabilt, och temperaturen tycks ha fått fnatt, så har det varit fantastiskt att äntligen få lägga säsongens första pudersvängar. Verkligen. Nu ska jag bara se till att montera bak mina bindningar, sen är jag helt redo för fler snöfyllda och vintriga dagar på en av världens vackraste platser.

Kategori

Så får du dina skidhandskar att hålla längre

Att ta hand om sina prylar bidrar till att de håller längre, vilket i sin tur leder till att det dröjer längre innan du behöver köpa nya. Och när det handlar om skidhandskar (eller snowboardhandskar) i läder finns ett enkelt knep att ta till för att öka deras livslängd. 

Läder har blivit ett givet materialval för mig när det kommer till snowboardhandskar. Det finns många anledningar till varför, några av dem lädrets smidighet, slitstyrka och goda andningsförmåga. Att jag sedan alltid väljer tumvantar handlar snarare om att jag upplever att de håller värmen bättre, vilket även är en egenskap som återfinns hos lädret.

”Ökad slitstyrka, smidighet och bättre vattenavvisande egenskaper.”

Men även om läder är ett slitstarkt material så klarar ett par handskar i det nämnda materialet inte av hur många skid- eller bräddagar som helst. Däremot går det att med enkla medel förlänga handskarnas livslängd, och det absolut bästa sättet att göra det på är att smörja in dem med fett med jämna mellanrum. På det sättet bidrar du till att lädrets slitstyrka både ökas och förlängs. Samma sak gäller smidigheten och dess vattenavvisande egenskaper, dessutom undviker du att lädret torkar ut.

”Att lädret kan mörkna av fettet är också värt att känna till, något som i mitt tycke är lite av charmen med materialet.”

Det finns olika smörjmedel att införskaffa till sina handskar. När du valt vilket fett du vill använda smörjer du enkelt in handskarna genom att sätta på dig dem på händerna som vanligt, applicera fettet och föra handskarna mot varandra för att jämnt fördela fettet över den läderbeklädda ytan. Mest fördelaktigt är att smörja in dem på eftermiddagen så att lädret får suga åt sig fettet under natten. På så sätt är de redo att användas följande dag.

Att lädret kan mörkna av fettet är också värt att känna till, något som i mitt tycke är lite av charmen med materialet. Och som nämnt så bidrar smörjningen inte bara till att handskarnas livslängd ökar, det gör även att de åldras ännu vackrare.

Kategori

Drömlikt, men också väldigt mörkt – så var 2016

Jag vet inte på hur många ställen jag läst meningar i stil med ”2016 – vilket jäkla år”. I negativ bemärkelse. Och på flera sätt kan jag hålla med. Framför allt gällande olika klimatrelaterad frågor. Som att 2016 blev ett rekordvarmt år eller hur USA:s presidentval inte riktigt slutade på bästa sätt. Vår planets potentiellt kolsvarta framtid har givetvis påverkat mig och  gjort upplevelsen av 2016 betydligt mörkare.

Men om jag räknar bort klimatfrågorna (som givetvis aldrig ska uteslutas) kan jag inte hitta många negativa saker med året som passerat.

Jag fick börja med att spendera 3,5 månad i snowboardåkandes i Österrike med fantastiska vänner. Väl tillbaka i Sverige väntade två friåkningstävlingar, där den ena var Nordiska Mästerskapen. Jag vann båda. Något som fortfarande känns overkligt, främst med tanke på att jag tidigare fantiserat om hur det skulle vara att ställa upp. Att det skulle kunna gå så bra hade jag aldrig kunnat drömma om.

När vintern var slut väntade flera månaders arbete. Och av en ren slump lyckades jag knipa ett riktigt drömjobb. Som allmänreporter/multijournalist på Dalarnas Tidningar. En helt magisk, och otroligt lärorik, tid som jag är galet tacksam för.

Jag har även fått vässa mina klätterkunskaper, blivit en del av världens bästa organisation Protect Our Winters Sweden, både som styrelsemedlem och ambassadör, upplevt den svenska naturen och fått många nya vänner längs vägen. Dessutom har jag fått fantastisk support inom friåkningen (snowboardåkningen). Känslan av att andra tror på det man gör, och vill att man ska fortsätta med det, är grym och obeskrivlig.

Så på det personliga och privata planet har jag svårt att hitta någonting att klaga på. Alls. 2016 har varit ett riktigt drömår.

Men globalt finns det massvis med mörker.

2017 kommer att bli ett avgörande år för vår planets framtid. Det är, bokstavligen, nu eller aldrig. Och det är fint att se att mycket börjar vända, att vi är på väg i rätt riktning. Och jag ser fram emot att göra vad jag kan för att vara en del av den positiva kraften. För planetens skull, och för våra framtida vintrar, är det en given fokuspunkt för 2017.

Utöver det ser jag fram emot att få spendera kommande månader här, i St Anton, Österrike. Det kändes helt fantastiskt att få vakna upp till ett nytt år omgiven av alptoppar. Och på något sätt känns det svårt att se på framtiden på något annat sätt än med positivism. För på samma sätt som jag läst många meningar om ett negativt 2016, så har jag läst minst lika många om ett ljusare 2017. Och där kan jag inte annat än att hålla med – det här året kommer bli magiskt.

Kategori
Annons

Superhjältar och frustration – kom igen, nu räddar vi världen!

Det är inte mycket som gör mig förbannad eller arg. Nästan ingenting faktiskt. Jag brukar snarare beskriva mig själv som positiv och glad, följt av ett citat i stil med ”jag minns inte ens senast jag var arg”. Men uppenbarligen finns det saker som river upp någon form av frustration inom mig. Och det här är en typisk sådan sak.

Att leva i förnekelse är kanske någonting som vi alla gör lite nu och då. Sedan är det ju en helt annan sak vad det är vi faktiskt förnekar. Jag tänker mig att det i normala fall handlar om att vi blundar för betydligt mindre saker än själva klimatförändringarna. För det känns verkligen helt galet att en del av jordens befolkning fortfarande påstår att den globala uppvärmningen är en bluff. Förmodligen tänker man att det är ytterligare ett filmiskt ”världens undergångs”-påhitt i stil med Mayaindianernas mytomspunna kalender eller liknande.

Den sista droppen faller och får allting att rinna över på ett fullkomligt kaosartat sätt.

Ibland känns det kanske enklare att se det så. Som att allt hemskt som utspelar sig i världen är lika overkligt som diverse skräckserie på TV. Att allting bara utspelar sig i en fantasivärld som inte finns på riktigt. Och att om den där ödesdigra dagen faktiskt anländer, då den sista droppen faller och får allting att rinna över på ett fullkomligt kaosartat sätt, så kommer en superhjälte att göra entré för att rädda världen och få allting att blomstra på nytt. En hjälte som kommer återskapa korallrev och regnskog, som kommer bygg upp isen i Antarktis och få de djur som nästan dött ut att återhämta sig. Som kommer att rädda mänskligheten.

Jag önskar att det vore så. Att en klimathjälte skulle anlända och rädda jordens framtid. Att allt som idag känns sjukt skulle friskna till. Och någonstans är det väl kanske inte alltför långt ifrån verkligheten. Den stora skillnaden ligger dock i att det inte handlar om en enda hjälte, utan miljontals.

När jag tänker på hur vi fullkomligt iskallt behandlar våra djur och vår natur vet jag ärligt talat inte riktigt vad jag ska tro.

Att förklara vad som gör mig arg och frustrerad skulle ta alldeles för många meningar. Det är så mycket. Men det handlar om att vi är förblindade av andra saker som vi anser ha ett högre värde än vår planets framtid. När jag tänker på hur vi fullkomligt iskallt behandlar våra djur och vår natur vet jag ärligt talat inte riktigt vad jag ska tro. En grå värld utan allt det vackra som vi är bortskämda med att omge oss av känns så otillräcklig och kall. Ändå närmar vi oss just en sådan verklighet.

Men istället för att jag ska fortsätta försöka uttrycka min frustration i ord så finns det ett enklare sätt. För allt det här sägs, och visas, så fantastiskt bra i dokumentären ”Before The Flood”. Den uttrycker frustrationen, världens mående och hur klimatförändringarna faktiskt ser ut på ett väldigt tydligt sätt. Så, har du inte sett den? Se den. Nu. Så kan vi tillsammans börja rädda världen på riktigt. För det är inte över än. Absolut inte. Och trots viss frustration så är jag fortfarande optimistisk – vi kommer förvandlas till våra egna superhjältar innan det är försent.

Är du en skid- eller brädåkande klimatkämpe? Läs mer HÄR om vad du kan göra för att rädda vinterns framtid!

Djup snö, fantastisk åkning och höga berg – därför borde du åka på säsong

Den som har någon form av passion för skid- eller brädåkning har förmodligen också tänkt tanken på att göra en vintersäsong någonstans. Men att faktiskt åka iväg kan kanske kännas svårt. Därför kommer här lite extra motivation till varför det är fantastiskt att packa väskan, dra till bergen och stanna i flera månader. 

  • Du får åka jäkligt mycket skidor/bräda!
    Det här är givetvis det överlägset bästa argumentet och det finns heller ingenting att motargumentera med. Säsongar du på en skidort så kommer du helt enkelt att samla på dig rejält med skid-/bräddagar och känslan av att kunna dra ut på bergen varje dag är helt oslagbar. Punkt.
  • Passionerade personer på samma plats
    Många av mina allra närmsta och bästa vänner har jag funnit genom skid-/brädvärlden och säsongarlivet. När personer som delar samma passion möts, så slår det sällan fel. Och det är alltid fantastiskt att få dela det man själv brinner för med någon annan.
  • Kollektivt boende är tio gånger bättre än att bo ensam
    Väldigt få säsongare väljer att bo ensamma. Istället landar det ofta i att man bor mellan 3-7 personer under samma tak, och inte allt för sällan på ett minimalt antal rum. Det här är också en av de många fantastiska fördelarna med att säsonga. För det är tio gånger trevligare att bo ihop med andra än att bo ensam, oavsett om man känner personerna man bor med från början, eller lär känna dem under vinterns gång. Det hela är som upplagt för mysigt och skönt häng efter en dag på berget.
  • Fler möjligheter när du blir en vassare åkare
    Det säger sig kanske lite av sig självt. Åker du betydligt mycket mer än vad du tidigare gjort, så kommer du bli en jäkligt mycket duktigare åkare. Och i samband med att du utvecklas kommer du också kunna uppleva bergen på ett annat sätt, exempelvis genom offpiståkning och turande.
  • Miljön – bergen, snön och känslan av att var otroligt liten
    Jag kommer ALDRIG att tröttna på att blicka ut över snötäckta, spetsiga, knöliga, kuperade och magiskt vackra berg. Det är en omöjlighet. Att stå på en topp, bland hundratals andra likadana toppar runtomkring sig är en mäktig och annorlunda känsla. Samtidigt som man känner sig liten och maktlös, känner man sig också levande och fri. Det är så otroligt häftigt.
  • Själva kulturen kring åkningen sträcker sig bortanför bergen
    Att åka iväg på säsong betyder inte bara skid- och brädåkning med likasinnade. Det öppnar även upp för utforskande av andra aktiviteter runtomkring. Många som sysslar med skid-/brädåkning utövar ofta även andra sporter så som cykling och klättring, vilket är perfekt om man själv är nyfiken på att lära sig mer om dem. Dessutom tillkommer en rad andra aktiviteter som på olika sätt hör till själva kulturen. Som att sitta på en after-ski i vårsolen och utbyta upplevelser från bergen till exempel. Fantastiskt.
Kategori

Vintertecken – och frågan på allas läppar

Man hör om snöfall i Dalarna, skridskoturer på Blanktjärn och premiärsvängar på Åreskutan. Samtliga är tecken på hur vintern sakta, men fortfarande väldigt säkert, närmar sig. Och med det så börjar man även söka svaret på säsongens kanske viktigaste fråga.

Snösportsvärlden har skid- och brädabstinens i stort sett året runt. Kanske att det finns ett glapp på några månader där de flesta landar i något sorts mellansäsongsläge och faktiskt njuter av andra mindre snöfyllda aktiviteter. Men generellt så ligger abstinensen kvar i bakhuvudet från dess att åkdonen ställts på förvaring, tills att de plockas fram på nytt. Och på höstkanten är det inte alls ovanligt att den eskalerar. Och då väldigt kraftigt.

”Vart ska du i vinter/hur ser dina vinterplaner ut?”

Även innan de där första tecknen som meddelar att vintern är på intåg så börjar det liksom bubbla inom snösportsvärlden. Plötsligt, oftast på en och samma vecka, kommer frågor med samma innebörd från en mängd olika håll: ”Vart ska du i vinter/hur ser dina vinterplaner ut?”. Som om alla plötsligt slagit av en och samma insikt – att det inte är långt kvar till säsongen börjar.

Kanske har vi alla, som delar samma passion, liknande inställningar. Det vore inte helt otänkbart. Att vi på många sätt fungerar likadant och går efter samma ”snöklocka”. Förmodligen är det så, vi påverkas ju ofta av samma saker eftersom vi rör oss inom samma kultur.

”Har du någonsin upptäckt världen av skid- och brädåkning så släpper du den inte i första taget”

Svaren på frågan angående hur vinterplanerna ser ut varierar givetvis in i oändligheten, utifrån vem den tillfrågade är. Eller ja, i alla fall mellan en mängd olika orter. Vissa är givetvis populärare än andra, de där klassikerna som alltid är säkra kort.

Men oavsett hur ens vinterplaner ser ut så ligger det fina i att vi är så många som faktiskt har dem. Och även om man lämnat säsongslivet för studier eller jobb, eller om man fortfarande lever för att få spendera vintrarna på snöiga berg, så kommer abstinensen. För har du någonsin upptäckt världen av skid- och brädåkning så släpper du den inte i första taget.

Kategori
Annons

Hur utmanar man sig själv?

Det är något visst med att befinna sig i en situation där man känner hur adrenalinet pumpar och inser att det man har framför sig kommer bli en riktig utmaning. För på samma gång som man kanske helst skulle lägga ner hela grejen och avbryta allting, främst på grund av rädsla, så vill man ändå se om man klarar av det. Men hur gör man för att komma dit och faktiskt våga möta den där utmaningen? 

Under de senaste åren har jag gång på gång chockerat mig själv genom att befinna mig i, och söka mig till, utmanande situationer där jag kanske inte alltid känt mig helt bekväm eller helt säker på hur jag ska hantera dem. Det är ju väldigt individuellt vad en utmaning faktiskt handlar om och innebär. Det kan vara jobbrelaterat, handla om familjen eller, som jag syftar på nu, betyda att man provar på aktiviteter som ibland kan kännas något extrema. Och väldigt utmanande.

Varje gång jag står i en sådan situation så tänker jag något i stil med ”men vad i h-lvete, hur f-n lyckades jag hamna här?”. Charmigt? Nja, men det är den där rädslan som sprider någon form av skräck i min hjärna. Men efter en kort stund handlar det främst om hur någon typ av envishet kickar igång som får mig att känna ungefär ”jaha, nu lyckades jag hamna här. Det är bara att bita ihop och köra på. Det här fixar jag”.

”Man biter ihop, laddar om och bestämmer sig för att anta utmaningen”

Den där rädslan kan ibland bita sig fast extra mycket. Oftast beror det på att man inte befunnit sig i en liknande situation tidigare och inte känner att man har full kontroll på hur man ska ta sig igenom den. Men det är även den som triggar igång det där j-vlaranammat som gör att man biter ihop, laddar om och bestämmer sig för att anta utmaningen.

För övrigt tror jag att det är en väldigt viktig egenskap att kunna motivera sig själv till att fortsätta. Speciellt om man ibland befinner sig i utsatta situationer där det kan kännas väldigt tufft att ta sig vidare. Då krävs en stark vilja. Framför allt i de lägen då man inser att det inte finns någon ESC-knapp, hur mycket man än önskar att så var fallet. För vissa gånger kan det kännas precis så. Att man skulle vilja ”starta om spelet” och börja om från början. Men i verkligheten är den utvägen tyvärr inget alternativ, beroende på hur skarpt läge man befinner sig i.

Utmaningarna utan ESC-knapp är kanske den extremaste varianten och det är förmodligen vanligare att man hamnar i lägen där man faktiskt kan avbryta den pågående situationen. Det sistnämnda alternativet kan till exempel innebära hur man väljer att kliva av cykeln en stund när man kör downhill på fjället, för att det på något sätt känns för läskigt. Det kan även innebära att man inte kliver ut över klippkanten, bygger ett ankare och firar sig 25 meter ner till marken eftersom man inte vågar när man väl står där. Trots att man bestämt sig för att göra det.

Det kan också betyda att man väljer att ta vägen runt myrmarken, som man kommit fram till under sin springtur i skogen, istället för att springa rätt över den.

Att veta hur det finns ett alternativ är en trygghet och att alltid ha flera valmöjligheter är att eftersträva. Samtidigt ger det så otroligt mycket att faktiskt fortsätta cykla, trots att det känns både brant och väldigt stenigt längs stigen. Att våga ta klivet över kanten, bygga ankaret och fira sig ner. Eller att testa springa över myrmarken, i sällskap av någon som sprungit där förut, för att se hur mycket man faktiskt sjunker ner.

”Det är en svårbeskrivlig känsla, den som infinner sig när man plötsligt står där på andra sidan och har genomfört någonting som fått adrenalinet att pumpa”

Och känns det fortfarande läskigt när man väl har börjat, så kan man ju välja att avbryta. Då har man ändå testat. Men med största sannolikhet kommer man att fortsätta. För så fort man tagit det första klivet så brukar nämligen den där totala fokusen infinna sig, tillsammans med en känsla av att vilja avsluta det man påbörjat. Dessutom kanske insikten kommer att det trots allt är en rätt häftig upplevelse, även om den fortfarande känns lite skrämmande.

Det är en svårbeskrivlig känsla, den som infinner sig när man plötsligt står där på andra sidan och har genomfört någonting som fått adrenalinet att pumpa och som till en början kändes alldeles omöjligt att klara av. Och det är precis den känslan som gör att man gång på gång hamnar i de där situationerna där man börjar tänka ”men vad i h-lvete” och känner hur det pirrar som tusan i magen samtidigt som hjärtat börjar slå lite snabbare

Vad är grejen med Lemmelkaffe?

Lämlarna vandrar på led hela vägen från Norrland till Afrika. Där plockar de med sig kaffebönor, hoppar i havet och flyter med strömmen tillbaka till norr. Det var en väldigt förenklad version av den spektakulära historien bakom Lemmelkaffet. Men är det lika gott som berättelsen är gripande?

Det räcker inte med orden ”jag tar med kaffet” om man har valt att packa med sig Lemmelkaffe. Då krävs märkets fulla namn för att skapa förståelse. För att få motparten att inse vilken fantastisk kaffestund som komma skall.

På frågan om vilket kaffe som smakar godast kan jag omöjligt svara. Även om jag druckit kokkaffe sedan jag började med den typen av bryggd, samt provat det beryktade Lemmelkaffet vid flertalet tillfällen, så kan jag inte säga varken eller. Förmodligen ligger det i att jag helt enkelt saknar förmågan att jämföra flera olika kaffesorter, om jag inte har dem i varsin mugg framför mig på samma gång. Då skulle det antagligen vara betydligt enklare.

Det låter dessutom mer äventyr, friluftsliv och äkta vara. Skogshuggarkaffe, typ.

Men ändå, trots att jag inte riktigt kan avgöra om det faktiskt finns någon fantastisk smakskillnad, så är det någonting som gör att det känns lite godare med Lemmelkaffe. Det låter dessutom mer äventyr, friluftsliv och äkta vara. Skogshuggarkaffe, typ. Och visst, när jag väl sitter där med en kopp Lemmelkaffe i min hand så smakar det allt som oftast riktigt gott. Men det brukar i för sig kaffe alltid göra när man avnjuter det i naturen.

”Inte sova, bara kaffe”. En mening som förmodligen etsats sig fasta i många både kaffeälskare, och icke kaffeälskares, medvetandet. Uttrycket myntades genom en video som såg dagens (Youtubes) ljus den 31 auguste 2013. Efterföljande videor har även visat upp riktig kokkaffeporr (för att använda upphovsmakarnas eget uttryck) och extremt många makalöst vackra naturbilder. Och förstås en och annan lämmel, ofta med humoristisk vinkel.

De har verkligen nischat sig på kaffemarknaden. 

Filmerna är för övrigt fantastiska. Och hela uppbyggnaden av världen där Lemmelkaffet verkar är attraherande i sitt språk och uttryck. De har verkligen nischat sig på kaffemarknaden. Och på tal om attraktion så är det väl kanske där det landar. Om ett försök till att svara på vad grejen med Lemmelkaffet är, det vill säga. För det är nog just den där världen som lockar. Att få befinna sig i de där vackra filmerna med en kopp rykande hett kokaffe i sin hand. Och bara njuta av landskapet omkring sig. För en sak är säker. Lemmekaffe (eller vilket kokkaffe som helst) bör tillagas över öppen eld i naturen/på fjället. Eller åtminstone avnjutas där. För att få lite mer av den där genuina friluftskänslan som kaffet bär med sig.

Kategori
Ladda mer innehåll